Annons

Lågaffektivt bemötande har kört i diket

Relaterat

Eleven tar fram sin mobiltelefon och spelar spel. Läraren ber vänligt eleven att lägga undan sin telefon och påminner om att på skolan råder mobiltelefonförbud och att mobilerna ska ligga i lådan på katedern lektionstid.

Eleven går muttrande och motvilligt och lämnar sin telefon för att sätta sig på sin plats. Läraren återgår till sin genomgång och ger instruktioner kring vad eleverna ska göra. Eleven avbryter läraren, pratar rakt ut i luften, tar sina nycklar och skramlar med dessa. Läraren säger till eleven igen. Lite skarpare denna gång och markerar att det räcker nu.

Eleven tystnar för stunden och läraren vänder sig om till en grupp elever som behöver mer hjälp för att förstå uppgiften. Läraren märker att det är nåt som händer då flera elever plötsligt fnissar. Läraren tittar upp och se hur eleven har rest sig från sin plats och gått bort till några kompisar. Läraren går bort till eleven och säger nu till på skarpen om vad som gäller:

”Din plats är där. Nu går du dit och sätter dig och är tyst. Jag vill att du sitter på din plats och gör den uppgift du fått.”

Eleven tittar lite lojt upp och svarar:

”Eh, vad fan tror du att du ska göra åt saken? Jag sitter var jag vill. Du bestämmer inte över mig.”

Nu blir läraren riktigt arg och ryter åt eleven att sätta sig på sin plats eller lämna klassrummet. Eleven välter en stol och går ut ur klassrummet, för eleven tänker fan inte  vara kvar hos idioten till lärare som bara säger till just den eleven hela tiden. Så sjukt orättvist.

Läraren går efter lektionen till lärarrummet och berättar om händelsen och möts då av följande:

”Du måste bemöta eleven lågaffektivt. Du får inte bli arg på eleven eller markera var skåpet ska stå. Hade du bara avlett eleven tidigare eller anpassat undervisningen så att eleven fick en enklare uppgift hade du nog lyckats bibehålla lugnet.”

Ofta hör och läser jag om dessa råd. Bara jag är lågaffektiv så löser sig allt.

Jag blir lika irriterad varje gång. Jag menar att det lågaffektiva “snacket” har dragit som en löpeld över landet. Alla ska nu arbeta lågaffektivt och absolut inte säga till någon elev på skarpen. Lågaffektivt tolkas på många ställen som att du som lärare bara ska tala lugnt med eleven och att det är eleven själv som avgör var elevens egna gräns för ett gott uppförande finns.

Min åsikt är att dessa missförstånd runt vad lågaffektivt bemötande innebär har blivit en katastrof för svensk skola. Att använda sig av tydlighet och regler och ibland säga till en elev riktigt på skarpen har i vissa läger blivit förknippat med att du är en dålig lärare som inte har vett att bemöta dina elever korrekt.

Med detta menar jag naturligtvis inte att du ska ha ett ledarskap i ditt klassrum där du hela tiden gapar och skriker och spottar och svär som en gammal pirat. Det fungerar dock inte att hela tiden gå runt i ditt klassrum med mjuka filttofflor och prata vänligt med eleverna. Det är inte heller tanken bakom begreppet lågaffektivt bemötande.

Min uppfattning är att vissa personer endast har gjort en quick-fix och bara läst och plockat ut vissa delar av det som bland andra Bo Hejlskov Elvén förespråkar runt lågaffektivt bemötande.

Som lärare är du oftast ensam i ditt klassrum med uppåt 30 elever i samma rum. Du förväntas vara lågaffektiv, ha anpassat din undervisning med individuella uppgifter till 6–7 elever i varje klass som har olika diagnoser, du förväntas även ha tagit fram språkstöd till de som inte talar svenska i klassen och samtidigt utmana de elever som är på A-nivå och därutöver.

Det finns ingen hjälp att få utöver möjligen ett handledande samtal med en specialpedagog som ger råd. För det är du som måste förändra dig och din undervisning. Om du bara hade gjort si eller så hade konflikten inte uppstått och så vidare…

Exemplet i början av texten är något som händer ofta i ett klassrum och som nog inte ses som särskilt allvarligt. Eleven sa ju varken hora, fitta eller försökte använda våld. Dock menar jag att det är oerhört viktigt att se till att även “små” orosmoment stävjas i tid. I exemplet med eleven ovan så menar jag att det faktiskt är helt ok och även nödvändigt att ryta till på eleven. Helt vanliga svenska medelklassbarn där vissa tror att de kan göra precis som de vill, behöver mycket tydliga riktlinjer för vad som gäller. Denna elevgrupp talas det sällan om. De har alla förutsättningar för att sitta på sin plats och arbeta med tilldelad uppgift, men de vill inte för det är tråkigt. De tycker att de är kungar och drottningar och att de får göra som de vill.

Inte sällan får läraren även frågan vad läraren har tänkt göra för att eleven ska få betyg. Jag brukar svara att hos mig får man inga betyg. Man arbetar och lär sig olika saker och visar att man kan det som förväntas av dig.

Vad hände med att kavla upp ärmarna och faktiskt anstränga sig? Det är en egenskap som jag menar är på väg att försvinna idag.

Det är absolut inget fel med att ryta till på skarpen ibland och markera var ordningsgränsen är i klassrummet. Det är heller inget fel att visa ut elever som satt i system att störa undervisningen för att det är roligare så. Det är dock en balansgång och det går inte att tro att auktoritet är den enda vägen.

Här måste vi hjälpas åt och backa upp varandra. Man känner sig som den sämsta läraren i världen när det blir konflikter i klassrummet och du tappat humöret och blivit riktigt arg. Jag garanterar att du inte är ensam om att ha konflikt med just den eleven eller den klassen. Våga prata om det och öppna upp dörren till ditt klassrum. Du är absolut ingen dålig lärare för att du ibland ryter till och har tydliga gränser, däremot kan det kännas så då hypen just nu är att allt ska vara lågaffektivt och det är universallösningen på alla skolans problem.

I olika sammanhang möter jag lärare som tycker detta med ordning i klassrummet är svårt och det är svårt. De känner att de saknar verktyg för hur man kan göra samt oroar sig för vad som är okej och var gränsen går.

Det absolut viktigaste för att upprätthålla och bibehålla ordning i ditt klassrum är att arbeta med din relation till eleverna. Hur du gör det är olika från lärare till lärare, men viktigt är att det känns rätt för dig. Ett råd är att tänka: ”fem gånger mer kärlek” ,där tanken är att du behöver sätta in fem gånger på elevens och ditt relationskonto för att kunna plocka ut en gång och ha effekt av det. (Forster, 2009)

Lyft upp dessa frågor på personalkonferensen. Våga prata om de elever du känner kränker dig eller som inte gör vad som förväntas av dem. Jag lovar att du inte är ensam med dina funderingar. Tillsammans kan ni hjälpas åt och hitta lösningar. Tänk dock på att inte bara ha ett ”gnällmöte” utan leta efter lösningar. Vad är det som gör att eleven beter sig på ett visst vis? Kanske behöver du och eleven en paus från varandra? Kan eleven vara i en kollegas klassrum under en tid så att ni kan bryta ett mönster?      

Vill du lära dig mer om hur du kan tänka kring ledarskapet i klassrummet kan jag rekommendera att läsa och lyssna på John Steinberg eller Stefan Hertz. De är författare och föreläsare som har tydliga och konkreta knep för att du ska lyckas med ditt ledarskap.

För oss lärare är det viktigt att ha en chef som backar upp ordning och reda och inte viker sig så fort det ringer en upprörd förälder.

Eleverna behöver dock ingen lärare som är ilsk och tjatig hela tiden eller en som inte är tydlig alls. De behöver en lärare som ser dem, är tydlig med vad som förväntas av dem och så långt det går faktiskt försöker vara rättvis.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Skolan behöver inte mer kunskap om NPF

Relaterat

Det är en provocerande titel. Och den säger faktiskt väldigt mycket om vad vi läser in som normativt. Precis det jag tänker demonstrera här.

Det är inte ett enkelt beslut att utbilda sig till lärare. För mig innebar valet 4,5 år på högskola och några hundratusen i studieskuld. Det blir då inte ett yrkesval, det blir ett livsval.

Vi har en lärarutbildning vars omfattning redan är på en bristningsgräns, att lägga till fler delar i utbildningen bör inte göras lätthjärtat. Och att lägga till något så specifikt som kunskap kring vanligt förekommande npf-diagnoser skulle inte enbart riskera att förlänga lärarutbildningen. Det skulle även riskera att konkretisera och kategorisera osynlig problematik så att elever som inte matchar denna kategorisering faller mellan stolarna.

Dessutom ska en elev kunna få stöd i skolan oavsett diagnos eller inte. Därför bör fokus snarare ligga på att skapa en förståelse för olika och annorlunda. Utbildning kring npf kan vara en väg för att konkretisera detta, men det är viktigt att tänka på att det bara är en del av en mycket större helhet. En elev är inte adhd. En elev är inte autism. En elev är inte dyselexi. Skillnaden inom en grupp med en diagnos är lika stor som skillnaden hos neurotyper. 

Så ska man då inte lära sig något om npf eller hur andra tänker och fungerar? Jo, det är precis det man ska.

Skolan behöver ett nytt förhållningssätt, där olika och annorlunda har en plats. Där en elevs upplevda bekymmer tas på allvar och pedagogerna i skolan förhåller sig professionellt till svårigheten och har konkreta verktyg att kunna bemöta det som inte upplevs som normativt.

För vad som är normalt är subjektivt. Annars är risken att ansvaret skjuts på något eller någon annan. För det är så vi fungerar som människor när det är något vi upplever som jobbigt, svårt och inte förstår eller kan hantera. Detta behöver man förstå, det går att utbilda kring. Det är detta förhållningssätt man behöver få med sig. ”Alla tänker och fungerar inte som jag gör.”

En lärare kan inte förväntas besitta expertis inom dessa områden. Jag anser att lärare jag träffar har goda kunskaper i att känna av när något är ett bekymmer. Så det läraren behöver är konkreta kanaler att vända sig till som kan ge expertis i individuella fall. För även om situationer kan korrelera är de individuella. För vi jobbar med individer, människor. 

Skolan behöver således inte mer kunskap om npf, per se. Skolan behöver en bättre förmåga att bemöta det som inte är normativt.

Kanske framför allt det som inte är visuellt synligt. Och precis som vi lär våra elever att utveckla olika förmågor behöver blivande lärare utveckla sin förmåga att förstå, acceptera och bemöta det som faller utanför ens egen bild av vad som är normativt.

På så vis kan alla elever i skolan ges möjligheten till ett bra och rättvist bemötande. Inte bara de som har en diagnos.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Konsten att nå alla – bilderna hjälpte min elev med NPF

Att undervisa elever med olika svårigheter är spännande, svårt och utmanande, men samtidigt alldeles fantastiskt när du som lärare får lov och lyckas träda in i elevens värld. Det kräver kunskap hos dig som lärare för att kunna bemöta och undervisa dessa elever på det sätt som just den eleven kräver.

Det kräver även förutsättningar i klassrummet för att det ska fungera. Många klasser idag består av upp emot 30 elever där flera har svårt att läsa och skriva, andra inte kan kommunicera på svenska, vissa är utagerande och andra låser sig och blir introverta. Samtidigt, i samma klass, befinner sig elever som är långt över A-nivå i ditt ämne. Du ska som lärare räcka till för alla. Det är ditt jobb, men frågan är om det är rimligt?

Igår genomförde jag en så kallad Dictogloss i en av mina klasser. Dictogloss går ut på att jag som lärare har valt ut en text med ett visst grammatiskt innehåll som jag först läser och eleverna bara lyssnar, därefter tar de anteckningar och försöker rekonstruera texten de hört.

De diskuterar grammatik och arbetar tillsammans för att få texten så lik ursprungstexten som möjligt. Det sista steget är att eleverna jämför sina texter med texten som läraren läste upp.

Nedan är texten jag läste för mina elever:

När lektionen var slut kom en av mina elever med autism fram till mig och sa att hen tyckte det var en rolig uppgift för den passade hens huvud. ”Jag tänker i bilder och jag gjorde på ett annat sätt än dom andra eleverna”.

Här är bemötandet av eleven så otroligt viktigt för hur hens fortsatta inlärning ska ske. Jag kanske säger: ”Kul, men jag hinner inte riktigt nu” eller ”Uppgiften var att du skulle skriva. Har du inte gjort det?” Jag valde att svara eleven: ”Så himla spännande. Hjälp mig att förstå hur du tänkte och visa hur du gjorde!”. Eleven sken upp i ett stort leende och visade nedanstående bild:

Sedan återberättade eleven på engelska hela berättelsen precis som det faktiskt var. Jag blev helt fascinerad av elevens sätt att ta sig an en ganska klurig uppgift och bad hen berätta för mig hur hen kom på detta:

”Jo, jag ser det mesta i bilder i mitt huvud och jag tycker om att rita bilder. Då tänkte jag att det är bättre för mig att rita, för skriva är svårt. Pennan bara fryser i handen och på datorn står det still. Det kommer inga ord från mitt huvud till min mun. Det kommer bilder.”

Otroligt spännande, tyckte jag och vi pratade om hur eleven kunde använda denna teknik i andra ämnen. Denna elev kan skriva, så det är inget problem, men det blir problem när eleven ska koppla flera saker samtidigt: Titta på tavlan, lyssna på läraren, få en bild i huvudet, omvandla bilden till ett ord och sedan få ner ordet på ett papper.

Jag berättade för eleven att jag även undervisar lärarstudenter och bloggar en del. Jag undrade vad hen villeatt jag skulle skicka med för råd till andra lärare och lärarstudenter kring att undervisa elever med autism:

“Ja, det ska ni veta. Vi är alla olika inne i våra huvuden och ni behöver försöka komma in i våra huvuden. Det är inte lätt, men det går om man är intresserad och frågar. Kom ihåg att vi autister inte är lika. Om en sak funkar med mig funkar det kanske inte med andra. Men funkar det inte kan ni lärare kanske läsa en bok och lära er hur många funkar och prova utifrån det. “

Jag tycker att min elev slår huvudet på spiken. Vi lärare måste visa intresse och försöka förstå just den eleven. Vi har ett långtgående ansvar i att individanpassa undervisningen och det är ett ansvar vi lärare måste ta. Det går inte att ge alla elever samma uppgifter och sedan konstatera att det inte gick.

Skolverkets hemsida kan man läsa om Håkansson och Sundberg som i boken ”Utmärkt Undervisning” sammanställt två decenniers skolforskning. Den samlade bilden av denna forskning visar:

”...att undervisningen måste anpassas till elevernas kunskapsnivå och att det är centralt att lärare tror på sina elever. Utgångspunkten i all undervisning måste vara att engagera eleverna i arbete och uppgifter samt ge dem relevanta instruktioner. Detta i sig kräver kunskaper om elevernas utvecklingsbehov, undervisningsvariation, utmanande och inspirerande ansatser samt kunskaper om typiska misstag som eleverna gör i ett givet undervisningsområde.”

Jag brukar illustrera detta med att lärare behöver planera uppgifter som kan stretchas, tänk er ett gummiband, som kan dras ihop och dras ut beroende på vad eleverna kan göra.

Självklart är jag helt medveten om att det inte är lätt. Vi har klasser med upp mot 30 elever där många har stora svårigheter. Att då hitta en uppgift eller ett tema som matchar och täcker in alla dessa uppgifter är ibland en omöjlighet.

Minska klasstorlekarna

För att vi och eleverna ska få möjlighet till en bra arbetsmiljö måste politiker och skolledning se över klasstorlekarna. Jag är helt medveten om att forskningens samlade bild är: ”att strukturella faktorer, såsom skoltyp, skolstorlek, utbildningsprogram, skolans ekonomiska tilldelning och klasstorlek, i mycket liten utsträckning påverkar elevernas skolprestationer. I linje med detta har antalet elever per lärare inte någon avgörande betydelse för elevernas studieresultat. Det finns inte heller något forskningsunderlag som visar att antalet elever per lärare har ökat dramatiskt i de svenska klasserna under de senaste två decennierna.” (skolverket.se)

Men samtidigt är det så att Håkansson och Sundberg konstaterar att yngre barn, elever med utländsk bakgrund och elever som av olika anledningar är marginaliserade presterar bättre i mindre klasser.

Författarna poängterar också att mindre klasser underlättar skapandet av kommunikativa lärandemiljöer, förståelsen av elevernas kunskaper och att lärarna på så sätt får mer tid för att uppmärksamma de enskilda eleverna och deras behov. Forskningen menar att större effekt på elevernas lärande har införandet av formativa arbetssätt.

Självklart är det viktigt med formativa arbetssätt, men vem som helst kan ju räkna ut att jag kan lägga mer tid på mitt formativa arbetssätt, planeringen av undervisningen och uppföljningen av denna om jag har 22 istället för 32 elever.

Det ena utesluter inte det andra. Det fattar vem som helst.

PS. Eleven och vårdnadshavare har gett sitt tillstånd till att jag skriver om eleven samt publicerar bilden. De hälsar att de hoppas att texten kan hjälpa andra elever i liknande situation.

Referenser: Skolverket.se 2016

Reagera på inlägget:

Anpassningar eller curling – ett digitalt dilemma

Är det så att anpassningar för vissa elever har blivit ett sätt ta den lätta vägen för lärare, elev och föräldrar?

Har det okritiska användandet av digitala verktyg lett till att vi lärare curlar eleverna i stället för att arbeta med att de ska lära sig något?

Talsyntes, ordprediktion, lyssna på alla texter i stället för att läsa, söka svaren på Google, ja de digitala möjligheterna för eleverna är oändliga.

Jag återkommer dock ofta till det som är mitt dilemma: digitala verktyg är kanon, men lär sig eleverna egentligen mer, eller lär de sig något alls?

Självklart ska du använda dina hjälpmedel om du har stora svårigheter, som till exempel dyslexi eller språkstörning, men ibland tror jag att vi lärare tillsammans med eleverna tar den lätta vägen. Du har kanske en elev som är svårmotiverad, som inte vill skriva eller läsa och föräldrarna hör av sig och kräver insatser.

De snabbaste insatserna att införa är då att eleven erbjuds att använda talsyntes och genom denna tala in sin text. Då behöver ju hen inte skriva.

Vanligast tror jag dock är att låta eleven slippa läsa texter och lyssna i stället. Många elever vill inte läsa och det krävs att du som lärare lägger tid på att först och främst hitta en bok som passar just den klassen och sedan krävs det att du undervisar om boken.

Du kan inte bara sätta en bok i händerna på eleverna och hoppas att de läser. Framför allt de svårmotiverade eleverna kräver ditt engagemang och jag är självklart medveten om att det inte alltid räcker det heller.

När eleverna skriver på sina datorer markerar datorn stavfel, om eleven dessutom har tillägget Grammarly påslaget när eleven skriver på engelska, markeras även grammatiska fel. När eleverna skriver en uppsats i svenska och du som lärare tillåter att eleverna har till exempel AppWriter påslaget så att datorn föreslår ord, stavning och du dessutom kan lyssna på texten – hur påverkar det elevernas skriftliga förmåga?

Om jag låter eleverna använda dessa digitala verktyg varje gång jag bedömer en skriven text, blir deras texter bedömda högre och bättre då?

Digitala verktyg påverkar ju inte elevens förmåga att hålla en röd tråd eller att skriva en viss texttyp, så då kvittar det väl? Enligt min erfarenhet är svaret på frågan JA. Texterna blir bättre och bedöms högre.

Jaha, tänker ni kanske. Det är väl bra? Höga betyg vill vi väl alla att eleverna ska ha?

Min motfråga blir då vad eleverna faktiskt kan? Är det inte kunskaper vi vill att eleverna ska ha? Men vilka kunskaper har eleverna egentligen? Är det digital kompetens eller har eleven förmågan att läsa och skriva?

Jag brukar säga att höga betyg är jättelätt att sätta, men att se till att eleverna har kunskaper som motsvarar de höga betygen är en konst.

Jag menar att vi måste träna eleverna i att utveckla sina förmågor även utan digitala hjälpmedel. Mina elever gör både och. De skriver ena gången i tex ChromEx utan hjälpmedel och de skriver nästa gång i Google dokument med hjälpmedel.

Självklart ska du använda dina hjälpmedel om du har stora svårigheter, som till exempel dyslexi eller språkstörning, och den här texten handlar inte om de eleverna utan om de elever som inte vill och som tycker att de inte behöver.

Jag vill dock poängtera att mina elever med språksvårigheter även tränar sig i att skriva och läsa både med och utan hjälpmedel.

I varje klass jag undervisat, ganska många har det blivit under 20 år, finns det elever som tycker att de inte vill läsa, de orkar inte och tycker det är tråkigt att läsa.

De vill inte läsa lärobokstexter eller litteratur och det handlar som sagt inte om läs- och skrivsvårigheter. De vill heller inte skriva och om de skriver lämnar de in några rader och tycker det räcker. Då är det lätt att som lärare gå i fällan att tycka att ”du kan ju lyssna i stället, du behöver inte skriva, prata in din text i stället”.

Här tycker jag att det är fel. Vi måste ställa krav på eleverna. Att eleverna inte vill och tycker att de ska slippa är inte ett kriterium för att vi lärare då ska låta eleverna ta den lätta vägen och införa digitala verktyg i stället.

Naturligtvis krävs att vi analyserar vad elevens ovilja beror på, men vad hände egentligen med att eleverna måste kämpa och faktiskt ha en egen arbetsinsats?

Jag tycker det är viktigt. Elever hos mig som inte läser och inte skriver eller endast lämnar in ett fåtal rader får betyget F.

Bedömning av elever är inte lätt och lärare står under en stor press att alla elever ska med. Alla elever ska ha minst E, annars är det du som är en dålig lärare. Hur många gånger har vi lärare inte hört ”du ska ge mig E”? Nja, ett visst betyg är ingen förhandling. Det kräver en arbetsinsats av både elev och lärare. Att då erbjuda digitala verktyg så att eleven slipper läsa och skriva är att göra våra elever en björntjänst.

Tydligt blir det om inte annat när vi kommer till årskurs nio och de nationella proven ska genomföras, då är inte hjälpmedel tillåtna i engelska och endast rättstavningskontroll är tillåtet i svenska. Om du har låtit dina elever lyssna och inte läsa, bedömt texter med alla hjälpmedel påslagna och kommit fram till att eleven når E under terminerna är det stor risk att eleven inte klarar att nå E på de nationella proven.

29 juni 2018 införs dessutom en ny bestämmelse där en elevs resultat på ett nationellt prov särskilt ska beaktas vid betygssättning (riksdagen.se). Hur ska du då göra om du bedömt eleverna som E med hjälp av digitala verktyg? Jag menar att ett okritiskt och lättvindigt användande av digitala verktyg underminerar elevens lärande.

Jag vill att vi lyfter upp detta till diskussion och vågar stå upp för att inte curla våra elever. Det krävs en arbetsinsats – utan arbetsinsats och att eleven når upp till vad som krävs, blir det inget E i betyg.

Reagera på inlägget:

Äta bör man – annars förstör man

Relaterat

På väg till matsalen ser jag en elev sitta ensam i korridoren. Någonting stod inte rätt till och jag kände ett behov av att ta reda på vad som var fel.

– Jag tänker inte gå till matsalen och äta den jäkla skitmaten.

– Ah, tycker du det är äcklig mat idag?

– Det är nästan alltid äcklig mat här! Dom vet inte vad barn vill ha, dom gör bara det dom själva tycker om och andra vuxna.

– Om du fick bestämma, vad hade du velat ha för mat då?

– Pasta, köttbullar. Sånt som barn gillar! Enkel mat, det är inga barns som vill äta fisk med massa röror på! sa eleven upprört. Alltid ska de vara någon röra eller äcklig sås och man får inte ens välja om man ska ha den eller inte! Det är redan färdigblandat.

– Tycker det låter som något vi kan ta upp med matrådet! Det är viktigt det du säger och jag tror det finns fler som upplever samma sak. Nu är det tyvärr så att jag måste gå och äta, annars blir jag sen till min lektion!

– Jag tänker INTE gå till matsalen, jag vill inte äta någon äckelmat.

– Nej det förstår jag och jag tänker inte tvinga dig såklart. Men jag skulle däremot jättegärna prata mer med dig om vad du tycker vore bra mat att ha i skolan.

– Okej då, jag kan väl följa med men jag tänker INTE äta!

Vi gick tillsammans till matsalen, pratade om vem det kan vara som bestämmer över vad det serveras för mat på skolan. Är det rektorn, kökschefen – eller någon rund liten farbror på kommunen?

När vi kommer fram till matsalskön sneglar jag mot eleven. Jag känner av elevens oro över situationen. Eleven har ju trots allt tidigare sagt att hen absolut inte ska äta av maten. Hur kommer det bli nu när vi tillsammans står i kön för att ta mat?

– Du kan väl åtminstone äta lite?

– Ser du! det var inte så farligt att ta lite mat.

– Var det verkligen så äckligt som du trodde?

– Man måste äta för att orka! nästa gång kanske du lyssnar direkt när jag säger till.

Själv har jag varit som barn i en sådan situation flera gånger. En vuxen som bygger upp ens tillit bara för att i slutet förminska ens problem och åsikter. Som att det inte skulle vara tillräckligt så även bli ljugen rätt upp i ansiktet då förutsättningarna ändrats när man väl kom till matsalen.

Inte konstigt att det är svårt att lita på vuxna.

Den här eleven uppvisade en god förmåga att förmedla vad som är bekymret. Jag har tidigare noterat att barn, ofta med en diagnos inom autismspektrum, har svårt när det kommer till mat. Det får konsekvenser för deras skoldag.

Så vad är problemet?

Jo, har man en diagnos mot adhd eller autistiskspektrum finns det ofta en perceptuellkänslighet. En känslighet för ljud vet de flesta i skolan att det medför. Men ljud är bara ett av våra sinnesintryck. Känsel, smak och syn är också berörda. Maten kan se, kännas, eller smaka på ett sätt som upplevs som fel. Grönsaker ska vara kalla, knäckebrödet ska vara hårt och potatisen ska vara varm. Annars blir det fel, då blir det ”äckligt”. Så strikt kan ett barn uppleva mat, och det måste vi kunna bemöta utan att använda oss av tvång.

Dessutom är det långt ifrån alla som klarar av att förmedla sina bekymmer. Det i sig kan bero på flera saker, allt ifrån ordförråd, analytiskförmåga med mera.

Det finns ytterligare ett perspektiv som utgår ifrån Ross Greenes arbete. Greene är lektor i psykologi vid Harvard medical school i USA och författare till boken ”Vilse i skolan”. Främst känd för att slå hål på myten att ”barn gör rätt om de vill” med ersättningen att ”barn gör rätt om de kan”. Greenes arbete har även haft betydelse i framtagandet av låg-affektivt bemötande.  

Det Greene beskriver är att barn är vana att inte få sina bekymmer validerade utan får istället lägga dem åt sidan där vuxnas eller gruppens bekymmer har företräde.

Tar man sig inte tid att lyssna in barnet utan stressar igenom empatisteget medför det en risk att barnet inte känner sig delaktig i problemlösningen. Det i sin tur gör att barnet inte får någon inre motivation för att bemöta bekymret utan inriktar sig istället på att förtränga och undvika bekymret. Som pedagog får man då inte en tillräckligt tydlig bild av behovet och det blir svårt att korrekt bemöta det. Barnet tappar även på sikt intresset att vilja delge vad som upplevs som jobbigt. 

Det kan leda till att, enligt Greene, pedagogen gör en bedömning som ofta är felaktig. Nämligen att det är barnets vilja att göra rätt som saknas. Det tankesättet medför ofta metoder med belöning och straff med strävan att ge barnet anledning och en viss fingervisning till att ”välja rätt”.

I en matsituation skulle det kunna ses genom belöningar som ”du får glass när du ätit upp” eller straff som ”du får inte gå förrän du har smakat”.

Dessutom kan förminskandet av barnets problem leda till att de väljer att undvika att kommunicera sina bekymmer till en vuxen eftersom att det i sig får negativa konsekvenser.

Det stämmer att barnen måste äta för att orka med skoldagen, men att argumentera genom att förminska barnets bekymmer löser inte problemet. Att säga ”du måste äta för att orka” sätter en skuld som barnet inte klarar av.

Det är också svårt att argumentera emot ett sådant argument eftersom det stämmer. Får vi inte i oss tillräckligt med näring blir man trött, lättretlig, får svårt att koncentrera sig. Sitta still och göra något som inte är stimulerande blir outhärdligt.

Det förstärker många av de drag som är relaterat till en diagnos och tänker man sig inte för blir diagnosen orsaken till beteendet istället för bristen i näring. 

Det här vet många barn redan om. Problemet ligger i utgångspunkten av argumentet. Här utgår man ifrån att barnet inte vill äta, att barnet inte förstår vad det får för konsekvenser istället för att lyssna in barnets bekymmer och försöka förstå vad det är som gör att barnet inte kan äta maten.

Är det skolans uppdrag att tvinga barn sådant de inte klarar av? Frågan är vad barnen lär sig av det i längden.

Ross Greene skulle nog svara att barnen hittar andra vägar att undvika maten på och det som tar stryk är kommunikationen och tilliten till de vuxna. Barnets upplevda obehag förminskas här istället för att valideras vilket kommer sprida sig till andra situationer som upplevs som för obehagliga.

Det finns ingen anledning att ta upp det som är jobbigt om ingen lyssnar. Blir situationen dessutom värre av att man tar upp det kommer det aktivt att undvikas där barnet lär sig gå bakom ryggen och ljuga för att slippa bli tillrättavisad eller bestraffad. Allt detta bara för att maten inte var aptitlig.  

Så, vad kan man göra?

Till att börja med gäller det att lyssna på vad barnet har att säga. Skapa en bild av vad bekymret är med en ingångspunkt att det är befogat. Oavsett vad det kommer leda till i matfrågan så kommer barnet känna sig validerat och få en tillit till den vuxne.

Det kommer inte bli bättre av att exponera sig för problemet genom en yttre motivation där man tvingas äta något som upplevs som oätligt. Däremot när det finns en inre motivation att testa nya saker bör detta uppmuntras och alltid få en positiv respons. Oavsett om barnet tycker om det hen provade eller inte.

”Du testade något du inte ätit förut, helt av egen vilja, nu vet du att du tycker/tycker inte om det, bra jobbat!”

Det är så man lär sig uppskatta de som är okänt – alternativet erbjuds, men det är kravlöst.

En mer radikal helhetslösning är att bryta ned maten i komponenter i matsalen. Fiskbullarna måste inte ha sås på sig när de serveras, de behöver inte heller ligga i riset utan allt detta kan var uppdelat och separerat. Det förändrar inte vad som serveras, men det gör stor skillnad för barnen.

Det finns goda exempel på matsalar i våra skolor som redan genomför anpassningar för barn som har svårt med maten, även de utan diagnos. De får veckans matsedel upp till två veckor innan och kan där byta ut maträtter mot andra alternativ. Tillsammans med barnet blir man då problemlösare, barnet blir delaktig i att eliminera de maträtter som skapar bekymmer. Här med utgångspunkten att barn gör rätt om de kan.

Det är svårt att säga hur många fler barn som skulle klara av sin skoldag ifall de fick möjligheten att äta ordentligt och hur många som skulle slippa få en stämpel som problembarn. Det viktiga att ta med sig är kännedomen kring dessa perceptuella svårigheter och vad skolan har för möjlighet att bemöta dem.

Dessutom vinner man alltid på att empatiskt lyssna till och validera ett barns bekymmer.

Relaterat

Reagera på inlägget: