Annons

Skolstart – och leveransdags

Under den senaste veckan har skolorna slagit upp sina portar för ett nytt läsår. Efter en het sommar samlas återigen elever och lärare. Varje läsår är en nystart. Den förväntan som vi lärare och studie- och yrkesvägledare känner när vi möter utvilade elever, utgör en stark stimulans för oss att komma ur startblocken och göra en rivstart på arbetet med att förmedla kunskaper och färdigheter.

Den känsla av nystart som vi lärare känner inför läsårsstarten önskar jag även ska infinna sig i två andra sammanhang, valet och den kommunala avtalsrörelsen. Höstterminen 2018 skulle kunna vara början på en utveckling som gynnar förutsättningarna för en positiv resultatutveckling i den svenska skolan.

Om drygt två veckor kommer vi att gå till valurnorna i Sverige. Skolfrågorna står högt på agendan, precis som 2014. Under det senaste årtiondet har vi dock sett hur skolfrågorna utgjort tillhyggen på det politiska slagfältet i stället för man att utifrån olika utgångspunkter enas om att lösa de problem som måste lösas i den svenska skolan. Därför önskar jag en nystart efter 9 september så att hållbara lösningar på sedan länge kända problem kan arbetas fram i konstruktiva regeringsförhandlingar. Skolan får inte enbart utgöra stoff för plakatpolitik.

Skolkommissionen lämnade förra året ett antal förslag för en mer kvalitativ, hållbar och likvärdig skola. Börja med att göra verklighet av förslagen, så att vi framför allt kan få en finansiering som oavsett huvudman ger likvärdiga förutsättningar för alla.

Inom den kommunala sektorn har vi ännu inget nytt centralt kollektivavtal på plats. De medlare som parterna gemensamt utsett kunde inte lämna något bud före sommaruppehållet. När nu medlingen återupptas förtjänar landets lärarkår en rejäl nystart med ett nytt avtal som med kraftfulla åtgärder leder skolverksamheten i rätt riktning. Den nystartskänsla som infann sig i landets klassrum vid läsårsstarten skulle kunna förstärkas med ett bra avtal.

Ska det nya avtalet lyckas måste det till kraftfulla insatser för att på allvar ta tag i lärares arbetsbelastningsproblem. En skola med positiv resultatutveckling förutsätter att lärarna ges reella förutsättningar för att bedriva kvalitativ undervisning.

Det finns vissa moln på himlen som skymmer framkomligheten i medlingen. Skolan ska tydligen inte fungera på skolans villkor, utan ska i stället vara som alla andra kommunala verksamheter. Det är helt obegripligt att en fråga som turordning vid arbetsbrist får blockera avtalet, om man verkligen vill åstadkomma resultat som gynnar kreativa lösningar. Öppna ögonen och inse att vi står inför en pyramidal lärarbrist. I ett sådant läge är det inte ansvarsfullt att framhärda i att frågor om arbetsbrist ska prioriteras. 

Det finns stora möjligheter att göra läsåret 2018/2019 till något speciellt. Men, det kräver en rejäl nystart i såväl den politiska hanteringen av skolans frågor som i den kommunala avtalsrörelsen. Den gemensamma nämnaren för ett lyckat resultat är att bry sig om skolan, inte använda den för andra syften.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #6 2018

Reagera på inlägget:

Hur jobbar lokala politiker för en likvärdig skola?

Målet med den likvärdiga skolan är viktigt för mitt och Lärarnas Riksförbunds arbete. Inte en skola som är likadan, utan en skola som är likvärdig vad gäller kvalitet och kunskaper. För att det ska kunna bli verklighet måste lärare och studie- och yrkesvägledare få möjlighet att göra ett bra jobb. Lärarnas och studie- och yrkesvägledarnas uppdrag är en förutsättning för den likvärdiga skolan – som också är det som riksdagen slagit fast i skollagen att vi ska ha.

Det är så mycket som visar på att vårt styrsystem för skolan inte fungerar. I sin granskning av den svenska skolans resultat har OECD lyft den svaga och splittrade styrningen av skolan. Sverige har ett mycket decentraliserat utbildningssystem, där skolägare och kommuner styr. OECD hade faktiskt svårt att hitta vem som var ansvarig för elevernas skolgång, var det föräldrarna, kommunen, skolan?

Med dagens styrsystem är det kommunerna som finansierar skolan, men de vi förhandlar med är paraplyorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, och de vill inte förbinda sig till någonting å sina medlemmars vägnar. 

I tidningen Dagens Samhälle intervjuades nyligen olika kommunpolitiker och flera uttryckte att: ”Här spelar inte rikspolitiken någon roll, vi måste lösa de konkreta problemen i vår kommun.”

Då kan man fråga sig: Hur ryms en skola med nationella styrdokument i den verkligheten? Som de uttryckte sig så bekräftades bara att kommunen är rätt instans för att ta hand om till exempel skolskjuts, frukostservering och det övriga praktiska runt skolan, eller ”de konkreta problemen” som kommunpolitikerna uttrycker det. Men innehållet, själva undervisningen, det nationella uppdrag vi som lärare och studie- och yrkesvägledare har, kan inte skilja sig åt beroende på vad huvudmän tycker eller tänker.

I år är det valår och jag vill uppmana dig att ta reda på mer om partiernas skolpolitik inför valdagen. Och vi ska inte nöja oss med att bara se vad partierna säger på den nationella nivån, utan ta reda på vad lokala politiker säger och hur de agerar när det gäller skolan i förhållande till andra frågor i kommunen. Byggs det ishallar och rondeller eller satsas det på skolan och lärarna och syvarna? Det är frågor som avgör framtiden på lång sikt för landet – och även för den enskilda kommunen. Passa också på att göra Lärarnas Riksförbunds valkompass som finns på lr.se/valkompass.

Håll förresten också utkik på Skolvärldens webb framöver om du vill hålla dig uppdaterad. Här kommer partiledare och politiker intervjuas på webb-tv av lärare med koll på skolans verklighet. Det kommer bli intressant.

Och för alla er som är nyexade och efter sommaren ska ut i skolorna och komma in i lärar- eller vägledaryrket: Ni kommer att upptäcka att, trots de strukturella, övergripande problemen, som också syns i vardagen, så är det ett underbart yrke ni kommit till. Det kan vara fullt av glädje och inspiration. Det är en sådan skola som Sverige behöver om vi ska ta oss tillbaka till att vara en kunskapsnation i toppklass.

Vi ses i höst! 

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #5 2018

Reagera på inlägget:

Vi måste värna om tilliten till lärarna

I dag är begreppet ”tillit” på modet. Från politiskt håll driver man på för en mer ”tillits-baserad styrning” av offentlig sektor och menar att bland annat lärare ska få ökade möjligheter att vara proffs, befriade från pekpinnar
uppifrån. Regeringens utredning Tillitsdelegationen har arbetat med detta under några år och ska lägga fram förslag om hur tilliten kan stärkas.

Ökad tillit till professionen är bra, om det kombineras med rimliga förutsättningar och inflytande över det egna arbetet. Men det är en lång väg att vandra för att i praktiken nå dit. 

Lärare som var verksamma på 70- och 80-talen vittnar ofta om att de kände att det fanns en tillit till deras professionella kompetens och att denna tillit genomsyrade skolsystemet som helhet. 

Denna tillit har tyvärr försvunnit successivt och ersatts av kontroll och ökad styrning. Den professionella friheten för lärare har beskurits, en utveckling jag själv upplevt i mitt lärarjobb. När jag började jobba 1997 kunde man som lärare på min skola ställa upp med kort varsel på till exempel öppet hus. Man visste att man kunde ”få tillbaka” tiden senare. Det fanns utrymme för ett givande och tagande. I takt med alla effektiviseringskrav så försvann detta utrymme. Kontrollen ökade och friheten minskade. 

En kringskuren professionell frihet är en av anledningarna till att läraryrket har minskat i attraktivitet. Den minskade tilliten till, och ökande kontrollen av, lärarkåren har också bidragit till att arbetsgivarna i högre utsträckning ifrågasatt lärare. Man har inte lyssnat när lärare larmat om hög arbetsbelastning, stress och dålig arbetsmiljö. Ökad arbetsbelastning och bristande tillit har lett till ökad psykosocial ohälsa. Lärarjobbet, som egentligen är helt fantastiskt, minskar i attraktivitet och vi har en lärarbrist som tyvärr bara ökar.

Med denna dystra verklighet, parad med en beslutsamhet att det går att förändra, gick vi in i avtalsförhandlingarna med SKL. Ökad tillit kommer att ta tid, men kan vi på allvar börja prata om det som behövs för att göra läraryrket mer attraktivt, och därigenom se till så att fler (alla) elever möts av en legitimerad lärare i klassrummet, så har vi kommit en bra bit på vägen.

När vi inledde våra avtalsförhandlingar med SKL i mitten av januari visade de dokument vi utväxlat att vi stod långt ifrån varandra. Därefter har det förhandlats sedan mitten av januari och det har varit, och är, tufft. I skrivande stund vet jag inte om vi lyckas förhandlingsvägen eller inte, men vi är fast beslutna att göra vårt bästa för att övertyga SKL om att vi har förslagen som är bra både för våra medlemmar och som kan bidra till att lösa lärarbristen för arbetsgivarna. 

Lärarna är en profession som tar ansvar, men som måste ges frihet att utöva yrket under rimliga förhållanden för att det ska fungera.

Om en ökad tillit till professionen förverkligas är mycket vunnet. Läraryrkets attraktionskraft kan öka och lärarkåren kan på allvar få den status som den egentligen redan förtjänar. Självklart ska vi också som profession varje dag fortsätta ta vårt ansvar så att eleverna får de kunskaper de behöver. På så vis ska vi göra vårt för att förtjäna den tillit vi ber resten av samhället visa oss.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #4 2018

Reagera på inlägget:

Varje lärarutbildning måste erbjuda moderna språk

Uppdraget som president i ATEE (Association for Teacher Education in Europe) har gjort att jag har uppmärksammat situationen för moderna språk på sista tiden, både nationellt och internationellt.

EU:s målsättning är att alla medborgare i Europa ska kunna tala två främmande språk. I Sverige har vi långt kvar till detta europeiska strävansmål. Moderna språk är de språk som talas idag. Begreppet sätts ofta – särskilt i akademiska sammanhang – i motsats till klassiska språk (latin och grekiska), som handlar om två historiska språk.

Studier i moderna språk i Sverige förknippas ofta begreppet med tyska, franska och spanska som är eller har varit tillvalsämnen i grundskolan och gymnasieskolan. Det obligatoriska skolämnet engelska tillhör inte begreppet moderna språk.

Hur är det då med moderna språk i Sverige? Var tredje niondeklassare, exempelvis, väljer att inte läsa moderna språk. Det är en illavarslande trend då dagens globala samhälle är förknippat med flerspråkighet, nätverk av internationella aktörer i personers professionella och personliga sfär gör att mångkulturella, språkliga och sociala erfarenheter samspelar och efterfrågas i samhället.

Språkkunniga medborgare är en förutsättning för ett inkluderande förhållningssätt både professionellt och personligt i sociala sammanhang. Språk fördjupar och utvecklar personers livskvalitet.

Lärarnas Riksförbund befarar att ämnen som moderna språk på sikt kommer att försvinna från skolan om inte krafttag tas nu för att säkra lärartillgången. Det här har varit känt länge, men motåtgärderna har inte varit överdrivet många. Åsa Fahlén, LR:s ordförande, intervjuades i tv och hon anser att lärarutbildningen ska koncentreras till färre enheter, så att flera möjligheter att studera moderna språk kan erbjudas blivande studenter. Detta är en förödande hållning i nuläget.

Självklart behöver alla lärosäten som utbildar lärare idag vara kvar och samverka kring utbudet av moderna språk. Enheter kan i nära samverkan erbjuda ett mycket rikt utbud av kurser i moderna språk för blivande lärare. Det går alldeles utmärkt att få ett större och bättre utbud i moderna språk i nära samarbete mellan lärosäten, utan någon koncentration av lärarutbildningen till färre lärosäten. 

Vi har en alarmerande brist på behöriga lärare, sjunkande elevresultat och färre elever som läser vidare på avancerad nivå. Att i detta läge tala för att minska antalet lärosäten är ett mycket kortsiktigt tänkande. Den synnerligen dåliga planeringen av dimensionering och lokalisering av lärarutbildning har både påverkat kvaliteten i lärarutbildningen och naturligtvis tillgången på behöriga lärare. Moderna språk är viktigt och ska erbjudas vid varje lärosäte som utbildar lärare.

Utbildningsdepartementet kan naturligtvis besluta om samplanering för ökat utbud av kurser i moderna språk. De har täta överläggningar med rektorer vid landets lärosäten och makten finns att påverka utbudet i moderna språk. Det handlar inte enbart om att rigga utbildningsvägar. Studenterna måste också vilja utbilda sig i moderna språk och det är problemet idag. Här kan naturligtvis Lärarnas Riksförbund göra en viktig insats.

Reagera på inlägget:

Lika lön för lika arbete?

I den senaste säsongen av Fröken Friman synliggörs de spänningar som skapas i och med att många män inte ville låta kvinnorna ta del av den fackliga kampens gemenskap. Vid tiden säsongen utspelar sig finns yrkesarbetade kvinnor, men de arbetar inte på samma villkor som männen.

Detta fick mig att börja tänka på oss lärare. I vårt yrke ser vi skillnad mellan könen vad gäller såväl undervisningsområden som lön, där manliga medlemmar i LR tjänar i genomsnitt cirka 6000 kronor mer per år. Skillnader som är arv från svunna tider. Arv som jag tror vi vill lämna bakom oss.

Det är i dessa svunna tider jag tar avstamp i detta inlägg. Vi börjar dock inte under medeltidens katolska skola, eller 1700-talets revolutionära idéer om jämlikhet. Vi ska börja under den industriella eran.

Kvinnor som arbetskraft

Under 1800-talet kommer en ny arbetsmarknad att efterfråga ny arbetskraft. Den puritanskt präglade synen på kvinnan kommer att luckras upp, nu när hon efterfrågas på arbetsmarknaden, och grunden läggs för ett modernt industriellt samhälle där både män och kvinnor arbetar.

Men även om allt fler kvinnor arbetar, ses de som en tilläggsarbetskraft. En gift kvinna försörjdes av sin man och en ogift kvinna försörjer ingen familj och behöver därför inte ha en hög lön. Lönefrågan leder dock till att kvinnor och män blir konkurrenter där vissa anser att kvinnors närvaro på arbetsmarknaden håller lönerna nere.

Fler kvinnor yrkesarbetar dock, samt deltar i akademiska studier. 1800-talet är en tid då många lagar tillkommer just för att öppna upp akademin, som tidigare varit förbehållen män. 1923 kom dessutom behörighetslagen, något som skulle ge även gifta kvinnor möjlighet att yrkesarbeta på samma villkor som männen.

Sinnessvaga och underutvecklade kvinnor

Erstaviks folkskola med lärarinnan Hanna Lundström och skolklass. Skolan lades ner 1935, byggnaden brann ner 1966. Bilden är från 1902. Bildkälla: wikimedia commons

Att kvinnor gav sig ut i det offentliga livet var nytt och många hade svårt att vänja sig vid tanken. Den tidigare biologistiskt präglade synen på kvinnor menade att hon var av ett svagare psyke. Hennes energi skulle inte heller räcka till att både föda friska barn och studera. En svensk medicinare dokumenterade under tidigt 1900-tal att en småskolelärarinnas sinnessjukdom berodde på en intellektuell överansträngning hon dragit på sig genom deltagande vid seminarier. Många av de lösningar som kommer att presenteras för kvinnor vid denna tid utgår ofta ifrån att hon är svagare än mannen. Enligt många skulle därmed kvinnan särskiljas från mannen, eftersom hon ändå inte kan konkurrera med honom. Hon ska således välja yrken som präglar hennes moderlighet, en egenskap som för övrigt ses som väldigt positiv. 

Kvinnan som aktiv medborgare

Industrialiseringen har tagit plats i Sverige. Kvinnor har med många förbehåll och trots många hinder börjat arbeta och utbilda sig. Demokratin växer fram och kvinnor inser att de kan förändra samhället om de börjar organisera sig. Hon strävar efter rösträtt och den manliga dominansen hotas. Kvinnor kan bli aktiva medborgare.

Denna politiska utveckling går också att koppla till folkskolans införande. Något som inte alls sågs som positivt vid 1800-talets mitt. Den var dyr och det var besvärligt att inte i samma utsträckning kunna använda barn som arbetskraft. För att hantera motståndet instiftas småskolor, vilka ska ligga nära hemmen. På småskolorna arbetade framför allt lågutbildade kvinnliga ungdomar eftersom de var billiga att anställa. Det fanns två vinster med detta: kvinnor fick in en fot i det svenska skolsystemet och motståndet mot skolorna minskade. Kvinnors undervisning av små barn var inget nytt, det fanns en lång tradition av detta. Det nya är titeln lärarinnor, vilket småskolans undervisande kvinnor från år 1887 kommer att få kalla sig. Småskolan blir en succé. Den är både billig och bildande.

Den fattiga lärarinnan föds

Folkskollärarinnan vid Jakobs folkskola, Hilma Bergman, ca 1893. Bildkälla: Wikimedia Commons I och med den nya yrkestiteln händer det något för kvinnor inom lärarbanan. Man vill inte att småskolans personal, som är billig i drift, ska konkurrera ut folkskolans examinerade lärare. Många familjer fortsätter dessutom skicka sina äldre barn till småskolan, eftersom den ligger närmare. Staten sätter tydliga gränser mellan småskolan och folkskolan, där småskolan hamnar i en klart underordnad position.

Småskolans lärarinna blev en del av ett lärarproletariat. Hon levde under miserabla förhållanden och saknade ända fram till sekelskiftet såväl minimilön som pension och uppsägningstid. Hon tjänade klart mindre än andra yrkesarbeterskor och behövde ofta ha ett extraarbete.

Inom folkskolan var inte heller kvinnans närvaro ovanlig. Hon ansågs lämplig för undervisning utifrån sin kvinnliga natur och medelklasskvinnan hade dessutom bra moral. Medelklasskvinnan hade sedan länge arbetat som guvernant. År 1856 fastslogs det att kvinnor skulle anställas inom folkskolan, trots att hon då skulle konkurrera mot männen. Hon fick dock inte leda skolan. Ur ett arbetsgivarperspektiv var kvinnans närvaro bra eftersom lönerna hölls nere.

Konflikter mellan män och kvinnor

Spänningarna mellan män och kvinnor inom folkskolan kommer att växa. Konkurrensen och lönefrågan skapar splittringar. Inom småskolan fanns grupper av kvinnor som arbetade organiserat för att uppnå pension, högre lön, arbetsbostad och dylikt. Här var splittringen inte densamma som inom folkskolan. Inom folkskolan uppstod konflikten framför allt mellan kvinnliga och manliga lärare.

Lärarnas arbetsmarknad var könssegregerad. Det ansågs att män och kvinnor var lämpade inom olika ämnesområden utifrån deras könsspecifika egenskaper. Fram till 1890 åtnjöt män och kvinnor inom folkskolan förhållandevis lika förutsättningar. Dock ser man då hur löneskillnaderna började öka och det diskuteras ett giftermålsförbud. Med oro för vidare försämringar kommer nu kvinnorna inom folkskolan att organisera sig. Kvinnor på styrande positioner minskar i antal, trots att antalet kvinnliga folkskollärare ökar. Vidare var också hennes karriärmöjligheter stängda och hon hade inga möjligheter att gå vidare till högre lärartjänster inom skolan.

Samtidigt minskar tillströmningen av manliga lärare, något man vill motverka. Argument från regeringshåll menade att män bygger upp och driver skolan, och därav förtjänade högre lön. Dessutom ansågs det biologiskt betingat att kvinnor orkar mindre. Detta kom att landa i löneregleringsförslaget och skapade en intensiv debatt, inte minst på riksdagsnivå.

Det blev dock inte någon statlig reglering av lönerna just då, även om debatten fick stor genomslagskraft. Det finns också de som menar att särskillnadssynen rörande mäns och kvinnors särart levde kvar längre i skolan än i resten av samhället. Men mot 40-talet beslutades att lönerna skulle vara jämlika.

Mot en jämställd arbetsmarknad

Vi kan dock konstatera att kampen för lika lön och en uppvärdering av kvinnors insatser fortfarande är på agendan. Även om det är på väg åt rätt håll känns det rimligt att fortsätta sträva mot att löneskillnader mellan män och kvinnor ska försvinna helt. Kanske kan vi även hoppas på att den moderna skolan i allt större utsträckning får barn och unga att uppleva att deras könstillhörighet inte styr yrkesvalen. Att alla möjligheter är öppna för alla barn och unga, och att det i sig ger en mer jämställd arbetsmarknad.

Reagera på inlägget:

Sidor