Alla barn behöver få lyckas

Det finns elever som en är orolig för. Elever som inte deltar, elever som ofta hamnar i bråk. Elever som vill framstå som självständiga och självbestämmande. En sådan elev har jag haft på sistone.  

Det har varit problem med att få eleven fokuserad och aktiv på idrottslektionerna. Nyligen hade vi en provsituation kring skador och hur man förebygger dessa i idrott och hälsa. Eleven skrev provet men blev underkänd. Hen hade glömt att träna. Jag meddelar de elever som behöver göra omprov och kommer till sist fram till denna elev.

– Har du kvar pluggpappret? frågar jag. 

– Nej, svarar eleven. 

Ett nytt i handen och en vecka fram i tiden står vi där igen. Har inte tränat, har inte kvar pappret.  

– Du, nu måste vi ta tag i det här. Vi kan inte skjuta upp det med. Nästa vecka kör vi, okej? säger jag.

Nästa vecka kommer och det är nu två elever som ska skriva omprov. Jag sätter igång de andra elever med doppboll och går till den första. Vi har ett samtal kring vad hen skrivit på provet och lägger till lite saker efter vårat samtal. Godkänd, klockrent.  

När jag rör mig för att möta den andra eleven som sitter en bit bort i parken där vi har idrott är hen redan på väg för att möta upp mig.

– Jag har ropat på dig 5 gånger nu. Säger hen upprört.

– Förlåt, jag var tvungen att sitta med den andre först och sedan sätta igång klassen med doppboll. Men nu är jag här! 

– Jag vill inte göra provet nu. Hen går iväg och lutar sig mot ett träd surt. 

Jag tar mig en liten funderare medan jag går iväg för att hämta provet och pennan eleven lämnat kvar efter sig. Jag går tillbaka igen och möter upp eleven vid trädet.

– Men du, du ligger ju bra till på idrotten i övrigt. Ska vi inte bara köra provet och få det överstökat?  

Eleven svarar inte.

– Är det något som känns jobbigt? 

– Du förstår inte. Svarar eleven. 

Jag märker hur ögonen vattnas och eleven försöker hålla igen samtidigt som hen vänder sig om och går iväg. 

Jag låter eleven vara och landa. Ingen idé att gå in och rådda när det där gigantiska isberget av känslor börjat komma upp till ytan. Men något kring detta prov eller provsituationen är märkbart jobbigt för eleven. 

Några minuter passerar och eleven kommer tillbaka och ställer sig bredvid mig medan jag står och kollar på doppbollsspelet resten av klassen utövar. Jag ger lite komplimanger och instruktioner till eleverna i spelet och vänder mig sedan till eleven som sökt sig närmre.  

– Du, ska vi köra provet muntligt? 

Eleven jakar och vi sätter igång.  

Jag ställer frågorna, vi har ett samtal och jag ger eleven omdömet på plats. 

– Jag bedömer att det du sagt under vårt samtal ligger på en A-nivå. Så bra jobbat! 

Eleven är kunnig. Eleven redovisar väl för sina resonemang och det är inget snällomdöme jag sätter. 

– Åh, jag måste flexa lite för dom andra, säger eleven och går iväg.

– Stina! Jag fick ett A! Eleven går runt och berättar för klasskamraterna samtidigt som hen får beröm från resten av klassen för att ha lyckats. Sedan kommer eleven fram till mig igen. 

– Du, Alex. Jag vet att det inte står något på provet och så eftersom att jag gjorde det muntligt, men skulle jag kunna få ta med det hem? 

– Självklart! säger jag. 

Jag skriver i lite mer, skriver namn gör ett A och ringar in och skriver ett kort: ”bra!”

– Det här ska jag visa för mamma! säger eleven till en annan. 

Plötsligt är det en helt annan elev än den jag är van att möta på idrotten. Det är en elev som skiner. Det är inget tjafs om att delta eller inte längre. Inget som behöver lirkas fram. Det är en elev som nu deltar och aktivt själv frågar vilket lag hen ska vara med i. Vad det är vi ska träna på i spelet. En elev som nu har roligt på idrotten.  

Allt som krävdes var bekräftelse. Allt som krävdes var att få lyckas. Och för att lyckas behövdes rätt förutsättningar. 

Rätt förutsättningar behöver inte innebära att alla ska göra lika. I det här fallet fanns ett outtalat behov av att få göra provet muntligt. En sådan liten detalj som kan leda till att eleven höjer sig från ett F till ett A.

Kommentera

Det här är ett sådant inlägg som jag önskar att jag aldrig behövde skriva men nu har jag hört om för många incidenter och själv drabbats ett flertal gånger som gör att det inte går att dansa runt den här elefanten i rummet längre.

Jag talar om indivudalismen i skolan och hur den krossar lärarkåren. Det finns flera exempel på detta. Ett exempel är lönen.

När lärarlönelyftet kom räckte det inte till alla lärare. De särskilt yrkesskickliga skulle premieras. Vad nu det innebär. Det medförde givetvis att varje huvudman gjorde olika. Dessutom är lönesättningen individuell. En individuell lönesättning kombinerat med att 99 procent av kommunerna behöver göra nedskärningar resulterar i att lärarna behöver slåss mot varann om de smulor som tilldelas till skolan.

”Jag säger det till alla, men jag önskar att jag kunde ge mer” är ett mantra vi hört och kommer få höra länge framöver från rektor. Det medför att det finns två vägar att gå för att få en skälig ersättning för sitt arbete: byt kommun eller bli förstelärare.

Givetvis kan inte alla bli förstelärare. Så många tjänster finns det inte. Det medför att även här kan det uppstå en osund konkurrens i kollegiet och ledningen kan, om man vill, se en möjlighet att kräma ut lite information från sina arbetslag. Att få in en informatör i skrået.

”Vi lärare ska hålla varandras rygg”

Jag har hört om det allt för många gånger för att kunna nonchalera det. Förstelärare som har fått ett outtalat uppdrag att närmast spionera på sina kollegor och rapportera avvikelser till ledning. Och det här kommer in på mitt andra exempel; problem som lyfts till rektor.

Det är närmast som att rangordningen eller som man säger i militären, befälskedjan, helt har försvunnit från skolan. Saker som berör en lärare lyfts nu direkt till chef.

Mitt senaste färska exempel från detta är när en förälder hör av sig till rektor med anledning av det jag skrev om omklädningsrummen och det vi diskuterade om att införa på min arbetsplats. Ett intressant inlägg i debatten om jag får säga det själv, som skapade mycket bra diskussion både för och emot.

Nu slutade det dock med att vi inte tog bort omklädningsrummet helt. Vi gör det snarare frivilligt så de som har behov av att inte duscha och byta om kan meddela detta till skolan så löser vi det. Inga problem. Vi rekommenderar också alla att duscha efter svettig, fysisk aktivitet.

Allt detta hade jag berättat för den här föräldern ifall hen bara hade skrivit till mig. Nu hamnade mejlet istället hos min chef. I samråd kom jag och min chef även fram till att det är bäst att jag inte skriver vilken skola jag jobbar på för det kan skada skolans anseende. Det handlar lite mer om skolmarknaden, men det får bli ett annat inlägg.

Åter till sak så kan jag tycka att det är en sak att en förälder går tillväga så här. Där kan man ha en högre acceptans för att en inte alltid vet bättre hur det fungerar i skolan. Då kan man ta kontakt med rektor direkt och bli hänvisad senare. Men detta handlar alltså om en förälder som själv var idrottslärare. Och här kommer jag till hela min poäng.

Vi lärare ska hålla varandras rygg, vi ska stå enade som ett kollegium, som en profession, som ett fack. Har vi problem med någons framförande, undervisning eller dylikt, då tar vi kontakt med läraren i fråga och löser det. Professionellt. Både när det kommer till lönebildningen och yrkets utförande. Vi kan inte klättra på varandras lik och tro att det är en väg för vår framgång. Ja, några kommer att ta sig till toppen då, men till vilket pris? Vi behöver varenda lärare vi har.

För om man tänker efter så vill vi förmodligen samma sak. Det jag kämpar för, och som den här föräldern förmodligen också vill, är barnets bästa. Då kan vi inte fälla krokben för varandra bara för att vi är oense i en fråga. Låt oss istället föra diskussionen, ta kontakten. Vi kan inte hoppa över att prata med – eller runda – varandra.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm