Annons

Låt lärarna avgöra mobiltelefonens roll i klassrummet

Mobiltelefonen diskuteras nu av politiker på riksnivå, bland annat debatterades det i ett inslag i Aktuellt på SVT. I Frankrike har man nu beslutat om förbud för mobiltelefoner såväl på lektioner som på raster. Kanske borde mobiltelefonen förbjudas här i Sverige? 

Är mobiltelefoners vara eller inte vara verkligen en fråga för våra rikspolitiker?

Idag har skolor – enligt skollagen – rätt att omhänderta mobiltelefoner om de stör ordningen. Nu går våra politiker återigen in i detaljer i skolarbetet, det vill säga de övertar professionella lärarnas arbetsuppgifter och därmed också deras rättmätiga ansvar. I vårt styrsystem sätter politiker mål, ger de professionella ramar och förutsättningar att nå målen. Politiker ska absolut inte detaljstyra verksamheten och samtidigt prata om att lita på de professionella och försöka öka deras status. Att detaljstyra ingår inte i politikeruppdraget. Tar man av de professionella lärarna deras arbetsuppgifter och ansvar, så uppstår osäkerhet, oklarheter och resultatet kan istället bli en ren deprofessionalisering.

Skolans uppgift är alltjämt att disciplinera. Folkskolan etablerades vid 1800-talets mitt på grund av att kyrkan tappade greppet om svenska folket. Skolan blev då kyrkans ”förlängda arm”. Vi går till skolan givetvis för att lära, men vi går också dit för att disciplineras och bli en social samhällsmedborgare. Skolans roll i en värld som präglas av fragmentering (zappar-generationen) och av att barn och ungdomar växer upp i olika sociala rum med olika normer, regler, olika sätt att kommunicera och så vidare är naturligtvis problematisk.

Den skoldebatt som förs idag, utgår nästan aldrig från det samhälle vi lever i och framför allt kommer att leva i framåt i tid. Debatten handlar mest om ett frikopplat kunskapsbegrepp och en längtan tillbaka till hur det var förr – skolan förr, samhället förr, barnen och ungdomarna förr. Men skolan förändras oavsett debatten och skolan påverkas av samhällets utveckling, vare sig vi vill det eller inte. Politiker ska inte gå in på detaljer, inte vara klåfingriga och besluta om mobiltelefonens vara eller inte vara. Det är inte meningen.

Alla som går och sätter sig på ett möte eller deltar i en lektion vet att mobilen kan vara ett fantastiskt arbetsredskap, men också att den kan vara väldigt störande om man inte har gemensamma regler för hur och när och var den ska användas. Kan mobiltelefonen istället bli en integrerad del av det pågående arbetet med skolans digitalisering? Mobilen blir allt viktigare för oss alla i vardagen. Med smartphones har vi kraftfulla datorer och kan vara uppkopplade, delta i social samvaro, följa med i nyheterna, lyssna på musik, betala etc. Mobilen är ett mångsidigt verktyg som både ger nytta och nöje och har utvecklats till en omistlig del av tillvaron för många. Mobiler är också vanliga bland barn och ungdomar i skolan. I stort sett alla elever från tioårsåldern och uppåt har egen mobil, som de också använder i skolan. I skolverkets rapport om IT-användning och IT-kompetens sägs att 69 % av grundskolorna och 93 % av gymnasieskolorna tillåter att eleverna använder egen digital utrustning i skolan.

Skolan behöver dra nytta av teknikens möjligheter för att förbättra och effektivisera skolans undervisning. Det är också viktigt att alla elever ges likvärdiga möjligheter att utveckla digital kompetens. Skolverket föreslår exempelvis att varje elev från och med grundskolan har minst en digital ”enhet”, exempelvis laptop eller platta. Eleverna ska kunna använda egen utrustning om de vill det. Är det då riktigt klokt att hetsa upp sig och säga nej till mobilen?

Den tekniska utvecklingen av mobilerna, och hur de används i skolan, har förändrats mycket, under de senaste åren. Än så länge finns det inte så mycket forskning, men det kommer så småningom intressant forskning. I Karlstad och i Åbo används fallstudier och forskarna observerar och analyserar hur gamla och nya praktiker kring samtal, läsning och skrivning flätas samman när mobilen används i klassrummet. En kritisk reflektion kring hur skolans undervisning ska hantera nya förutsättningar är också en del av forskningen.

Mobilen är tyst och diskret och syns inte konkurrera om något talutrymme i klassrummet. Det speciella med mobilen som artefakt är att den är mångsidig, lockande och gör det möjligt att interagera med andra, utanför klassrummet. Mobilen kan också ses som en utvecklingsmotor för ett förändrat arbetssätt. Det behövs naturligtvis didaktisk forskning och didaktisk utveckling för att få en tydlig bild av hur mobilen ska fungera som ett multimodalt verktyg i skolan. Mobilen kan dock användas för att utmana den traditionella undervisningen i skolan och för att hitta nya vägar. Mobiltelefonen kan förena formellt och informellt lärande, liksom utveckla mer kunskap om hur klassrummet kan kopplas ihop med världen utanför.

Det behövs en didaktisk grund för mobilens roll i skolan, när den ska användas och när den ska stoppas undan. Men den grunden ska skapas av de professionella och inte av politiker.

Reagera på inlägget:

Ge lärarkåren större inflytande över sin egen professionsutbildning

Jag skulle vilja kommentera två trender i skoldebatten idag. Den ena är att vissa friskoleföreträdare försöker tona ner likvärdighetsproblemen i den svenska skolan. Låt mig bara kort få säga att jag tycker att det är magstarkt när en man vars familj på ett bräde tjänade 700 miljoner kronor på att sälja delar av sin skolkoncern till riskkapitalister uttalar sig om detta. De driver ett företag som har som affärsidé att plocka russin ur kakan och startar bara skolor när de är säkra på fulla klasser och lämnar kommuner och skolor med Svartepetter i form av dyra lokaler, halvfulla skolor och segregation.

De kan göra så för att vi har det mest extremt marknadsorienterade av alla skolsystem i världen. Vi behöver ett samtal om detta men i det samtalet ger de enorma vinster som dessa människor gör en bismak och man kan anta i viss mån påverkar både deras omdöme och deras vilja att spegla verkligheten rättvist.

Den pågående segregationen och minskade likvärdigheten i skolan är något som har blivit en del av verkligheten för Sveriges lärare och rektorer. Vi är inte betjänta av att det sprids dimridåer om detta. Vi behöver en verklig diskussion om skolans roll i ett demokratiskt samhälle. För den som vill fördjupa sig i detta finns en fantastisk liten bok skriven av Per Molander: ”Condorcets misstag”. Det är en bok som utifrån upplysningsfilosofi och bland annat utbildnings roll i ett demokratiskt samhälle på att kraftfullt sätt argumenterar för varför skola måste vara något annat än en pengamaskin eller utsatt för marknadsstyrning. Per Molander skrev också ESO-rapporten ”Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet” som jag kan rekommendera.

Att man från de vinstdrivande företagen och deras lobbyverksamhet och inflytande i olika nätverk försöker styra bort från likvärdighetsdebatten är naturligt eftersom det är där vårt marknadssystem så grovt fallerar. Kan de få fokus bort från det och det som bland annat Skolkommissionen föreslår så säkrar de ett fortsatt uttag av skattemedel till sina aktieägare. Det ligger i aktiebolagens logik att arbeta på det sättet.

Det andra jag skulle vilja kommentera är den debatt som dragit i gång kring pedagogik och lärarutbildningar. Också i den debatten finns det övertoner som jag tror att professionerna i skolan ska se upp med. Låt mig för det första direkt säga att jag är den förste som vill ha en utvecklad lärarutbildning och att jag tycker att den pedagogiska ideologi som odlades på svenska lärosäten och som kommit att forma våra lärarutbildningar, läroplaner, myndigheters arbete etc behöver diskuteras, omvärderas och bitvis direkt skrotas. Jag tycker fortfarande att OECD hade massor med poänger i det de skrev om detta i sin rapport 2015.

Men samtidigt är det inte okej när skolans uppdrag beskrivs som att det bara handlar om att förmedla kunskap eller när dagens lärarutbildningar beskrivs som en värdelös verksamhet befolkad av losers som varken kan läsa eller skriva. Den senaste artikeln från Linköping till exempel. I den fanns inget empiriskt underlag och en direkt felaktig beskrivning av varför många högskolor har naturvetenskapliga basår till exempel. Det är uppenbart att det finns en lätt väg in på många tidningars debattsidor för att ge sig på lärarutbildningarna. Och att den vägen finns beror på att någon/några bedriver politisk kampanj för att utsätta lärarutbildningarna för konkurrens och gärna också bli av med den jobbiga lärarlegitimationen som ställer krav på att lärare ska vara utbildade för sitt yrke.

Det finns all anledning för lärarkåren att vara försiktig och orolig när detta sker. Vi är på väg in i den mest allvarliga lärarbrist vi någonsin sett. Nu är det dags att göra positiva förstärkningar av lärarrollen och utbildningarna – inte att devalvera dem. Och jag har full förståelse för de många skickliga och hårt arbetande lärare som finns på våra lärarutbildningar när de aldrig får en chans att berätta om allt vad bra de faktiskt också gör. Vi har arbeten med övningsskolor som ett exempel. Det är också väldigt bekymmersamt när alla som går på lärarutbildningarna utmålas som obegåvade nästintill-analfabeter. För det är verkligen inte hur det ser ut. De lärarstudenter jag träffar är precis som de flesta lärare människor som på grund av ett engagemang för andra människor har valt att ge sig på en lång utbildning. De flesta har trots all negativitet valt ett av världens roligaste och viktigaste yrken. De behöver lyftas och förberedas för sitt jobb.

Jag tycker att de behöver en utbildning som bättre än vad som varit och ofta är fallet förbereder dem för sitt yrke. Jag skulle önska att lärarkåren fick ett betydligt större inflytande över sin egen professionsutbildning men jag tror inte att skolan eller samhället skulle vara förtjänta av att friskoleföretagen slipper kravet på legitimation och lärarutbildningar startas utanför det gemensamma samhällets hägn.

Skolan finns till för att ge kommande generationer kunskap men också fostra dem och förvalta vårt samhälles traditioner och demokratiska principer. Skola är en central del av en demokrati byggd på gemensamma värden om alla människor lika värde. Den marknadsskola vi skapat har redan ersatt en del av drivkrafterna i samhället med egoism istället för samhällsbygge. Men det kan vara hög tid att stoppa den utvecklingen. Och för att återigen vara tydlig. De människor jag träffar från andra länder som förfasas över vårt skolsystem och vad som händer här är inte kommunister och socialister. Man är lika förvånade i konservativa kretsar över hur lättvindigt vi verkar ta på skolans roll i ett demokratiskt samhälle.

Reagera på inlägget:

Lärplattformar är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit

I vardagsrummet sitter maken och svär över sin lärplattform och i köket sitter jag och svär över min. På Twitter svär ett annat gäng över sina lärplattformar och tillsammans undrar vi hur det kunde bli så här?

Lärplattformar är tänkt som ett pedagogiskt stöd och ett verktyg som ska underlätta för lärare, elever och vårdnadshavare. Det finns en uppsjö olika lärplattformar idag som fungerar mer eller mindre väl.

Jag har ännu inte hittat en lärplattform som fungerar smärtfritt och som det inte svärs över. Det finns bara mer eller mindre dåliga. Tyvärr. För det borde inte vara så svårt att ha enkla, driftsäkra och överskådliga lärplattformar

Nummer ett för lärplattformsföretagen måste vara användarvänligheten samt att deras utformning av plattform följer LGR 11. Flera jag har tittat på stjälper snarare än hjälper vid bedömning och betygssättning. Det maken svor över häromdagen var att han hade lagt in resultat på ett och samma moment och sedan ville göra en sammanfattande bedömning. Eleven hade till exempel gjort tre uppgifter på samma moment och maken vill se vad eleven kunde och hur kunnandet utvecklats under terminen. Dessutom var den andra uppgiften de gjorde klurigare och vägde tyngre i bedömningen än både uppgift ett och två. Är ni med? Detta gick inte att se då endast den sist bedömda uppgiften syns. Så går det ju inte att ha det. Det lurar ju alla.

Det jag svor över var att när jag lagt in mer än hälften av mina bedömningar i matrisen hänger sig hela lärplattformen, allt försvinner och plötsligt visar sig en matris för matte istället. Jag har verkligen inte själv gått in på matte då jag helst undviker det ämnet! Då får jag börja om och har den gnagande känslan av att lärplattformen inte går att lita på. Jag har, trots att jag arbetar mycket digitalt, fortfarande en analog kalender där jag skriver in elevernas resultat.

Dubbeljobb – javisst, men inget i jämförelse med om jag skulle bli av med allt och inte ha något underlag inför betygsättningen.

Flera lärplattformar gör även egna tolkningar av hur LGR 11 fungerar och delar upp kunskapskrav på alla möjliga och omöjliga vis. I makens lärplattform har det företaget valt att dela in alla meningar runt elevens kunnande och gjort till olika punkter. I engelska blir det 16 olika kunskapskrav. I den jag jobbat i under många år har man valt att sätta ihop läsa och höra, skriva och tala i engelska, vilket leder till 9 olika krav att markera. Det leder också till att om jag endast har bedömt elevens tal måste jag skriva extra text om att bedömningen inte gällde att skriva. Extrajobb – javisst. Den lärplattformen räknar också samman antalet bedömningar och du får en procentsats för hur många bedömningar som är på A, C eller E-nivå – troligen tänkt för att underlätta vid betygssättningen av B och D. Tyvärr sätts ju inte betygen B och D baserat på antal ifyllda kunskapskrav i en matris i en lärplattform och definitivt inte baserat på hur många procent som är uppfyllda.

Märk väl att jag inte ens går in på de lärplattformar som gett sig på att skapa egenformulerade kunskapskrav på lätt svenska….

Listan över saker som måste förbättras kring lärplattformar kan göras oändlig. Men den största frågan är kanske varför vi alls behöver dem? Hur kritisk jag än kan vara mot hur olika företag väljer att göra med sina lärplattformar är jag ganska säker på att de ändå fyller en funktion och att de är viktiga. Jag tror personligen att många bedömningar annars skulle bli rakt ut i luften och ingen skulle ha koll på vad eleverna gjort. Det är rektors ansvar att se till att det förs en löpande dokumentation kring elevernas kunskapsutveckling och det är ett nästintill omöjligt uppdrag för en rektor. Vad händer på de skolor där en lärare plötsligt slutar och det inte finns någon dokumentation alls? Hur blir det för de eleverna? Det är en omöjlig uppgift för den lärare som tar över den undervisningen när det inte finns en bokstav att falla tillbaka på. Som vårdnadshavare gillar jag att få enkel och tydlig information kring mitt barns kunskapsutveckling och ser att den fyller en funktion.

Ni företag som utvecklar lärplattformar har ett stort ansvar, menar jag. Ni måste följa intentionerna i LGR 11. Ni måste göra er plattform logisk, digitalt enkel och användarvänlig. Användarvänligheten är, enligt mig, det absolut viktigaste. Det måste vara busenkelt för alla att förstå hur det fungerar.

Sträva efter att minska antalet klick för att komma till rätt del. Vi lärare har begränsat med tid. Det är kanske bara 30 minuter mellan två lektioner och då har vi inte tid att sitta och försöka tänka ut var och hur det nu var man skulle hitta hur man lägger in olika saker. Ni måste ha en support som svarar kvickt och lätt samt måste ni ta ansvar för att kontinuerligt utvecklas. Här handlar det inte om att tjäna så mycket pengar som möjligt utan det handlar faktiskt även om att ta ansvar för att hjälpa Skolsverige och eleverna.

Reagera på inlägget:

Lärare behöver ett större professionellt utrymme

Vi lärare ska förhålla oss till lagar, läroplaner, kursplaner och övriga styrdokument. Vi ska se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever. För detta krävs det planering och anpassning till gruppen och eleverna.

Beslutsfattare har ofta väldigt svårt att förstå betydelsen av att ha tid att planera och följa upp undervisningen. Man förstår inte att det är det som ger kvalitet, att läraren kan möta varje elev där just den är och fundera på vad som kan göras för att alla ska hänga med och få ut så mycket som möjligt av lektionerna.

Möjligtvis talar arbetsgivarna om att lärare ska planera tillsammans, men det är ofta med ett rent effektivitetssyfte. Aldrig talas det om att lärare, både enskilt och i grupp, behöver tid för eftertanke och planering av undervisningen. Det finns ett utbrett ointresse av just den fråga som intresserar oss lärare allra mest!

En rektor sa till mig att jag skulle kunna stå i klassrummet hela dagen med motiveringen: ”Det fixar du, du som är så bra...” Med detta synsätt är man knappt bättre än en ordningsvakt och i bästa fall enkel underhållare. Vi lärare måste förhålla oss till läroplaner och alla styrdokument, vi måste se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever.

Jag skulle vilja att SKL och andra huvudmän någon gång visar att man ser sina lärare som en professionell tillgång, som experter, och vid våra möten frågar mig: ”Vad skulle ni behöva för att vi som skolanordnare ska kunna leverera och våra elever nå större framgång? Vad skulle behövas för att vi ska kunna öka likvärdigheten och höja resultaten?”

Att man helt enkelt frågar lärarna och även lyssnar. I stället för att bara tänka på hur man ska få lärare att undervisa fler timmar. Då når man aldrig pudelns kärna. Man förstår helt enkelt inte fullt ut vad det är att vara lärare. 

Lärare som vill fokusera på undervisningen och på att möta de växande elevkullarna, får nu ägna sig åt ändlös dokumentation och mängder av möten och andra arbetsuppgifter som inte direkt har med elevernas kunskapsutveckling att göra.

För att klara den stora anstormningen av nya elever så måste vi lärare få ägna oss åt det som vi är till för: att undervisa! Därför måste lärarjobbet renodlas. Därför måste vi få tid för vår undervisning. Vi behöver ett större professionellt utrymme.

Politikerna ska sätta upp målen för verksamheten och besluta om budgetramar (som måste vara större), men man ska också ge oss lärare en större frihet och ett professionellt ansvar. Det är avgörande för att skolan ska klara sitt uppdrag i hela landet.

Vi kan vårt yrke, vi vet vad som behövs, vi är engagerade och vill att eleverna ska lära sig massor och känna sig trygga. Vi lärare gör hjälteinsatser varje dag i det lilla, som i ett senare skede kan visa sig bli oerhört stort. Det betyder att vi behöver tillräcklig tid för att kunna se varje elev, alltså att få tid att förbereda och planera undervisningen för varje elev på bästa möjliga sätt.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #7 2017

Reagera på inlägget:

Sluta prata om elever som ”kunder”

Jag satt härförleden i en kommun och tittade på deras interna kvalitetsarbete. Det var bestämt från kommunens ledning att fyra perspektiv skulle genomsyra all verksamhet. Ett av dem var ”kundperspektiv”.

På mötet jag satt på var det uppenbart att det inte föll i så god jord hos de skolmänniskor som deltog. Man hanterade det och menade att man får förhålla sig till det och tolka det så positivt man kan, men att det självklart var elever som skolan är centrerad runt.

Jag skulle vilja kommentera det. Det finns flera anledningar till att det är problematiskt om man i en skolverksamhet menar att elever är ”kunder”. Det handlar för det första om kommunikation och förmåga att entusiasmera och leda sina medarbetare, för det andra om ett missförstånd av en kommuns myndighetsroll och sist men inte minst ett visst (omedvetet?) förakt mot det demokratiska styrsystem som skolverksamheten faktiskt befinner sig i.

Hårda ord? Ja, kanske, men så här tänker jag:

När det gäller att använda kundbegreppet mot sina medarbetare är det problematiskt eftersom den verklighet som lärare och rektorer lever i är styrd av lag, förordningar och andra styrdokument. I dessa nämns aldrig någon kund. I dessa är förhållandet mellan skola, elev och vårdnadshavare juridiskt reglerat. Problemet är att när ägarna till skolorna, i det här fallet en kommun, börjar prata om kunder alienerar man sig från sin verksamhet och det språk man där pratar.

Varför man väljer att inte bry sig om den verksamhet som i en kommun inte sällan är mer än halva budgeten är konstigt. Men är kanske ett symptom på hur styvmoderligt skolverksamheten har behandlats. När man säger kund istället för elev skapar man ett avstånd mellan sig och skolans medarbetare och man missar chansen att kommunicera med skolan på dessas villkor och verklighet. Det är helt enkelt inte bra ledarskap.

Det andra problemet är att i de flesta fall kommer vi i kontakt med en kommun som medborgare. Den kontakten är speciell eftersom det inte sällan är myndighetsbeslut som blir följden av kontakten. Det är i väldigt få fall som man kan hävda att man är en kund i förhållande till en kommun. Om jag söker bygglov är det inte en affärsöverenskommelse utan jag som medborgare som ber en myndighet om ett ojävigt beslut i linje med gällande lagar. Ibland har kommuner rätt att ta betalt för sådana tjänster. Grundskoleelever har däremot inget val. De måste gå i skolan och de går inte bara i skolan för att de ska ”köpa” sig kunskaper i matematik och engelska. Det är väldigt tydligt i alla styrdokument att skolan också till exempel ska fostra demokratiska värderingar och förbereda för ett samhällsdeltagande. Det vill säga förhållandet skola/samhälle och individ är mycket mer komplicerat än en kund-säljare-relation.

Det tredje och sista problemet är att det faktiskt uttrycker ett visst förakt för gällande lagstiftning. Om det finns någon kund-säljare-relation i skolans värld ligger den faktiskt mellan stat och kommun. Det vill säga att staten köper en bra utbildning till alla medborgare och kommunerna är säljare av denna. I det arbetet har de att uppfylla mycket specifika åtaganden som är reglerade i lag, förordningar, läroplaner samt kurs-/ämnesplaner. I alla dessa dokument använder regleringen begreppen vårdnadshavare och elev och aldrig kund. Att helt lämna den regleringen och istället börja använda sig av ett begrepp som inte alls finns i skolans reglering är, om jag uttrycker det milt, inte helt oproblematiskt. Det ställer frågor om hur myndigheten kommunen egentligen förhåller sig till de nationella styrdokumenten.

Med detta sagt tycker jag egentligen att den sämsta sidan av detta är den första. För den innebär att man bryter samtalet genom styrkedjan innan det ens hunnit komma igång. Man bör kanske oftare börja tvärtom – prata med de som arbetar i skolan om hur målen för verksamheten ska se ut, givet skolans i lag reglerade uppgifter?

Reagera på inlägget:

Sidor