Annons

Fortbildning: här är trenderna

Den här är ett av fyra blogginlägg om fortbildning. Genom att ta ett historiskt perspektiv på fortbildning kan mönster synliggöras. Nytt ljus ger nya vyer. Jag började fortbilda inför genomförandet av Lgr 69. Jag arbetar alltjämt med fortbildning eller kompetensutveckling, såväl administrativt som med undervisning och forskning. Syftet är att diskutera dagens kompetensutveckling i ett historiskt perspektiv, inför ett eventuellt förstatligande av lärarfortbildningen. Den första bloggen är en summarisk genomgång av trender.

60-talet - studiedagar

När jag slutade min lärarutbildning 1966, var min fasta övertygelse att jag var färdigutbildad för läraryrket för tid och evighet. Livslångt lärande var inte uppfunnet ännu. Fem studiedagar per läsår, satt vi ”pliktskyldigast” av. En bra studiedag hölls av en duktig föreläsare, ”en expert” från en annan kommun. Kriteriet på en bra studiedag var de tips vi kunde tillämpas i det egna klassrummet dagen efter. Bra om det bjöds på gott kaffe, god mat och möjligheten att träffa kolleger. 60-talets syn innebar att man ansåg att lärare ”enbart lärde sig något”, när de deltog i en s.k.formaliserad fortbildning. Den föreställningen borde var förändrad, men den finns kvar. Idén om det livslånga lärandet introducerades av UNESCO i slutet av 60-talet. Under en kort period fick dessa idéer betydande uppmärksamhet, men de försvann snabbt från utbildningsdebatten. Idag är det livslånga lärandet etablerat.

70-talet - stora statliga fortbildningsinsatser

På 70-talet var vattentäta skott mellan grundutbildning och fortbildning. Det var ”skilda världar” för att använda tv-såpans metafor. Fortbildare arbetade för sig och grundutbildare för sig. LUT 74 lade ett sådant förslag, att man skulle återkomma efter grundutbildningen för en termins utbildning. Detta förslag var mycket före sin tid men förslaget försvann i hanteringen.

Det finns idag koppling mellan grundutbildning och fortbildning. På 70-talet fanns fortbildningskonsulenter på länsskolnämnderna, dvs. ”generalister” med alla möjliga kompetensutvecklingsinsatser i portföljen för länets lärare. De åkte runt på s.k. skolbesök. De höll kurser i de, av staten beslutade, stora fortbildningsinsatserna på ex. övergripande mål, social utveckling i skolan, jämställdhet och internationell förståelse, basfärdigheter och personallagsutbildningen. Skolutveckling var ett okänt begrepp. Idag händer det mesta i en planerad skolutveckling.

 80-talet – högskolorna blir anordnare

Högskolorna skaffade sig en roll i fortbildningen för lärare och gjorde försök med skräddarsydda insatser till skolor och förskolor Det fanns ingen koppling mellan skolväsendets behov och lärarutbildningens mål. De nyutbildade lärare var direkt färdiga för fortbildning när de lämnade grundutbildningen, menade företrädarna för dåtidens tillsynsmyndighet: skolöverstyrelsen. Livslångt lärande kom faktiskt tillbaka i en ny kontext och i en annan form i slutet av 1980-talet. Idag är kritiken densamma. Kompetensutveckling för nyblivna lärare anordnas följaktligen på många ställen. Man är inte färdigutbildad för att man gått en grundutbildning.

90-talet – skolutvecklingsprojekt och regionala centra

På 90-talet arbetade processhandledare med hela skolor/hela rektorsområden, i olika skolutvecklingsprojekt. Högskolan/universitetet blev samarbetspartners i projekt som söktes hos Skolverket av kommuner i samarbete med en högskola. Detta var ett sätt att tvinga kommuner och högskolor att samarbeta. Regionala centra etablerades därför i hela landet för att skapa forum för samverkan mellan skolväsendet och lärarutbildningen. Nu förväntades man på lokal nivå lösa de problem, som inte kunde lösas på central nivå. Högskolans lärare skulle ”ut i verkligheten”, vilket skedde ytterst motvilligt. Ingen högskolelärare ansåg att man skulle bli vare sig rik eller berömd för samverkan. Lärare skulle också in på högskolan och gå fristående kurser i alla möjliga omöjliga ämnen, med lärare som ofta inte hade en aning om verksamheten i skolan och förskolan. Detta var ett led i vetenskapliggörandet av verksamheten i skolan.

2000-talet - till idag – nyutbildade fortbildas och lärare ska gå forskarutbildning  

Det handlar alltjämt om de nyblivna lärarnas första yrkesverksamma tid. Den tid som är mycket viktig ur professionaliseringsperspektiv. Allehanda kompetensutvecklingsinsatser görs nu för nyutbildade. Skolverket initierar och genomför de s.k. lärarlyften.  I de områden som man anser att det behövs fortbildning i beställer man kurser av högskolorna.  Lärarlegitimationen införs. Lärarlyften används också för att fylla på de kunskapsbehov som bristen på behöriga lärare påvisar. Lärare skall också gå forskarutbildning, forska i sin vardag, och bli lektorer. Några pengar finns inte och det går knackigt. De som skaffar sig forskarutbildning blir lärare i högre utbildning och verksamheten i skolan saknar alltjämt forskarutbildade.  

Reagera på inlägget:

Frosseri i negativa skolnyheter

Skolan är i fokus hela året, men ju närmare läsårsstart vi kommer, desto mer aggressiv och negativ debatten blir mera aggressiv och negativ blir debatten.

Jag har roat mig med att samla pressklipp några år kring skolstarten. Det är i stort sett enbart negativa artiklar.  De positiva inslagen saknas. Varje år, samma sak.

I skottgluggen står elever, lärarstudenter, lärare, skolledare, huvudmän och skolpolitiker. Så här är det inte i våra nordiska grannländer.

Det är viktigt för skolans huvudmän, chefer och lärare att se och förhålla sig till detta återkommande fenomen. Ansvariga och berörda kan annars lätt slås ned av den många gånger också hätska debatten.

Man behöver faktiskt inte bry sig om allt som skrivs.

Man behöver inte ens läsa artiklarna.

Media efterlyser negativa nyheter. Inte positiva nyheter. Sådana är absolut inte av intresse. Jag vet det av erfarenhet, sedan många år tillbaka. Om man meddelar skandaler till media då får man omedelbart gehör. De goda exemplen, de idoga strävanden som görs i skolan för att förbättra verksamheten är inte av allmänt intresse som det heter. Vad skrivs det då om?

Lärarbristen är möjligen märkbar under sommarlovet, men veckorna innan skolstarten accelererar eländet och då får vi veta att det är över 5 000 lärartjänster som fortfarande inte tillsatta. Katastrof för de elever som ska börja skolan. Katastrof för skolan.

Bristen på legitimerade lärare i kommunerna går det säkert också att göra en negativ publicering kring. Den 1 juli 2016 trädde visserligen en förordning i kraft som innebär att en lärare i bristämnen utan legitimation (med vissa undantag) kan anställas i skolan under högst två år. Men det löser inte alls alla problem.

Sedan har man dragit in en lärares legitimation. Detta är av intresse för media.

Vi väntar också på nyheter om söktalen till lärarutbildningen: Räcker inte antalen sökande till negativ publicitet kan man säkert fokusera på hur dåliga förkunskaper lärarstudenterna har. Lärarutbildningarna hängs ut lite nu och då för låga antagningspoäng. Att andra utbildningar har likadana krav på förkunskaper intresserar inte media.

Testresultat på exempelvis PISA-undersökningen kan säkert också dammas av igen och göras till ett nytt eländes elände. Eleverna som går ut åk 9 är också verkligen ett tacksamt objekt att kritisera. Resultaten har visserligen blivit något bättre, men det behöver man inte skriva om.  Grundskolans resultat är alltjämt mycket dåliga.

Skolledare får sig naturligtvis också sin beskärda del av media. De slutar exempelvis efter kort tjänstgöringstid. De har inte pedagogisk legitimitet.

Skolpolitiker är den grupp som oftast klarar sig bäst i mediadrevet. Men det är inte säkert. Politiker kan också själva kritisera skolans elever, lärare och skolledare, utan att inse att det är de själva som gett ramarna för verksamheten. Detaljerade åtgärdsprogram om högt och lågt presenteras gärna inför terminsstarten.

Ett förslag till alla berörda:

Skriv en kom-i-ihåg-lapp och sätt upp den väl synlig. ”Strunta gladeligen i mediedebatten inför skolstarten!”

Reagera på inlägget:

Det pågår en desperat jakt efter oss lärare där ute

– Är du nöjd med ditt nuvarande jobb eller kan du tänka dig att jobba på vår skola? Vi har fina lokaler och snälla elever. Det är sällan slagsmål och du kommer få bra betalt.

Under sommarlovet har både jag själv, vänner och kollegor blivit uppringda av mer eller mindre desperata rektorer som söker efter personal med ljus och lykta. Rektorer verkar göra vad som helst för att åtminstone ha en fysisk person framför eleverna när terminen drar igång om ett par veckor. Så många av mina vänner och kollegor som faktiskt byter jobb inför detta läsår har jag aldrig tidigare varit med om. I år har det, under våren och sommaren, varit ett lärarnas silly season och transferfönstret har varit vidöppet!

Konkurrensen om legitimerade lärare är stenhård och lärarbristen har slagit till med full kraft. I skrivande stund (2/8) får jag via Platsbanken 2 924 träffar på lediga jobb som grundskollärare och 577 gymnasielärare. Socialsekreterare, som också anses vara ett bristyrke, ger 1 460 träffar.

Rekryteringen har också nått nya höjder som lärare inte är vana vid. Det rings, skickas mail, skrivs i facebookgrupper och skickas meddelande på facebook och twitter. De rektorer som tror att de kan rekrytera endast genom att låta annonsen finnas på Platsbanken blir utan tvekan sist på bollen och får ofta noll sökande till sina tjänster. Det verkar dock finnas någon form av hederskodex bland rektorerna. De raggar inte folk inom samma kommun – i alla fall inte inom samma område. Där verkar gränsen gå. Däremot hör jag många rektorer säga: “Men jag kan ju inte hindra mina anställda från att locka hit lärare de känner, även om det är grannskolan”. Så hur är det med rekryteringsmoralen? Kan rektor ens ha någon moral i detta läge? Jag avundas verkligen inte rektorerna. Hur ska de kunna ha semester och koppla av när de vet att flera klasser står utan lärare till hösten? Ett flertal som jag pratat med har fått avbryta sin semester för att försöka ro rekryteringen i hamn.

Risken blir att rektor blir så desperat efter personal att det missas att tas referenser och att nästan vem som helst anställs. Det kan få långtgående konsekvenser. Det är absolut inte så att vem som helst kan hoppa in och lära barn läsa och skriva, men det begriper vi nog alla?

Att vara lärare har idag blivit något som många 19-20-åringar gör i väntan på att utbilda sig “på riktigt”. Jag förstår att obehörig personal anställs då det faktiskt inte finns legitimerade lärare att få tag på. Men det gör att arbetsbelastningen på oss andra ökar, då vi måste handleda och hjälpa dem med arbetet och ansvara för betygsättningen. Här måste befintlig personal få nedsättning i tid för att detta ska kunna genomföras. Det är inte rimligt att handledningen läggs utanpå allt annat arbete.

Det är av yttersta vikt att det satsas på de lärare som väljer att vara kvar på sin arbetsplats. Många lärare som erbjudits ett nytt jobb har gått tillbaka till sin arbetsplats och sagt att de kan tänka sig att stanna kvar om arbetsgivaren på den befintliga skolan kan matcha den nya lönen. Hittills har jag aldrig hört att någon rektor betalt sin lärare för att faktiskt stanna kvar. Händer det? Att få högre lön på ett nytt jobb är så klart bra, men verkligen inte allt. En dräglig arbetsmiljö där du får uppskattning är minst lika viktigt. En arbetsmiljö där slagsmål inte är vardagsmat och det finns ett fungerande elevhälsoarbete som kan avlasta läraren är också av vikt. En skola utan ett fungerande elevhälsoteam är ett sjunkande skepp. En arbetsmiljö där du har förutsättningar att bedriva en fullgod undervisning är det viktigaste. Jag har sett exempel på lärare som blev hotade och slagna, lärare som inte hade möbler till sina elever förrän runt novemberlovet, whiteboarden var monterad så att läraren endast kunde se halva klassen om hen stod och skrev på tavlan, lärare som inte fick köpa in tryckta böcker då alla pengar gått till digitala läromedel. Detta trots ett icke fungerande nätverk. Listan kan göras lång på idiotsaker som inte ska behöva ske i svensk skola 2016. Inte konstigt att man väljer att byta jobb under sådana förutsättningar. Förutsättningar som många gånger är ganska enkla att lösa om man bara vill. Rektor måste dock få förutsättningar att göra den miljön fungerande av politiker, som i sin tur måste inse att rektors arbetsmiljö är orimlig. Rektor är bakbunden av kravet på att till varje pris hålla budget.

Det blir många måsten i texten, men nu måste verkligen kommunerna inse att de är tvungna att se till att arbetsmiljön är bra. Frågan jag ställer mig är om kommunerna verkligen klarar detta uppdrag?

Läsåret 2016/17 måste bli året då politiker både nationellt och ute i kommunerna inser att de måste satsa på att behålla sina lärare och rektorer. Det måste bli året då vi gemensamt kämpar för en fungerande arbetsmiljö och då kanske kan locka tillbaka några av alla de lärare som faktiskt valt att lämna läraryrket. 2016/17 måste bli året då politikerna lyfter blicken och inser att de måste ta ett helhetsgrepp om svensk skola. Det tog tydligen lite mer än 100 dagar att fixa till den…

/ Sara

Reagera på inlägget:

Pragmatiska chefer behåller icke legitimerade lärare

Först något om legitimationsreformen: Den 1 juli 2015 skulle alla examinerade lärare i Sverige ha haft lärarlegitimation, för att kunna fullgöra sitt yrke till alla delar, men många huvudmän har idag inte ens hälften av sina lärare legitimerade. Lärarlegitimationsreformen kräver att alla lärare skall ha lärarlegitimation, för att få en tillsvidareanställning, få undervisa och sätta betyg. Lärarna måste då vara behöriga i sina undervisningsämnen.

Kraven för att bli legitimerad lärare: För att få lärarlegitimation krävs att läraren har lärarexamen.  Tidigare skulle man ha fullgjort introduktionsåret och ”betygssatts” av rektor/förskolechef, men reformen modifierades, tack och lov, får man säga. Det finns lärare som inte har någon lärarexamen. Då gäller ett annat regelsystem. Det är lång tjänstgöring. Har man undervisat länge, kan man ändå få sin lärarlegitimation men handläggningstiderna kan vara ända upp till 1,5 år. Förödande för den enskilde läraren och för verksamheten i skolan.

Hela grundtanken med reformen är, trots allt, att öka kvaliteten i skolan och höja statusen i läraryrket. Om reformen inte fungerar som det är tänkt är det naturligtvis väldigt problematiskt.

Vilka problem blev det med införandet av legitimationen: Har då alla lärare fått sin legitimation i tid? Nej, det är långa köer och det borde man från regeringen kunnat förutse. Planeringen och genomförandet av legitimationsreformen har varit och är under all kritik. Den kunde ha införts på ett helt annat sätt, exempelvis kunde legitimationen ha införts successivt, med början för nyexaminerade och låtit resterande lärarkår vänta.  Det här trista läget gör att flera röster höjts för att avskaffa ”legitimationseländet”.  Det är fullt förståeligt, även om det vore ytterst olyckligt.

Vad vill jag då säga egentligen: Min blogg syftar till att applådera ett vällovligt och pragmatiskt förhållningssätt hos huvudmännens chefer i en näst intill omöjlig situation och dessutom kritisera införandeplaneringen av reformen.  Jag vill också säga: Heder åt alla chefer som tänker själva och agerar självständigt för elevernas bästa. Hur kunde man tro att det ens var möjligt att man skulle byta ut icke legitimerade lärare och få legitimerade, kan man undra? Vilken kunskap fanns om situationen i Sverige? Andelen obehöriga lärare är stor i hela landet. Procentsatsen obehöriga varierar från ett län till ett annat.  Om man försöker att uppskatta hur många som är obehöriga på riksplan så sägs att var fjärde lärare idag är obehörig. Det finns dock olika procenttal i omlopp.

Pragmatiskt förhållningssätt hos chefer: Om man väljer att säga upp en lärare utan legitimation, är sannolikheten inte så stor att man kan anställa en legitimerad lärare. Det logiska blir då att rektorer och förskolechefer inte säger upp icke legitimerade lärare. De behåller dem ändå och då blir det problem med betygssättningen om en icke legitimerad lärare undervisar. Lärare som saknar legitimation får inte sätta betyg och då får andra legitimerade lärare betygssätta elever som de inte undervisat. I praktiken kan det betyda att lärare tvingas betygssätta i ämnen som de inte alls är behöriga i.

Om det inte finns någon lärare inom huvudmannens skola/förskola som uppfyller kraven på legitimation och ämnesbehörighet, eller om det finns något annat vägande särskilt skäl med hänsyn till eleverna, får en annan lärare undervisa i ett ämne under högst ett år i taget.  Vilken ryckighet medverkar inte detta till. En sådan lärare ska vara lämplig att undervisa i ämnet och ha en utbildning som i så stor utsträckning som möjligt motsvarar den utbildning som är behörighetsgivande. Om den undervisande läraren har legitimation får han eller hon sätta betyg självständig, även om behörighet att undervisa i ämnet saknas.

Sammanfattningsvis:

Många lärare hann inte få sin lärarlegitimation före den 1 juli 2015 och många huvudmän menar att lärare ändå kan fortsätta sin anställning, trots att man inte har fått sin legitimation. Det är kanske att betrakta som civil olydnad, men säkerligen bra för elever och för verksamheten.  Det värsta som kan hända är att man får en anmälan på sig. Inte så farligt, för då får man veta vad som egentligen gäller. Heder åt pragmatiska chefer.

Reagera på inlägget:

Nödvändig reform, men pinsamt genomförande

Tankesmedjan Timbro har gjort en granskning av lärarlegitimationsreformen. Deras slutsats är att systemet bör tas bort omgående eftersom legitimerade lärare, enligt Timbro, inte leder till fler godkända elever.

Jag delar inte Timbros slutsats, men jag är kritisk till genomförandet av legitimationsreformen.

Handläggningen på Skolverket är under all kritik. Jag har stöttat många lärare som ansökt och fått avslag. Det finns dessvärre ingen rim och reson. Samma kurser bedöms helt olika för olika personer. De otydliga gamla utbildningsbevisen och kursplanerna tolkas olika. Att nagelfara ansökningarna in i minsta detalj ger klen utdelning. Jämför man besluten om lärarlegitimation så ser det mycket märkligt ut.

Jag själv har kompetens i psykologi, men blev inte behörig i psykologi på gymnasiet. Däremot blev jag förvånad över andra oväntade behörigheter som jag fått.

Hela 30 000 personer som har fått lärar- eller förskollärarlegitimation arbetar inte i förskolan/skolan, enligt Skolverkets statistik (augusti 2015). Det är ingen som blir överraskad om andra professioner arbetar utanför sitt utbildningsområde, men om lärare inte arbetar i skolan blir det liv i luckan. Orsaken är naturligtvis bristsituationen. De 30 000 legitimerade lärarna behövs i skolan.

Det vore intressant att veta var de finns? Och man kan fundera över varför man tar ut sin legitimation om man har lämnat förskolan/skolan?

Jag själv är med i den nyss nämnda statistiken. Jag ville absolut ha min legitimation, trots att jag inte arbetar i skolan. Jag arbetar med lärares kompetensutveckling och karriärplanering och med lärarlegitimation är jag förstås mer trovärdig, tillsammans med min lärarutbildning, doktorsexamen och docentur.

Den 1 juli i år trädde kravet på lärarlegitimation i kraft. Nu får inte icke legitimerade lärare sätta betyg och de blir inte tillsvidareanställda. Det är något som tankesmedjan Timbro anser ökar risken för att lärarbristen förvärras och gör att eleverna till slut blir lidande, eftersom en elevs betyg kan komma att sättas av en lärare som eleven inte har haft.

Jag ger tankesmedjan Timbro rätt i att det påverkar lärarbristen. Och visst kan betygen bli orättvisa och snedvridna, men det finns ingen som helst garanti för att legitimerade lärare sätter rättvisa och icke snedvridna betyg.

I våras presenterade Skolverket för första gången statistik över andelen legitimerade och behöriga förskollärare och lärare. Sedan dess har 25 000 nya legitimationer utfärdats och ökat behörigheten med 9 procent i grundskolan och gymnasiet. Nu är 78 procent i båda skolformerna behöriga i minst ett av sina undervisningsämnen, även om det skiljer sig kraftigt åt mellan olika ämnen. 

Drygt 10 000 ansökningar om legitimation väntar fortfarande på avgörande. När de är klara kommer behörigheten att ha ökat med några procentenheter.

I Skolverkets prognos från juni i år är bedömningen att 70 000 lärare behöver rekryteras de närmaste fem åren. Den prognosen gäller fortfarande och det gör läget riktigt allvarligt. 

Det krävs en långsiktig strategi för att locka lärare till yrket. Det mest verksamma medlet är fortsatta lönesatsningar, så att läraryrket kan konkurrera med andra liknande yrken, och en arbetssituation som inte sliter ut lärare i förtid.

Reformen med lärarlegitimation var nödvändig. Det blev ett tokigt beslut först med introduktionsår som grund för lärarlegitimationen, men nu är det legitimation efter examen, som för andra professioner med legitimation.

Genomförandet har dock gjort att läget är rent pinsamt. Handläggningen på Skolverket är under all kritik. Skärpning, Skolverket.

Reagera på inlägget:

Sidor