Köpa ut lärare under lärarbrist – det rimmar illa!

De tio största kommunerna i landet använde förra året hela 55 miljoner till avgångsvederlag för lärare i skolväsendet. Det har Svenska Dagbladet och Lärarnas tidning nyligen avslöjat, till mångas stora förvåning. De två största kommunerna, Uppsala och Göteborg, lade ner mest pengar på utköp. Sammanlagt har mer än 150 lärare köpts ut. Ibland har det handlat om miljonbelopp. Detta är inte acceptabelt och det är om detta som mitt blogginlägg handlar. De teser jag driver i bloggen är följande: Ingen lärare behöver köpas ut med individuellt stöd i en individuellt planerad kompetensutvecklingsplan. Vid lokala temporära överskott kan lärare efter intresse slussas till andra närliggande bristområde med stöd i en individuellt planerad kompetensutveckling.

Utköp i den här omfattningen verkar inte riktigt klokt, när man ser till den stora och svåra lärarbrist som vi just nu får uppleva på nationell nivå. Stora underskott av lärare rimmar illa, med de kostsamma individuella utköp som beskrivs i studien.

Varje utköp har i genomsnitt kostat över 470 000 kronor i Uppsala, över 350 000 kronor i Göteborg och nära 270 000 kronor i Stockholm, enligt granskningen. Utköpen är ett dyrbart alternativ – både för huvudmännen och för de enskilda lärarna. I Uppsala var cirka hälften av lärarna som köptes ut över 60 år. Att bli utköpt och att få ett avgångsvederlag är ett problematiskt sätt att avsluta sitt yrkesliv på, såväl känslomässigt som socialt och ekonomiskt. I studien anges att det ofta är frånvaron av flexibilitet som gör att äldre lärare inte kan jobba kvar i läraryrket.  Frånvaro av flexibilitet är inte en egenskap som enbart är kopplad till ålder. Det finns yngre lärare som också uppvisar frånvaro av flexibilitet. Läraryrket är tungt och arbetsbelastningen är hård och det är mera kännbart för äldre lärare. När det nu råder stort brist på arbetskraft i skolväsendet borde huvudmännen ha ett större intresse av att få erfarna och duktiga lärare att arbeta till högt upp i åren.

Att Sverige med stor lärarbrist samtidigt köper ut lärare tyder på dålig samordning och dålig planering. Uppsala är exempelvis den kommun som lagt ut allra mest på att köpa ut lärare. Till och med lärare inom bristkategorier har köpts ut, till exempel speciallärare och fritidspedagoger. Hur är det möjligt att just lärare i bristkategorier köpts ut av huvudmän? Hur kommer det sig att huvudmännen inte kan hitta bättre lösningar? Här behövs studier av de individuella fallen, för att eventuellt kunna se vilket mönster som finns och hur man kan undvika att lärare lämnar skolan, samtidigt som en allvarlig lärarbrist råder nationellt. Detta är en paradox: Lärarbrist och utköp av lärare.

Det finns en rad problem i den grundläggande lärarutbildningen som medverkar till dessa utköp. Nya lärare är ibland dåligt rustade för att motsvara behoven ute i skolväsendet. Introduktionsperioderna kan exempelvis inte riktigt kompensera en alltför teoretisk grundläggande lärarutbildning.  Den första tiden i läraryrket kan orsaka att lärare misslyckas. Stödet till de nyexaminerade är många gånger otillräckligt och lämnar mycket övrigt att önska.

Lärare som är på väg att slås ut behöver stöd i form av en individuellt utformad kompetensutvecklingsplan. Moderaterna har också lyft fram att skolornas huvudmän ska vara skyldiga att erbjuda individuella kompetensutvecklingsplaner, vilket är ett lovvärt politiskt initiativ. Internationellt finns coaching till lärare som är på väg att slås ut ur läraryrket.  (Exempelvis i Nederländerna.) Det går ut på att utbildade kvalificerade coacher ger individuellt kvalificerat stöd och hjälp till en pedagogisk metamorfos.  Coacherna är utbildade och professionella. I vårt land kan vem som helst kalla sig coach utan någon som helst kompetens. Coaching är något som Sverige behöver vidareutveckla och framför allt kvalitetssäkra. Jag har själv lång erfarenhet av coaching till kolleger både i akademin och i skolväsendet. Det är kolleger som haft problem och resultaten blir oftast mycket bra. Granskningen av de 150 fallen visar att många av de utköpta lärarna hade kunna arbeta kvar som lärare med rätt utformat, kvalificerat individuellt stöd.

Huvudmännen borde dessutom ha en annan attityd till äldre lärare i skolväsendet och istället försöka att fråga: ”Vad skulle vara en bra lösning för dig för att orka arbeta kvar hos oss?” Lärare skulle kunna vara mentorer för yngre exempelvis eller få någon typ av nedtrappning, kanske också med möjlighet att arbeta deltid. Det är katastrofalt dålig hushållning med statens medel att göra sig av med lärarkompetens genom utköp.

Vad har man för trovärdighet som huvudman när man kastar ut anställda lärare i skolväsendet, när man samtidigt har stora behov av rekrytering. Någon ordning måste det vara i skolväsendet också. Att stödja lärare som tappat fotfästet med individuellt planerade kompetensutvecklingsplaner är att arbeta hållbart och resursbevarande.