Jag har stött på liknande argumentationer tidigare. Första tiden med en ny grupp ska man vara fyrkantig och konsekvent. Kort och koncis.  Att hålla sin kontakt till eleven professionell så man inte blir för mycket kompisar. Annars blir det svårt att hålla ordningen i undervisningssalen. Man behöver vara skådespelare, ryta ifrån och visa sig arg innan man själv kommit till den nivån för att markera.

Saken är den att jag vet att detta fungerar. Jag ryter till ibland när jag måste få uppmärksamheten, ibland låter jag väldigt arg och förbannad. Då blir det riktigt tyst och eleverna spänner sina ögon mot mig. Jag har fått beskrivet från andra att jag kan gå från 0 till 100 och sedan tillbaka till 0 igen.

Jag har sett goda exempel under min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) under min studietid. Jag har även sett goda exempel på detta från militären. Om det där hårda befälet som aldrig log, som inte var rädd för att ge en känsla av obehag för grupp eller individ som inte lyckats lösa uppgiften. Ett av mina starkaste minnen från militären är dessutom när jag fick beröm av detta befäl i storforum. Ett befäl som aldrig ger beröm. Tror inte jag har varit så lyrisk i mitt liv tidigare.

Men jag fungerar inte så. Jag vill att det ska finnas en positiv atmosfär i min idrottshall. Jag hatar när den enda metoden jag har är att höja rösten och ryta till bestämt. Hejlskov skulle benämna detta som att man når sitt metodtak.

Jag vill inte leda mina grupper med rädsla. För jag vet hur den känslan känns hos en själv. Det var den känslan som gjorde att jag inte ville gå till idrotten när jag gick i lågstadiet. Jag vill kunna bemöta elevens bekymmer och behov och då tror jag att man måste våga knyta en bra relation till varandra.  

Ändå så händer det att jag höjer rösten och markerar. Kanske hade det varit bättre ifall eleverna hade den respekten för mig som lärare, att de vet att det blir jobbigt för dem om de inte lyssnar. Det jag funderar kring är ifall det jobbiga måste vara präglat av känslor, går det inte att påvisa konsekvenser på ett annat sätt. Måste jag skrika åt eleverna för att de ska lyssna på mig?

Jag vill ändå tro att det går att skapa en tydlig ram och dessutom ha en god relation med eleven. Att vara konsekvent måste inte kopplas till en känsla utan snarare till tydlighet. På gruppnivå tror jag det är svårare att göra en konsekvensanalys som omfattar alla elevers perspektiv så de känner sammanhang. Där kanske det är en tidigare tydligt kommunicerad ram som behöver präntas in. Gärna framtagen i samspel med eleverna. För att sedan på individnivå bemöta eleven genom att reda ut situationen tillsammans:

”Vad var det som hände?”

”Jag tänker, om du gör så här blir det den här konsekvensen, Kan jag göra något annorlunda som hjälper dig? Finns det något i vår gemensamma struktur vi kan ändra på?”

Problemet jag upplever som idrottslärare är att elevernas struktur ofta tas med från klassrummet. Finns en god struktur där brukar det även kunna fungera bra i idrottshallen. Är strukturen otydlig i klassrummet blir det ofta även oreda i idrottshallen.

Mina grupper träffar jag så lite som 40 minuter, två gånger i veckan. Så hur stor möjlighet har jag att påverka denna gruppdynamik på den tiden? Måste jag förhålla mig till den metodiken de redan känner till, även fast den inte stämmer överens med min ledarstil?

Miljön som vi lärare kan befinna oss i kan sätta så höga krav på vår förmåga att det ibland inte går att förhålla sig till bättre metoder än de som är nedärvda. Dessutom finns ramar vi behöver förhålla oss till som gör att våra metoder helt enkelt inte fungerar fullt ut. 

I många fall kan man förbättra och förfina sitt ledarskap men någonstans finns en gräns för min kapacitet. En gräns där mina inlärda, pedagogiska metoder med stöd från aktuella teorier och forskning kommer övergå till nedärvda metoder laddade med känslor.

Första året som lärare får man inte le. Min förhoppning är att skolan framöver ändrar riktning och lyckas förkorta detta år snarare än att förlänga det.

Kommentera

Det är svårt att bemöta barn som skriker. Särskilt när det påverkar andra. Idag leker vi kedjekull och det dröjer inte länge tills kedjan växt sig lång och skriken nått en nivå som inte längre är hållbar.

”Samla er runt cirkeln i mitten!”

Jag har stängt av musiken och blåst i min pipa för uppmärksamhet. Det är en fantastisk pipa från försvarsmakten som saknar det där gälla, skärrande ljudet och låter mer som en tågkonduktörsvissla.

”Oj vad det låter mycket här inne, tycker inte ni också det?”
”Det är för att alla skriker!” säger ett barn. ”Jag skrek inte i alla fall”
”Han skrek visst” säger ett barn tyst till mig
”Okej, så det är mycket skrik just nu. Vad är det som gör att man skriker?”

Ingen känner sig manad att svara på min fråga

”Behöver man skrika i leken?”
”Nej” svarar några barn i kör. 
”Dåså, då kan vi komma överens att vi inte skriker”

Vi kör igång

Det dröjer inte länge innan ljudnivån blir för hög och jag måste bryta aktiviteten igen. Vad är det de inte förstår? Tänker jag. Vi har ju pratat om det här för en minut sen.

”Tycker ni det är bättre, samma eller sämre med skrikandet nu?” 
”Sämre”
”Sämre” ”Lite bättre” 
”Ungefär samma” 
”Sämre”

Medan barnen får komma till tals slår tanken mig att de förstår mycket väl vad skrikandet leder till, ändå fortsätter de. Det måste vara något de inte kan kontrollera eller sätta ord på som är jobbigt. Det har alltså blivit värre sen jag påminde dem att hålla nere ljudnivån.

Att bemöta behovet

”Hur tycker ni som blivit kullade det känns att springa med i den där långa kedjan?”
”Lite läskigt”
”Okej, är det därför man skriker, för att man blir rädd?”
”Ja och jag skriker ibland när det gör ont också”
”Håller ni andra med om att man kan skrika ibland när man blir rädd eller får ont, hur många har gjort det någon gång?”

Jag räcker upp min hand och många elever gör detsamma.

”Så vad behöver vi tänka på då i den här leken?”
”Att kulla snällt”
”Absolut, att vara försiktig mot dom vi kullar. Något mer?”
”Att inte springa för fort”
”Att inte springa för fort, precis. För det är viktigt att alla kompisar i kedjan hänger med. Det är också viktigt att inte springa för fort så man krockar med någon annan eller en vägg. Jag skulle vilja testa en gång till, och jag skulle vilja att någon som känner; jag kan visa hur man kan vara en bra kompis och tänka på de andra”

Några elever räcker upp handen och jag väljer en på må få.

”Tror du på dig själv att du fixar denna svåra uppgift?”
”Ja”
”Va bra! För det tror jag med”

Utfallet

Vi börjar leken. Elever blir kullade och den som startade ser hela tiden till att de andra är med. Hen sliter inte i de andras armar och kollar runtomkring sig för att se hur det går för de andra.”Går det bra?” Frågar en annan elev sina grannlänkar i kedjan.

Vi har en återsamling och jag frågar eleverna hur de tyckte att de gick. Nu är det många fler glada miner och eleverna hyllar hen som fick det stora ansvaret att börja som kullare. Det haglar in komplimanger. En elev frågar hur många tummar kullaren får för sin insats varav nästan alla sträcker ut båda. Eleven som mottager allt beröm har ett leende som sträcker sig upp till ögonen, jag kan verkligen se stoltheten av att bli sedd i blicken. Jag passar på att lyfta denna elev också och skiftar sedan till eleven som kollade att alla hängde med. Jag tar också upp de som deltog i leken, utan protester när de blev kullade och hur viktig var och en i gruppen är för att det ska bli bra.

Lärdomen från denna lektion blev för mig att återigen se vad som är orsaken, den utlösande faktorn, istället för produkten. Känns bra när man själv får en aha-upplevelse.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm