Annons

Betyg - till vilken nytta?

Vilken funktion fyller egentligen betygen på lärarutbildningen? Den frågan tror jag de flesta lärarstudenter ställt sig någon gång, kanske framförallt under tentaplugget. Men frågan är faktiskt relevant, både för oss lärarstudenter och för intresserade av systemets utformning.

Betygssystemet på lärarutbildningen varierar, som så mycket annat, mellan olika lärosäten, program och kurser. Det vanligaste är dock en skala med underkänt, godkänt och väl godkänt. Till följd av Bolognaprocessen följer en del utbildningar ECTS (European Credit Transfer System) med en sjugradig skala vilket ytterligare ökar olikvärdigheten lärarutbildningar emellan.

Men spelar det egentligen någon roll vilka betyg man får på lärarutbildningen? Jag har frågat runt bland kurskamraterna och liksom jag tror de flesta inte att arbetsgivarna bryr sig alls utan att examensbeviset och övriga meriter är det viktigaste. Faktum är att de flesta studenter hade föredragit enbart G och U. En skillnad i attityd ser man bland juriststudenter, vilka jag tidigare studerat med, där de flesta menade att betyget var viktigt, framförallt för de som ville sitta ting.

Enligt ett pågående forskningsprojekt vid Örebro universitet påverkas högpresterande vuxna positivt i sitt lärande av summativa betyg. Studien påvisar också att yngre lågpresterande påverkas mer negativt än äldre och högpresterande. Jämför vi studiens resultat med verkligheten vid lärarutbildningen och juristutbildningen verkar det logiskt att många lärarstudenter inte vill ha betyg i flera nivåer. Antagningspoängen vid lärarutbildningarna är generellt mycket lägre än antagningspoängen vid juristutbildningarna. Och även om många så kallade toppstudenter läser vid lärarutbildningarna så är variationen inom utbildningarna större än inom juristutbildningarna. Man skulle kunna dra slutsatsen att många av de som läser till lärare är tidigare lågpresterande, och har en negativ inställning till betyg. Samtidigt har vi de högpresterande studenterna som, trots att de får VG på de flesta kurser på utbildningen, inte ser betygen som viktiga just eftersom de inte tror arbetsgivarna gör det.

Och varför skulle arbetsgivarna värdera betygen med dagens system? I en sjugradig skala skulle skillnaderna mellan en A-student och en F-student synas tydligt, jämfört med en tregradig skala där en toppstudent och en medelstudent kan ha samma betyg. Den stora skillnaden finns inte mellan juristutbildningens studenter. Talar inte det för att arbetsgivarna borde bry sig om betygen, åtminstone om de kommer i en sjugradig skala? Eller är det sant som de flesta tycker, att betygen inte avgör hur bra lärare man blir? Varför har vi i sådana fall betyg i flera nivåer överhuvudtaget?

Sedan en förändring i högskoleförordningen 2013 ska även den verksamhetsförlagda utbildningen bedömas i flera steg. Något som är helt uppåt väggarna galet om man frågar mig. VFUn bedöms av en examinator från lärarutbildningen som, i bästa fall, gör ett lektionsbesök. Handledaren lämnar i sin tur en bedömning som är vägledande men inte avgörande. Ett lektionsbesök. Smaka på det. Ett. Utifrån cirka en timmes undervisning ska alltså en examinator kunna bedöma om studenten inte bara är godkänd utan även kunna avgöra om hen når upp till fler uppsatta mål än så. I verkligheten är det handledarens utlåtande som styr. Men att handledaren är legitimerad lärare i rätt ämne finns det ingen garanti för, ej heller att handledaren är väl insatt i kursmålen för VFUn, har en handledarutbildning eller är erkänt skicklig.

Med den olikvärdighet vi finner inom bedömningen av VFUn och betygssystemet inom lärarutbildningen i allmänhet är det inte konstigt att varken studenter eller arbetsgivare bryr sig om betygen. Det kanske är dags att göra något åt det?

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer