Essäer på gymnasiet och högskolan – bot mot förlorad skrivlust?

Arvet efter Montaigne växer och frodas som aldrig förr och essäns ställning är starkare idag än på mycket länge. Kanske är det essäns mångsidighet som passar in i vår tid? Alldeles säkert passade det Montaigne, som med ­sina ”Essais” (försök på franska) framgångsrikt kombinerade konst med natur. Jag tror på den akademiska essäns möjligheter både i gymnasieskolan och i högre utbildning och det är detta jag ska skriva om idag i min blogg. Jag introducerade essäskrivandet redan i förra bloggen.

”Det här med essä är bland det roligaste jag varit med om på högskolan. Jag har återfått lusten att skriva.” Citatet kommer från en förskollärarstudent som skrivit en akademisk essä på en kurs i Ledarskap. Studenternas skrivförmåga och brist på skrivglädje är problematisk och ett hett och aktuellt diskussionsämne. Jag, Åsa Morberg, och min kollega, Lars Wallsten, doktor i fotografisk gestaltning, föreslår att det ska kunna ges ett alternativ till de traditionella vetenskapliga uppsatserna i form av akademiska essäer. Vi kommer inom kort ut med en inspirationsbok om akademiska essäer på Bokförlaget Liber.

Orsakerna till att skrivandet går i baklås, inte minst intellektuellt, är många, sammanhangen komplicerade och naturligtvis finns variationer mellan kurser, program, ämnen och lärosäten. Traditionella examensarbeten som stöpts i samma stereotypa mall, kan till en del också lastas för dessa problem. Ovana handledare med ingen eller låg vetenskaplig kompetens bidrar också till kvalitetsproblem. Rädslan för högskoleverkets granskningar hindrar också lärosätenas utvecklingsarbete.

Essäskrivandet används idag i högre utbildning i bl.a. svenska, litteraturvetenskap, nationalekonomi, konstnärliga ämnen och kommer också starkt i hela gymnasieskolan. Det syns på gymnasieskolornas hemsidor och det verkar lovande. Den akademiska essän har använts som examinationsuppgift i några kurser, inom lärarprogrammet och på fristående kurser i bildpedagogik i syfte att stärka studenters skrivförmåga och skrivglädje, och vi har båda en tilltro till denna skrivform som metod för att stödja studenternas vetenskapliga skrivande. Vi inspirerar också lärare i gymnasieskolan att utveckla essäformen för ökad skrivglädje.

Utvecklingen av den akademiska essäns möjligheter har också prövats i ett forskningsanknytningsprojekt där 150 studenter deltagit: Essä som uppsats – uppsats som essä I-IV och resultaten blev förvånansvärt goda. Utvecklingen av alternativa skrivformer i den högre utbildningen har annars kommit av sig eftersom de traditionella examensarbetena är föremål för Universitetskanslersämbetets kvalitetsgranskningar. Det finns också felaktiga föreställningar om vad lärosätena får och inte får göra när det gäller hur begreppet självständigt arbete i högskoleförordningen kan tolkas och omsättas. 

Essän kan exempelvis användas som självständigt arbete i stället för de traditionella akademiska uppsatserna. Högskoleverket sätter kvalitetsmål, men överlämnar till lärosätena att besluta om formerna. Många lärosäten antar inte utmaningen att förändra och utveckla examensarbetena, trots att ett nytt system för kvalitetsgranskningar redan har beslutats. Det finns alla skäl att göra något.

Studerar man de nationella proven i gymnasieskolan syns de också handla om den traditionella vetenskapliga uppsatsen. Det är olyckligt att man lotsar in eleverna i ett malltänkande. Lärare i gymnasieskolan har oftast inte vetenskaplig kompetens, dvs. få gymnasielärare är disputerade. Problemen med de traditionella vetenskapliga uppsatserna riskerar nu att flyttas ett steg nedåt i utbildningsväsendet. Användningen av mallar tar död på elevernas/studenternas egen kreativitet och det finns risk att eleverna tappar skrivlusten och skrivglädjen. Det har vi inte råd till i det svenska skolväsendet.

En grupp lärarstudenter vid Högskolan i Gävle fick en essäuppgift kring ämnet ledarskap. Essän skulle användas som examination i en kurs direkt efter deras examensarbete. Studenterna tog sig an uppgiften något motvilligt: ”Man känner sig inkörd i gamla hjulspår – 3,5 års indoktrinering”, och menade att examensarbetet hade orsakat ”en förlust av det lustfyllda skrivandet”. Att pröva den friare och mera reflekterande essäformen efter att ha drillats i att skriva vetenskapligt korrekt efter färdiga mallar var inte enkelt. Studenterna önskade att de fått möjlighet att skriva akademiska essäer tidigare och var övertygade om att essäskrivandet skulle ha underlättat arbetet med examensarbetet.

Resultatet av essäskrivandet blev bättre än väntat. Studenterna uppvisade ett stort kunnande och vetande inom ledarskapsområdet, inlindat i essäns vetenskapliga och reflexiva vindlingar. Det finns till och med ett par essäer som prövats för publicering i tidskrifter. Alla studenter var också mycket positiva till essäskrivandet innan kursen avslutades. Studenterna upplever dock att essäformen är mera krävande i jämförelse med traditionellt akademiskt skrivande. De upplevde essäformen som en positiv, men stor utmaning. Många studenter hävdar att essäförsöket var det roligaste de varit med om under hela deras utbildning och resultatet blev spännande, intressanta och personliga essäer om ledarskap. Essän ger dem möjligheter att intellektuellt och kreativt reflektera över sina förvärvade erfarenheter och bokliga kunskaper.

Vi kan inte låta studenterna lämna högskolan med problematisk skrivförmåga och tappad inspiration för skrivandet. Vi kan inte ”flytta ned ” skrivproblemen till gymnasieskolan genom att använda samma modell som i högre utbildning. 

Den akademiska essän är en möjlighet och bör ses som ett alternativ till andra skrivformer med deras olika pedagogiska förutsättningar.