Annons

Pojkar kan visst skriva!

Vad mäter egentligen de nationella proven och vilken bild ges av resultaten? Jag är kritisk mot de nationella proven och vad de egentligen mäter och den tillit som många visar till dem. Jag skulle därför vilja lyfta en intressant och spännande avhandling som ger stöd för min kritik. Det här är ett exempel av många på att de nationella proven inte ger en rättvisande bild.

De nationella provens uppgift är att mäta det kursplanerna anger som mål för elevernas kunskaper. Eleverna har förstås även många andra viktiga kompetenser, men om det inte är kursplanernas mål så mäts det inte och det som inte mäts redovisas inte heller i den massmediala retoriken. Pojkar beskrivs i den mediala diskussionen som den grupp som inte klarar av skolans krav, skolans förväntningar och som den grupp som både skriver och läser illa. Men att enbart bedömas utifrån språkriktighetsnormen speglar en snäv och orättvis bild av pojkars skrivkompetenser. Jag vill hävda att pojkar visst kan skriva efter att ha läst Katharina Anderssons avhandling!

Katharina Anderssons avhandling ”Pojkar kan visst skriva!” (2014) behandlar tioåriga pojkars texter i årskurs tre i svenska från det nationella provet. Hennes avhandling ger en helt annan bild av pojkars skrivkompetenser än som en grupp som läser och skriver illa. Det nationella provet mäter inte alla kompetenser som en elev egentligen har. Om man skulle försöka mäta allt skulle det nationella provet bli allt för omfattande, sägs det. Det innebär att det pojkarna kan, men som inte bedöms i det nationella provet, inte räknas som kunskap och ses inte heller som kunskap att räkna med.

När provtexterna bedöms är fokus på skrivfärdigheter i form av ett antal fullständiga meningar, med versaler och interpunktion, ett visst antal formord och innehållsord, samt en röd tråd i berättelsen. Kravet är att kunna skriva en berättelse och en faktatext, som inte ska vara en berättelse. Men att skriva blir då förminskat till endast språkriktighetsfrågor utan hänsyn till innehåll, skriver Katharina Andersson i sin avhandling.

Alla intertextualiteter som pojkarna hanterar, det utvidgade textbegreppet som de kan använda och genrekompetensen som de visar stor kompetens i, det kommer inte fram i de nationella proven. Och det som inte mäts, det syns inte och finns inte. Detta är orsaken till att pojkar beskrivs som några som inte kan skriva. 

Att bedöma utifrån ett standarddokument ger ett slags svar, medan lärares kompetens att bedöma skrivkompetens förminskas till att bli en leverantör av resultat. Det här är bara ett exempel, av flera, på att de nationella proven inte ger en rättvisande bild av elevers kompetens.

Hur kan det då komma sig att det finns en sådan övertro till de nationella proven? Vad är det som gör att professionella lärares kompetens att bedöma ifrågasätts, nagelfars och klandras? Lärares egen bedömning av elevers kompetenser kan ge andra bilder av elevers kompetens. Dessutom behöver tillförlitligheten till lärares förmåga att bedöma öka.

Visst kan lärare bedöma!

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer