Annons

Hejdå, Twitter – jag har tröttnat på mobbningen

Om någon tycker att jag sällan svarar på Twitter så är det en helt riktig observation. Jag har blivit så trött på tonen där att jag har fått flytta appsymbolen några sidor bakåt på min telefon.

Efter att gång på gång fått se hur människor (med flit?) missförstår, blåser upp småsaker och bara är allmänt dryga mot varandra känner jag att jag helt enkelt inte mår bra av att ”finnas där”. Ett oredigerat debattforum där jag inte kan värja mig mot insinuationer och anklagelser är inte något jag vill ska vara min vardag.

Vi pratar om att motverka mobbing i skolan och så har vi vuxna en egen skolgård där mobbing verkar vara regel.

En av de saker jag varit med om på Twitter är att mitt engagemang eller mina värderingar ifrågasätts på grund av att jag försörjer mig själv. Det vill säga att jag tar uppdrag, skriver rapporter och böcker – kort sagt lever som författare (och konstnärer) alltid har gjort. Jag tar betalt för att hålla föreläsningar eller delta i konferenser (och är billig jämfört med många). 

Jag ska inte gå djupare in i det här men detta har väckt indignation på Twitter hos vissa. Min sambo tyckte att det var oerhört roligt när jag för några år sedan kallades ”gåsleverkommunist” på nämnda forum.  Det är ingen fara för mig, men jag har faktiskt en bekant där påhoppen blev så allvarliga att han fick lämna över hanteringen av sitt Twitterkonto till någon annan. Det är synd, för samtidigt är Twitter en fantastisk kanal för att sprida kunskap. En kort text med en länk till en rapport till exempel.

När Twitter är som bäst är det som Skolporten på steroider, vilket för mig in på mitt ämne.

Jag är inte mycket för ordet entreprenör. Det var för den förra regeringen det mest positiva man kunde vara och ett entreprenöriellt synsätt skulle finnas i hela skolan. Alla skulle bli små Ingvar Kamprad och så skulle vår lycka vara gjord.

Det är bara det att för mig är inte entreprenör bara ett positivt ord. Jag har träffat alldeles för många gravt ohederliga entreprenörer i mina dagar för att köpa det. Men det finns en person som för mig gestaltar goda värden i ordet entreprenör och det är Per Reinolf.

För den som inte vet det var det han som startade Skolporten, IFOUS och Arete meritering. Vi har träffats genom åren och vi har sannerligen inte varit överens om allting. Men vad jag däremot har varit övertygad om är att hans drivkrafter har varit att göra skolan i Sverige bättre och han har gjort det med de verktyg och de kunskaper han har. Jag tycker kanske att den kapacitet som finns i Arete skulle finnas i skolsystemet eller att IFOUS verksamhet borde det kanske finnas andra kanaler för. Men när vi nu har ett system där detta inte finns, när huvudmännen och andra har irrat omkring så såg Per Reinolf en nisch, ett behov och byggde upp de här verksamheterna och det har varit väldigt bra för skol-Sverige.

Kronjuvelen för mig är Skolporten. När jag tillfrågas av mina kontakter i andra länder om var man kan hitta bra information om vad som händer i skolan i Sverige så är mitt stadiga svar: Skolporten. De kan tycka att det är konstigt när de förstår att det är en privat tjänst. För det är faktiskt konstigt i de flesta länder – man är där inte så naiv när det gäller pengar och opinionsbildning som vi är i Sverige – men jag försäkrar dem om att det är en organisation med integritet som speglar många sidor av varje konflikt.

Vad skulle jag veta om svensk pedagogisk och annan forskning med relevans för svensk skola om inte Skolporten funnits? Jag tycker att det var ett misstag av Skolverket att för några år sedan avbryta sitt samarbete med Skolporten. De har gjort ett bättre jobb än någon skolmyndighet, eller högskola när det gäller att tillgängliggöra svensk forskning för dem som skulle kunna använda den. Men han har också drivit de här verksamheterna som non-profit. Varför skulle man inte göra det? Vad är den verkliga drivkraften bakom engagemang i skolan?

När nu ännu en skandal briserar i det Sverige-unika systemet med vinster i skolverksamhet, när SFI-studenter (som inte har någon möjlighet att försvara sig) inte får det de vi i samhället vill ge dem på grund av ohederliga entreprenörer. Och detta sker gång på gång. När vi har rapporter som pekar på varför och hur beslutsfattare manipuleras på grund av de pengar som finns att tjäna och när effekten är ett samhälle som söndras av segregation. Då är det väl inte orimligt att prata om både vinstbegränsningar och vinstförbud men att samtidigt inte hamna i en debatt på Twitternivå utan komma ihåg att vi vill ha de engagerade entreprenörerna kvar, vi vill ha ett engagerat civilsamhälle.

En högt uppsatt vd i ett skolföretag frågade mig en gång: ”Vad ska jag göra då? Ska jag omvandla företaget till en stiftelse?”

Mitt enkla svar: ”Ja det vore väl en bra idé”.

Reagera på inlägget:

Skolcheferna vill ha frihet och mandat

I en artikel i Svenska dagbladet skriver 23 skolchefer att de önskar mindre statlig styrning. De skriver att de:

”...vill ha ett nära och tillitsfullt samarbete med staten. Vi behöver tillsammans arbeta för att utveckla en likvärdig skola och som skolchefer behöver vi vara mer involverade för att kunna påverka på nationell nivå. För att det ska fungera i praktiken är det väsentligt att nationella förslag och reformer utformas så att arbetssätt och lösningar utgår från lokala förutsättningar och behov samt att vi har befogenheter att hantera det vi ansvarar för. Vi ser varje dag fördelar med att skolan organiseras och förvaltas lokalt...”.

Jag tycker artikeln är både bra och behjärtansvärd. Jag tycker att det är väldigt bra att det finns engagerade förvaltningschefer och att de tydligt uttrycker sin vilja att ta ansvar för likvärdigheten. Jag har också en gång i Skola och samhälle skrivit om en del av de förslag de lyfter fram som att ta bort alla de riktade statsbidragen. Jag tycker precis som de att man ska ta ett större ansvar lokalt. Problemet är ju bara att så inte har skett. Så här ser utvecklingen ut av skolor där få respektive många elever misslyckas med att nå gymnasiebehörighet ut i Sverige. Det är uppenbart att den lokala nivån INTE tagit/tar ansvar för likvärdigheten.

Detsamma gäller den lärarbrist som på grund av decentraliseringen vi har så svårt att komma åt.

Den slutsats både OECD och svenska utredare (Kommunaliseringsutredningen och Skolkommissionen) är ju att ”staten inte kan abdikera” från sitt ansvar för detta.

Vad är det som ska få oss att tro att bara för att 23 skolchefer uttrycker en sådan vilja att de andra 270 skolcheferna också kommer att göra det? Och de glömmer faktiskt en viktig del av verkligheten i sitt resonemang. Jag tror inte att det vore ett problem om man gjorde som de säger, förutsatt att det verkligen var de som både hade makt och mandat i kommunerna att se till att skollagen uppfylls. Men så är ju faktiskt inte fallet. De är ju tjänstemän i politiskt styrda kommuner. Det är kommunfullmäktige som bestämmer och inte de.

Men samtidigt återigen – det är väldigt positivt att de uttrycker sig som de gör. Och jag tycker att de bör få en chans. Det finns ju också i Skolkommissionens betänkande ett förslag som skulle ge dem större möjlighet till det. Kommissionen föreslår ju att det ska läggas ett tydligt ansvar för det statliga skoluppdraget på en person i varje huvudmannaorganisation. Detta tillsammans med ett statligt grundläggande finansieringssystem skulle möjliggöra för dem att ta ett större ansvar än vad de kan göra nu. Men det har ju vad jag förstår kommunernas medlemsorganisation SKL sagt nej till i sitt remissvar på kommissionen. Man kan inte både ha kakan och äta upp den skulle jag vilja säga till dem om det.

Jag pratade en gång med den förre skolministern Bengt Göransson. Han menade att den stora missen vid kommunaliseringen var att man flyttade makten bort från skolan genom att det blev just kommunfullmäktige som fick hand om både pengarna och uppdraget. Meningen med kommunaliseringen var ju att maktutövandet skulle komma närmare de som berördes – lärare och rektorer – men genom att det hamnade i kommunfullmäktige så blev det fel menade han. Han menade att makten över skolan och pengarna lokalt skulle ha hamnat hos det som då hette skolstyrelserna. Då hade det kanske fungerat. Det kan hända att han har rätt. En sak är säker. Staten kan inte fortsätta låta det vara som det är. Och då krävs det att ett ansvar kan utkrävas och att det finns människor i kommunernas ledning som kan stå upp för det statliga uppdraget.

Så – vill ni ha mandatet och uppdraget måste ni också bära ansvaret rent formellt – och då bör ni bejaka kommissionens förslag. Vilket innebär att skolchefer måste hävda det statliga uppdraget även i de kommuner där det inte är lokalpolitiskt prioriterat. I artikeln skriver ni också att 40 % av kommunernas budget går till skola och förskola – ja, just det.

Det är en av samhällets allra viktigaste institutioner. Fattas bara annat!

Reagera på inlägget:

Är det synd om huvudmannachefer om de får börja ha ansvar?

Tidningen Chef & Ledarskap skriver att det statliga skolchefsansvar som Skolkommissionen föreslog har fått tung kritik. Detta bland annat från Skolverket och SKL som menar att det inte skulle leda till ett större ansvarstagande och att ansvaret skulle bli luddigare. Jag har väldigt svårt att förstå den kritiken. Det Skolverket och Skolinspektionen data pekar mot är ju att det just nu finns en stor brist på ansvarstagande för det statliga uppdraget. Man kan ju till exempel peka på när den dåvarande generaldirektören för Skolinspektionen Ann-Marie Begler till Skolledaren sade ”Jag blir tokig när huvudmännen sänker ribban för hur många elever som ska klara målen”. Detta utifrån en granskning som gav en mörk bild av hur ett urval av Sveriges skolhuvudmän styrde sina skolor.

Chef & Ledarskap har intervjuat två personer. En biträdande rektor och en skolchef. Det de säger tycker jag på ett bra sätt illustrerar vad det handlar om. Den biträdande rektorn tror att det vore bra. För som han säger: ”Vissa skolchefer verkar tycka att det statliga uppdraget är något som rektor får sköta. Det här skulle göra skolchefen medansvarig”. Det finns då alltså någonstans i styrkedjan på huvudmannanivå som man kan lägga ansvar. Idag försvinner det ansvaret någonstans i den kommunala organisationen på vägen från kommunfullmäktige till förvaltningschef och i friskolevärlden mellan styrelserum och varumärkesansvariga chefer. Kvar blir rektorer och lärare med det statliga uppdraget som en svartepetter.

Skolchefens svar visar ännu tydligare varför det är ett bra förslag med ett sådant utpekat ansvar. Hon menar att skolchefer kan hamna i kläm om förslaget genomförs, och säger:

”En skolchef verkar mycket utifrån ett kommunalt uppdrag och om man samtidigt ska vara statens förlängda arm så kan ett redan utsatt jobb bli än värre.” Ja, men välkommen till klubben! Det är i precis den klämman rektorer sitter! Hon vill slippa ta ansvar för det statliga uppdraget. Med en förändrad lagstiftning skulle hon – och därmed också kommunen behöva ta det ansvar som svensk skola behöver. Bristen på ansvarstagande var central i OECDs genomlysning av det svenska skolsystemet.

Att SKL tycker att allt är bra som det är tyder på dålig sjukdomsinsikt, men handlar naturligtvis om att man som medlemsorganisation ser som sin roll att hela tiden skydda kommunerna från all statlig inblandning och styrning. Det kan inte staten acceptera när det gäller skolan längre. Eller för att citera Leif Lewins kommunaliseringsutredning: Staten får inte abdikera. Ett annat alternativ är naturligtvis att vi förstatligar åtminstone den kommunala skolverksamheten så att man förstår att skollag, förordningar, läroplaner, kurs- och ämnesplaner inte är valbara dokument.

Reagera på inlägget:

Sluta prata om elever som ”kunder”

Jag satt härförleden i en kommun och tittade på deras interna kvalitetsarbete. Det var bestämt från kommunens ledning att fyra perspektiv skulle genomsyra all verksamhet. Ett av dem var ”kundperspektiv”.

På mötet jag satt på var det uppenbart att det inte föll i så god jord hos de skolmänniskor som deltog. Man hanterade det och menade att man får förhålla sig till det och tolka det så positivt man kan, men att det självklart var elever som skolan är centrerad runt.

Jag skulle vilja kommentera det. Det finns flera anledningar till att det är problematiskt om man i en skolverksamhet menar att elever är ”kunder”. Det handlar för det första om kommunikation och förmåga att entusiasmera och leda sina medarbetare, för det andra om ett missförstånd av en kommuns myndighetsroll och sist men inte minst ett visst (omedvetet?) förakt mot det demokratiska styrsystem som skolverksamheten faktiskt befinner sig i.

Hårda ord? Ja, kanske, men så här tänker jag:

När det gäller att använda kundbegreppet mot sina medarbetare är det problematiskt eftersom den verklighet som lärare och rektorer lever i är styrd av lag, förordningar och andra styrdokument. I dessa nämns aldrig någon kund. I dessa är förhållandet mellan skola, elev och vårdnadshavare juridiskt reglerat. Problemet är att när ägarna till skolorna, i det här fallet en kommun, börjar prata om kunder alienerar man sig från sin verksamhet och det språk man där pratar.

Varför man väljer att inte bry sig om den verksamhet som i en kommun inte sällan är mer än halva budgeten är konstigt. Men är kanske ett symptom på hur styvmoderligt skolverksamheten har behandlats. När man säger kund istället för elev skapar man ett avstånd mellan sig och skolans medarbetare och man missar chansen att kommunicera med skolan på dessas villkor och verklighet. Det är helt enkelt inte bra ledarskap.

Det andra problemet är att i de flesta fall kommer vi i kontakt med en kommun som medborgare. Den kontakten är speciell eftersom det inte sällan är myndighetsbeslut som blir följden av kontakten. Det är i väldigt få fall som man kan hävda att man är en kund i förhållande till en kommun. Om jag söker bygglov är det inte en affärsöverenskommelse utan jag som medborgare som ber en myndighet om ett ojävigt beslut i linje med gällande lagar. Ibland har kommuner rätt att ta betalt för sådana tjänster. Grundskoleelever har däremot inget val. De måste gå i skolan och de går inte bara i skolan för att de ska ”köpa” sig kunskaper i matematik och engelska. Det är väldigt tydligt i alla styrdokument att skolan också till exempel ska fostra demokratiska värderingar och förbereda för ett samhällsdeltagande. Det vill säga förhållandet skola/samhälle och individ är mycket mer komplicerat än en kund-säljare-relation.

Det tredje och sista problemet är att det faktiskt uttrycker ett visst förakt för gällande lagstiftning. Om det finns någon kund-säljare-relation i skolans värld ligger den faktiskt mellan stat och kommun. Det vill säga att staten köper en bra utbildning till alla medborgare och kommunerna är säljare av denna. I det arbetet har de att uppfylla mycket specifika åtaganden som är reglerade i lag, förordningar, läroplaner samt kurs-/ämnesplaner. I alla dessa dokument använder regleringen begreppen vårdnadshavare och elev och aldrig kund. Att helt lämna den regleringen och istället börja använda sig av ett begrepp som inte alls finns i skolans reglering är, om jag uttrycker det milt, inte helt oproblematiskt. Det ställer frågor om hur myndigheten kommunen egentligen förhåller sig till de nationella styrdokumenten.

Med detta sagt tycker jag egentligen att den sämsta sidan av detta är den första. För den innebär att man bryter samtalet genom styrkedjan innan det ens hunnit komma igång. Man bör kanske oftare börja tvärtom – prata med de som arbetar i skolan om hur målen för verksamheten ska se ut, givet skolans i lag reglerade uppgifter?

Reagera på inlägget:

Fyller föräldramöten ens någon funktion?

Hur många gånger har du som förälder suttit på ett föräldramöte och tänkt: “Jisses, detta kunde de väl ha mailat ut istället?” eller som lärare tänkt: “Jisses, vad ska vi fylla detta föräldramöte med? Måste vi tvinga hit föräldrarna när vi inte har något direkt innehåll?”

Själv har jag varit med om båda delar!

Som förälder känner jag mig tvingad att gå på föräldramöte även om jag vet att det inte direkt kommer ge mig någon ny information. Om man inte går på ett föräldramöte är man väl en oansvarig och dålig förälder, eller? Jag är dock intresserad av att höra om hur klassen fungerar och det är bra att ha ett ansikte på de andra föräldrarna i klassen så jag går dit. Som lärare har det sett olika ut på olika skolor jag varit på. Den skola jag är på nu har “mingel” då föräldrarna ska kunna se hur vi ser ut samt kunna diskutera med oss om de har någon fråga. Utöver det har vi traditionella föräldramöten. De flesta skolledningar verkar anse att föräldramöte som leds av lärarna varje termin är ett måste. I en artikel i Skolvärlden (15/9) kunde vi dock läsa att huvudskyddsombudet för Lärarnas Riksförbund i Lund, Robert Jivegård, menar att det inte står någonstans i skollagen att vi ens ska ha föräldramöten och inte heller att det står att lärare måste hålla i dessa.

Jag anser att föräldramöte för år 1, 4 och 7 är viktiga då det ofta är nya klasser och mycket nytt att ta del av. Dessa möten menar jag ska ledas av ansvarig lärare. I nian är det studie- och yrkesvägledaren (syv) som ska spela huvudrollen tycker jag. Syv har ofta en bortglömd roll, men har en väldigt viktig funktion på skolorna och då främst i samband med gymnasievalet.

Om skolan har en väl uppbyggd lärplattform eller annan digital informationskanal där lärarna regelbundet lägger ut information så har föräldramötet spelat ut sin roll tycker jag. Det krävs dock att vi lärare blir bättre på att få ut information via till exempel Schoolsoft eller Infomentor (lärplattformar) och inte bara skriver in några resultat på ett glosprov. Att eleven haft 12/12 på ett glosprov är ju bra, men säger ingenting kring hur eleven klarar sig mot kunskapskraven och senare mot betygen. Vi behöver regelbundet ge information kring elevens kunskapsutveckling, men även lägga in eventuella läxor och prov. Många föräldrar behöver också se till att intressera sig för sitt barns skolgång och faktiskt logga in i lärplattformen och ta del av dess innehåll.

Sedan menar jag inte att man behöver vara som jag själv och kolla den varje dag, men någon gång i veckan menar jag absolut ingår i föräldraansvaret. Alldeles för många föräldrar har aldrig varit inloggade eller bara inloggade någon gång per termin. Jag menar att om man klarar att facebooka och instagramma så klarar man också att kolla information i en lärplattform. Självklart är det inte lika enkelt om du inte har svenska som modersmål, men då får man söka andra lösningar och kanske be studiehandledarna på skolan om att översätta information och lägga ut.

Om föräldrar vill träffas för att diskutera saker i klassen kan man göra det i alla fall. Vanligt är till exempel att föräldrar skapar en sluten facebookgrupp för sina diskussioner och för att enkelt kunna ta kontakt med varandra.

Jag menar att majoriteten av föräldramöten kan tas bort. Det är min åsikt både ur lärar- och föräldraperspektivet.

Vad tycker du? Har föräldramöten spelat ut sin roll eller har du som förälder varit på ett riktigt toppenbra föräldramöte?

Eller har du som lärare ett kanonupplägg som du vill dela med dig av? Kommentera och dela med i kommentarsfältet här i bloggen eller på Skolvärldens facebooksida!

P.S. Det heter inte föräldraRmöte, vilket syns i många sammanhang. Hälsningar språkfröken. D.S

Reagera på inlägget:

Sidor