Kommer satsningen på specialpedagogik ge en skola för alla?

Om man betraktar skolan ur demokratisk synvinkel så har vi inte en skola för alla barn och unga. Jag håller med dem som frankt påstår detta, men ser regeringsuppdraget om specialpedagogik som en möjlighet att återskapa en skola för alla. De elever som idag har de bästa förutsättningar att lyckas i den svenska skolan är de barn och unga som haft lyckan att födas i en familj där föräldrarna har en god skolunderbyggnad, en bra inkomst och ett boende i ett socioekonomiskt starkt område. Vår skola gynnar de elever som redan har ett stort försprång i livet. Det blir en skola för vissa.

Skolan behöver förändras igen. Ska vi återskapa en skola för alla, där alla elever har rätt att utvecklas utifrån sina egna möjligheter, måste skolan ge alla elever de redskap och de strategier som behövs för att lyckas. Det är den största och viktigaste satsningen idag. Regeringen väljer nu att satsa på specialpedagogiken. Jag har följt specialpedagogikens märkliga, skakiga och vindlande resa, upp och ned, hit och dit över lång tid (i princip sedan sextiotalets mitt) som lärare, lärarutbildare och forskare. Jag följer specialpedagogiken i detta uppdrag också med stort intresse och försöker förstå vad uppdraget handlar om denna gång.

Vi vet idag från de allra bästa skolsystemen i världen att de både har fler speciallärare och fler specialpedagoger, men också att man har mer specialpedagogiska verktyg hos varje lärare. Det har vi saknat i den grundläggande lärarutbildningen i Sverige. Det viktigaste är att arbeta förebyggande i hela skolsystemet från förskolan till gymnasieskolan, för att försöka att förhindra att lärandeproblem uppstår. Naturligtvis behövs det också ett antal speciallärare som behandlar uppkomna problem, men att upptäcka tidiga tecken på svårigheter är ändå det allra viktigaste. Hur många specialpedagoger – handledare med särskild kompetens – som behövs för att klara detta regeringsuppdrag är förstås oklart.  

Syftet med uppdraget som regeringen gett är lovvärt och innebär att stärka den specialpedagogiska kompetensen generellt i hela skolväsendet. Det är också viktigt att åter igen se över hela grundutbildningen. Specialpedagogisk kompetens handlar absolut inte enbart om fortbildning. Innehållet i den kommande fortbildningen ska utgå från lärarnas behov och vara verksamhetsnära. Det är intressant att veta hur lärarnas behov ska fångas upp denna gång. Vad som avses med verksamhetsnära, är också viktigt att reflektera över. Hur ser verksamheten ut idag när det gäller specialpedagogik? I många skolor är specialpedagogiken ett minne blott.

Målgruppen nu är alla legitimerade lärare i hela grundskolan, motsvarande utbildning vid särskilda ungdomshem och i sameskolan med prioritering av lärare i grundskolans årskurs 7–9. Det vore också intressant att veta vad som ligger bakom valet att satsa senare, mot årskurs 7-9. Visserligen är säkert utbildningen till ämneslärare ”allra minst specialpedagogisk”, men vad händer med förskollärarna, och grundlärarna upp till och med åk 6? Ju tidigare, dess bättre, resonerar man internationellt, men inte vi i Sverige?

Skolverket ska svara för utbildning av handledare som ska ha till uppgift att handleda lärare inom det specialpedagogiska området. Handledarutbildningen ska i första hand erbjudas behöriga speciallärare och behöriga specialpedagoger. Specialpedagoger har just den uppgiften att stödja kolleger genom handledning. Jag undrar vad det är för nya rön som kräver en ny satsning på handledarutbildning?

Resultaten i den svenska skolan fortsätter att sjunka. Detta visar såväl nationell statistik som internationella undersökningar. För att utbildningens mål ska kunna uppnås måste det finnas tillgång till personal med sådan kompetens att elevernas behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses. För att alla elever ska ges möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen ska lärare anpassa undervisningen utifrån varje elevs behov och förutsättningar. Blir det så efter det här uppdraget? Det här har hörts förr.

En bra skola klarar att hantera den variation av barn som finns på varje skolenhet och ger eleverna goda förutsättningar både socialt, kognitivt och emotionellt vad gäller lärande.  Sådana skolor ser elever i behov av särskilt stöd som betydelsefulla elever. Det borde vara strävansmålet i satsningen. Så återskapas kanske en skola för alla?

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm