Annons

Så borde utbildningen förändras för att lösa lärarbristen

Lärarbrist. Jag tänker börja med det ordet för då behövs ingen längre förklaring om vad det här blogginlägget ska handla om. I dag vet nästan alla vad man menar med det och ingen behöver längre argumentera för att lärarbristen är ett faktum. Det pratas i stället om att öka yrkets attraktivitet genom diverse förändringar i utbildningen eller yrket. Det pratas om lättare vägar in i yrket för nyanlända med lärarutbildning eller för andra yrkesgrupper med akademisk utbildning. Det pratas även om incitament för lärare som lämnat yrket, genom val eller pension, att återvända.

Men jag tänker inte skriva något om detta, jag tänker skriva utifrån lärarstudenternas perspektiv. Vi behöver inte höra hur yrket ska bli attraktivare, för vi har redan valt yrket trots dess brister, och inte heller är vi på väg ur yrket eller behöver få en lättare väg in i det. Man skulle kunna tro att vår utbildning inte behöver förändras eftersom vi ju är en del av lösningen på bristen (vi kommer trots allt komma ut med legitimation), men riktigt så enkelt är det inte.

I dagsläget utbildas för få studenter i vissa ämnen (NO-ämnen, slöjd, svenska som andraspråk och moderna språk till exempel) och för många i andra ämnen (samhällskunskap, religion och historia till exempel). Detta kan förbättras genom enklare förändringar än de som vanligtvis diskuteras och som framfördes ovan.

För det första:

Låt studenterna välja ämneskombinationer fritt. Många med mig har kunnat tänka sig att välja ett av de ämnen som det är brist inom men inte kunnat eftersom vårt förstaval inte kan kombineras med detta.

För det andra:

Gör om ämneslärarutbildningen till en ettämnesutbildning med möjlighet till påbyggnad. Som det ser ut nu kan universitet och högskolor lägga upp strukturen själva, vilket i fallet med min utbildning innebär att kurserna inom UVK (den utbildningsvetenskapliga kärnan, tidigare AUO) är utspridda över fem års utbildning med ämnena och VFU där emellan. Om man gör om utbildningen till en ettämnesutbildning skulle det innebära att man läser ett ämne färdigt, tillsammans med VFU och alla UVK-kurser, och därigenom får möjlighet att ta ut en lärarexamen inom detta ämne och den årskurs man valt (högstadiet eller gymnasiet). Eller så kan man välja att vänta med examen och bygga på sin utbildning i ytterligare ett ämne. Om alla lärarutbildningar var tvungna att följa det upplägget skulle studenter kunna välja att bara utbilda sig i ett ämne, och om de vill läsa fler ämnen, inte vara begränsade till sin första studieort, vilket skulle innebära att alla lärosäten inte behövde tillhandahålla så många ämnen. Det skulle dessutom göra det möjligt för många fler att välja utbildningen då den skulle kortas ner till cirka 3 år (för ett ämne), vilket underlättar både studiemedelsmässigt och studielängdsmässigt (för de som inte vill gå så lång utbildning).

För det tredje:

Ge fler möjligheter till påbyggnad via distans eller KPU. Jag är inte ensam om att som ämneslärarstudent kunna tänka mig att undervisa i fler ämnen eller årskurser. Under sommaruppehållen vore det idealiskt med ämnesstudier via distans där man kan läsa in ytterligare ett ämne, exempelvis ett av bristämnena. Tyvärr är det väldigt få kurser som går över distans och speciellt i bristämnen och över sommaren. KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) finns inte heller som alternativ för den ämneslärarstudent som vill läsa in behörighet för att undervisa i grundskolans årskurs 1 till 6 i sina ämnen.

Jag kan inte förstå varför det finns så många begränsningar och så få möjligheter för de som redan är lärare eller studerar till lärare. Med relativt ”enkla” förändringar kan vi få fler lärare, lärare med fler behörigheter och fler lärare inom bristämnena, men av någon anledning verkar vi vilja ha ett oflexibelt system som kör in sig själv i ett hörn.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer

Annons
Annons
Annons