Resursklassen blev min räddning och förfall

Jag blev flyttad till en resursklass i en annan skola när jag gick i fyran. På den tiden var det lite naturligt att göra så. Vi samlades på samma ställe, alla vi som hade adhd. På den tiden var vi en handfull i varje kommun. 

Det gjorde ont att inte få vara normal, det var en speciell ångestklump att ha bränt alla sina broar i den vanliga klassen. Men det var ändå ett medvetet val att göra det. Jag visste att jag inte skulle kunna gå till skolan till slut. Och det var trots allt det som gjorde mindre ont just då. Att ta kontroll och bli utåtagerande istället för att lämna sig handfallen åt det jag inte klarade av. Att försöka sitta still med alla myror i benen och fjärilar i magen gick helt enkelt inte. Det var en värre tortyr än att alla skulle se när jag fick skäll av fröken som jag tyckte så mycket om, eller att göra mina föräldrar besvikna. Eller att bli lämnad ensam, utan några vänner.

Jag fick en sista chans som få får idag, och jag vet att jag aldrig hade klarat min skolgång utan skolflytten.

Den bittra sanningen är att en liten undervisningsgrupp var det som räddade hela min skolgång. Hade jag vart tvungen att gå i en vanlig klass hade inte bara min utbildning blivit lidande, utan även mina klasskamraters och situationen för mina lärare.

Ibland leder inkludering till segregering när det blir viktigare att ingen ska hamna utanför. Sanningen är att man fortfarande hamnar utanför, enda skillnaden är att fler nu ser det.

I högstadiet flyttades jag tillbaka till en ”vanlig” klass med många av mina tidigare vänner och klasskamrater. Jag fick välja vilka jag skulle gå med. Och det var till stor del för att jag skulle få det bra som denna klass bildades. De vuxna ville ge mig en trygghet. Det man inte tänkte på var det sociala samspelet och hur mycket som förändras hos ett barn i mellanstadiet på dessa tre långa år. Så det var här jag fick känna på hur det var att bli mobbad och vara utanför, speciellt av dem som jag en gång trodde stod mig nära.

Jag utvecklade ett självskadebeteende. En negativ relation till mina forna vänner. Mina klasskamrater sprang ifrån mig på rasterna. Jag följde efter dem, jag provocerade dem. Så till den grad att de började retas tillbaka. De började slå mig. För jag slog ju dem när jag inte klarade av att komma med en fyndig comeback. De hade haft tre år på sig att öva upp sin förmåga. Tre år jag hade varit frånvarande i den lilla klassen. Och jag hade inte en chans mot deras analyserande och verbala förmåga. Det var skoningslöst.

Det här klarade inte jag av. Jag var både fysiskt och mentalt känslig. Sensoriskt känslig som gjorde att smärtan av deras slag ärrade sig kvar på armen. Mentalt känslig mot deras ord som aldrig riktigt släppte taget från mitt sinne. 

Så jag grät. Jag sprang iväg. Och jag sökte stöd hos de vuxna. Men vad ska dom göra när det är jag som börjar allting? När det är jag som retas, det är jag som slåss. Mina klasskamrater ger ju bara tillbaka.

De pratade med mina klasskamrater och kom tillsammans fram till en handlingsplan. Låt honom vara ifred. Strunta i honom. Istället för att vara en slagpåse blev jag nu osynlig, och det var så mycket värre. 

Allt detta för att jag inte förstod det sociala samspelet. Allt för att jag inte kunde söka kontakt på ett normativt sätt som andra barn gjorde. Ingen hade någonsin lärt mig söka kontakt på ett bra sätt hos mina kamrater. Ingen hade visat mig att det finns en styrka i att våga blotta sina svagheter. Att människor tenderar att acceptera dessa så länge en är uppriktig med dem.

Jag hade gått i en resursklass, och var det något jag ville dölja till varje pris så var det min adhd. Jag ville bara vara normal, jag ville bara passa in. Så jag kunde aldrig acceptera att jag inte gjorde det. 

Resursklassen hade räddat mina studier, men det hade varit på bekostnad av mina kamrater. Så jag stod ensam där i högstadiet. En tid då ett barn behöver stöd som mest bland sina kamrater.

Så kom resursklassen att bli en dubbeleggad dolk. Min räddning och mitt förfall. För att överleva var jag tvingad att offra en stor del av mig själv. Idag hoppas jag vi kan ge våra barn ett bättre alternativ.