Jag vill vara som alla andra – men arbetar med ett osynligt funktionshinder

Hur är det att arbeta med ett osynligt funktionshinder egentligen? Jo, det ska jag tala om för er.

För det mesta spelar mitt funktionshinder inte så stor roll i min vardag. Jag har lärt mig att anpassa vissa arbetsuppgifter så att de fungerar. På habiliteringen har jag gått hos en arbetsterapeut som gett mig stöd och metoder för att förebygga situationer och hantera arbetsuppgifter. Med erfarenhet hittar jag nya vägar och metoder för mina egenheter så jag kan utföra ett gott arbete och ligga på förhand. Jag undviker vissa situationer och förbereder andra. Jag planerar min tid noga både på jobbet och hemma för att få återhämtning och vara utvilad.

Men när saker ställs på sin spets eller extraordinära krav oväntat ställs på mig – det är då min värld brukar falla.

Allt jag gör är att sträva efter att vara normal, klara lika mycket som en neurotypisk person fixar. Jag vill vara som alla andra. Klara minst det som andra människor klarar. Det vill vi alla. Men sanningen är att jag inte klarar av lika mycket som ni. 

Och när jag lyfter detta är det få som förstår. För mitt funktionshinder syns inte. Det är inte som ett trasigt ben. Min hjärna orkar inte med lika mycket. Och det verkar så otroligt svårt för andra att förstå.

Andra tycker att jag är lat eller larvig som klagar över små saker. Att jag bryr mig så mycket om att lektioner är lika långa eller är på samma tid. Jag anses inte ställa upp för skolan eller kollegiet. Men att ställa upp är något jag vill. Det vill vi alla. Så det ger mig jättemycket ångest när jag inte klarar av det.

Och jag får inte heller något nämnvärt stöd fackligt. Vi har få fall där sådana som jag med en NPF-problematik inkluderas på arbetsmarknaden. Så när en chef ställer krav som går emot min funktionsnedsättning finns det ingen praxis att vila på. Jag bedöms som alla andra, precis som jag egentligen vill. Som att jag inte har en funktionsnedsättning.

Så jag ställer upp ändå. Jag vill inte vara den osolidariska kollegan. Jag vill inte vara jobbig för min chef. Jag gör mer än jag egentligen klarar av. 

Det andra inte ser är när jag kommer hem och kollapsar i sängen på grund av för mycket buller och intryck under en arbetsdag. Hur jag dagen efter fortfarande är bullerbakis. Hur min sambo i dagarna två får ta hand om hushåll och familj. Allt för att jag ställde upp för chef och kollegor. 

Så jag ber alla mina kollegor om ursäkt. Jag vill hjälpa er, jag vill ställa upp. Men jag är inte lika stark som ni, jag är inte lika högfungerande. Förlåt för att jag inte kan finnas där för er.