Ny-gamla övningsskolor blir tillrättalagda broilerfabriker

I Sverige pågår utvecklingen nu av den ny-gamla övningsskolan. Jag är kritisk till återinförandet av övningsskolan. Jag ser dessa praktikskolor som broilerfabriker, dvs. tillrättalagda drivhusmiljöer. Jag är också kritisk till handledningen som ges i övningsskolorna. I det här blogginlägget diskuterar jag detta och införandet metodikundervisning på alla lärarprogram.

Det finns ingen dokumentation om regeringens förarbete för den ny-gamla övningsskolan. Det går inte att se vilka strategiska överväganden som styrt reformen om de ny-gamla övningsskolorna, bortsett från att vi härmar Finlands lärarutbildning som har övningsskolor. Det kan handla om makt, styrning, ledarskap och kontroll och möjligheten att via praktiken bedriva ett förändringsarbete i lärarutbildningen. Det kan naturligtvis också handla om ett faktiskt underkännande av dagens decentraliserade praktikskolor. Underlaget för ett sådant ställningstagande är dock dolt.

De ny-gamla övningsskolorna blir en slags tillrättalagd praktikmiljö (s.k. broilerfabriker med broiler-uppfödning) och detta kan bidra till att de nyutbildade lärarna får en svårare praxischock när de börjar sin första tjänstgöring, vilket är djupt olyckligt. Den decentraliserade praktiken var inga tillrättalagda miljöer och visade lärarstudenterna dagens skola med alla dess problem och glädjeämnen.

Antalet lärarstudenter per handledare är en viktig kvalitetsfråga och det finns viss risk att det blir flera studenter per handledare och att det då blir på bekostnad av kvaliteten i mötet mellan handledaren och den handledde. Även om grupphandledning är etablerat idag, så kan inte handledare handleda hur många lärarstudenter som helst.

De faktorer som påverkar handledningen är: uppläggningen av den verksamhetsförlagda delen av utbildningen, närheten till lärosätet, den teoretiska delen av lärarutbildningen, utbildningens innehåll, form och de lärare som undervisar, antalet studenter per handledare, tiden som handledarna har till förfogande för handledning, skolledningens ledning, intresse och engagemang och den kompetensutveckling som handledarna får ta del av.

Under de senaste tjugofem åren har lärarutbildningen varit föremål för omfattande statliga reformer. Vad staten haft för syften med dessa reformer har inte alltid varit tydligt. Det är oklart vilka experter som gett råd till regeringen i övningsskolereformen. Ingen nationell forskning syns stödja övningsskolan som praktikmiljö. I de äldre övningsskolorna vid seminarierna var handledarna mera ”undervisare” än handledare. De gav seminaristerna goda råd och tips i form av goda exempel och goda modeller. De var också trovärdiga genom att de visade upp sin undervisningsförmåga för seminaristerna i övningsskolan, men själva handledningen blev inte bra, de undervisade mera än handledde.

Begreppet metodik har återinförts i den svenska lärarutbildningen i alla utbildningsplaner och då får kanske handledaren ansvaret för utbildningen i metodik? Det går inte att utläsa av beslutet, vem som ska axla ansvaret för metodiken och metodikundervisning. Om arbetsfördelningen mellan den högskoleförlagda delen av utbildningen och den verksamhetsförlagda delen av utbildningen kvarstår, kommer handledarna kanske att få i uppgift att undervisa i metodik och därmed stödja utvecklingen av yrkesredskap. Det är i så fall en sak som kan vara positiv med övningsskolan.

Alla lärarprogram har numera obligatorisk metodik i examensordningen som jag tidigare bloggat om. Den s.k. praktikmetodiken, dvs. metodik i anslutning till praktiken som tidigare var obligatorisk kommer med sannolikhet då att behöva återinföras. Det finns naturligtvis en risk att handledarens undervisningsuppgifter i metodik dvs. de praktiska yrkesredskapen tar överhand över handledarens egentliga handledning, dvs. det goda mötet och dialogen med lärarstudenten. I så fall blir handledaren mera undervisare än handledare och då får lärarstudenterna sämre handledning, men troligen bättre metodikundervisning.

Handledarna, de praktiskt arbetande lärarna, syns ändå vara den lärargrupp som är bäst skickad att ha undervisning i metodik idag. I ny-gamla övningsskolor finns (sannolikt) bättre förutsättningar för en kvalitativt god metodikundervisning, eftersom kunskapen om yrkesredskapen är större hos handledarna än hos lärarna i den teoretiska delen av lärarutbildningen. Det finns lärarutbildare som inte har en aning om något som helst yrkeskunnande för lärare och än mindre kunskap om yrkesredskap för lärare.

Tar metodikundervisningen tid från själva handledningen, då får lärarstudenterna sämre handledning och då får lärarstudenterna problem. Då orsakar ändå den nygamla övningsskolan problem även genom metodikundervisningen. Nu är det viktigt att regeringen satsar medel på utvärdering av de nygamla övningsskolorna, för nästa lärarutbildningsreform är redan aviserad av Socialdemokraterna.

Kommentera
morberg_710B
Åsa Morberg
  • Åsa Morberg är en didaktiker och flitigt anlitad föreläsare och debattör, som brinner för skola och lärarutbildning. Hon har under många år ägnat sig åt undervisning, forskning och administration vid Stockholms universitet och Högskolan i Gävle.
  • Hennes avhandling i pedagogik (1999) handlade om metodikämnet och docenturen bygger på forskning om nya lärares första tid.
  • Hon är författare och har publicerat många verk.Hon arbetar internationellt som  i ATEE, en europeisk organisation för lärarutbildningen, och  i WFATE, världsorganisationen för lärarutbildningar.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm