Annons

Anpassningar eller curling – ett digitalt dilemma

Är det så att anpassningar för vissa elever har blivit ett sätt ta den lätta vägen för lärare, elev och föräldrar?

Har det okritiska användandet av digitala verktyg lett till att vi lärare curlar eleverna i stället för att arbeta med att de ska lära sig något?

Talsyntes, ordprediktion, lyssna på alla texter i stället för att läsa, söka svaren på Google, ja de digitala möjligheterna för eleverna är oändliga.

Jag återkommer dock ofta till det som är mitt dilemma: digitala verktyg är kanon, men lär sig eleverna egentligen mer, eller lär de sig något alls?

Självklart ska du använda dina hjälpmedel om du har stora svårigheter, som till exempel dyslexi eller språkstörning, men ibland tror jag att vi lärare tillsammans med eleverna tar den lätta vägen. Du har kanske en elev som är svårmotiverad, som inte vill skriva eller läsa och föräldrarna hör av sig och kräver insatser.

De snabbaste insatserna att införa är då att eleven erbjuds att använda talsyntes och genom denna tala in sin text. Då behöver ju hen inte skriva.

Vanligast tror jag dock är att låta eleven slippa läsa texter och lyssna i stället. Många elever vill inte läsa och det krävs att du som lärare lägger tid på att först och främst hitta en bok som passar just den klassen och sedan krävs det att du undervisar om boken.

Du kan inte bara sätta en bok i händerna på eleverna och hoppas att de läser. Framför allt de svårmotiverade eleverna kräver ditt engagemang och jag är självklart medveten om att det inte alltid räcker det heller.

När eleverna skriver på sina datorer markerar datorn stavfel, om eleven dessutom har tillägget Grammarly påslaget när eleven skriver på engelska, markeras även grammatiska fel. När eleverna skriver en uppsats i svenska och du som lärare tillåter att eleverna har till exempel AppWriter påslaget så att datorn föreslår ord, stavning och du dessutom kan lyssna på texten – hur påverkar det elevernas skriftliga förmåga?

Om jag låter eleverna använda dessa digitala verktyg varje gång jag bedömer en skriven text, blir deras texter bedömda högre och bättre då?

Digitala verktyg påverkar ju inte elevens förmåga att hålla en röd tråd eller att skriva en viss texttyp, så då kvittar det väl? Enligt min erfarenhet är svaret på frågan JA. Texterna blir bättre och bedöms högre.

Jaha, tänker ni kanske. Det är väl bra? Höga betyg vill vi väl alla att eleverna ska ha?

Min motfråga blir då vad eleverna faktiskt kan? Är det inte kunskaper vi vill att eleverna ska ha? Men vilka kunskaper har eleverna egentligen? Är det digital kompetens eller har eleven förmågan att läsa och skriva?

Jag brukar säga att höga betyg är jättelätt att sätta, men att se till att eleverna har kunskaper som motsvarar de höga betygen är en konst.

Jag menar att vi måste träna eleverna i att utveckla sina förmågor även utan digitala hjälpmedel. Mina elever gör både och. De skriver ena gången i tex ChromEx utan hjälpmedel och de skriver nästa gång i Google dokument med hjälpmedel.

Självklart ska du använda dina hjälpmedel om du har stora svårigheter, som till exempel dyslexi eller språkstörning, och den här texten handlar inte om de eleverna utan om de elever som inte vill och som tycker att de inte behöver.

Jag vill dock poängtera att mina elever med språksvårigheter även tränar sig i att skriva och läsa både med och utan hjälpmedel.

I varje klass jag undervisat, ganska många har det blivit under 20 år, finns det elever som tycker att de inte vill läsa, de orkar inte och tycker det är tråkigt att läsa.

De vill inte läsa lärobokstexter eller litteratur och det handlar som sagt inte om läs- och skrivsvårigheter. De vill heller inte skriva och om de skriver lämnar de in några rader och tycker det räcker. Då är det lätt att som lärare gå i fällan att tycka att ”du kan ju lyssna i stället, du behöver inte skriva, prata in din text i stället”.

Här tycker jag att det är fel. Vi måste ställa krav på eleverna. Att eleverna inte vill och tycker att de ska slippa är inte ett kriterium för att vi lärare då ska låta eleverna ta den lätta vägen och införa digitala verktyg i stället.

Naturligtvis krävs att vi analyserar vad elevens ovilja beror på, men vad hände egentligen med att eleverna måste kämpa och faktiskt ha en egen arbetsinsats?

Jag tycker det är viktigt. Elever hos mig som inte läser och inte skriver eller endast lämnar in ett fåtal rader får betyget F.

Bedömning av elever är inte lätt och lärare står under en stor press att alla elever ska med. Alla elever ska ha minst E, annars är det du som är en dålig lärare. Hur många gånger har vi lärare inte hört ”du ska ge mig E”? Nja, ett visst betyg är ingen förhandling. Det kräver en arbetsinsats av både elev och lärare. Att då erbjuda digitala verktyg så att eleven slipper läsa och skriva är att göra våra elever en björntjänst.

Tydligt blir det om inte annat när vi kommer till årskurs nio och de nationella proven ska genomföras, då är inte hjälpmedel tillåtna i engelska och endast rättstavningskontroll är tillåtet i svenska. Om du har låtit dina elever lyssna och inte läsa, bedömt texter med alla hjälpmedel påslagna och kommit fram till att eleven når E under terminerna är det stor risk att eleven inte klarar att nå E på de nationella proven.

29 juni 2018 införs dessutom en ny bestämmelse där en elevs resultat på ett nationellt prov särskilt ska beaktas vid betygssättning (riksdagen.se). Hur ska du då göra om du bedömt eleverna som E med hjälp av digitala verktyg? Jag menar att ett okritiskt och lättvindigt användande av digitala verktyg underminerar elevens lärande.

Jag vill att vi lyfter upp detta till diskussion och vågar stå upp för att inte curla våra elever. Det krävs en arbetsinsats – utan arbetsinsats och att eleven når upp till vad som krävs, blir det inget E i betyg.

Reagera på inlägget:

Äta bör man – annars förstör man

Relaterat

På väg till matsalen ser jag en elev sitta ensam i korridoren. Någonting stod inte rätt till och jag kände ett behov av att ta reda på vad som var fel.

– Jag tänker inte gå till matsalen och äta den jäkla skitmaten.

– Ah, tycker du det är äcklig mat idag?

– Det är nästan alltid äcklig mat här! Dom vet inte vad barn vill ha, dom gör bara det dom själva tycker om och andra vuxna.

– Om du fick bestämma, vad hade du velat ha för mat då?

– Pasta, köttbullar. Sånt som barn gillar! Enkel mat, det är inga barns som vill äta fisk med massa röror på! sa eleven upprört. Alltid ska de vara någon röra eller äcklig sås och man får inte ens välja om man ska ha den eller inte! Det är redan färdigblandat.

– Tycker det låter som något vi kan ta upp med matrådet! Det är viktigt det du säger och jag tror det finns fler som upplever samma sak. Nu är det tyvärr så att jag måste gå och äta, annars blir jag sen till min lektion!

– Jag tänker INTE gå till matsalen, jag vill inte äta någon äckelmat.

– Nej det förstår jag och jag tänker inte tvinga dig såklart. Men jag skulle däremot jättegärna prata mer med dig om vad du tycker vore bra mat att ha i skolan.

– Okej då, jag kan väl följa med men jag tänker INTE äta!

Vi gick tillsammans till matsalen, pratade om vem det kan vara som bestämmer över vad det serveras för mat på skolan. Är det rektorn, kökschefen – eller någon rund liten farbror på kommunen?

När vi kommer fram till matsalskön sneglar jag mot eleven. Jag känner av elevens oro över situationen. Eleven har ju trots allt tidigare sagt att hen absolut inte ska äta av maten. Hur kommer det bli nu när vi tillsammans står i kön för att ta mat?

– Du kan väl åtminstone äta lite?

– Ser du! det var inte så farligt att ta lite mat.

– Var det verkligen så äckligt som du trodde?

– Man måste äta för att orka! nästa gång kanske du lyssnar direkt när jag säger till.

Själv har jag varit som barn i en sådan situation flera gånger. En vuxen som bygger upp ens tillit bara för att i slutet förminska ens problem och åsikter. Som att det inte skulle vara tillräckligt så även bli ljugen rätt upp i ansiktet då förutsättningarna ändrats när man väl kom till matsalen.

Inte konstigt att det är svårt att lita på vuxna.

Den här eleven uppvisade en god förmåga att förmedla vad som är bekymret. Jag har tidigare noterat att barn, ofta med en diagnos inom autismspektrum, har svårt när det kommer till mat. Det får konsekvenser för deras skoldag.

Så vad är problemet?

Jo, har man en diagnos mot adhd eller autistiskspektrum finns det ofta en perceptuellkänslighet. En känslighet för ljud vet de flesta i skolan att det medför. Men ljud är bara ett av våra sinnesintryck. Känsel, smak och syn är också berörda. Maten kan se, kännas, eller smaka på ett sätt som upplevs som fel. Grönsaker ska vara kalla, knäckebrödet ska vara hårt och potatisen ska vara varm. Annars blir det fel, då blir det ”äckligt”. Så strikt kan ett barn uppleva mat, och det måste vi kunna bemöta utan att använda oss av tvång.

Dessutom är det långt ifrån alla som klarar av att förmedla sina bekymmer. Det i sig kan bero på flera saker, allt ifrån ordförråd, analytiskförmåga med mera.

Det finns ytterligare ett perspektiv som utgår ifrån Ross Greenes arbete. Greene är lektor i psykologi vid Harvard medical school i USA och författare till boken ”Vilse i skolan”. Främst känd för att slå hål på myten att ”barn gör rätt om de vill” med ersättningen att ”barn gör rätt om de kan”. Greenes arbete har även haft betydelse i framtagandet av låg-affektivt bemötande.  

Det Greene beskriver är att barn är vana att inte få sina bekymmer validerade utan får istället lägga dem åt sidan där vuxnas eller gruppens bekymmer har företräde.

Tar man sig inte tid att lyssna in barnet utan stressar igenom empatisteget medför det en risk att barnet inte känner sig delaktig i problemlösningen. Det i sin tur gör att barnet inte får någon inre motivation för att bemöta bekymret utan inriktar sig istället på att förtränga och undvika bekymret. Som pedagog får man då inte en tillräckligt tydlig bild av behovet och det blir svårt att korrekt bemöta det. Barnet tappar även på sikt intresset att vilja delge vad som upplevs som jobbigt. 

Det kan leda till att, enligt Greene, pedagogen gör en bedömning som ofta är felaktig. Nämligen att det är barnets vilja att göra rätt som saknas. Det tankesättet medför ofta metoder med belöning och straff med strävan att ge barnet anledning och en viss fingervisning till att ”välja rätt”.

I en matsituation skulle det kunna ses genom belöningar som ”du får glass när du ätit upp” eller straff som ”du får inte gå förrän du har smakat”.

Dessutom kan förminskandet av barnets problem leda till att de väljer att undvika att kommunicera sina bekymmer till en vuxen eftersom att det i sig får negativa konsekvenser.

Det stämmer att barnen måste äta för att orka med skoldagen, men att argumentera genom att förminska barnets bekymmer löser inte problemet. Att säga ”du måste äta för att orka” sätter en skuld som barnet inte klarar av.

Det är också svårt att argumentera emot ett sådant argument eftersom det stämmer. Får vi inte i oss tillräckligt med näring blir man trött, lättretlig, får svårt att koncentrera sig. Sitta still och göra något som inte är stimulerande blir outhärdligt.

Det förstärker många av de drag som är relaterat till en diagnos och tänker man sig inte för blir diagnosen orsaken till beteendet istället för bristen i näring. 

Det här vet många barn redan om. Problemet ligger i utgångspunkten av argumentet. Här utgår man ifrån att barnet inte vill äta, att barnet inte förstår vad det får för konsekvenser istället för att lyssna in barnets bekymmer och försöka förstå vad det är som gör att barnet inte kan äta maten.

Är det skolans uppdrag att tvinga barn sådant de inte klarar av? Frågan är vad barnen lär sig av det i längden.

Ross Greene skulle nog svara att barnen hittar andra vägar att undvika maten på och det som tar stryk är kommunikationen och tilliten till de vuxna. Barnets upplevda obehag förminskas här istället för att valideras vilket kommer sprida sig till andra situationer som upplevs som för obehagliga.

Det finns ingen anledning att ta upp det som är jobbigt om ingen lyssnar. Blir situationen dessutom värre av att man tar upp det kommer det aktivt att undvikas där barnet lär sig gå bakom ryggen och ljuga för att slippa bli tillrättavisad eller bestraffad. Allt detta bara för att maten inte var aptitlig.  

Så, vad kan man göra?

Till att börja med gäller det att lyssna på vad barnet har att säga. Skapa en bild av vad bekymret är med en ingångspunkt att det är befogat. Oavsett vad det kommer leda till i matfrågan så kommer barnet känna sig validerat och få en tillit till den vuxne.

Det kommer inte bli bättre av att exponera sig för problemet genom en yttre motivation där man tvingas äta något som upplevs som oätligt. Däremot när det finns en inre motivation att testa nya saker bör detta uppmuntras och alltid få en positiv respons. Oavsett om barnet tycker om det hen provade eller inte.

”Du testade något du inte ätit förut, helt av egen vilja, nu vet du att du tycker/tycker inte om det, bra jobbat!”

Det är så man lär sig uppskatta de som är okänt – alternativet erbjuds, men det är kravlöst.

En mer radikal helhetslösning är att bryta ned maten i komponenter i matsalen. Fiskbullarna måste inte ha sås på sig när de serveras, de behöver inte heller ligga i riset utan allt detta kan var uppdelat och separerat. Det förändrar inte vad som serveras, men det gör stor skillnad för barnen.

Det finns goda exempel på matsalar i våra skolor som redan genomför anpassningar för barn som har svårt med maten, även de utan diagnos. De får veckans matsedel upp till två veckor innan och kan där byta ut maträtter mot andra alternativ. Tillsammans med barnet blir man då problemlösare, barnet blir delaktig i att eliminera de maträtter som skapar bekymmer. Här med utgångspunkten att barn gör rätt om de kan.

Det är svårt att säga hur många fler barn som skulle klara av sin skoldag ifall de fick möjligheten att äta ordentligt och hur många som skulle slippa få en stämpel som problembarn. Det viktiga att ta med sig är kännedomen kring dessa perceptuella svårigheter och vad skolan har för möjlighet att bemöta dem.

Dessutom vinner man alltid på att empatiskt lyssna till och validera ett barns bekymmer.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Studiebesök är guld värda för känsliga elever

Jag är så tacksam för att ha kunnat ge mina elever en chans att få komma på studiebesök till de gymnasieskolor som har program som de vill veta mer om innan gymnasievalet. Vissa elever behöver få se med egna ögon hur det kan vara. Det räcker inte med att läsa sig till hur det är genom att besöka hemsidor eller prata med gymnasister och gymnasieskolpersonal på gymnasiemässor.

Öppet hus kan ibland upplevas som missvisande och kanske lite röriga, ”jippoaktiga” och ger inte alltid den info som blivande elever behöver. Gymnasiemässorna kan för en del elever upplevas som allt för skrämmande, kaotiska, för många människor och för stora lokaler för att de ska kunna erbjuda eleverna den info inför valet de behöver. Därför avstår en del elever att gå på dessa.

Jag har goda erfarenheter av att åka iväg till gymnasieskolor med enstaka elever eller små elevgrupper, ibland med övrig personal från IM, till exempel lärare eller elevassistenter. Då har vi kunnat dela upp eleverna så att eleverna kunnat se de program de själva är mest intresserade av. Ibland har vi åkt i skolans egen minibuss och ibland med kollektivtrafiken beroende på hur elevsammansättningen sett ut. Inte alla elever på IM klarar av att åka kollektivt på grund av sina funktionsvariationer.

Egenupplevd information behövs särskilt för elever med olika särskilda behov inom såväl IM (introduktionsprogrammet på gymnasiet, för obehöriga elever) som för nior. Det gäller särskilt elever inom FBK (grundskolans förberedelseklasser för nyanlända elever), gymnasieelever på språkintroduktion, NPF (neuropsykiatriska funktionshinder) och andra funktionsvariationer. Det betyder mycket att se hur skollokalerna ser ut, hur man tar sig dit och att på förhand få träffa lärare och andra där innan man eventuellt ska börja där. Motivationsstyrda och relationskänsliga elever behöver detta.

Det är så tacksamt att kunna få lyfta luren eller skicka ett mail om att få komma och sen få ett snabbt svar med förslag på tider och datum då vi får komma. Det gör inte så mycket att det råkar vara lite lugnt och händelsefattigt på skolan när man kommer med vissa elever. Det kan vara nog så skrämmande och ansträngande att komma till en helt ny och okänd plats.

Tack snälla gymnasieskolor som öppnar era skolor för dessa besök. Dessa besök behöver inte vara långa, eleverna orkar inte ta in för mycket på en gång. Tycker ni att ni inte hann med det ni ville, erbjud istället ytterligare besök, kanske kan även vårdnadshavare eller deras lärare följa med nästa gång och inte syv.

Reagera på inlägget: