Annons

Vi vet ingenting om lärarutbildningens kvalitet

Det finns förmodligen ingen utbildning som så många har en åsikt om som lärarutbildningen. De flesta röster som hörs säger dessutom att den är av bristande kvalitet. Men vad vet vi egentligen om utbildningarnas kvalitet?

Vi kan vara överens om att ingen utbildning är den andra lik och att kvaliteten därmed varierar från lärosäte till lärosäte. Varje lärosäte arbetar naturligtvis på sitt sätt för att förbättra kvaliteten och har egna måttstockar på hur den är, men det enda officiella vi egentligen har att gå på är UKÄ:s bedömning.

Hur gör då UKÄ sin bedömning av lärarutbildningarnas kvalitet? För den som inte är helt insatt kan man förenklat säga att det är två olika aspekter som avgör. Dels är det examenstillstånden, då varje lärosäte får ansöka om rätten att bedriva utbildning och dels är det UKÄ:s granskningar av studenters självständiga arbeten.

Men frågar man studenterna säger de att ett examenstillstånd inte betyder ett jota. Även om en utbildning ser bra ut på pappret med tillräckligt många professorer och liknande betyder det inte att utbildningen i verkligheten ser lika bra ut.

Frågar man arbetsgivarna säger de att ett bra självständigt arbete inte säger ett dugg om hur bra lärare studenten är. De självständiga arbetenas kvalitet kan ju enkelt höjas genom att lärosätena lägger mer tid på att få studenterna att skriva just självständiga arbeten och ger dem mindre tid för ämneskunskaper, metodik och didaktik.

Så vad vet vi egentligen om lärarutbildningarnas kvalitet? Egentligen ingenting. Åtminstone vet vi ingenting om hur bra lärare lärarutbildningen producerar. Och det är väl det som är lärarutbildningens syfte, om jag inte missförstått.

Nej, det som saknas är en uppföljning av lärares resultat ute på skolan. Vi kan mäta hur skickliga lärare är, det görs redan och har gjorts länge (det finns mängder av forskning, bara googla), så möjligheten är inte ett problem. Resurser skulle kunna vara ett problem om vi ska ha forskare till att undersöka varje nyutexaminerad lärare. Men om vi nu kan mäta lärares skicklighet så bör det också gå att utforma någon form av prov som ges sista terminen som åtminstone säger mer än ett självständigt arbete. Om inte det så något annat som faktiskt mäter det vi vill och inte det som är enklast att mäta.

Först och främst måste vi dock sluta prata om lärarutbildningens kvalitet som om vi faktiskt vet någonting om den. Vi vet helt enkelt inte hur bra lärare utbildningarna runt om i Sverige producerar. Allt arbete som görs runt om på lärosäten och på UKÄ görs i viss mån i blindo. För även om man vet mycket om kvaliteten på studenters arbeten, tentor och inlämningar, om hur mycket lärarledd tid studenter har eller vad de tycker om sin VFU så vet vi inte hur de presterar i verkligheten.

Reagera på inlägget:

Så borde utbildningen förändras för att lösa lärarbristen

Lärarbrist. Jag tänker börja med det ordet för då behövs ingen längre förklaring om vad det här blogginlägget ska handla om. I dag vet nästan alla vad man menar med det och ingen behöver längre argumentera för att lärarbristen är ett faktum. Det pratas i stället om att öka yrkets attraktivitet genom diverse förändringar i utbildningen eller yrket. Det pratas om lättare vägar in i yrket för nyanlända med lärarutbildning eller för andra yrkesgrupper med akademisk utbildning. Det pratas även om incitament för lärare som lämnat yrket, genom val eller pension, att återvända.

Men jag tänker inte skriva något om detta, jag tänker skriva utifrån lärarstudenternas perspektiv. Vi behöver inte höra hur yrket ska bli attraktivare, för vi har redan valt yrket trots dess brister, och inte heller är vi på väg ur yrket eller behöver få en lättare väg in i det. Man skulle kunna tro att vår utbildning inte behöver förändras eftersom vi ju är en del av lösningen på bristen (vi kommer trots allt komma ut med legitimation), men riktigt så enkelt är det inte.

I dagsläget utbildas för få studenter i vissa ämnen (NO-ämnen, slöjd, svenska som andraspråk och moderna språk till exempel) och för många i andra ämnen (samhällskunskap, religion och historia till exempel). Detta kan förbättras genom enklare förändringar än de som vanligtvis diskuteras och som framfördes ovan.

För det första:

Låt studenterna välja ämneskombinationer fritt. Många med mig har kunnat tänka sig att välja ett av de ämnen som det är brist inom men inte kunnat eftersom vårt förstaval inte kan kombineras med detta.

För det andra:

Gör om ämneslärarutbildningen till en ettämnesutbildning med möjlighet till påbyggnad. Som det ser ut nu kan universitet och högskolor lägga upp strukturen själva, vilket i fallet med min utbildning innebär att kurserna inom UVK (den utbildningsvetenskapliga kärnan, tidigare AUO) är utspridda över fem års utbildning med ämnena och VFU där emellan. Om man gör om utbildningen till en ettämnesutbildning skulle det innebära att man läser ett ämne färdigt, tillsammans med VFU och alla UVK-kurser, och därigenom får möjlighet att ta ut en lärarexamen inom detta ämne och den årskurs man valt (högstadiet eller gymnasiet). Eller så kan man välja att vänta med examen och bygga på sin utbildning i ytterligare ett ämne. Om alla lärarutbildningar var tvungna att följa det upplägget skulle studenter kunna välja att bara utbilda sig i ett ämne, och om de vill läsa fler ämnen, inte vara begränsade till sin första studieort, vilket skulle innebära att alla lärosäten inte behövde tillhandahålla så många ämnen. Det skulle dessutom göra det möjligt för många fler att välja utbildningen då den skulle kortas ner till cirka 3 år (för ett ämne), vilket underlättar både studiemedelsmässigt och studielängdsmässigt (för de som inte vill gå så lång utbildning).

För det tredje:

Ge fler möjligheter till påbyggnad via distans eller KPU. Jag är inte ensam om att som ämneslärarstudent kunna tänka mig att undervisa i fler ämnen eller årskurser. Under sommaruppehållen vore det idealiskt med ämnesstudier via distans där man kan läsa in ytterligare ett ämne, exempelvis ett av bristämnena. Tyvärr är det väldigt få kurser som går över distans och speciellt i bristämnen och över sommaren. KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) finns inte heller som alternativ för den ämneslärarstudent som vill läsa in behörighet för att undervisa i grundskolans årskurs 1 till 6 i sina ämnen.

Jag kan inte förstå varför det finns så många begränsningar och så få möjligheter för de som redan är lärare eller studerar till lärare. Med relativt ”enkla” förändringar kan vi få fler lärare, lärare med fler behörigheter och fler lärare inom bristämnena, men av någon anledning verkar vi vilja ha ett oflexibelt system som kör in sig själv i ett hörn.

Reagera på inlägget:

Ta bättre hand om vikarierna – de höjer intresset för läraryrket

Under en föreläsning förra veckan frågade läraren hur många av oss som vikarierat i skolan någon gång. Av cirka 60 studenter räckte nästan alla upp handen. Vi hamnade sedan i en diskussion om vad som är svårast med att vikariera och varför, samt hur det relaterar till sociala relationer (vilket är ämnet för kursen).

En förenklad version av slutsatsen är det är väldigt tufft att vikariera. Oftast tuffare än att gå in i klassrummet som lärare eller vfu-student.

Det pratas mycket om vikariebrist i skolorna vilket ofta kan leda till att lärare får gå in och vikariera för frånvarande kollegor, på bekostnad av deras eget arbete och då framför allt på bekostnad av planeringstiden. Samtidigt finns det inget samtal om hur situationen för lärarvikarier ska förbättras. Jag har vikarierat en del på olika skolor och det är stor skillnad i hur man blir bemött som vikarie, vilken lön man får och vilka förutsättningar det finns för att göra ett gott arbete.

Man brukar skämtsamt säga att elever brukar ”testa” vikarier, på olika sätt beroende på ålder. I yngre åldrar handlar det enligt min erfarenhet mest om att se vilka av skol- eller klassrumsreglerna som kan brytas. Då vikarien aldrig eller ytterst sällan får någon information om vilka regler som gäller på skolan finns det naturligtvis utrymme för eleverna att förhandla fram nya regler. I äldre åldrar handlar det oftare om att bryta sociala normer, som exempelvis hur man beter sig i klassrummet eller mot läraren (vikarien). Det är dock inte ett skämt för vikarien utan innebär ytterligare osäkerhet, både i relationen med eleverna och inför arbetsgivaren. Information till vikarier om vilka regler som gäller, vilka som vikarien själv beslutar om och vilka eleverna kan besluta om skulle inte bara underlätta personligen för vikarien utan även ge hen bättre förutsättningar att göra ett bra jobb.

En klass med många elever med svåra hemförhållanden, många nyanlända elever eller många elever med funktionsnedsättningar samt klasser med pågående konflikter och mobbning är en utmaning för vilken lärare som helst. Att sätta in en vikarie ensam i en sådan klass är inte bara oansvarigt mot vikarien utan även mot eleverna. Relationerna med eleverna är ännu viktigare i svårare klasser, och någon utan kännedom om elevers olika möjligheter, bakgrund eller relationer inbördes riskerar att förvärra situationen för klassen och förstärka redan förekommande konflikter. Därför är det oerhört viktigt att vikarier får stöd i dessa klasser eller att man ger vikarien en bättre fungerande klass så att någon lärare som känner eleverna kan gå in för den frånvarande läraren i stället.

Nödvändig information från den frånvarande läraren är självklart viktigt, även om det innebär ett merarbete från hens sida. Det är personligt hur mycket information man som vikarie känner att man vill ha, men viss nödvändig information bör vara med. Inloggningar på nätverk, var man hittar material samt vem man kan fråga om hjälp bör alltid finnas med. En del skolor arbetar fram vikarieformulär som kan användas av både lärare och vikarie, där läraren kan skriva in information utifrån vissa specifikationer och där vikarien kan skriva in en rapport om hur det har fungerat. Rutiner för detta skulle göra vikariernas arbete bättre och undervisningen för eleverna mer konsekvent.

Ett annat problem som finns för vikarier är att de inte alltid känner till lagar och rutiner för arbete i skolan och inte heller informeras om detta. Skolledningen kan inte ta för givet att vikarier förstår vilket ansvar som vilar på dem vad gäller exempelvis anmälningsplikt, tillsynsplikt, kränkningar och mobbning. Dessutom bör varje skolledning fundera över hur man informerar vikarier om rutiner vid exempelvis brand, om en elev skadar sig eller andra akuta händelser inträffar.

Hur man blir bemött av arbetslag och kollegor är naturligtvis oerhört viktigt för trivseln. Även om det är många olika vikarier som cirkulerar och ibland endast är på arbetsplatsen några timmar i taget, är ett välkomnande och hjälpsamt bemötande väl investerad tid. Dels ger det vikarien bättre trivsel vilka ökar möjligheterna för att hen ska komma tillbaka och dels gör det att hen känner större möjligheter att be kollegorna om råd och hjälp vilket gynnar eleverna.

Med tanke på den lärarbrist som gör sig påmind på skolor runt om i Sverige är det förvånansvärt att inte lärarvikariernas situation har lyfts ännu. Många lärarstudenter testar på yrket genom vikarierande och riskerar att bli avskräckta då de ofta riskerar att möta nonchalanta skolledningar, likgiltiga kollegor och misslyckade lektioner. Dessutom är det många unga som efter gymnasiet tar några lärarvikariat innan de väljer yrkesbana. Att så få söker lärarutbildningen kan inte förklaras enbart av detta, men goda förutsättningar för vikarier skulle kunna skapa ett intresse för läraryrket hos de som är nyfikna men vill testa på verkligheten innan de ger sig på en lång utbildning.

Reagera på inlägget:

Hur attraktiv är en lärare på speed-dejting?

I en gympasal står björkfanersklädda bord uppställda med jämna mellanrum med en stol på var sida. Det sitter någon vid varje bord. En del tittar nervöst omkring sig, någon gnider sina händer i knät, en annan luktar snabbt på sin andredräkt genom att andas i en kupad hand. Olika människor i kavaj, linne, svarta arbetskläder eller vita sjukhuskläder. Det luktar svagt av svett. I dörröppningen står en klunga ungdomar och tittar ut över salen med nyfikna blickar. Det tisslas och tasslas. Speed-dejting. Man får bara två minuter på sig med varje person. Hur ska man kunna välja?

Dejting-ledaren klappar i händerna för att kalla till sig allas uppmärksamhet. Hon förklarar reglerna och visar sin ringklocka som kommer berätta när det är dags att rotera och byta bord och person. Sedan vinkar hon fram ungdomarna. Dags att gå och sätta sig för dagens första dejt. Det ekar i salen då ett femtiotal fötter trampar fram över golvet. 

Då klockan ringer börjar samtalen. Först trevande, med leenden och nervösa skratt, sedan allt intensivare, påhejat av tidspressen. Där sitter ungdomarna med svåra val framför sig. Man vill ju att det ska kännas rätt, gärna känna någon typ av intresse vid första ögonkastet, men det ska ju hålla länge också. Mitt emot sitter yrkena. Dessa föreställningar av vilka yrkena är, personifierade i speed-dejtingsituationen. Jurist, läkare, snickare, astronaut... lärare? Vad ska man välja?

Jurist är ju trevligt, då får man hög lön och fin status, men kanske vill man jobba mer kreativt? Dataspelsdesigner, det verkar ju vara en häftigt, men ett osäkert kort. Konkurrensen är hård. Men lärare. Varför ska man välja det? Nä, när klockan ringer då går de flesta vidare, bort till nästa bord, bort från mötet med bilden av läraryrket. Det är ingen man markerar på sin ”träffa igen-lista”.

Det skulle inte skada att titta på andra branscher som lyckas attrahera många ungdomar. Vilken chans har ett detaljstyrt läraryrke där du får spendera din tid med högar av dokumentation mot ett fritt yrke där du får utrymme att göra ditt jobb så bra som möjligt? Vilken chans har trånga lärararbetsrum utan fungerande datorer mot lekfullt designade kontor med den senaste utrustningen?

Det finns fler än en sak som gör ett yrke attraktivt. Kämpa för all del för högre löner och status men glöm inte bort frihet, kreativitet, möten med elever och en möjlighet att göra en skillnad. Det är svårt att locka ungdomar att välja läraryrket. Lön och status är en faktor. Men precis som med valet av partner är det flera saker som spelar in.

Reagera på inlägget:

Lär oss mer om mobbning på lärarutbildningen

En fördel med att vara engagerad i någon av LRs studerandeföreningar lokalt är att man kan bjuda in föreläsare om just de ämnen man vill lära sig mer om. Det var också precis vad vi gjorde i LR Stud Växjö när vi hade årsmöte i början på februari. Då bjöd vi in Håkan Wetterö (www.uppbilda.se) som pratade om mobbning. Två timmars föreläsning, även om den var bättre än majoriteten av föreläsningarna på universitetet, är verkligen inte nog för ett sådant viktigt ämne. 

Min inställning är att om inte eleverna är trygga i skolan så lär de sig ingenting. Och vad värre är, mobbning beräknas leda till 45 självmord om året bland unga (http://www.svt.se/nyheter/inrikes/mobbning-raknas-leda-till-45-sjalvmord-om-aret) och för andra leder det till ärr för resten av livet. 

Som Håkan sa på vår föreläsning så är oftast det värsta inte mobbningen i sig utan att ingen vuxen gör något. Men hur förbereds vi lärare egentligen för att kunna motverka mobbning? På Linnéuniversitetet får vi en 7,5-poängskurs där konflikthantering, sociala relationer och ledarskap ska samsas. Tänk då på att konflikter och mobbning inte är samma sak. Detta är alldeles, alldeles för lite. Jag kan inte nog poängtera hur dåligt jag tycker det är. På en fem års lång utbildning får vi alltså cirka fyra veckor där allt vad sociala relationer (också en superviktig del för att främja lärande), ledarskap (ytterligare en superviktig del) och konflikthantering ska ingå. Samtidigt skriver vi tre uppsatser på 15 poäng vardera och har 210 poäng ämneskunskaper. Det utbildar kanske kompetenta ämnesexperter som kan gå vidare till forskning med en stabil grund i vetenskapsteori och forskningsmetodik, men det ger inga goda ledare, relationsbyggare eller trygghetsskapare.

Fokus har länge legat på att skapa en bild av den ideala läraren som en ämnesexpert som endast planerar, genomför och utvärderar undervisning. Samtidigt har man smutskastat den sociala delen av lärarskapet som något ovärdigt en akademiker. Är detta möjligen orsaken till den ynkliga, rent av skrämmande lilla, del som sociala relationer, konflikthantering och mobbning utgör i lärarutbildningen? Tvärtom är det en vetenskap i sig att bli en god ledare och att främja ett gott klimat i skolan. 

Jag vet att jag och många andra lärarstudenter gärna hade bytt ut 60 poäng eller mer av ämneskunskaper och uppsatsskrivande mot större kunskaper om sociala relationer, konflikthantering, mobbning och ledarskap. Även inom dessa områden bör lärare vara experter. Men det blir man inte på en 7,5-poängskurs.

Reagera på inlägget:

Sidor