Annons

Betyg - till vilken nytta?

Vilken funktion fyller egentligen betygen på lärarutbildningen? Den frågan tror jag de flesta lärarstudenter ställt sig någon gång, kanske framförallt under tentaplugget. Men frågan är faktiskt relevant, både för oss lärarstudenter och för intresserade av systemets utformning.

Betygssystemet på lärarutbildningen varierar, som så mycket annat, mellan olika lärosäten, program och kurser. Det vanligaste är dock en skala med underkänt, godkänt och väl godkänt. Till följd av Bolognaprocessen följer en del utbildningar ECTS (European Credit Transfer System) med en sjugradig skala vilket ytterligare ökar olikvärdigheten lärarutbildningar emellan.

Men spelar det egentligen någon roll vilka betyg man får på lärarutbildningen? Jag har frågat runt bland kurskamraterna och liksom jag tror de flesta inte att arbetsgivarna bryr sig alls utan att examensbeviset och övriga meriter är det viktigaste. Faktum är att de flesta studenter hade föredragit enbart G och U. En skillnad i attityd ser man bland juriststudenter, vilka jag tidigare studerat med, där de flesta menade att betyget var viktigt, framförallt för de som ville sitta ting.

Enligt ett pågående forskningsprojekt vid Örebro universitet påverkas högpresterande vuxna positivt i sitt lärande av summativa betyg. Studien påvisar också att yngre lågpresterande påverkas mer negativt än äldre och högpresterande. Jämför vi studiens resultat med verkligheten vid lärarutbildningen och juristutbildningen verkar det logiskt att många lärarstudenter inte vill ha betyg i flera nivåer. Antagningspoängen vid lärarutbildningarna är generellt mycket lägre än antagningspoängen vid juristutbildningarna. Och även om många så kallade toppstudenter läser vid lärarutbildningarna så är variationen inom utbildningarna större än inom juristutbildningarna. Man skulle kunna dra slutsatsen att många av de som läser till lärare är tidigare lågpresterande, och har en negativ inställning till betyg. Samtidigt har vi de högpresterande studenterna som, trots att de får VG på de flesta kurser på utbildningen, inte ser betygen som viktiga just eftersom de inte tror arbetsgivarna gör det.

Och varför skulle arbetsgivarna värdera betygen med dagens system? I en sjugradig skala skulle skillnaderna mellan en A-student och en F-student synas tydligt, jämfört med en tregradig skala där en toppstudent och en medelstudent kan ha samma betyg. Den stora skillnaden finns inte mellan juristutbildningens studenter. Talar inte det för att arbetsgivarna borde bry sig om betygen, åtminstone om de kommer i en sjugradig skala? Eller är det sant som de flesta tycker, att betygen inte avgör hur bra lärare man blir? Varför har vi i sådana fall betyg i flera nivåer överhuvudtaget?

Sedan en förändring i högskoleförordningen 2013 ska även den verksamhetsförlagda utbildningen bedömas i flera steg. Något som är helt uppåt väggarna galet om man frågar mig. VFUn bedöms av en examinator från lärarutbildningen som, i bästa fall, gör ett lektionsbesök. Handledaren lämnar i sin tur en bedömning som är vägledande men inte avgörande. Ett lektionsbesök. Smaka på det. Ett. Utifrån cirka en timmes undervisning ska alltså en examinator kunna bedöma om studenten inte bara är godkänd utan även kunna avgöra om hen når upp till fler uppsatta mål än så. I verkligheten är det handledarens utlåtande som styr. Men att handledaren är legitimerad lärare i rätt ämne finns det ingen garanti för, ej heller att handledaren är väl insatt i kursmålen för VFUn, har en handledarutbildning eller är erkänt skicklig.

Med den olikvärdighet vi finner inom bedömningen av VFUn och betygssystemet inom lärarutbildningen i allmänhet är det inte konstigt att varken studenter eller arbetsgivare bryr sig om betygen. Det kanske är dags att göra något åt det?

Reagera på inlägget:

Legitimationskravet – ett spel för gallerierna?

Betänk följande scenario: Ett barn kommer till akuten med häftiga buksmärtor och blod i avföringen. Barnet får då träffa en vaktmästare som tror att det kan vara lunginflammation. Men eftersom vaktmästaren inte är läkare får hen inte bestämma om några åtgärder (naturligtvis inte!).

En läkare rådfrågas därför. Denne läkare är specialist på hjärnskador men har bara grundläggande kunskaper om vanliga magåkommor. Vaktmästaren och läkaren diskuterar en stund men kan inte komma överens om det är en hjärnskada eller lunginflammation. Barnet skulle väl egentligen skickas till en specialist som kan allt om just buksmärtor, men eftersom ingen sådan finns tillgänglig av olika skäl skickas barnet till sjukhuschefen.

Sjukhuschefen som är oerhört kompetent inom området ekonomi och ledarskap bedömer att barnet har brusten blindtarm och skickar det direkt till operation. Operationen utförs sedan av vaktmästaren.

Hur det gick för barnet? Det får bli en slutsats för läsaren att dra.

Visst låter det ovanstående scenariot helt absurt? Så här skulle det aldrig få gå till inom sjukvården. Men om vi byter ut personerna som är inblandande så har vi helt plötsligt en alldeles verklig bild.

Betänk istället detta: Ett barn ska få betyg i ämnet svenska. Barnets lärare är obehörig och får därför inte sätta betyg (naturligtvis inte tänker du, legitimationskravet går ju igenom i år!). Den obehöriga läraren får därför rådgöra med en legitimerad lärare. Den legitimerade läraren är dock bara legitimerad i ämnet matematik.

Då den obehöriga läraren och den legitimerade matteläraren inte kan komma överens om vilket betyg eleven ska få borde rimligtvis en lärare som är legitimerad i svenska sätta betyget, en sådan finns dock inte att få tag i. Det blir därför rektorn som sätter betyget trots att rektorn inte heller har legitimation i ämnet svenska. Faktum är att rektorn inte har någon legitimation alls. 

Ovanstående låter måhända lika absurt som sjukvårdsexemplet men det är faktiskt en sanning med dagens lagstiftning. Enligt skollagen är det senare ett fullt möjligt scenario.

Något man därför kan fundera över är varför vi ämnes(!)lärarstudenter överhuvudtaget läser ämnen? I den nuvarande lärarutbildningen läser ämneslärare till gymnasiet 120 högskolepoäng i sitt huvudämne och 90 högskolepoäng i sitt andraämne (om man inte läser vissa kombinationer som kräver 120 högskolepoäng i båda ämnena). I dessa djupa ämnesstudier ingår förutom speciell ämnesdidaktik oftast (det varierar på olika lärosäten och i olika ämnen) speciella kurser inom betyg och bedömning i det ämne man läser.

Varför läser vi dessa kurser?

Om ämneskunnande och bedömning i ett ämne är så oviktigt från skollagens sida sett, varför läser vi inte bara generella betyg- och bedömningskurser och byter ut ämnena mot fem års studier i allmändidaktik och pedagogik?

Personligen tycker jag att svaret på frågan är självklart. Utan djupa ämneskunskaper och goda kunskaper om bedömning i just det ämnet blir undervisningen mångfalt sämre och bedömningen oprofessionell och rättsosäker.

Vet exempelvis en matematiklärare vad som menas med kunskapskravet ”god språklig variation, välutvecklad textbindning samt väl fungerande anpassning till texttyp, språkliga normer och strukturer” som gäller för C-nivån i svenska för årskurs 9?

Eller vet bildlärare vad som menas med att ”eleven använder fysikaliska modeller på ett väl fungerande sätt för att förklara och generalisera kring partiklar och strålning” vilket krävs för A-nivån i fysik för årskurs 9?

Kan en rektor utan lärarlegitimation på ett rättssäkert och professionellt sätt bedöma samtliga kurser?

Jag personligen skulle inte kunna göra en säker tolkning av kunskapskraven i annat än de ämnen jag läser oavsett hur goda mina kunskaper i ämnet i sig är. Inte ens inom ämnena, med enbart legitimerade lärare, är man helt överens alltid. En mattelärare kanske är en hejare på svenska och en bildlärare kanske har läst massvis med kurser inom fysik på universitetsnivå, det innebär inte att de är kompetenta att tolka kunskapskravens specifika uttryck eller bedöma en elevs representationer av sin kunskap i förhållande till dessa krav.

Det är i detta som den ämnesspecifika kompetensen när det gäller bedömning ligger. Inte huruvida man läst samma kurser i allmän läroplansteori eller har samma goda kunskaper om litteratur eller fysikaliska modeller.

Nej, vi kan fortsätta låtsas som om legitimationsreformen innebär att alla elever får behöriga lärare och rättssäkra bedömningar, att den lyfter skolresultaten och sänker betygsinflationen. Eller så kan vi börja diskutera hur vi ska lösa det uppenbara problemet med att skolan i dag är olikvärdig och att det så kallade legitimationskravet inte gör ett dugg för att förändra det.

Källor:
Skollagen (2010:800). http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Skollag-2010800_sfs-2010-800/
http://skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/grundskoleutbildning/grundskola/fysik
http://skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/grundskoleutbildning/grundskola/svenska

Reagera på inlägget:

Det finns inte bara en lärarutbildning

Nyligen medverkade jag i ett inslag om IKT i lärarutbildningen som SVT Nyheter Småland gjorde. Jag berättade där att IKT-undervisningen i lärarutbildningen på Linnéuniversitetet är olikvärdig. Hur mycket undervisning vi lärarstudenter får om IKT och hur vi kan använda det i vårt arbete beror på enskilda kursledare och lärare.

Hur väl förberedd man är på att arbeta med datorer, läsplattor och övriga digitala hjälpmedel varierar alltså mycket beroende av vilket ämne eller inriktning man läser.

Men IKT-undervisningen är inte det enda som skiljer sig åt. Kvalitén på VFU:n kan variera stort mellan dels olika lärarutbildningar i Sverige, dels mellan olika utbildningar på samma lärosäte och faktiskt även mellan olika studenter på exakt samma kurs. Här är det handledare eller VFU-koordinator som avgör. 

Börjar man studera på ämneslärarutbildningen kan man se att det skiljer sig mycket mellan olika lärosäten vad som ingår i de olika ämnena. I ämnet svenska för de som läser till gymnasielärare är det exempelvis skillnad mellan olika lärosäten vilka kurser som ges. Kurser i retorik, litteratur, språkhistoria och språksociologi får olika stor uppmärksamhet inom ämnena. En del studenter får specifika kurser i elevtextanalys medan andra istället får kurser i ämnesspecifik didaktik. Hur stor del som viks till läs- och skrivsvårigheter varierar också mellan lärosätena.

Detta är bara några av de områden där lärarutbildningarna runt om i landet skiljer sig stort. Därför tycker jag att det är beklämmande att lärarutbildningen ständigt omnämns som en homogen utbildning. 

Senast var det OECDs rapport som startade diskussioner om att lärarutbildningens kvalitet behöver bli bättre. För det första kan man inte säga att lärarutbildningen, i singular, behöver bli bättre, då det varierar så stort mellan lärosäten hur lärarutbildningen ser ut. Och för det andra menar jag att det är problematiskt att diskutera kvaliteten på utbildningarna då de ämneslärare som började den nya utbildningen 2011 inte ens har examinerats ännu. 

Det finns mycket som de olika lärarutbildningarna kan bli bättre på, och jag personligen hoppas att man även undersöker vad som faktiskt är bra på de olika lärosätena och delar med sig av det lärosäten emellan. 

Men framförallt tycker jag det är dags att vi slutar prata om lärarutbildningarna som en utbildning, för det är de inte i dag. I dag är lärarutbildningarna väldigt olikvärdiga. Och om vi vägrar se det problemet kan vi inte heller göra något åt det.

Reagera på inlägget:

Nyexaminerade lärare begär för lite i lön

Häromdagen fick jag höra något mycket intressant. Det gällde två lärare som precis anställts vid en skola och fått precis det de begärt i lön. Det som var förvånande var dock inte att de fick vad de begärt utan att de kunde ha fått mer. Kommunombudet som berättade det för mig sa att arbetsgivaren hade gett X antal tusenlappar mer i lön om bara de nyanställda hade begärt det. Förklaringen stavas lärarbrist.

Ingen kan väl ha missat att det beräknas saknas 65 000 lärare om tio år? Men redan nu märks lärarbristen av och ändå verkar nyexaminerade lärare inte förstå vilka möjligheter det här ger.

Jag pratar ofta med lärarstudenter som bekymrar sig över lönen, och då framförallt eftersom de flesta har väldigt höga studieskulder. Det som bekymrar mig är dock att de verkar ha så dåligt självförtroende. Väldigt få studenter förstår sitt eget värde (och de som gör det är oftast fackligt aktiva). Jag undrar vad det kan bero på?

Lärarlegitimationsreformen är dåligt skött, det håller de flesta med om. Vad många inte vet är att den drabbar nyexaminerade i lika hög grad som etablerade lärare. Det tar ofta tar upp emot ett år att få sin legitimation efter examen. Det här leder till att många nyexaminerade inte får tillsvidareanställning, inte får den lön de bör ha, och dessutom inte alltid får löneökningen retroaktivt när de väl har sin legitimation. Naturligtvis påverkar det här både lärarstudenters och nyexaminerades självförtroende. 

En del arbetsgivare använder sig av statistik för att förvilla dåligt pålästa nyexaminerade lärare. ”I den här kommunen får nyexaminerade X tusen”. Men om den statistiken återspeglar en verklighet där nyanställda fått mindre än de borde ha (och kunde fått!), då är den statistiken inte vatten värd. Den säger inte vad vi är värda, bara hur vi värderas eller värderar oss själva.

Att lärarstudenter och lärarutbildningen ständigt utses till hackkycklingar i media gör knappast att lärarstudenter får bättre självförtroende. Den verklighet vi ofta möter, där vårt yrkesval ifrågasätts av både vänner, familj och, tro det eller ej, av en del handledare under VFU:n, gör att det är svårt att värdesätta sitt yrkesval och därmed sig själv högt.

Vad jag vill ha sagt är att vi lärarstudenter inte behöver ha dåligt självförtroende.

Vad våra framtida arbetsgivare vet, men såklart inte vill erkänna, är att vi är oerhört värdefulla. Det är faktiskt så att vi är en bristvara både nu och i framtiden. Utbildade lärare kan kräva bra löner, men vi måste våga inse att vi är värda det. Och om det nu mot all förmodan är en arbetgivare som säger nej till ett väl avvägt lönekrav, en lön som återspeglar vår långa utbildning och vår attraktivitet på arbetsmarknaden, då är det bara att tacka för sig och välja en annan skola. Vi måste bara förstå att det finns många som vill ha oss!

Reagera på inlägget:

Lärarbristen problem även för lärarstudenter

Runt om i landet finns det just nu flera lärarstudenter som är ute på VFU, verksamhetsförlagd utbildning. För en del är det första mötet med ”verkligheten” som det lite skämtsamt brukar kallas, det som kommer bli vår yrkesvardag. VFU:n ska vara blivande lärares chans att få pröva vingarna under en erfaren och yrkesskicklig lärares handledning, att få testa teorin i praktiken och få en chans att se hur undervisning, planering, bedömning och så vidare kan och bör göras. Men så fungerar VFU:n tyvärr inte för alla. Idag möter många lärarstudenter obehöriga, outbildade, sönderstressade eller rent av ovilliga lärare ute i landets skolor.

Efter att ha pratat med många lärarstudenter om deras VFU, och efter att tillsammans med LR Stud Växjö tidigare genomfört en undersökning om studenternas erfarenhet av VFU:n vet jag att det idag är slumpen som avgör om man får en bra utbildning eller ej. Så ska det naturligtvis inte vara. Lärarbristen gör att många studenter möter obehöriga eller outbildade lärare som handledare. Man kan fundera över det vettiga i att lära sig ett yrke av någon som inte har ens hälften så många högskolepoäng i ämnet som en själv. Risken blir att lärarstudenter får se exempel som går tvärt emot vad forskning och teori säger. Vilket ska man då tro på? Som ny och oerfaren är det svårt att ifrågasätta handledarens praktiska arbete utifrån det man tidigare lärt sig på utbildningen. Många studenter säger ingenting under sina veckor men återvänder till sina studier med känslan av att ha slösat bort flera veckor.

En del studenter möts dock av välutbildade, engagerade och skickliga lärare och får se goda exempel på hur teori och praktik kan fungera tillsammans, samtidigt som de får högklassig utbildning och ges en bättre möjlighet att utvecklas i sin kommande yrkesroll. Att detta är slumpen idag beror även på huvudmännen. De har idag ingen skyldighet att ge studenter en VFU-plats och står i maktöverläge gentemot lärarutbildningen på universitet och högskolor. Lärarutbildningen blir stående med mössan i hand och kan därmed inte ställa samma krav på att studenterna får utbildade och skickliga lärare. Huvudmännen verkar inte förstå att lärarstudenterna, vilka inte kommer ha en garanterat god praktisk utbildning, är de framtida lärare som just de kommer behöva i sina skolor. Här behövs en långsiktighet och en tydligare kvalitetsgaranti än vad som finns idag.

Men som alltid finns det ju ändå en ljusglimt vid horisonten. Även om vi lärarstudenter examineras utan att ha fått en gedigen praktisk utbildning, om vi så inte har en aning om vad vi ska göra när vi väl står i ett klassrum eller hur vi ska implementera forskning och teori i praktiken, så kommer vi i alla fall inte ha svårt att få jobb.

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons