Mobilförbud – ett olycksfall i arbetet?

Stefan Löfven sa i regeringsförklaringen att regeringen vill införa mobilförbud i skolan. Motivet är en nationell plan för studiero och trygghet i skolan som ska tas fram. Då införs också ett mobilförbud i samma paket. Ny lagstiftning kunna gälla från 1 januari 2021, säger man på Utbildningsdepartementet och hänvisar till januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L.

För nära nog ett år sedan skrev jag en blogg då Frankrike införde förbud för mobiltelefoner såväl på lektioner som på raster. Då vädrade våra politiker morgonluft och undrade om man inte borde förbjuda även här i Sverige?

Jag hävdar att det inte är rikspolitikers ansvar, men nu återkommer mobilförbudet.

En liten tillbakablick: I televisionens barndom valde vissa skolor att gömma undan tv-apparaterna i skåp och garderober bakom lås och bom. Detta kan vi skratta gott åt idag. Jag drar en parallell med mobiltelefonerna. Om femtio år kommer vi på samma sätt att skratta gott åt ett äldre mobilförbud.

Mobilförbud ska alltså införas i klassrum, men rektor och lärare ska ges rätt att bestämma om mobiler ”kan/ska användas vid olika tillfällen med bestämda syften”. Det är inte klart om det gäller både grund- och gymnasieskola. Skolverket kommenterar inte hur ett mobilförbud kan utformas eftersom det är regeringen som behöver redogöra för hur de tänker sig att reglerna för ett mobilförbud i skolan, innan Skolverket tar till orda.

Redan idag har skolor, enligt skollagen, rätt att ta hand om mobiltelefoner om de stör ordningen. Våra politiker går nu åter igen in och styr i detaljer i skolarbetet, det vill säga de övertar professionella lärares arbetsuppgifter och därmed också deras rättmätiga ansvar.

I vårt styrsystem ska politiker sätta mål, ge de professionella lärarna ramar och övriga förutsättningar att nå uppsatta mål. Politiker ska absolut inte detaljstyra skolan och samtidigt hävda att de ska lita på de professionella och försöka att öka lärarnas status. Berövar man de professionella lärarna deras arbetsuppgifter och ansvar, så uppstår omedelbart osäkerheter, oklarheter och resultatet blir en ren deprofessionalisering för lärarkåren.

Skolans uppgift är förstås att disciplinera. Vi går givetvis i skolan för att lära, men vi går också dit för att bli sociala samhällsmedborgare. Skolans roll i en värld som präglas av fragmentering (zappar-generationen) och av att barn och ungdomar växer upp i olika sociala rum med olika normer, regler, olika sätt att kommunicera o.s.v. är problematisk.

Den skoldebatt som förs på riksnivå utgår nästan aldrig från det samhälle vi lever i idag och framför allt kommer att leva i framåt i tid. Debatten handlar mest om ett frikopplat kunskapsbegrepp och en längtan tillbaka till hur det var förr – skolan förr, samhället förr, barnen och ungdomarna förr. Björklund förordade katederundervisning. Men skolan förändras oavsett debatten och skolan påverkas av samhällets utveckling, vare sig vi vill det eller inte.

Mobilen är ett fantastiskt arbetsredskap, men den kan också vara ett väldigt störande inslag, om man inte har gemensamma regler för hur och när och var den ska användas. Mobilen är ett bra och användbart verktyg som både ger nytta och nöje och har utvecklats till en omistlig del av tillvaron för många. Mobiler är vanliga bland barn och ungdomar i skolan. I stort sett alla elever från tioårsåldern och uppåt har egen mobil, som de också använder i skolan. Skolan behöver dra nytta av teknikens möjligheter för att förbättra och effektivisera skolans undervisning och elevers lärande.

Alla elever ska ges likvärdiga möjligheter att utveckla digital kompetens. Skolverket föreslår att varje elev från och med grundskolan har minst en digital ”enhet”, exempelvis laptop eller platta. Eleverna ska också kunna använda egen utrustning om de vill det. Det speciella med mobilen som artefakt är att den är mångsidig, lockande och gör det möjligt att interagera med andra, utanför klassrummet.

Är det då riktigt klokt av regeringen att hetsa upp sig och förbjuda mobiler? Nej, detta är ett olycksfall i arbetet, vill jag påstå.

Mobilen kan också ses som en utvecklingsmotor för ett förändrat arbetssätt. Det behövs naturligtvis didaktisk forskning och didaktisk utveckling för att få en tydlig bild av hur mobilen ska fungera som ett multimodalt verktyg i skolan. Mobilen kan dock användas för att utmana den traditionella undervisningen i skolan och för att hitta nya vägar. Mobiltelefonen kan förena formellt och informellt lärande, liksom utveckla mer kunskap om hur klassrummet kan kopplas ihop med världen utanför.

Det behövs en didaktisk grund för mobilens roll i skolan, när den ska användas och när den ska stoppas undan. Men den grunden ska skapas av de professionella i skolan och inte av klåfingriga rikspolitiker.