Vi är ett stolt släkte, vi lärare. Det är viktigt att påvisa sin styrka och inte visa svaghet. Att signalera utåt att i min undervisning flyter allt på bra. Jag klarar av att hantera alla elevgrupper. Den som inte gör det, den är svag. Det här påvisas bäst genom ledarskap i klassrummet. Att som lärare klara av vilken klass som helst är det ultimata beviset på lärarskicklighet.

Få saker gör mig så irriterad som denna lärarpride i skolan.

Helt ärligt, de som anser att de klarar varje elevkonstellation har antingen inte mött en tillräckligt stor varietet av klasser eller saknar självinsikt.

Och ja, jag får väl gardera mig för att det säkerligen finns någon superpedagog där ute som aldrig har en sjukdag eller blir påverkad av negativitet. Som sitter och finslipar sina lektionsplaneringar in till småtimmarna på helgen. Eller nej, det gör de förstås inte. För man hinner med sitt uppdrag på sin arbetstid.

Det här är att brinna för någonting. En eldsjäl, som vi säger. Och skulle jag själv, en halvsunkig idrottslärare med intryckskänslighet, prova det skulle jag brinna upp. Vi behöver jäkligt bra lärare, men vi behöver också de där halvbra.

Det jag ville komma fram till innan min adhd-hjärna spårade ur totalt är att lärare behöver kliva ned från sina höga hästar.

  • Sluta vara så himla bäst hela tiden.
  • Sluta försök klara varenda ”utmaning”.
  • Framför allt: sluta klandra dig själv när det helt enkelt inte går. Det är faktiskt okej att inte reda ut en klass. Det är okej att be om stöd och hjälp. Det är inte fel att ibland kasta in handduken när det är för svårjobbat.

Jag tror det är svårt för utomstående att förstå hur stor skillnad ett elevunderlag kan göra. Till och med som lärare är det svårt att fullt se det om man inte själv stött på dessa skillnader.

”Nu kommer jag svära i kyrkan”

För det är sinnessjukt stor skillnad på klass och klass i skolan. Det märker man som idrottslärare då man möter många grupper i sitt uppdrag. Det är som att klasskulturer skapas där vissa grupper bara flyter på och hjälper läraren i undervisningen. Andra kräver extremt mycket av läraren och dennes ledarskap. Ibland för mycket.

I en klass kan eleverna reagera starkt på ordningsstörningar. De vill inte ha dem heller. I en annan är de så normerande att eleverna inte ens lägger märke till dem som något extraordinärt. Och har man otur sprider den sig som en löpeld och kvar står man med bara dåliga metoder.

Så nu kommer jag svära i kyrkan; jag tycker klasser behöver splittras när det gått för långt.

Det blir för trögjobbat. Och de resurser som krävs för att vända finns aldrig på en skola. Bättre att bryta de negativa rollerna med ett nytt sammanhang och ny lärare.

Det finns så många relationer i en klass att det ibland är omöjligt för läraren att påverka i tillräckligt stor utsträckning. När den kritiska massan av elever som vill lära sig och som vill gå i skolan inte finns där, då behövs något annat. Något mer.

Då anser jag att läraren med trygghet ska kunna lyfta detta utan att hens ledarskap per automatik ifrågasätts. För jag är rätt säker att jag inte är ensam om att känna mig totalt värdelös om jag måste gå med mössan i hand och erkänna att jag inte fixar att bedriva undervisningen i en grupp.

”Det här är en rektorsfråga”

Jag tycker inte läraren ska behöva känna så. Det här är inte en lärarfråga. Det här ska inte landa i lärarens knä att ställa sig upp emot en norm och ”våga erkänna” att man inte fixar en grupp.

Nej, det här är en rektorsfråga.

Rektor styr och fördelar arbetet. I det här styret måste jag som lärare känna en tillräckligt stark tilltro till skolans ledning att jag inte blir kastad framför bussen så fort jag lyfter en klass jag inte klarar av att hantera.

Ett sådant problem måste tas på allvar. Visst kan man testa handledningar och utbildningar. Det kan säkerligen ta udden från vissa tillfällen. Men ibland anser jag att man måste löpa linan ut. Både för lärarens och elevgruppens välbefinnande kan det vara viktigt att byta miljö.

Så läraren måste hjälpas ned från sin höga häst. Och det är rektor som ska se till att det kan ske genom att skapa incitament på skolan där läraren inte känner sig totalt misslyckad så fort man lyfter ett (ordnings)problem. Tyvärr är det så det ser ut idag på många skolor.

Så som rektor kanske man kan ställa sig själv frågan:

När var det senast en lärare berättade något hen inte var kapabel att genomföra?

Och ni som är riktigt modiga ledare kan också ställa er själva frågan; hur reagerade jag då?

Kommentera

Många gånger då jag går hem slås jag av tankarna:

  • Varför måste eleverna bråka så mycket hela tiden?
  • Varför ignorerar de mig när jag säger till och ger instruktioner?
  • Varför måste jag höja rösten för att få en reaktion?

Efter att ha marinerat den initiala, autonoma tanken så slår det mig också:

Barnen har inte valt att gå i samma klass. De har inte ens valt att gå i skolan. Det är vi vuxna som har placerat dem där. Alla är inte kompatibla med varandra.

Än. Inte kompatibla med varandra än. För de skulle kunna bli. De blev ju det förr? Så varför upplever jag att det blir värre och svårare med det sociala för varje år som går? Är det jag som blir sämre som pedagog med åldern, tappar jag kontakt med ungdomen och går in i gubbvärlden? Eller är det samhället som förändras?

Det känns svårt att svara på.

Jag ser dock tankesätt om skolan som växer fram och tillåts dominera. Ordning och reda står på allas agenda. I och med en hårdare hållning i skolan så skjuts även ansvaret från skolan till eleven. Det är eleverna som ska passa in i normen och gör de inte det är det bestraffning som gäller.

”De som slutar blir bara fler och fler”

Det är så narrativet förs i debatten. Vi rör oss successivt bort från en skola för alla. Och när skolan släpper ansvaret för problem, då släpper man även förmågan att kunna påverka.

Barnen har börjat markera emot detta. Med all rätt! De orkar inte ses som problemet. De orkar inte bli missförstådda, skällda på och inte ha en aning om vad de ska göra eller vad som förväntas av dem. Så de slutar gå till skolan. Och de som slutar blir bara fler och fler.

Samtidigt, eller till följd av detta, så ges det mindre tid för lärare och personal att hantera dessa sociala aspekter. Gemensamma aktiviteter som friidrottsdagar, vandringar, skolbio etc tas bort. Det finns inte tid för de här aktiviteterna som skapar sammanhang och gemenskap. Viktiga värden för att kunna arbeta tillsammans i skolan. Det finns inte tid.

Hela tiden dessa ekonomiska begränsningar vi möter men inte kan göra någonting åt. Att den där personen som brukade vandra i korridoren försvinner. Aktiviteter på rastgården ställs in och läggs ner. Läraren hinner inte se sina elever utanför klassrummet, och till klassrummet följer konflikterna med. Och de blir fler.

”Så jag säger nej, sluta, lägg av”

Snart är det istället förväntat att alla elever ska vara kompatibla med varandra redan innan de kommer till skolan. Och de som inte är det ska markeras. Märkas. Det skrivs ordningskontrakt, skickas lappar hem för underskrift av vårdnadshavare och elev.

Nej, inte, sluta. Alla negativa beteenden förstärks och lyfts fram genom dessa magiska ord.

Och mitt i det här står jag som lärare. Jag kan inte förstå de lärare som pallar för det här trycket. Jag gör det inte. Trycket att på kort tid lyckas reda ut och finna lösningar mellan det normativa och det extraordinära.

Jag blir trött och matt. Jag hamnar på efterkälken och konflikthantering tar upp mer och mer av min tid. Metoderna jag använder blir inte direkt bättre av stressen. Stressen av att bemöta barns behov på ett dåligt sätt. Stressen av att förminska deras bekymmer och stressen av att så mycket tid krävs för att skapa ordning.

Så jag säger nej, sluta, lägg av. Jag blir upprörd när eleverna inte lyssnar på mig. In i den gamla skolans värderingar dras jag ständigt. Jag känner själv hur svårt det är att stå emot i mötet med elever som är utåtagerande. Som har lite svårt att sitta still och bara lyssna. Som är precis som jag när jag gick i skolan.

”Jag önskar att det fanns tid”

För allt pekar på att det är så här jag ska göra. Jag ska markera mot ordningsstörningarna. Jag ska skälla när eleven hamnar i affekt och kastar material. Det är så man skapar ordning i skolan. Hot, våld och kränkningar hanteras bäst genom nej, stopp och sluta.

Och det här känns så fel inom mig för jag vet hur det är att vara den missförstådda, svåra eleven. Som alltid blev tillsagd för precis allting. Jag vet vad det leder till. Det skapar en rädsla för vuxna och människor i allmänhet. Det uppfostrar elever till att bli rädda för att göra fel. Rädda för att misslyckas. Rädda för att leva fullt ut.

Så jag försöker slå undan den här nedärvda tanken. Den leder sällan till något bra. Men den håller sig ständigt närvarande. Även hos mig som med egenupplevd erfarenhet vet hur skadlig den kan vara.

Det jag önskar var att det fanns tid. Att det fanns personal som hade tid för eleverna. Tid att lyssna. Tid att förstå. Egentligen är det inte så konstigt att barn ”inte bara kan sköta sig”. Många barn ges aldrig förutsättningar för att kunna göra det.

Vart har alla dessa mjuka, viktiga värden tagit vägen från skolan?

Kommentera

Resursstarka föräldrar är en förutsättning idag för att barn ska få stöd i skolan. Jag vet att den här meningen kan vara jobbig att läsa och vilka följdkonsekvenser det kan ge till lärare, men jag anser fortfarande detta och jag ska försöka förklara mitt resonemang.

Det är oerhört enkelt att trycka ned och placera ett problem hos ett barn. Jag upplever det som en logisk grundtanke.

  • Barnet är inte skolmoget.
  • Barnet saknar stöd hemifrån.
  • Barnet försöker inte.
  • Barnet vill stöka och vara taskig mot andra för hen tycker det är kul.

Jag kan känna av dessa känslor och tankar hos mig själv som lärare, vilket är lite läskigt. Det är nästan ett instinktivt tankesätt som jag aktivt måste motverka. Frågan är var detta tankesätt kommer ifrån och varför det uppstår.

”Jag dras in i den normativa skolan”

Kanske är det så att vi har stort fokus på ordning och reda i svensk skola just nu. Att vi ska stävja stöket till varje pris och i denna ambition blir det enkelt att utgå ifrån det neurotypiska och normativa barnet. Det barn som redan fungerar i skolan, klarar av dess fysiska lärmiljö och undervisningsstil.

Jag själv som har en katastrofal skolgång i bagaget och själv inte är neurotypisk kan fortfarande känna hur jag dras in i den normativa skolan och hur enkelt det blir att försöka få in allt i den ramen.

När jag då ser en elev som gör något ordningsstörande skapas det en stress hos mig som lärare. Jag måste få det att upphöra direkt. Skolan har trots allt en nolltolerans mot ordningsstörandebeteenden och vad är snabbaste sättet att få något att upphöra? Jo, genom rädsla eller bestraffning.

Jag känner hur jag ryter till. Hur jag markerar mot det jag anser är stök och hur det kommer “bestraffningar” i form av att lämna klassrummet, lappar hem eller allvarssamtal med barn och vårdnadshavare. Detta är en stressreaktion från mig ursprunget från höga krav ställda på min undervisning och framför allt krav ställda på barn som inte har en chans att leva upp till dem.

”Det är rätt barbariska metoder”

Det här är inte pedagogik, det är rent nedärvda metoder och ska jag vara riktigt brysk så är de rätt barbariska. Ändå hamnar jag själv ofta här. Jag själv trycks in i den normativa skolan och de allt hårdare riktlinjer som sätts upp för skolan från samhällets sida. Och här kommer vi in till titeln på denna text, vikten av bråkiga föräldrar.

Det är enklare för mig att negligera ett barns behov om det saknas intresse eller påtryck hemifrån, rent kognitivt. Det finns inte lika många sådana tankar i mitt huvud då kring varför en sådan här ordningsstörande situation uppstår. Någonstans undermedvetet känner jag att saknas intresse för barnet är det enklaste att få stopp på problemet här och nu. Dessutom är det betydligt enklare att då placera problemet hos barnet istället hos min undervisning och klassrummets lärmiljö. Så jag agerar reaktivt.

Innan jag fortsätter mitt resonemang är det också viktigt att poängtera att det läskigaste man som lärare kan möta är när någon ifrågasätter ens undervisning och pedagogiska metoder. Instinktivt hamnar jag i försvarsposition och försöker hitta evidens som rättfärdigar det jag gör. Så det här med att “bråka med läraren” som någon som läser den här texten kanske tror att jag uppmuntrar är långt ifrån oproblematiskt. Det är inte riktigt det jag vill komma fram till heller. Det jag däremot som lärare behöver landa i är att när jag vågar äga problemet, då har jag också mandat att göra något åt det. När jag placerar problemet hos barnet så tar jag bort det mandatet, då blir det barnets ansvar och jag limiterar mina handlingsmöjligheter att agera.

”Bemötandet blir bättre till barnet”

Men åter till det här med bråkiga och resursstarka föräldrar.

Jag har noterat att när det finns ett intresse hemifrån, när föräldrar frågar hur det går i skolan, agerar jag betydligt oftare proaktivt som följd. Kognitivt får jag undermedvetna tankar i bakhuvudet jag reflekterar över på förhand innan lektionerna. Det blir enklare att notera små tendenser som tenderar att leda fram till stora problem och jag agerar mer proaktivt i förhållande till dessa i min undervisning. Bemötandet blir bättre till barnet.

Det blir alltså enklare för mig att agera proaktivt framför reaktivt efter ett uppvisat intresse hemifrån för barnets skolgång. Jag försöker förstå ursprunget till barnets agerande framför att bestraffa det. Istället påtala vad barnet kan göra för att göra rätt framför vad barnet just nu gör fel.

Nu vet jag att titeln jag skrivit är provocerande. Det är lite med flit, så klart är det inte givande med en toxistisk dialog mellan lärare och föräldrar. Det jag menar är viktigt i sammanhanget är föräldrar som är engagerade i sina barns skolgång, som undrar hur det går, som vill hitta lösningar tillsammans. Och sedan är jag också övertygad om att alla givetvis inte fungerar som jag i min lärarroll. Vissa tänker redan på det här.

”Mitt tips: Engagera er”

Men ska jag ge ett enda tips till föräldrar som är oroliga för sitt barns skolgång så är det: engagera er!

Jag säger faktiskt aktivt till föräldrar att ligga på mig som lärare om deras barn, det hjälper mig att tänka till och fokusera i min undervisning. Särskilt viktigt är det när man som jag undervisar tolv olika klasser och över 200 elever. Att hjälpa mig som lärare att få dessa kognitiva tankar och inställning att hjälpa istället för att bestraffa är oerhört fruktsamt för mig i min lärarroll och det påminner mig också om varför jag valde att bli lärare:

Jag vill hjälpa barn att uppnå sin potential. Jag vill sprida (rörelse)glädje, social gemenskap och respekt för olikheter bland varandra. Att bidra till att skapa ett tolerant samhälle. Här behöver jag ibland hjälp från bråkiga föräldrar.

Kommentera

Alla idrottslärare i min kommun hade fortbildning i kroppskulturer. Kortfattat kan kroppskulturer beskrivas som att vi uppfattar aktiviteter olika, och motiveras av olika faktorer som kan bidra till rörelse.

För att bryta ned det fick vi genomföra tre olika aktiviteter. En orienteringstävling, backintervaller med pulsmätning och en naturpromenad. Med andra ord är det här olika sätt att tävla på. Mot andra, mot en själv och inte alls.

Jag själv började med backintervaller. Här märkte jag direkt hur tävlingsmänniskan inom mig väcktes. Jag skulle maxa, det fanns inga andra alternativ. Maxpuls nådde jag redan efter tredje intervallen. Allt detta skrevs ned på ett papper, för mig själv. Jag slapp jämföra med andra, samtidigt som jag fick använda den här starka envisheten som är ett kraftigt karaktärsdrag hos mig. Toppen!

Andra aktiviteten för mig blev orienteringstävlingen. Vi fick ett startkort, starttid och läraren stod med en snabb visselpipa och ännu snabbare solglasögon. Jag kände mig redan stressad när jag skrev in min starttid och direkt efter att visslan ljöd sa han ”spring snabbt nu, det är tävling!”.

”Stressen gör att jag glömmer allt jag kan”

Jag älskar orientering, jag anser till och med att jag är duktig på det, men själva tävlingsmoment gör något med mig. Stressen gör att jag glömmer allt jag kan om orientering och nu handlar det bara om hastighet. Jag löper iväg, kartan i handen och givetvis missar jag första kontrollen. Uppgivet letar jag runt i skogen men jag kan inte för allt jag förmår hitta den eller ens komma ihåg HUR man orienterar. Och det här är alltså kunskap jag idag lär ut.

Jag blir förbannad. Jag vill knöggla ihop kartan och slänga den. Jag vill riva sönder kartan. Jag vill skrika, jag vill slåss. Jag vill bli av med min ilska av affekt.

Sen lägger sig ilskan. Jag vill gråta. Gråta över mitt misslyckande. Gråta för att jag tillåtit mig själv att misslyckas igen, tillåtit mig själv att känna. Och då kommer skammen. Hur ska jag kunna gå tillbaka till läraren med ett tomt och trasigt scorekort? Hur kommer han, den snabbe läraren i solglasögon och med visselpipan reagera på att jag misslyckats?

Nu var det bara tur att jag är vuxen, har erfarit det här så många gånger att jag idag har ord att prata om det här och att jag vet att det är okej att tycka saker är jobbiga.

”Vi lärare behöver känna till detta”

Men hur hade jag agerat som barn? Förmodligen hade jag flytt ut i skogen och vägrat komma tillbaka.

Och det är det här kroppskulturer handlar om för mig. Det handlar om att förstå att det som sporrar vissa elever till att prestera får andra att få en sådan ångest att de inte ens förmår sig att gå till skolan. Vi lärare behöver känna till detta.

Och jag vågar hävda att tävla, det kan vi syssla med på fritiden. Mitt uppdrag i det här fallet är att lära eleverna orientera. Det måste inte vara en tävling att hitta rätt, det handlar om att praktisera kunskap. Sådan kunskap jag förmedlar till dem.

Genomför jag det då som ett tävlingsmoment kan jag vara säker på att detta gör att jag har elever som mig själv, som inte kommer kunna visa vad de faktiskt kan.

Jag kan samtidigt köpa argumentet att det är bra att utsätta sig för sådana här situationer, för vi kommer att möta dem som vuxna och måste då ha lärt oss att hantera dem. Men då måste jag vara medveten om att det är just en utsättning. Ett sätt att skapa en referenspunkt och förhoppningsvis dra erfarenheten att det faktiskt kan bli bra av att tävla. Jag måste inte alltid vara bäst på allting utan kan fortfarande uppskatta själva aktiviteten.

”Jag har aldrig lärt mig hantera tävlan”

För det finns vissa som anser att ”man måste lära sig att tävla” och visst, vissa kanske kan lära sig det. Men inte jag, jag har aldrig lärt mig att tävla. Jag har aldrig lärt mig att hantera tävlan för det väcker för starka känslor om att lyckas och misslyckas som person hos mig.

Visst, när jag har blivit äldre har det gått bättre men det beror framför allt på att jag hittat strategier att se tävling som något annat.

I sällskapsspel följer jag sällan syftet med spelet. Jag kommer på ett eget mål, något jag kan sträva efter och då vara bäst på. Det kan göra spel intressant. I lagspel försöker jag fokusera på andras prestation och berömma när de gör någonting bra. Medspelare som motspelare.

För det ger mig glädje att glädja andra. Men att tävla, det har jag aldrig lärt mig hantera. Och det kommer jag nog aldrig lära mig heller.

Efteråt hade vi alla en naturpromenad där vi fick välja platser vi kunde besöka, hur många och hur snabbt, samt en mindre uppgift om att känna in naturen. Och det, det är vad friluftsliv verkligen handlar om. Välmående i naturen.

Kommentera

Jag får höra av en hel del elever att jag är den bästa läraren på skolan. Särskilt från elever som är omotiverade eller tycker skolan är jobbig.

Det förvånar mig inte. Jag är väldigt flummig och försöker ha kul på jobbet. För mig är det viktigt. Samtidigt är det problematiskt, för jag har kollegor som är betydligt bättre än mig – pedagogiskt och ämnesdidaktiskt. De får inte kredd av barnen, för de är inte roliga. De släpper inte loss som jag gör.

Men de lär ungarna viktigheter på ett sätt jag inte kan. De har ett helt annat fokus, en helt annan ordning i sitt klassrum som gynnar inlärning. Det är flit och motivation som belönas. De är extremt kunniga.

”Relationen med eleverna är en balansgång”

Och med det här vill jag ha sagt att bara för elever gillar en lärare betyder det inte att den läraren är bäst på att undervisa eller bäst för eleven i fråga. Det är en balansgång att besluta vilken relation man vill ha i förhållande till sina elever.

Men jag anser att det är viktigt att vara genuin. Och jag är den jag är. Det visar att även vi lärare kan vara olika. Och att ha en spretig, energisk gympamajje som har huvudfokus att de ska finna rörelseglädje tror jag inte är dåligt för helheten.

Kanske kan mina metoder nå elever som annars tycker skolan är pest. Och kanske kan de där två idrottslektionerna i veckan förgylla skolveckan som gör att de orkar ta sig igenom, och fokusera mer på, de teoretiska bitarna i lektionssalarna.

”Jag hoppas att vi lärare kan komplettera varandra”

Så jag är noga på att understryka att bara för att ni gillar mig, för att jag fokuserar mycket på relation, lust och att ha roligt tillsammans, betyder det inte att jag är bästa läraren. Det är mycket möjligt att ni lär er mer av lärarna ni tycker är tråkiga.

Jag hoppas att vi lärare kan komplettera varandra på skolan. Och att vi håller varandras ryggar. Lyfter varandra för eleverna, så de ser att vi är bra på olika saker och att olika typer av bemötanden är bra i olika sammanhang.

Vill vi ha en inkluderande skola är det även värdefullt att visa att vi lärare är olika.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm