Annons

Hur attraktiv är en lärare på speed-dejting?

I en gympasal står björkfanersklädda bord uppställda med jämna mellanrum med en stol på var sida. Det sitter någon vid varje bord. En del tittar nervöst omkring sig, någon gnider sina händer i knät, en annan luktar snabbt på sin andredräkt genom att andas i en kupad hand. Olika människor i kavaj, linne, svarta arbetskläder eller vita sjukhuskläder. Det luktar svagt av svett. I dörröppningen står en klunga ungdomar och tittar ut över salen med nyfikna blickar. Det tisslas och tasslas. Speed-dejting. Man får bara två minuter på sig med varje person. Hur ska man kunna välja?

Dejting-ledaren klappar i händerna för att kalla till sig allas uppmärksamhet. Hon förklarar reglerna och visar sin ringklocka som kommer berätta när det är dags att rotera och byta bord och person. Sedan vinkar hon fram ungdomarna. Dags att gå och sätta sig för dagens första dejt. Det ekar i salen då ett femtiotal fötter trampar fram över golvet. 

Då klockan ringer börjar samtalen. Först trevande, med leenden och nervösa skratt, sedan allt intensivare, påhejat av tidspressen. Där sitter ungdomarna med svåra val framför sig. Man vill ju att det ska kännas rätt, gärna känna någon typ av intresse vid första ögonkastet, men det ska ju hålla länge också. Mitt emot sitter yrkena. Dessa föreställningar av vilka yrkena är, personifierade i speed-dejtingsituationen. Jurist, läkare, snickare, astronaut... lärare? Vad ska man välja?

Jurist är ju trevligt, då får man hög lön och fin status, men kanske vill man jobba mer kreativt? Dataspelsdesigner, det verkar ju vara en häftigt, men ett osäkert kort. Konkurrensen är hård. Men lärare. Varför ska man välja det? Nä, när klockan ringer då går de flesta vidare, bort till nästa bord, bort från mötet med bilden av läraryrket. Det är ingen man markerar på sin ”träffa igen-lista”.

Det skulle inte skada att titta på andra branscher som lyckas attrahera många ungdomar. Vilken chans har ett detaljstyrt läraryrke där du får spendera din tid med högar av dokumentation mot ett fritt yrke där du får utrymme att göra ditt jobb så bra som möjligt? Vilken chans har trånga lärararbetsrum utan fungerande datorer mot lekfullt designade kontor med den senaste utrustningen?

Det finns fler än en sak som gör ett yrke attraktivt. Kämpa för all del för högre löner och status men glöm inte bort frihet, kreativitet, möten med elever och en möjlighet att göra en skillnad. Det är svårt att locka ungdomar att välja läraryrket. Lön och status är en faktor. Men precis som med valet av partner är det flera saker som spelar in.

Reagera på inlägget:

Lär oss mer om mobbning på lärarutbildningen

En fördel med att vara engagerad i någon av LRs studerandeföreningar lokalt är att man kan bjuda in föreläsare om just de ämnen man vill lära sig mer om. Det var också precis vad vi gjorde i LR Stud Växjö när vi hade årsmöte i början på februari. Då bjöd vi in Håkan Wetterö (www.uppbilda.se) som pratade om mobbning. Två timmars föreläsning, även om den var bättre än majoriteten av föreläsningarna på universitetet, är verkligen inte nog för ett sådant viktigt ämne. 

Min inställning är att om inte eleverna är trygga i skolan så lär de sig ingenting. Och vad värre är, mobbning beräknas leda till 45 självmord om året bland unga (http://www.svt.se/nyheter/inrikes/mobbning-raknas-leda-till-45-sjalvmord-om-aret) och för andra leder det till ärr för resten av livet. 

Som Håkan sa på vår föreläsning så är oftast det värsta inte mobbningen i sig utan att ingen vuxen gör något. Men hur förbereds vi lärare egentligen för att kunna motverka mobbning? På Linnéuniversitetet får vi en 7,5-poängskurs där konflikthantering, sociala relationer och ledarskap ska samsas. Tänk då på att konflikter och mobbning inte är samma sak. Detta är alldeles, alldeles för lite. Jag kan inte nog poängtera hur dåligt jag tycker det är. På en fem års lång utbildning får vi alltså cirka fyra veckor där allt vad sociala relationer (också en superviktig del för att främja lärande), ledarskap (ytterligare en superviktig del) och konflikthantering ska ingå. Samtidigt skriver vi tre uppsatser på 15 poäng vardera och har 210 poäng ämneskunskaper. Det utbildar kanske kompetenta ämnesexperter som kan gå vidare till forskning med en stabil grund i vetenskapsteori och forskningsmetodik, men det ger inga goda ledare, relationsbyggare eller trygghetsskapare.

Fokus har länge legat på att skapa en bild av den ideala läraren som en ämnesexpert som endast planerar, genomför och utvärderar undervisning. Samtidigt har man smutskastat den sociala delen av lärarskapet som något ovärdigt en akademiker. Är detta möjligen orsaken till den ynkliga, rent av skrämmande lilla, del som sociala relationer, konflikthantering och mobbning utgör i lärarutbildningen? Tvärtom är det en vetenskap i sig att bli en god ledare och att främja ett gott klimat i skolan. 

Jag vet att jag och många andra lärarstudenter gärna hade bytt ut 60 poäng eller mer av ämneskunskaper och uppsatsskrivande mot större kunskaper om sociala relationer, konflikthantering, mobbning och ledarskap. Även inom dessa områden bör lärare vara experter. Men det blir man inte på en 7,5-poängskurs.

Reagera på inlägget:

Lärarstudenter är inte så dåliga som man kan tro

Nu när den heta debatten kring lärarstudenten Jessica Schedvins blogginlägg (och sedemera debattinlägg) äntligen verkar ha lagt sig tycker jag vi lämnar diskussionen om innehållet i detta och lyfter blicken en aning. För om man struntar i vad sagda lärarstudent skrev och vilka motargument som fördes och i stället tittar på hur samtalet, om man kan kalla det det, fördes är det en rätt dyster bild. Vi kan då se att erfarna lärare bemöter ett inlägg i skoldebatten med härskartekniker, otrevligheter och förakt. Och detta enbart för att debattören är lärarstudent.

Jag känner igen mig i detta bemötande måste jag tyvärr säga. Jag har många gånger mötts av erfarna lärare med ord som ”du är ju lärarstudent så vad vet du?” eller ”man vet ju vilken låg kvalitét det är på lärarutbildningen”. Den absoluta majoriteten av lärare är positiva, stöttande och behandlar en med respekt, det ska poängteras, men det finns många som ser ned på en för att man är lärarstudent.

Det finns en utbredd tro att lärarutbildningen håller dålig kvalité, att alla som studerar till lärare hade 0,3 på högskoleprovet eller att det inte krävs någonting för att ta en examen. Jag skriver tro, för de som uttrycker detta är oftast inte de som själva går på lärarutbildningen.

De första studenterna från 2011 års utbildning har knappt hunnit ta examen, men ändå vet alla att det är dålig kvalité på utbildningen. 25 % av de antagna till lärarutbildningen hösten 2014 hade ett meritvärde över 17,5 men ändå vet alla att lärarstudenterna har dåliga betyg. En stor andel av studenterna hoppar av utbildningen, men ändå vet alla att det inte krävs någonting.

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker många studenter har för dåliga förkunskaper för att klara av utbildningen eller att det finns för många studenter som klagar på den höga nivån på kraven i stället för att plugga hårdare, men det är med största sannolikhet inte dessa studenter som uttalar sig i sociala medier eller på debattsidor.

Däremot kan man ifrågasätta vissa erfarna lärares professionalitet när de bemöter lärarstudenter på ett sätt som går stick i stäv med den värdegrund som de ska lära ut till sina elever. När student efter student på vfu-seminariet berättar hur lärare inte följer läroplanen, tar timslånga fikaraster och sen gnäller på stress, behandlar elever på ett sätt som får en att undra om de någonsin hört talas om normkritik eller viftar undan forskning som förs fram med ett enkelt ”ja men min erfarenhet säger...”, då kan man verkligen undra hur lärarstudenterna kan vara de som bespottas.

Tack och lov är majoriteten av lärarna professionella. Och vet ni vad, det är majoriteten av lärarstudenterna också. 

Reagera på inlägget:

Dags att måla om bildämnet

Har du någon gång hört någon säga ”det är så roligt med matte för då får man öva på att skriva siffror”? Jag vågar tro att ingen svarar ja på den frågan. Kommentaren ”vi behöver inte ha svenska i skolan för det finns inte så många jobb som författare” tror jag inte heller någon hört. Byter man däremot ut något av dessa högstatusämnen mot bild blir det annat ljud i skällan.

”Bild är så kul för då får eleverna äntligen en paus från de teoretiska ämnena.”

”Det behövs väl inga datorer på bilden för där ska man ju ändå bara rita och måla.”

”Varför ska vi ens ha bild i skolan, det är ju inte många som blir konstnärer ändå?”

Ovanstående är vanliga kommentarer om bildämnet. Uppfattningen om vad bild är och ämnets vikt är ofta som hämtad från stenåldern, och den uppfattningen finns inte bara bland rektorer utan även bland elever, vårdnadshavare, politiker och andra lärare. Till och med många bildlärare delar uppfattningen om ämnet som enbart fritt skapande eller praktiskt-estetiskt. Som blivande bildlärare blir jag trött på att höra samma diskussion om och om igen.

Åsa Morberg uttryckte i sin blogg nyligen att hon ville se en satsning på bildämnet (och övriga estetiska ämnen) på lärarutbildningen och jag håller med. Men jag måste också säga att det räcker inte. Fortbildning och en ny syn på bildämnet behövs. Även Åsa själv skriver mestadels om ämnet som ”skapande” och ett ”viktigt verktyg”. Den här synen på ämnet är det många som har.

Dagens bildämne är kommunikativt. Det får inte reduceras till enbart praktiskt-estetiskt, skapande, paus, hjälpmedel eller verktyg.

Alla som föds med fungerande syn lär sig tolka bilder innan de ens är i närheten av ord. Ansiktsuttryck, färger, former. De tolkas och kommuniceras med långt innan ord kommer in i bilden. Runt omkring oss möts vi dagligen av många fler bildliga uttryck än rent litterära som vi tolkar, medvetet eller omedvetet. Även text i sig är bilder översatta av vår hjärna. Världen kommunicerar med oss genom bild och form och vi kommunicerar tillbaka. Detta är ingenting vi kan komma ifrån. Ändå har bildämnet reducerats till konst, eller teckna och måla, i allmänhetens ögon.

Vi pratar ofta om hur viktigt det är med läsförståelse och förståelse för omvärlden för att våra barn ska kunna växa upp till demokratiska medborgare. Ändå kastar vi ut dem i ett hav av bilder utan flytväst och utan att lära dem simma. Ett kritiskt tänkande kring bilders tillkomst, syfte och sändare är en förutsättning för att inte vara lättpåverkad av propaganda och reklam. Att själv kunna använda bilder är en förutsättning för att kunna vara delaktig i en demokratisk värld.

Sedan har vi Krösus Sork som gnider sina händer och menar att vi inte kan lägga massa tid på de estetiska ämnena för det gynnar inte svensk ekonomi. Nej, vi måste satsa på ”riktiga” saker som bidrar till vår export. Krösus har kanske helt missat att de svenska modeföretagen exporterade för 173 miljarder år 2014, svenskskapade Minecraft är världens mest sålda spel, Volvos svenskproducerade reklam Epic Split genererade en ökning av sålda lastbilar med 28 %, den svenska spelbranschen har i genomsnitt ökat med 39 % sedan 2006 och den svenska tv-serien Bron har sålts till 160 länder. Design, form, färg, kommunikation, bild. Detta är den kreativa sektorns ekonomiska värde för den som nu inte kan uppskatta dess demokratiska.

Så bildämnet, och de övriga så kallade estetiska ämnena, är viktiga för Sverige och för eleverna, och bild är mycket mer än enbart ett praktiskt-estetiskt ämne vi har för skojs skull. Den kreativitet som dessa ämnen främjar är en förutsättning för många, om inte alla, dagens branscher och för ett den kommunikativa förståelsen är en förutsättning för demokrati. Därför behövs verkligen satsningar på de estetiska ämnena, från förskola till lärarutbildning. Men det krävs även att gemene man, lärare, elever och rektorer tar de estetiska ämnena på allvar för att detta ska ske.

Källa:

http://www.dataspelsbranschen.se/media/152516/kreativ%20sektor.pdf

Reagera på inlägget:

10 anledningar till varför jag tycker att de nationella proven är skräp

Det tar lång tid att läsa igenom alla artiklar, debattinlägg, utredningar, förslag, motioner, undersökningar och blogginlägg om de nationella proven. En sökning på ” de nationella proven” genererar ungefär en halv miljon träffar på Google. Att ta sig igenom allt detta kan man alltså glömma. Ett blogginlägg som lyfter alla aspekter skulle bli en roman à la Stephen King så jag kommer nöja mig med att lyfta det som jag tycker är dåligt, uselt, skrämmande och förfärligt med dagens prov.

1. De nationella proven tar alldeles för mycket tid för lärare att rätta. Tid som vore bättre att lägga på att undervisa elever. Tid som gör att lärare bråkar i kollegiet om vem som har fått mest prov att rätta i årets skörd och vem som kommit undan med minst. Tid som gör att lärare går in i väggen. Tid som gör att lärarstudenter väljer bort ämneskombinationer där man får nationella prov i båda ämnen.

2. De nationella proven är olikvärdiga. Varför? Därför att de rättas av lärare. Den mänskliga faktorn, också känd som tolkning, spelar därmed en betydande roll. Vet ni något annat som också är en tolkningsfråga? Betygen. Vi skulle med andra ord kunna titta på betygen istället och få ungefär samma likvärdighet nationellt.

3. De nationella proven är inte anonyma. Såvida inte lärare på olika skolor rättar varandras prov så kommer eleverna aldrig att bedömas objektivt. Jag har själv suttit med och lyssnat på bedömning i nationella prov i svenska på gymnasiet och trots att man i en grupp sambedömt har elevers tidigare prestationer eller ”hur hårt hen jobbat” påverkat bedömningen.

4. De nationella proven kan bedömas av vem som helst. Medan betyg endast får sättas av behörig lärare kan de nationella betygen bedömas av en obehörig lärare eller vikarie. Resultatet ska ändå vägas in i betyget. Hur relevant blir ett resultat som bedömts av någon utan tillräckliga kunskaper?

5. De nationella proven stressar elever bortom rim och reson. Proven ska inte avgöra en elevs betyg. Men det ska vägas in. Och eleverna vet om det. Dessutom får de bara en chans.

6. De nationella proven passar inte ihop med dagens betygssystem. Förutom tidigare nämnda att eleverna bara får en chans att prestera så vägs ofta flera olika kunskapskrav samman till ett betyg och kan därigenom kompensera varandra, vilket alltså inte är samma system som dagens betygssystem. Förvirrande? Absolut.

7. De nationella proven har ett splittrat fokus. De ska dels fungera som vägledande för läraren och dels visa på kunskaper på en nationell nivå. Två syften som inte gifter sig särskilt bra med varandra.  Formativt? Summativt? Formsumtivt? Ingen vet.

8. De nationella proven är dyra att genomföra. Vem tar hand om eleverna när lärarna rättar prov? Vikarier. Och vad gör vikarier? Jo, kostar pengar. Massvis med pengar.

9. De nationella proven får ofta kritik på utformningen. Mången gång har centralt innehåll blandats samman med kunskapskrav, relativa system används vid betygssättning, frågor är felaktigt formulerade och så vidare. Men händer det någonting? Nej. För när problemen väl kan diskuteras öppet är det försent eftersom de är sekretessbelagda under så lång tid.

10. De nationella proven fungerar inte. Det här säger jag utan någon som helst grundlig undersökning och ni får ta det med en skopa salt om ni vill men låt oss titta på utvecklingen. Skolverket menar att provens syfte är att vägleda lärare i betygssättningen. Trots detta ser vi en ökande betygsinflation. Proven ska dessutom visa på kunskaper nationellt, men då tillförlitligheten är svag läggs mer fokus på PISA, Timms och liknande undersökningar. Alltså är det ingen som egentligen har någon nytta av nationella proven utan de har snarare blivit något alla gör men ingen ser någon mening med.

Man skulle kunna tolka det här som att jag är helt emot detta månghövdade monster som man kallar nationella prov men sanningen är raka motsatsen. Jag tycker de nationella proven är jätteviktiga. Rätt utformade och centralt rättade digitala prov skulle kunna ge en översikt över elevers kunskapsinhämtning, stävja betygsinflation, ge ett stöd till lärare, stödja politikers beslut om resursfördelning, ge elever stöd i betygssamtal, främja likvärdigheten och framförallt bidra till en bättre skola. Så vad väntar vi på?

Reagera på inlägget:

Sidor