”Vill vi vara professionella lärare eller servicepersonal?”

”När vi började med Pisa för snart 20 år sedan såg vi att den svenska skolan hade blivit mer av, vad ska man säga, en handelsplats”. ”Lärare ses lite som servicepersonal i Sverige”.

Personen som gjorde de här uttalandena i en intervju i DN om den svenska skolan är inte vem som helst. Andreas Schleicher är utbildningschef i Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) – en organisation bestående av världens 35 rikaste länder med syfte att verka för att utveckla demokratin och marknadsekonomin i världen. 

Just nu växer skolkoncernerna så att det knakar. Det går knappt en månad (*) utan att Internationella Engelska Skolan meddelar att de gjort klart med en ny skola i en ny kommun. Jensen växer, Academedia växer, den börsnoterade skolkoncernen Atvexa växer, de norskägda koncernerna Dibber och Norlandia växer. Den svenska skolmarknaden är på väg att tas över av stora aktiebolag med enorma ekonomiska muskler och med en uttalad målsättning att växa mer och mer och mer.        

Det är såklart ingen slump att enorma mängder kapital investeras i den svenska skolsektorn. Det svenska skolpengssystemet där friskolor får lika stor grundpeng per elev som kommunala skolor, trots att kommunen har ett större uppdrag, har skapat en marknad där man relativt riskfritt kan göra mycket stora pengar. Inget annat land i världen har valt det här sättet. Det är bara Sverige som gör så här.

En hemsk sak med marknadsstyrningen av skolan är att på en handelsplats tjänar aktörer på att det går dåligt för konkurrenterna. Ju mer man kan skada andra skolhuvudmän, desto mer kan man själv tjäna. Det är enkel affärslogik. Strävan efter att det ska gå dåligt för andra skolor är inbyggd i systemet men när det går dåligt för skolor är det inte främst huvudmännen som drabbas, det är ju våra barn och elever det går dåligt för.

Snart kommer det att vara för sent.

Men det är inte bara barnen och eleverna som drabbas. Skolmarknaden har lett till en tystnadskultur där lärare inte vågar lyfta brister och ökande betygsinflation eftersom skolors överlevnad står och faller med att de kan visa på goda resultat för elever och föräldrar. Vidare har kraven på att kontrollera aktörer på skolmarknaden skapat ett skenande dokumentationskrav och upplevelsen hos lärare och rektorer att de alltid måste hålla ryggen fri för Skolinspektionen.

Men tro inte att det bara är lärare på aktiebolagsdrivna skolor som drabbas av detta. Alla lärare befinner sig på handelsplatsen och alla lärare har blivit servicepersonal. 

Det är dags för Sveriges lärare att bestämma sig. Vill vi jobba på en handelsplats för skolpeng eller vill vi jobba med att förverkliga det statliga uppdraget att lära våra elever så mycket som möjligt? Vill vi vara professionella lärare eller vill vi vara servicepersonal? Vill vi ha kommunala skolor med goda förutsättningar att hjälpa alla elever och ideella alternativ som skapar valfrihet för elever och föräldrar eller vill vi ge bort den svenska skolan till skolkoncernernas ägare?

Landets lärare bör resa sig i gemensamt motstånd mot skolkoncernernas expansion. Koncernerna är på väg att växa sig så stora att reformer av skolmarknaden blir omöjliga att genomföra. Det är nu eller aldrig. Snart kommer det att vara för sent.

Marcus Larsson, lärare och en av grundarna till tankesmedjan Balans

(*) Källor:

• IES Växjö 4 mars
• IES Vårby (Huddinge) 30 mars
• IES Trelleborg 24 april
• IES Staffanstorp 20 maj
• IES Eskilstuna 28 maj
• IES Norrtälje 16 juni
• IES Solna 20 september

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.