Annons

Gymnasieutredningen föreslår en utredning – det är faktiskt klokt

Jag arbetade som lärare i gymnasieskolan när Gy2007 skulle genomföras. Jag kan fortfarande minnas den märkliga känslan när vi förstod att efter år av förberedelser skulle inte reformen bli av. Jan Björklund hade precis tillträtt och nu skulle det så att säga bli andra bullar. I stället fick vi vänta några år på gy11 som jag själv dessutom var med och arbetade med på Skolverket.

En av de saker som jag såg fram emot mest med Gy2007 som lärare var att man tänkte införa ämnesbetyg. Samtidigt så var jag orolig för konsekvenserna. För ett system med ämnesbetyg är inte lätt när det införs på ett kursbaserat gymnasium. Vem skulle våga läsa en till, och svårare, kurs om man riskerade att tappa ett högt betyg, till exempel.

Nu har gymnasieutredningen under ledning av Helen Ängmo precis presenterat sitt betänkande. På flera punkter ger utredningen bakläxa åt Björklunds gymnasiereform. Det ena är att utredningen konstaterar att de individuella programmen inte fungerar så bra och ett annat att utredningen föreslår att alla program ska ge högskolebehörighet. Det ena är något som är ytterst allvarligt och som snabbt behöver åtgärdas. Det är de mest utsatta ungdomarna vi pratar om och de med sämst framtidsutsikter.

Att alla utbildningar ska ge högskolebehörighet är ett bra förslag som kanske kan vända den vikande trenden för yrkesutbildningarna. Dessa är oerhört viktiga för arbetsmarknaden och för vårt lands utveckling. De är inga avlastningsplatser för skoltrötta ungdomar som retoriken ibland lät från Jan Björklund. Men det förslag som gläder mig mest i gymnasieutredningen är det som handlar om ämnesbetyg. Det fanns nog en och annan som hade hoppats att utredningen skulle innehålla ett skarpt förslag. Men jag tycker de i stället landar i en mycket klokare bedömning. De skriver:

”Vi bedömer att följande förutsättningar är viktiga för att ämnesbetyg ska kunna införas.

– Ett utvecklingsarbete mot ämnesbetyg bör göras långsiktigt och tillräcklig tid måste avsättas för detta.

– Utredningen har analyserat dels en modell med ämnesbetyg som avgränsas till vissa ämnen, dels en modell som innebär ämnesbetyg genomgående i alla ämnen. En modell som är genomgående och gäller för alla ämnen bedömer utredningen som tydligare, mer stabil och mer likvärdig för yrkesprogram och högskoleförberedande program.

Utredningen bedömer att ett helt ämnesbetygssystem är att föredra och att det bör bygga på en ämnesutformad gymnasieskola.

En utredning bör tillsättas för att ta fram nödvändiga författningsförslag och belysa ytterligare konsekvenser. Skolverket bör vidare ges i uppdrag att anpassa ämnen och program.”

En utredning föreslår en utredning… Det låter kanske inte så upphetsande men är faktiskt klokt. Att göra om gymnasiet så att man kan använda ämnesbetyg är ett större arbete än vad den nuvarande utredningen kan göra. Men en sådan ny utredning bör tillsättas snabbt så att ett skarpt förslag inte dröjer för länge. En ämnesbaserad gymnasieskola är mycket bättre för lärares och elevers möjlighet att arbeta långsiktigt med kunskapsutveckling.

Reagera på inlägget:

Vi vet ingenting om lärarutbildningens kvalitet

Det finns förmodligen ingen utbildning som så många har en åsikt om som lärarutbildningen. De flesta röster som hörs säger dessutom att den är av bristande kvalitet. Men vad vet vi egentligen om utbildningarnas kvalitet?

Vi kan vara överens om att ingen utbildning är den andra lik och att kvaliteten därmed varierar från lärosäte till lärosäte. Varje lärosäte arbetar naturligtvis på sitt sätt för att förbättra kvaliteten och har egna måttstockar på hur den är, men det enda officiella vi egentligen har att gå på är UKÄ:s bedömning.

Hur gör då UKÄ sin bedömning av lärarutbildningarnas kvalitet? För den som inte är helt insatt kan man förenklat säga att det är två olika aspekter som avgör. Dels är det examenstillstånden, då varje lärosäte får ansöka om rätten att bedriva utbildning och dels är det UKÄ:s granskningar av studenters självständiga arbeten.

Men frågar man studenterna säger de att ett examenstillstånd inte betyder ett jota. Även om en utbildning ser bra ut på pappret med tillräckligt många professorer och liknande betyder det inte att utbildningen i verkligheten ser lika bra ut.

Frågar man arbetsgivarna säger de att ett bra självständigt arbete inte säger ett dugg om hur bra lärare studenten är. De självständiga arbetenas kvalitet kan ju enkelt höjas genom att lärosätena lägger mer tid på att få studenterna att skriva just självständiga arbeten och ger dem mindre tid för ämneskunskaper, metodik och didaktik.

Så vad vet vi egentligen om lärarutbildningarnas kvalitet? Egentligen ingenting. Åtminstone vet vi ingenting om hur bra lärare lärarutbildningen producerar. Och det är väl det som är lärarutbildningens syfte, om jag inte missförstått.

Nej, det som saknas är en uppföljning av lärares resultat ute på skolan. Vi kan mäta hur skickliga lärare är, det görs redan och har gjorts länge (det finns mängder av forskning, bara googla), så möjligheten är inte ett problem. Resurser skulle kunna vara ett problem om vi ska ha forskare till att undersöka varje nyutexaminerad lärare. Men om vi nu kan mäta lärares skicklighet så bör det också gå att utforma någon form av prov som ges sista terminen som åtminstone säger mer än ett självständigt arbete. Om inte det så något annat som faktiskt mäter det vi vill och inte det som är enklast att mäta.

Först och främst måste vi dock sluta prata om lärarutbildningens kvalitet som om vi faktiskt vet någonting om den. Vi vet helt enkelt inte hur bra lärare utbildningarna runt om i Sverige producerar. Allt arbete som görs runt om på lärosäten och på UKÄ görs i viss mån i blindo. För även om man vet mycket om kvaliteten på studenters arbeten, tentor och inlämningar, om hur mycket lärarledd tid studenter har eller vad de tycker om sin VFU så vet vi inte hur de presterar i verkligheten.

Reagera på inlägget:

Jag blir tokig på dumheterna kring de nationella proven

Jag hade bestämt mig. Men det gick inte! Jag skulle inte skriva något upprört om de nationella proven i år. Det fick räcka med att jag gjorde det 2014 och 2015, men jag blev tvungen att återigen belysa problemen. Jag är för upprörd för att låta bli.

Skolverket har hittat på att bedömningsanvisningarna inte skickas ut förrän efter det att sista delprovet skrivits. Detta för att det inte ska läcka ut. Vid det här laget vet ni hur det gick för oss som har engelska. Facit försvann på grund av ett allvarligt fel i Postnords hantering. Skolverket har dock lovat att facit ska vara skolorna tillhanda senast 29/4. Med tanke på de frustrerade kommentarerna som florerar under fredagen (29/4) i olika Facebookgrupper har Posten inte lyckats med uppdraget! Att bedömningsanvisningarna inte kommer leder till galenskapen att vissa lärare har konstruerat egna “facit”. Jag blir tokig! Hur svårt kan det vara att hålla sig till givna spelregler? Hur rättssäkert är det?

Även om det är oerhört frustrerande för oss engelsklärare att anvisningarna kommer sent så är det ingenting emot vad grundskolans SO-lärare känner. Deras prov ligger den 17 och 19 maj. Sista delprovet är på en torsdag. Om bedömningsanvisningarna skickas ut efter sista delprovet går de ut på fredagen och är lärarna tillhanda på måndagen den 23.

För gymnasiet är det samma sak och nästan värre, då till exempel Engelska 5 ligger 4 och 10 maj och Engelska 6 den 3 och 12 maj. Ska de lärarna arbeta med alla dessa prov efter den 10/12 maj och inte kunna göra något mellan de olika delproven? Gymnasielärarna har ännu fler prov att ta sig an än vad vi på grundskolan har. På vår skola ska betygen dessutom vara satta och rapporterade den 30 maj. Visst, NP är ett prov i mängden men det är trots allt kanske det sista “stora” bedömningstillfället som finns i det SO-ämnet för år 9. Hur i hela friden är det tänkt att SO-lärarna ska hinna rätta dessa prov på ett rättssäkert sätt? Om bedömningsanvisningarna hade skickats effektivt, det vill säga digitalt och direkt efter genomfört prov, hade SO-läraren kunna börja rätta under tiden eleverna skriver delprov 2.

Att kunna göra så underlättar väldigt mycket. Som det är nu kommer SO-lärarnas och gymnasielärarnas arbetsbelastning vara enorm i slutet av terminen. Om materialet hade skickats på samma sätt som för oss som har moderna språk vore det, enligt mig, inget problem. De nationella proven i tyska ligger under Bedömningsportalen där det krävs lösenord som du måste kvittera ut hos din rektor.

Ni som läser och inte är lärare kanske tänker: “Jisses, vad spelar några dagar för roll?” Men det gör det faktiskt. I dessa tider jobbar vi väldig mycket och där är några dagar hit eller dit väldigt viktiga. Observera att detta inte är något gnäll över hur jobbigt läraryrket är. Det är bara ett konstaterande och fakta att vår arbetsbelastning varierar stort under året. Tanken att förebygga att bedömningen läcker ut är säkert god, men det fungerar inte i praktiken. Tänk om!  

Problem nummer två är att många skolor inte visste om att bedömningsanvisningarna skulle komma senare och hade bokat in sambedömningsdagar där vikarier kallats in. Självklart ligger ansvaret här på skolans rektor då Skolverket gett ut informationen på sin hemsida. Här upplever en hel del lärare nu en stor frustration. De får inga nya bedömningsdagar utan förväntas göra arbetet på sin fritid.

Det kostar tydligen för mycket att omarrangera. De vikarier som var inkallade kunde man inte ställa in.

Detta är ju inget som ska drabba den enskilde läraren. Vi ska få tid till att bedöma de nationella proven. En organisation kan inte vara så stelbent. Det måste gå att vara flexibel när förutsättningarna ändras. Ni lärare som inte får tid måste tydligt sätta ner foten. Rektor måste se till att arbetssituationen är hållbar och det är absolut inte meningen att vi ska arbeta dygnet runt. Våga vägra rätta på er fritid!

Problem nummer tre, som jag inte heller skulle skriva om, men fingrarna ändå knattrar iväg kring, är den otroligt låga kunskapsnivån som krävs för betyget E, nedre skiktet i engelska. För mig är det vansinne att en text där eleven inte ens behärskar punkt och stor bokstav kan nå E. Tyvärr är texten under sekretess så jag kan inte visa den.

När jag ändå är igång kan jag konstatera att trots att vi engelsklärare, både på grundskolan och gymnasiet, har protesterat i många år ser bedömningen exakt likadan ut. Det är fortfarande F, E-, E+, D-, D+, C-, C+, B och A  som texterna ska bedömas enligt. Det värsta av allt är nog att det inte ens finns en exempeltext att utgå ifrån när det gäller D övre skiktet. Vi sätter aldrig annars dessa betyg på uppsatser, så hur i hela friden ska vi veta vad som är ok för D+? Hur ska helt nyutexaminerade lärare kunna bedöma NP? Ska vi gissa? Jag begriper det verkligen inte. Dumt är det så det förslår.

För att inte tala om dumheten i att eleven kan bli underkänd på ett helt delprov som till exempel uppsatsen och ändå få E trots att det absolut inte fungerar så när eleven får sitt slutbetyg.

Jag är arg. Det framgår nog. Nu går jag ut och rensar ogräs i stället – det är nog bättre för hälsan.

/Sara

Reagera på inlägget:

Policyidéerna för skolan är värda att spridas överallt

Jan-Eric Gustafsson, Sverker Sörlin och Jonas Vlachos lämnade i förra veckan ifrån sig en av de senaste årens bästa och viktigaste rapporter om den svenska skolan. Den heter ”Policyidéer för svensk skola” och jag uppmanar varje person som läser det här inlägget att ladda hem och läsa den (författarna beskriver också rapporten i korthet i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Till skillnad från så många andra rapporter som haglar över oss från höger och vänster är den här inte skriven av en intressegrupp som representerar ett smalt intresse. Inte heller är den skriven bara från till exempel en nationalekonomisk, eller bara en pedagogisk horisont, utan är en balanserad produkt som bygger på både mycket empiri. Men – vilket är viktigt – också har en djup förankring i den svenska skolans grundläggande värderingar. Just det senare är något som jag verkligen uppskattar; man lyfter frågan om vad vi har skola för – egentligen – och hur en skola med det syftet bör gestaltas.

Rapporten som innebär slutet för ett flerårigt forskningsprojekt inom Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) ger både en bakgrundsbild och slutar med ett antal rekommendationer. Jag tar mig friheten att citera dessa ur deras debattartikel:

1. Lärarna.

I nuläget är lärarprofessionen den viktigaste av Sveriges utbildningsfrågor. Denna grupps eftersläpning och statustapp är en nationell olycka. Både kommunaliseringen och friskolereformen har bidragit till detta, men också högskolepolitiken har bidragit. På senare tid har insikten vuxit om lärarnas betydelse, men tempot och ambitionsnivån i åtgärderna måste höjas.

• Utveckla lärarlegitimationen. I sin nuvarande form är den delvis missriktad. Den bör istället fungera som en validering för att öka tillflödet av kompetens från andra kompetensområden och andra länder.

• Stärk lärarutbildningens attraktionskraft genom förstärkt forskningsanknytning, ökning av de praktiska inslagen i utbildningen och resursförstärkningar.

• Satsa långsiktigt och kraftfullt på fortbildning och kompetens hos lärarna, knyt fortbildningen till volymförändringar i elevkohorterna, dvs fortbilda extra mycket under år när elevkullarna minskar.

• Anpassa lärarnas löner till andra högutbildade tjänstemannagruppers.

2. Kunskapsuppföljningen.

Betygsinflation, ett förvirrande och dysfunktionellt betygssystem och systematiska orättvisor i kunskapsbedömningen undergräver moral och framtidstro i svensk skola. Följande åtgärder bör övervägas.

• Inför en nationell resultatuppföljning.

• Ge lärarprofessionen huvudansvaret för sammanvägningen av betygssättningens kriterier.

• Kvalitetssäkra betygen på skolnivå genom att koppla dem till skolans genomsnittliga resultat på nationella prov.

• Ge lokal beslutanderätt över betyg före högstadiet. Detta skulle en gång för alla desarmera den skadliga debatten om betyg i de lägre stadierna. Ingen forskning kan visa att dessa betyg gör någon nytta, men troligen gör de heller ingen större skada.

• Ersätt gymnasiets kursbetyg med ämnesbetyg.

• Ge alla elever tillgång till goda gymnasieutbildningar, oavsett eventuella icke godkända grundskolebetyg.

• Minska tröskeleffekten i meritvärderingen mellan de lägsta betygsstegen (F och E). Idag ger det större effekter på en skolas samlade meritvärde att höja från F till E än att satsa på att nå bättre resultat.

3. Myndighetsstrukturen.

Styrsystemet för svensk skola är otillräckligt. Skolverket och Skolinspektionen gör i och för sig nyttiga analyser. Men mot de stora förändringskrafter som påverkar svensk skola negativt saknar man strängt taget instrument. Kommunernas roll är central, men mycket litet kan i praktiken göras för att kommunerna skall göra rätt. Alltför litet fokus läggs på att stödja förbättringsarbete.

• Ge kommunerna ett bindande uppdrag att aktivt nedbringa bristande likvärdighet (det vill säga ett ansvar för att skollagen efterlevs).

• Se över myndighetsstrukturen med sikte på att skapa regionala stödorganisationer – av typen ”länsskolnämnder” – för skolornas kvalitetsutveckling och fortbildning av lärare.

4. Marknadisering och skolval.

Friskolereformen 1992 styrdes av marknadsfrämjande värderingar med en stark betoning av elevers och föräldrars fria val. Mångfald, pedagogisk förnyelse och konkurrens förutsattes leda till högre utbildningskvalitet men reformen gjordes inte utvärderingsbar eller politiskt prövbar i framtiden.

Idag är det tydligt att marknadslösningar på flera sätt är svårförenliga med skolans uppdrag. Likvärdighet syftar till att stödja svagpresterande enheter medan marknadslogikens förhoppning är att dessa slås ut. Vi har alltså ett system som försöker dra åt två håll samtidigt. På motsvarande sätt skapar marknadslösningar segregationstendenser som man på politisk väg försöker motverka. Det finns även myndighetsaspekter inom skolväsendet som är svårförenliga med en kommersiell logik.

Vi kan därför inte se annat än att en ansvarsfull utveckling av svensk skola inte i samma grad som hittills kan förlita sig på marknadsbaserade lösningar. Istället krävs ett förtroendefullt och likvärdighetsskapande samarbets- och resursfördelningssystem, vilket bland annat rimmar illa med möjligheten att föra resurser ur verksamheten. Samtidigt finns ett värde av mångfald. Våra förslag är därför:

• Inför en nationell skolpeng, viktad efter elevernas förutsättningar och behov, liksom efter andra strukturella kostnadsskillnader.

• Skärp etableringskraven för fristående utbildningsanordnare.

• Begränsa kraftigt möjligheten till vinstutdelning för privata utbildningsanordnare.

• Komplettera vinstutdelningsbegränsningar med en offentlig infrastruktur för lån till godkända utförare.

• Inför lottning som metod att fördela översökta friskoleplatser, exempelvis genom lottning inom kvotgrupper som motsvarar kommunens genomsnittliga elevsammansättning.

• Utveckla nya, icke-kommersiella modeller för skolval som tar tillvara kombinationer av geografisk närhet och mångfald.

Allt är kloka och genomtänkta förslag. Jag hoppas att dessa kan få genomslag och ett politiskt moment.

Min uppmaning till alla är: Läs dem och sprid dem. Bilda en studiegrupp kring deras förslag + OECDs rapport från förra året och börja jobba på en förändring! Tala om för politiker hemma och i Stockholm att det här är något du som lärare tycker är klokt!

Reagera på inlägget:

10 anledningar till varför jag tycker att de nationella proven är skräp

Det tar lång tid att läsa igenom alla artiklar, debattinlägg, utredningar, förslag, motioner, undersökningar och blogginlägg om de nationella proven. En sökning på ” de nationella proven” genererar ungefär en halv miljon träffar på Google. Att ta sig igenom allt detta kan man alltså glömma. Ett blogginlägg som lyfter alla aspekter skulle bli en roman à la Stephen King så jag kommer nöja mig med att lyfta det som jag tycker är dåligt, uselt, skrämmande och förfärligt med dagens prov.

1. De nationella proven tar alldeles för mycket tid för lärare att rätta. Tid som vore bättre att lägga på att undervisa elever. Tid som gör att lärare bråkar i kollegiet om vem som har fått mest prov att rätta i årets skörd och vem som kommit undan med minst. Tid som gör att lärare går in i väggen. Tid som gör att lärarstudenter väljer bort ämneskombinationer där man får nationella prov i båda ämnen.

2. De nationella proven är olikvärdiga. Varför? Därför att de rättas av lärare. Den mänskliga faktorn, också känd som tolkning, spelar därmed en betydande roll. Vet ni något annat som också är en tolkningsfråga? Betygen. Vi skulle med andra ord kunna titta på betygen istället och få ungefär samma likvärdighet nationellt.

3. De nationella proven är inte anonyma. Såvida inte lärare på olika skolor rättar varandras prov så kommer eleverna aldrig att bedömas objektivt. Jag har själv suttit med och lyssnat på bedömning i nationella prov i svenska på gymnasiet och trots att man i en grupp sambedömt har elevers tidigare prestationer eller ”hur hårt hen jobbat” påverkat bedömningen.

4. De nationella proven kan bedömas av vem som helst. Medan betyg endast får sättas av behörig lärare kan de nationella betygen bedömas av en obehörig lärare eller vikarie. Resultatet ska ändå vägas in i betyget. Hur relevant blir ett resultat som bedömts av någon utan tillräckliga kunskaper?

5. De nationella proven stressar elever bortom rim och reson. Proven ska inte avgöra en elevs betyg. Men det ska vägas in. Och eleverna vet om det. Dessutom får de bara en chans.

6. De nationella proven passar inte ihop med dagens betygssystem. Förutom tidigare nämnda att eleverna bara får en chans att prestera så vägs ofta flera olika kunskapskrav samman till ett betyg och kan därigenom kompensera varandra, vilket alltså inte är samma system som dagens betygssystem. Förvirrande? Absolut.

7. De nationella proven har ett splittrat fokus. De ska dels fungera som vägledande för läraren och dels visa på kunskaper på en nationell nivå. Två syften som inte gifter sig särskilt bra med varandra.  Formativt? Summativt? Formsumtivt? Ingen vet.

8. De nationella proven är dyra att genomföra. Vem tar hand om eleverna när lärarna rättar prov? Vikarier. Och vad gör vikarier? Jo, kostar pengar. Massvis med pengar.

9. De nationella proven får ofta kritik på utformningen. Mången gång har centralt innehåll blandats samman med kunskapskrav, relativa system används vid betygssättning, frågor är felaktigt formulerade och så vidare. Men händer det någonting? Nej. För när problemen väl kan diskuteras öppet är det försent eftersom de är sekretessbelagda under så lång tid.

10. De nationella proven fungerar inte. Det här säger jag utan någon som helst grundlig undersökning och ni får ta det med en skopa salt om ni vill men låt oss titta på utvecklingen. Skolverket menar att provens syfte är att vägleda lärare i betygssättningen. Trots detta ser vi en ökande betygsinflation. Proven ska dessutom visa på kunskaper nationellt, men då tillförlitligheten är svag läggs mer fokus på PISA, Timms och liknande undersökningar. Alltså är det ingen som egentligen har någon nytta av nationella proven utan de har snarare blivit något alla gör men ingen ser någon mening med.

Man skulle kunna tolka det här som att jag är helt emot detta månghövdade monster som man kallar nationella prov men sanningen är raka motsatsen. Jag tycker de nationella proven är jätteviktiga. Rätt utformade och centralt rättade digitala prov skulle kunna ge en översikt över elevers kunskapsinhämtning, stävja betygsinflation, ge ett stöd till lärare, stödja politikers beslut om resursfördelning, ge elever stöd i betygssamtal, främja likvärdigheten och framförallt bidra till en bättre skola. Så vad väntar vi på?

Reagera på inlägget:

Sidor