Annons

Första året som lärare får man inte le

Relaterat

Jag har stött på liknande argumentationer tidigare. Första tiden med en ny grupp ska man vara fyrkantig och konsekvent. Kort och koncis.  Att hålla sin kontakt till eleven professionell så man inte blir för mycket kompisar. Annars blir det svårt att hålla ordningen i undervisningssalen. Man behöver vara skådespelare, ryta ifrån och visa sig arg innan man själv kommit till den nivån för att markera.

Saken är den att jag vet att detta fungerar. Jag ryter till ibland när jag måste få uppmärksamheten, ibland låter jag väldigt arg och förbannad. Då blir det riktigt tyst och eleverna spänner sina ögon mot mig. Jag har fått beskrivet från andra att jag kan gå från 0 till 100 och sedan tillbaka till 0 igen.

Jag har sett goda exempel under min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) under min studietid. Jag har även sett goda exempel på detta från militären. Om det där hårda befälet som aldrig log, som inte var rädd för att ge en känsla av obehag för grupp eller individ som inte lyckats lösa uppgiften. Ett av mina starkaste minnen från militären är dessutom när jag fick beröm av detta befäl i storforum. Ett befäl som aldrig ger beröm. Tror inte jag har varit så lyrisk i mitt liv tidigare.

Men jag fungerar inte så. Jag vill att det ska finnas en positiv atmosfär i min idrottshall. Jag hatar när den enda metoden jag har är att höja rösten och ryta till bestämt. Hejlskov skulle benämna detta som att man når sitt metodtak.

Jag vill inte leda mina grupper med rädsla. För jag vet hur den känslan känns hos en själv. Det var den känslan som gjorde att jag inte ville gå till idrotten när jag gick i lågstadiet. Jag vill kunna bemöta elevens bekymmer och behov och då tror jag att man måste våga knyta en bra relation till varandra.  

Ändå så händer det att jag höjer rösten och markerar. Kanske hade det varit bättre ifall eleverna hade den respekten för mig som lärare, att de vet att det blir jobbigt för dem om de inte lyssnar. Det jag funderar kring är ifall det jobbiga måste vara präglat av känslor, går det inte att påvisa konsekvenser på ett annat sätt. Måste jag skrika åt eleverna för att de ska lyssna på mig?

Jag vill ändå tro att det går att skapa en tydlig ram och dessutom ha en god relation med eleven. Att vara konsekvent måste inte kopplas till en känsla utan snarare till tydlighet. På gruppnivå tror jag det är svårare att göra en konsekvensanalys som omfattar alla elevers perspektiv så de känner sammanhang. Där kanske det är en tidigare tydligt kommunicerad ram som behöver präntas in. Gärna framtagen i samspel med eleverna. För att sedan på individnivå bemöta eleven genom att reda ut situationen tillsammans:

”Vad var det som hände?”

”Jag tänker, om du gör så här blir det den här konsekvensen, Kan jag göra något annorlunda som hjälper dig? Finns det något i vår gemensamma struktur vi kan ändra på?”

Problemet jag upplever som idrottslärare är att elevernas struktur ofta tas med från klassrummet. Finns en god struktur där brukar det även kunna fungera bra i idrottshallen. Är strukturen otydlig i klassrummet blir det ofta även oreda i idrottshallen.

Mina grupper träffar jag så lite som 40 minuter, två gånger i veckan. Så hur stor möjlighet har jag att påverka denna gruppdynamik på den tiden? Måste jag förhålla mig till den metodiken de redan känner till, även fast den inte stämmer överens med min ledarstil?

Miljön som vi lärare kan befinna oss i kan sätta så höga krav på vår förmåga att det ibland inte går att förhålla sig till bättre metoder än de som är nedärvda. Dessutom finns ramar vi behöver förhålla oss till som gör att våra metoder helt enkelt inte fungerar fullt ut. 

I många fall kan man förbättra och förfina sitt ledarskap men någonstans finns en gräns för min kapacitet. En gräns där mina inlärda, pedagogiska metoder med stöd från aktuella teorier och forskning kommer övergå till nedärvda metoder laddade med känslor.

Första året som lärare får man inte le. Min förhoppning är att skolan framöver ändrar riktning och lyckas förkorta detta år snarare än att förlänga det.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Skolans otryggaste plats

Relaterat

Som idrottslärare bland de yngre åldrarna får man ofta möta elevers bekymmer kring idrotten.

”Måste man duscha idag?”

”Jag blev inte ens svettig”

Eller ”jag har glömt mina kläder, måste jag vara med?”.

Vad är det egentligen som ligger bakom dessa bekymmer som eleverna lyfter? Jag tror det har att göra med skolans otryggaste plats – omklädningsrummet.

Det lever fortfarande kvar en jargong att en människa behöver utsätta sig för jobbiga situationer för att övervinna dem. Att tvinga in en person med fobi för spindlar in i ett rum med dessa kommer inte göra personen mindre rädd för spindlar. Detta är således en sanning med modifikation. För att övervinna en rädsla behöver den mötas stegvis i en trygg miljö.

Ändå hävdas det fortfarande att barnen måste utsättas för dessa omklädningssituationer för att det är så det ser ut i verkligheten. Det här tycker jag är ett felaktigt argument, för det ser inte ut så i verkligheten. Förutom att jag upplever att det är få vuxna som duschar på träningslokaler upplever jag även att det är få vuxna som byter om. Detta görs istället innan hemma, och varför är det så?  Kanske kan det vara så att personen som inte bytte om på gymmet har jobbiga minnen från barndomen. Kanske är det så att hemmet upplevs som en trygg miljö medan gymmet inte gör det.  Men de vuxna som byter om i offentliga omklädningsrum är förhoppningsvis säkra på sig själva, och har sluppit bli exponerade i jobbiga omklädningssituationer som barn.

Själv kommer jag väl ihåg omklädningsrummen under min tid på högstadiet. Som kille, lätt överviktig utan att ha kommit in i puberteten, blir det en känslig fråga att visa sig naken inför andra. Det var även det enda alternativet vi hade på min skola, trots att det fanns duschbås.

De tre alternativen som fanns var ganska enkla. Antingen var du först in i duschen, sist in eller så struntade du i att duscha.

De flesta av oss behövde duscha efter idrotten, de flesta av oss ville. Men klimatet tillät det inte, för att exponera sig själv som tonåring är ingenting man bara gör. Det blir en jobbig situation för någon som älskar att röra på sig. Frågan jag ställde mig själv var ofta hur mycket jag kunde ta i och fortfarande inte behöva duscha, något som ibland hämmade den fysiska aktivitet jag behövde.

När man vill poängtera och hårdra brukar militären kunna användas som referens då den i många fall går åt ett mer extremt håll och visst, det finns exempel att hämta från den verksamheten för detta syfte.

Jag minns ett tillfälle från min värnplikt då vi skulle tvätta oss ute i fält genom att bada i en sjö. Tydliga instruktioner fanns om hur det skulle gå till. Inga kläder, tillsammans med sin stridsparskamrat och max djup upp till knäväcket. När tvagningen var klar skulle man anmäla sig till ett befäl som skulle se till att man var ren.

Men trots att dessa exempel finns är även försvarsmakten tidig med att slussa ut det gemensamma duschandet. De hygienbaracker jag besökt nyligen har fått skiljeväggar men inte bara det, många har även fått låsbara dörrar.

Sen kommer förmodligen den viktigaste poängen av dem alla; finns det belägg för obligatorisk dusch och ombyte i läroplanen? Vi kollar vad skolinspektionen skrev i sin rapport 2012:

”I de fall skolor inte erbjuder eleverna tillräckligt med undervisning, handlar det i de flesta fall om att skolorna räknar in aktiviteter i undervisningstiden som enligt skollagen inte kan ses som undervisning. Det är till exempel inte ovanligt att ombyte inför och dusch efter lektionen räknas som undervisning.

Det är viktigt att peka på att dusch och ombyte kan vara en del av undervisningen. Men detta kräver att skolan utför dessa aktiviteter inom ramen för skollagens definition av undervisning och utgår från innehållet i kursplanen för idrott och hälsa. Vid de observerade tillfällena var dock detta inte fallet, utan dusch och ombyte leddes inte av någon lärare och saknade koppling till kursplanen.” (Skolinspektionen, 2012, ss. 10-12)

Enligt skolinspektionen ska dusch och ombyte vara lärarledda aktiviteter för att de ska kunna kopplas till undervisningen. Dessutom ska det återfinnas en tydlig koppling till kursplanen. Det gör att dessa blir svårmotiverade som obligatorium kring undervisningen. Påverkar det en elevs betyg ifall hen inte skulle duscha? Ifall eleven då ifråga kan redogöra för när man bör duscha, varför och hur ofta – väger det praktiska momentet med att visa det tyngre än kunskapen?

Trygghetsundersökningar på skolan jag jobbar på har sammantaget visat att omklädningsrummen ligger i topp bland skolans otryggaste platser. Vilket i sig inte är så konstigt. Här ska barn, vars kroppar befinner sig i förändring, samexistera. Innan våra trygghetsundersökningar gjordes genomfördes detta även utan vuxenuppsyn.

För de yngre eleverna är det alltid viktigt att en vuxen finns nära till hands, särskilt i utsatta situationer. Det är en trygghet barnet behöver få i omklädningsrummet och frågan blir då vad som krävs för att skapa denna. Miljön på en skola ska inte vara så pass sårbar att det ska behövas en vuxen i varje omklädningsrum vid varje ombyte. 

Jag skulle hävda att skiljeväggar och draperier är bra, men inte tillräckligt. Ett draperi skapar enbart en falsk trygghet då man som barn, naken i duschen, inte garanteras full kontroll över när draperiet öppnas. När man är naken ska man ha rätt att kunna bestämma vilka som kan se en eller inte, särskilt som barn.

Att en elev lyfter sitt bekymmer med att duscha eller byta om är inte heller en självklarhet. Det bygger på att eleven har en tillit till läraren, något som kan minska med åldern, då eleven inte fått sina bekymmer bekräftade. Det gör att många elever lider i det tysta, utan att våga nämna sitt bekymmer. Oroliga för konsekvensen, att bli tillrättavisad eller att sticka ut från normen. I bra fall så kommer eleven till lektionen ändå, men är inte ombytt. Eleven kanske till och med deltar ändå. I värsta fall så kommer eleven inte alls. Denna press känner flera elever av på sin skola. En rädsla för att befinna sig i en utsatt miljö som gör att valet att inte gå till skolan upplevs som en mildare konsekvens än att behöva byta om och duscha. Det är ett problem vi bör ta på allvar.

Så tills omklädningsrummen är trygghetssäkrade kan jag inte motivera att en elev måste duscha efter idrotten. Till och med när de är trygghetssäkrade är det svårt att hitta argument som gör duschandet obligatoriskt efter en lektion. Särskilt när det finns elever med en sensorisk överkänslighet som upplever smärta vid duschning eller det faktum att många duschar för ofta som ger motsatt effekt på hygienen.

Jag motsäger inte att fysisk aktivitet bör efterföljas av en dusch, det är något jag ofta rekommenderar mina elever efter en högintensiv idrottslektion. Det jag ifrågasätter är varför denna duschning ska ske exponerat bland ett dussin andra.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Bemöt inte skrik med skäll

Relaterat

Det är svårt att bemöta barn som skriker. Särskilt när det påverkar andra. Idag leker vi kedjekull och det dröjer inte länge tills kedjan växt sig lång och skriken nått en nivå som inte längre är hållbar.

"Samla er runt cirkeln i mitten!"

Jag har stängt av musiken och blåst i min pipa för uppmärksamhet. Det är en fantastisk pipa från försvarsmakten som saknar det där gälla, skärrande ljudet och låter mer som en tågkonduktörsvissla.

"Oj vad det låter mycket här inne, tycker inte ni också det?"
"Det är för att alla skriker!" säger ett barn. "Jag skrek inte i alla fall"
"Han skrek visst" säger ett barn tyst till mig
"Okej, så det är mycket skrik just nu. Vad är det som gör att man skriker?"

Ingen känner sig manad att svara på min fråga

"Behöver man skrika i leken?"
"Nej" svarar några barn i kör. 
"Dåså, då kan vi komma överens att vi inte skriker"

Vi kör igång

Det dröjer inte länge innan ljudnivån blir för hög och jag måste bryta aktiviteten igen. Vad är det de inte förstår? Tänker jag. Vi har ju pratat om det här för en minut sen.

"Tycker ni det är bättre, samma eller sämre med skrikandet nu?" 
"Sämre"
"Sämre" "Lite bättre" 
"Ungefär samma" 
"Sämre"

Medan barnen får komma till tals slår tanken mig att de förstår mycket väl vad skrikandet leder till, ändå fortsätter de. Det måste vara något de inte kan kontrollera eller sätta ord på som är jobbigt. Det har alltså blivit värre sen jag påminde dem att hålla nere ljudnivån.

Att bemöta behovet

"Hur tycker ni som blivit kullade det känns att springa med i den där långa kedjan?"
"Lite läskigt"
"Okej, är det därför man skriker, för att man blir rädd?"
"Ja och jag skriker ibland när det gör ont också"
"Håller ni andra med om att man kan skrika ibland när man blir rädd eller får ont, hur många har gjort det någon gång?"

Jag räcker upp min hand och många elever gör detsamma.

"Så vad behöver vi tänka på då i den här leken?"
"Att kulla snällt"
"Absolut, att vara försiktig mot dom vi kullar. Något mer?"
"Att inte springa för fort"
"Att inte springa för fort, precis. För det är viktigt att alla kompisar i kedjan hänger med. Det är också viktigt att inte springa för fort så man krockar med någon annan eller en vägg. Jag skulle vilja testa en gång till, och jag skulle vilja att någon som känner; jag kan visa hur man kan vara en bra kompis och tänka på de andra"

Några elever räcker upp handen och jag väljer en på må få.

"Tror du på dig själv att du fixar denna svåra uppgift?"
"Ja"
"Va bra! För det tror jag med"

Utfallet

Vi börjar leken. Elever blir kullade och den som startade ser hela tiden till att de andra är med. Hen sliter inte i de andras armar och kollar runtomkring sig för att se hur det går för de andra."Går det bra?" Frågar en annan elev sina grannlänkar i kedjan.

Vi har en återsamling och jag frågar eleverna hur de tyckte att de gick. Nu är det många fler glada miner och eleverna hyllar hen som fick det stora ansvaret att börja som kullare. Det haglar in komplimanger. En elev frågar hur många tummar kullaren får för sin insats varav nästan alla sträcker ut båda. Eleven som mottager allt beröm har ett leende som sträcker sig upp till ögonen, jag kan verkligen se stoltheten av att bli sedd i blicken. Jag passar på att lyfta denna elev också och skiftar sedan till eleven som kollade att alla hängde med. Jag tar också upp de som deltog i leken, utan protester när de blev kullade och hur viktig var och en i gruppen är för att det ska bli bra.

Lärdomen från denna lektion blev för mig att återigen se vad som är orsaken, den utlösande faktorn, istället för produkten. Känns bra när man själv får en aha-upplevelse.

Relaterat

Reagera på inlägget: