Färre fristående kurser får Sverige att halka efter

Högskolor och universitet har tvingats dra ner på antalet fristående kurser. Lärare har alltid använt fristående kurser för sin egen kompetensutveckling. Neddragningarna beror på en minskning i den ekonomiska ramen från utbildningsdepartementet som lärosätena måste hantera. Lärares möjligheter till kompetensutveckling har därför kraftigt reducerats på kort tid, och detta när behoven av fristående kurser ökar, till följd av strukturförändringarna i skolan och lärarnas legitimation.

En färsk rapport från TCO visar bland annat att utbudet på Kungliga Tekniska högskolan, KTH, i Stockholm har minskat från 750 kurser för tre år sedan till 90 i dag.

Det här är en mycket olycklig utveckling för hela Sveriges lärarkår. Sverige riskerar att halka efter länder som Brasilien och Indien, som satsar stort på kompetensutveckling av redan yrkesverksamma lärare. Typstudenten i Sverige (den student som förekommer flest gånger när man undersöker en grupp studenter) är en kvinna som är lärare i övre medelåldern och som använder fristående kurser för att utifrån egen planering bygga på sin tidigare utbildning efter eget intresse och egna behov. ”Typstudenten” har gått ut och in på svenska lärosäten och byggde upp sin egen kompetens. Nu har den möjligheten strypts, vilket absolut leder till sämre kvalitet i hela skolväsendet.

Sverige har inte råd med högskolornas neddragning, som innebär förlust av fristående kurser. Ramanslagen behöver genast återställas till tidigare nivå och helst utökas, så att vi får fler fristående kurser, på tider när lärare har möjlighet att studera dessutom. Distanskurser är därför de viktigaste fristående kurserna.

Yrkesverksamma lärare behöver dessutom en förbättrad studiefinansiering och en förbättrad studievägledning, men allra viktigast är ett ökat utbud och stöd i att välja kurser som vässar lärares meriter och bidrar till karriärutveckling.

Studievägledning (tveksam om de är högskolornas ordinarie studievägledare som kan detta) kan ge lärare en möjlighet att ta ut allmänna högskoleexamina (högskoleexamen, kandidatexamen, magisterexamen, och masterexamen) och på sikt antas till forskarutbildning och avlägga licentiatexamen eller doktorsexamen. Utan studievägledning studerar lärare planlöst, vilket kan vara roligt men ger ingen utdelning och studierna leder inte till några examina. Lärare läser oftast så kallade A-kurser som gör dem bredare i kompetensen, men det är ett djup som behövs, det vill säga kurser på C-D-nivå.

Utredningen som Lars Haikola presenterade nyligen ger en bild av utvecklingen inom högskolan de senaste 20 åren, hur de olika utbildningarna fungerar och utbudets dimensionering i relation till arbetsmarknaden. Lars Haikolas utredning har i det närmaste en oöverblickbar statistik över kurser och program att bringa reda i. Vad som i dag går att påvisa är bland annat en utveckling där de fria kurserna har minskat, medan de generella programmen ökat. De fristående kurserna har egentligen inte försvunnit, utan i stället omvandlats till generella program. Det beror på lärosätenas åtagande för ungdomsstudenterna. Program går före fristående kurser i lärosätenas planering. Ungdomsstudenter går före yrkesverksamma studenter.