Ta det lugnt – gör inte om lärarutbildningen från grunden

Är det verkligen en ny reform som lärarutbildningen behöver mest av allt just nu? Ingen reform har hittills fungerat som någon problemlösare, däremot har reformer skapat nya problem.

Sverige har reformerat lärarutbildningen ungefär vart tionde år. Varje utbildningsminister med självaktning har satt en ära i att reformera lärarutbildningen. Ytterligare en ny reform skulle försvåra det lokala kvalitetsarbetet för en redan hårt utsatt lärarutbildning.  

Finland har exempelvis en mycket bra lärarutbildning med många sökande och där är reformtakten mycket långsam. Finlands lärarutbildningar uppvisar något som den svenska lärarutbildningen saknar, nämligen stabilitet. Den finska skolan är också stabil och vilar på en trygg grund som utvecklats långsamt med både forskning och andra länders erfarenheter. I Finland finns ett stort förtroende för utbildningssystemet och för de personer som arbetar inom skolan, något som även speglar sig i lärarutbildningen dit många högpresterande studenter söker.

Sverige har inte en lika stabil grundstruktur på lärarutbildningen, delvis på grund av frekvent klåfingrig partipolitisk inblandning, men även på grund av ett sviktande förtroende för hela skolväsendet.

Vetenskapligheten i lärarutbildningen har utvecklats till högre akademisk nivå och utbildningen har följaktligen förlängts. Varianterna på lärarutbildningen har varierat från några få, till väldigt många olika varianter. Regleringen var detaljstyrd med Skolöverstyrelsen som huvudman, men med lärarutbildningens inträde i högskolan skulle den statliga detaljstyrningen minska.  

Så blev det inte. I den praktiska delen av lärarutbildningen är variationerna av upplägg stora. De två motpolerna ämnesbredd och generalist eller ämnesdjup och specialist har också varierat över tid. En presentation av lärarutbildningens reformering över tid är nödvändig:

• 1946 års skolkommission kom direkt efter kriget med en stor tilltro till vetenskapen.
• 1957 års skolberedning resulterade i seminariestadgan 1958, sedan kom 1960 års lärarutbildningssakkunniga (LUS) som resulterade i 1968 års Lärarhögskolestadga som grundlade lärarutbildningens vetenskapliga grund.  
• 1974 släpptes lärarutbildningsutredning (LUT 74), men sedan följde en längre väntan på propositionen.
• 1977 införlivades lärarutbildningen i högskolan, men det betydde egentligen inte särskilt mycket.
• Först 1984 kom reformen, som var mera organisatorisk och strukturell än innehållslig. Stadiegränserna skulle överbryggas och lärares kompetensområden spände över flera stadier.
• Högskoleförordningen 1993 innebar att lärarutbildningen från och med nu skulle styras med examensbeskrivningar.
• 1999 var det dags igen för en förnyelse av lärarutbildningen och en enda enhetlig lärarexamen ersatte nu de åtta av de elva examina som fanns.  Lärarutbildningskommittén (LUK 97) utredde en ny lärarutbildning (HUT 07) som resulterade i SOU 2008:109 En hållbar lärarutbildning.  
• Den senaste lärarutbildningsutredningen går tvärt emot de tidigare reformerna, med ett lärarideal som mer är specialistens än generalistens. Här blev den ”enhetslärare” som 1999 års reform beslutat om totalt utraderad.
• 2014 återinfördes metodiken i lärarutbildningen genom ett snabbt ministerbeslut.
• 2015 presenterades skolkommissionens betänkande med en rad åtgärdsförslag.

Lärarutbildningens fokus i Sverige har flyttats från yrkesfrågor till vetenskap, forskning och forskarutbildning. Det yrkespraktiska erfarenhetsbaserade metodikämnet ska nu förstärkas, då det yrkespraktiska har fått stå tillbaka för ett mer akademiskt vetenskapligt innehåll. Nu ska utredarna (som ska få uppdraget att skriva ihop nästa reform) bland annat föreslå hur kopplingen mellan teori och praktik kan stärkas och hur fokus på metodiken kan öka.

Det är mycket intressant med metodikens återinförande. Metodikämnet kastades ut 1977 liksom metodikens främsta företrädare, metodiklektorerna. Det erfarenhetsbaserade metodikämnet platsade helt enkelt inte i en vetenskapligt baserad lärarutbildning.

I min avhandling ”Morberg, Å (1999) Ämnet som nästan blev: en studie av metodiken i lärarutbildningen 1842–1988” kan man läsa mera om vad som hände med metodiken och varför det egentligen hände. Nu ska fokus på metodiken återinföras.  

I januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet framgår att lärarutbildningen ska reformeras. Nu ska alltså två utredare stödja Utbildningsdepartement med att ta fram förslag på åtgärder för ökad kvalitet i lärarutbildningen samt åtgärder för att underlätta för fler att bli lärare.

Regeringen aviserar skärpta krav på lärarutbildningen på en rad områden. Uppdraget gäller också hur längden för kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kan kortas ner och studietakten höjas. Det gäller att öka produktionen. Utredarna ska också föreslå hur möjligheterna att arbeta på en skola och studera till lärare parallellt kan förbättras.

Det vore bra om den här reformen kommer att handla om förändringar inom rådande ramar och riktlinjer. Gör inte om lärarutbildningen från grunden! Gör som Finland. Ta det lugnt. Skynda långsamt.

Två omgångar studenter har hunnit lämnat lärarutbildningen sedan senaste reformen. Ingenting är någonsin fulländat i högre utbildning. Lärarutbildningen har brister, men den har faktiskt styrkor också.

Det är jätteviktigt att Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet inte bara ”kastar ut barnet med badvattnet” och gör om lärarutbildningen från grunden. Det första man faktiskt borde fundera på i vilka delar lärarutbildningen kan förbättras och stanna där.