Virtuell praktik ska hjälpa lärare att bli bättre ledare

I dag upplever många nyblivna lärare att omställningen från studierna till att komma ut i klassrummen och verkligheten är allt för stor. Tillfällena under VFU:n kan vara begränsade och allt för ofta finns det inte möjlighet att under de korta praktikperioderna få den trygghet man behöver inför arbetslivet.

Forskarna Marcus Samuelsson, vid Högskolan Väst, och Joakim Samuelsson, vid Linköping universitet, anser att det finns ett stort behov av att effektivisera utbildningsträning av blivande lärare. Med anledning av detta ska de tillsammans studera och ta reda på om lärarstudenter klan bli mer förberedda för yrkeslivet med hjälp av virtuell praktik.

– Det här är ett försök att få svar på en fråga som vi har upplevt under många år. Det är ett problem som jag upplever på många lärosäten i Sverige och hela världen. När studenterna är färdiga lärare upplever de att de är ofärdiga och att de tycker att de inte har fått tillräckligt med utbildning och träning, säger Marcus Samuelsson som forskar och undervisar om ledarskap i klassrummet.

Marcus Samuelsson har identifierat att ledarskapet i klassrummet är ett område som de nyblivna lärarna känner att de är ofärdiga inom när de gått ut lärarprogrammet. De vet inte hur de ska leda klassrummet och hantera konflikter.

I en tänkt virtuell praktik erbjuds blivande matematiklärare möjlighet att utveckla sina färdigheter och förmågor, sin undervisningseffektivitet som ett sätt att träna upp deras lärar- och ledarskap. De kommer att få prova på att undervisa fem semivirtuella elever, som spelas av en skådespelare, som uppvisar vanligt förekommande elevbeteenden utifrån tidigare forskning. 

– Vi vet att vi inte får mer pengar till VFU och vi får inte mer pengar till kurser. Om man tar momentet simulering, som jag har provat tidigare i ett forskningsprojekt med bra framgång, och försöka skapa någonting kring det så kanske det skulle vara ett sätt att utveckla de blivande lärarnas tilltro till sin egen undervisningseffektivitet. Det handlar om att skapa mer precisa träningstillfällen där de både får jobba med sitt ledarskap och lärarskap, säger Marcus Samuelsson.

De blivande lärarna får också möjlighet att observera en annan blivande lärares undervisning av de virtuella eleverna och närvarar när forskarna resonerar om lärarskap och ledarskap med den som undervisat de semivirtuella eleverna.

Är det här rätt väg att gå för en bättre lärarutbildning?

– Det vet vi inte än. Vi kommer att försöka ta reda på det. Vi kommer att dela in studenterna i tre grupper – där en grupp blir en kontrollgrupp och deras utbildning löper på som vanligt utan det virtuella, en grupp får den här virtuella praktiken före sin ordinarie VFU, och en tredje grupp får den här virtuella praktiken efter sin VFU. Sedan mäter vi deras upplevelser av sin egen undervisningseffektivitet. Och vi kommer också att studera långsiktiga effekter, säger han.

En aspekt som är väldigt bra med den här tekniken är att man som student kan träna flertalet gånger på svåra situationer, menar Marcus Samuelsson.

– Man kan göra det hur många gånger som helst. Det är en skådespelare som styr de här avatarerna. Man riskerar inte heller att skada någon, så om man gör fel och beter sig klumpigt så skadas ingen.

När lärarstudenten känner sig bekväm med sin prestation kan man testa en svårare nivå i den virtuella praktiken.

– Det är något som är svårt att få till i en vanlig VFU. Det är inte på tal om att den virtuella praktiken ska ersätta VFU, utan tekniken ska fungera som ett komplement.

Vad blir den stora utmaningen med det här projektet?

– Utmaningen är att få till ett tillräckligt bra innehåll i simuleringen. Det vill säga att vi lyckas skriva bra berättelser eller scenarier som studenterna ställs inför. Det är en utmaning att göra dessa aktuella, relevanta och trovärdiga.