Annons

Legitimationskravet – ett spel för gallerierna?

Betänk följande scenario: Ett barn kommer till akuten med häftiga buksmärtor och blod i avföringen. Barnet får då träffa en vaktmästare som tror att det kan vara lunginflammation. Men eftersom vaktmästaren inte är läkare får hen inte bestämma om några åtgärder (naturligtvis inte!).

En läkare rådfrågas därför. Denne läkare är specialist på hjärnskador men har bara grundläggande kunskaper om vanliga magåkommor. Vaktmästaren och läkaren diskuterar en stund men kan inte komma överens om det är en hjärnskada eller lunginflammation. Barnet skulle väl egentligen skickas till en specialist som kan allt om just buksmärtor, men eftersom ingen sådan finns tillgänglig av olika skäl skickas barnet till sjukhuschefen.

Sjukhuschefen som är oerhört kompetent inom området ekonomi och ledarskap bedömer att barnet har brusten blindtarm och skickar det direkt till operation. Operationen utförs sedan av vaktmästaren.

Hur det gick för barnet? Det får bli en slutsats för läsaren att dra.

Visst låter det ovanstående scenariot helt absurt? Så här skulle det aldrig få gå till inom sjukvården. Men om vi byter ut personerna som är inblandande så har vi helt plötsligt en alldeles verklig bild.

Betänk istället detta: Ett barn ska få betyg i ämnet svenska. Barnets lärare är obehörig och får därför inte sätta betyg (naturligtvis inte tänker du, legitimationskravet går ju igenom i år!). Den obehöriga läraren får därför rådgöra med en legitimerad lärare. Den legitimerade läraren är dock bara legitimerad i ämnet matematik.

Då den obehöriga läraren och den legitimerade matteläraren inte kan komma överens om vilket betyg eleven ska få borde rimligtvis en lärare som är legitimerad i svenska sätta betyget, en sådan finns dock inte att få tag i. Det blir därför rektorn som sätter betyget trots att rektorn inte heller har legitimation i ämnet svenska. Faktum är att rektorn inte har någon legitimation alls. 

Ovanstående låter måhända lika absurt som sjukvårdsexemplet men det är faktiskt en sanning med dagens lagstiftning. Enligt skollagen är det senare ett fullt möjligt scenario.

Något man därför kan fundera över är varför vi ämnes(!)lärarstudenter överhuvudtaget läser ämnen? I den nuvarande lärarutbildningen läser ämneslärare till gymnasiet 120 högskolepoäng i sitt huvudämne och 90 högskolepoäng i sitt andraämne (om man inte läser vissa kombinationer som kräver 120 högskolepoäng i båda ämnena). I dessa djupa ämnesstudier ingår förutom speciell ämnesdidaktik oftast (det varierar på olika lärosäten och i olika ämnen) speciella kurser inom betyg och bedömning i det ämne man läser.

Varför läser vi dessa kurser?

Om ämneskunnande och bedömning i ett ämne är så oviktigt från skollagens sida sett, varför läser vi inte bara generella betyg- och bedömningskurser och byter ut ämnena mot fem års studier i allmändidaktik och pedagogik?

Personligen tycker jag att svaret på frågan är självklart. Utan djupa ämneskunskaper och goda kunskaper om bedömning i just det ämnet blir undervisningen mångfalt sämre och bedömningen oprofessionell och rättsosäker.

Vet exempelvis en matematiklärare vad som menas med kunskapskravet ”god språklig variation, välutvecklad textbindning samt väl fungerande anpassning till texttyp, språkliga normer och strukturer” som gäller för C-nivån i svenska för årskurs 9?

Eller vet bildlärare vad som menas med att ”eleven använder fysikaliska modeller på ett väl fungerande sätt för att förklara och generalisera kring partiklar och strålning” vilket krävs för A-nivån i fysik för årskurs 9?

Kan en rektor utan lärarlegitimation på ett rättssäkert och professionellt sätt bedöma samtliga kurser?

Jag personligen skulle inte kunna göra en säker tolkning av kunskapskraven i annat än de ämnen jag läser oavsett hur goda mina kunskaper i ämnet i sig är. Inte ens inom ämnena, med enbart legitimerade lärare, är man helt överens alltid. En mattelärare kanske är en hejare på svenska och en bildlärare kanske har läst massvis med kurser inom fysik på universitetsnivå, det innebär inte att de är kompetenta att tolka kunskapskravens specifika uttryck eller bedöma en elevs representationer av sin kunskap i förhållande till dessa krav.

Det är i detta som den ämnesspecifika kompetensen när det gäller bedömning ligger. Inte huruvida man läst samma kurser i allmän läroplansteori eller har samma goda kunskaper om litteratur eller fysikaliska modeller.

Nej, vi kan fortsätta låtsas som om legitimationsreformen innebär att alla elever får behöriga lärare och rättssäkra bedömningar, att den lyfter skolresultaten och sänker betygsinflationen. Eller så kan vi börja diskutera hur vi ska lösa det uppenbara problemet med att skolan i dag är olikvärdig och att det så kallade legitimationskravet inte gör ett dugg för att förändra det.

Källor:
Skollagen (2010:800). http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Skollag-2010800_sfs-2010-800/
http://skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/grundskoleutbildning/grundskola/fysik
http://skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/grundskoleutbildning/grundskola/svenska

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer