Annons

Tydligare måldokument skulle underlätta for skolan

Ibland undrar jag om inte den svenska skollagstiftningen är onödigt belastad med överdrivet goda och alltomfattande världsförbättrarambitioner i stället för att vara ett styrdokument för skolan.

Jag har de senaste åren tillbringat det mesta av min tid med att prata, skriva och läsa om skolutveckling. Jag har föreläst för och pratat med lärare, rektorer, tjänstemän och politiker på alla plan och inom en mängd olika organisationer. Oftast har de samtalen rört sig om hur man med någon form av forskningsbakgrund kan arbeta med utveckling av skola och av skolans kärnverksamhet.

Jag kan inte låta bli att känna det som om vi ofta tappar bort vad det är vi egentligen håller på med, speciellt när vi ska formulera måldokument. Jag har till exempel den senaste tiden funderat över följande skrivning i skollagen som ska ”reglera” det systematiska kvalitetsarbetet. Där står under rubriken ”Varje skolas utveckling”:

Skolans verksamhet måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Huvudmannen har ett givet ansvar för att så sker. 

Den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. 

Detta kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. 

Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan skolans personal och elever och i nära kontakt med såväl hemmen som med det omgivande samhället.

Men det här är ger väldigt lite styrning och vägledning. Det är så vittomfattande och så generellt så att det faktiskt inte är konstigt att Skolinspektionen för några år sedan rapporterade att de hade svårt att hitta bra kvalitetsarbete. Allt ska bli bättre och alla ska involveras. Och på något sätt blir det ju i en sådan skrivning svårt att peka ut var ansvaret egentligen ligger.

Jag tycker att den här typen av poesi borde bytas mot sakprosa med en tydligare mottagare. Det är klart att det är bra och föredömligt att involvera föräldrar och barn/ungdomar men det viktigaste är ju ändå att de som har skola som jobb tar sitt ansvar för det som de både är utbildade för och är förvaltare av. Hur mycket man involverar dessa måste vara beroende av den pedagogiska situationen.

Jag tycker att en sådan här alltomfattande text i stället borde vara riktad direkt till en profession. Så här, till exempel, under den fiktiva rubriken ”Varje lektions utveckling”:

Undervisningen måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Lärarna har ett ansvar för att så sker. 

Den dagliga undervisningen och lärarnas professionella ansvar för utvecklingen av den är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. 

Detta kräver att undervisningen ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. 

Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan lärarna, skolledning och huvudman.

En sådan här skrivning skulle också göra det möjligt för till exempel en Skolinspektion att fråga lärarna: ”Utvecklar ni er undervisning och hur?”.

Det blir en styrning med en mottagare. På samma sätt bör det finnas en tydligare skrivning som pekar på rektors ansvar och huvudmannens ansvar. Det är sedan givet utifrån professionens uppdrag att man i ett sådant kvalitetsarbete på olika sätt kommer att involvera elever och kanske också vårdnadshavare beroende på situation.

Reagera på inlägget:

Därför kan jag inte sluta tänka på Cecilia Vasa

Jag kan inte sluta tänka på henne. Ända sedan jag ramlade över henne i höstas är hon med mig överallt. Hon är en sådan gåta. Förfärlig i sina förhållningssätt, men av samma anledning även fascinerande. Hon är nog på inget vis en förebild, men ändå en person som verkligen gjorde uppror mot sin tids normer. Ställtiden är i alla fall igång (jag har väldigt lång sådan) och varje gång jag motionerar, duschar, lagar mat, städar eller ska sova så planerar jag för momentet ”Tonårsuppror i historien”. Där kommer hon att spela en ytterst central roll.

Tidigare blogginlägg har handlat om behovet av representation, det intersektionella perspektivet. Som lärare handlar detta även om att komma eleverna nära. Under hela deras skoltid fokuserar många ämnen, kanske i synnerhet de samhällsvetenskapliga, på vad vuxna gör. Vad de vuxna ställer till med för oreda och orättvisa, och vad de vuxna gör för att ställa till rätta andra vuxnas oreda och orättvisa.

UNGAS PERSPEKTIV

Ungdomars representation i undervisningen och skolböckerna är nog även den ganska dålig. För historieundervisningen handlar det nog också om att det rent historiskt är ett ganska flyktigt begrepp. Ungdomskulturen ”uppfanns” i mitten av 1900-talet och kom att prägla åren mellan barndom och vuxenliv. Nu kan man tycka att åren då man är ungdom har blivit allt fler. Ungdomstiden är lång. Och det är absolut en tid i livet som utmärker sig på olika sätt.

Som ungdomar har vi ett behov, och ett uppdrag, att definiera oss som egna individer. Vi definierar oss gentemot vuxenvärlden; våra föräldrar, de vuxna i skolan. Gentemot vuxna förebilder. Vi skaffar en egen musiksmak, egna åsikter, ett eget språk och egna intressen. Vi vill stå på egna ben. Ibland sker denna resa med buller och bång, ibland lite mer i smyg. Men den sker. Detta leder till att ungdomar bidrar till mycket positiv utveckling. Ta exemplet kring hur många nyord de bidrar med. Ungdomar är inte heller fast i de vuxnas normsystem, vilket leder till att de utmanar vår ibland bristande syn på rättvisa och jämlikhet. Hade vi inte haft en ungdomskultur hade samhällsutvecklingen, om inte stannat av, så i alla fall gått väldigt mycket långsammare.

Jag vill genomföra ett moment som kan handla om just denna tid i livet, då unga definierar sig som egna individer. När unga väljer en annan väg än de vuxna förebilderna runt dem gjorde. Tonårsupproret. Och det är där hon kommer in. Hon som nu varit med mig så länge. Lite som en följeslagare jag både gillar och ogillar. Hon som jag är så enormt nyfiken på.

Cecilia Vasa är tonårsupproret personifierad. Bildkälla: Wikimedia commons

CECILIA VASA f. 1540

Margareta Eriksdotter Leijonhufvud och Gustav Vasa är föräldrar till denna svenska prinsessa; Cecilia Vasa. Den mytomspunne och kanske skidåkande kungen, hade fullt upp med att sprida protestantismen i Sverige när Cecilia växte upp. Cecilia hade dock annat för sig än att hänge sig åt sin fars förehavanden.

Stilig greve på rummet

Cecilia ville krama ur det bästa ur livet. Hon missade aldrig en fest och är omskriven som en oerhörd skönhet. Tonårstiden var turbulent. Bland annat genom utomäktenskaplig samvaro med en stilig greve som sågs klättra in genom hennes fönster, tills dess Cecilias bror ertappade honom i hennes rum. Greven dömdes till fängelse, och eventuellt kastrering innan han sedan valde ett isolerat liv i celibat. Hovet försökte förmå det unga paret att gifta sig för att undvika skam. Men de ville inte. Denna skandal kom att kallas Vadstenabullret.  

Efter en hemlig fest med dans och vin som Cecilia ordnat tillsammans med sin syster och hovets musiker, infördes nya regler. Cecilia fick nu inte längre lämna slottet ensam, vara ute sent eller ta emot gäster.

Drömmen om att förbli ogift

Det var inte heller sällan Cecilia fick motta frierier. Och när ett av dem höll på att förverkligas tog hon kontakt drottning Elisabeth i England och bad om att få besöka henne. Cecilia önskade egentligen att få leva som ogift hovdam åt drottningen. Ogift förblev hon inte men hon reste till England och blev kvar där ganska länge. Dock så levde hon långt över sina tillgångar och tvingas sedan pantsätta kläder och smycken för att bekosta hemresan.

Sjöröveri och vapensmuggling

Väl hemma i Sverige försörjde sig Cecilia bland annat på att kapa skepp ute på Östersjön. Vissa skepp var helt lagliga att kapa. Prinsessan hade kapartillstånd för dessa. Cecilia och hennes flotta kapade dock även ganska många andra skepp. Varav hon blev anklagad för sjöröveri. Utöver detta valde hon att beslagta varor vid tullarna, illegalt exportera spannmål samt smuggla vapen.

Konverteringen

Efter ett antal fler olagliga kontroverser och konflikter med ena brodern kommer Cecilia att konvertera till katolicismen (på tal om att välja andra vägar än sina föräldrar) och lämna Sverige. Cecilia föder ett utomäktenskapligt barn i Baden, som tas ifrån henne.

Cecilia kommer att fortsätta leva över sina tillgångar och förblir skuldsatt. Hon väljer även att låta barnen gå i en katolsk skola, trots att de bor i ett protestantiskt område. Med många ovänner sprids många rykten om Cecilia Vasa. Bland annat det att hon startat en bordell i Antwerpen.

Med ett CV som rymmer utomäktenskapliga barn, sjöröveri, vapensmuggling, konvertering till katolicismen och kanske även start av en bordell blir Cecilia Vasa för sin tid hissnande 87 år. Hon överlevde alla sina söner, dock inte sin dotter, och dog sedan i Bryssel.

ANDRA TONÅRSUPPROR

Detta år finns inte tid, men någon gång vill jag ägna några veckor åt tonårsuppror. Jag vill prata om hur de sett ut genom historien. Resonera kring vilka normer man väjer att bryta mot. Hur såg tonårsupproren ut på 1500-talet, på 50-talet och hur ser det ut i dag? Har jag tur kommer det även finnas tid för att beröra nedanstående upproriska damer:

Drottning Kristina (f. 1626) som under hela sin uppväxt inte vill förlikas med den lutheranska religionsundervisningen hon får. Hon kommer sedermera att abdikera och konvertera till katolicismen.

Agnes von Krusenstjerna (f. 1894) var övertygad om sin egen genialitet, vägrade infinna sig i kvinnorollen och gifte sig med en man som familjen inte accepterade. Varav hon bröt kontakten med dem.

Magdalena Jalandoni (f. 1893) var en framgångsrik feministisk filippinsk poet som av sina föräldrar blev förbjuden att skriva. Trots det publiceras hon första gången redan vid tolv års ålder.

TILLSAMMANS ÄR VI OSLAGBARA

Tonårsuppror i buller och bång till trots tror jag dock vi vuxna har väldigt mycket att lära av ungdomar. Liksom de har av oss. Alla uppror är ju inte liksom Cecilia Vasas kantade av en hel del problematiska förhållningssätt, utan många kommer att bidra till att samhället utvecklas i en positiv riktning. Det blir nästan som en dialektisk process, där ungdomar drar framåt, och vi vuxna försöker hålla tillbaka. Syntesen blir att utvecklingen går lagom fort. Och att vi tillsammans blir oslagbara.

 

Reagera på inlägget:

Vi måste våga vara stolta över vår profession

När man träffar nya människor är en av de första frågorna ”Vad jobbar du med?” Mitt svar är förstås: ”Jag är lärare.” Ibland möts jag av positiv beundrande nyfikenhet, men oftare är det som att man nästan tycker synd om mig och undrar hur jag egentligen orkar …

Kontrasterna kanske är en aning överdrivet beskrivna. Men de är också en anledning till att jag i dag kämpar med skolfrågor som ordförande för Lärarnas Riksförbund. 

Mitt mål är att läraryrket även i Sverige ska vara ett ”högstatusyrke” och att lärare ska känna yrkesstolthet efter sin universitetsutbildning. Jag vill verka för att läraryrket ska vara attraktivt, och att lärare ska få tid att vara lärare och att utbildningen ska löna sig.

Det kräver att vi lärare blir ”kaxigare”. Men då måste vi få en ökad tillit till professionen från skolhuvudmännens sida, samt stöd och uppbackning från kompetenta och lärarutbildade rektorer. 

Bland annat behöver vi försvara tiden till för- och efterarbete. Det är den som ger kvalitet i undervisningen. Som gör det möjligt att se varje elev och att individualisera undervisningen. Som gör det möjligt att skapa förtroendefulla relationer mellan lärare och elev och som bidrar till att minska stressen för eleverna genom att det finns tid att förklara, lyssna och tydliggöra.

Lärare ska stå upp för sin professionalitet och ta ansvar för sitt arbete. Lärare ska bli lyssnade på när vi uttalar oss om vad vi behöver för att kunna utöva vårt yrke: när det finns behov av särskilt stöd, schemaförutsättningar, gruppstorlekar, läromedelsbehov osv. Lärare ska sätta gränser för eleverna och vara en del av fostransuppdraget. Lärare ska stå upp för demokrati, jämställdhet och alla människors lika värde, både här hemma och ute i världen. Läs mer om lärares viktiga insats i Syriens flyktingläger i Skolvärlden.

Skolan har en särställning i samhället. Det är både en rättighet och en skyldighet att gå i grundskolan. Sveriges regering har bestämt att alla barn måste gå i skolan och att skolan och dess personal ska ta ställning och stå upp för demokratiska värderingar. 

Detta gäller så klart även för studie- och yrkesvägledare. En kvalificerad studie- och yrkesvägledning är en viktig förutsättning för att ge eleverna de verktyg de behöver för att göra val för och i framtiden. Ett självklart krav från LR:s sida är därför att det ska krävas en studie- och yrkesvägledarexamen för att få anställning.

Vi ska, som lärare och studie- och yrkesvägledare, vara sakliga och allsidiga men vi måste stå upp för vissa värderingar. Det är alltså inte så att man kan avsäga sig detta som elev eller förälder. Här skiljer sig skolan från övriga delar av välfärden där det går att välja olika och att välja bort.

Och till sist, jag är väldigt stolt över att vara lärare. Världens roligaste jobb! För oavsett hur djup svenska skolans kris är och hur lång tid det tar att laga det som är trasigt så måste vi våga vara stolta över vår profession.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #3 2017

Reagera på inlägget:

Hög tid att ta ett helhetsgrepp på gymnasiet

Den svenska gymnasieskolan har ett överhängande problem som inga reformer hittills lyckats råda bot på. Varje år lämnar var fjärde elev gymnasie-skolan utan fullständiga betyg trots att en fullföljd gymnasieutbildning är avgörande för ungdomars framtida möjligheter. Ett litet land som Sverige har inte råd att tappa en så stor andel av varje årskull när vi ständigt går mot en allt mer kunskapsbaserad ekonomi. 

Den nya gymnasieutredningen har lämnat förslag på åtgärder för att alla unga ska påbörja och fullfölja en gymnasieutbildning. Vi välkomnar många av utredningens förslag, bland annat återinförandet av ämnesbetyg, grundläggande högskole-behörighet på yrkesprogrammen och ett estetiskt ämne. Det finns ett flertal viktiga förslag till bestämmelser som bland annat betonar huvudmannens och rektors ansvar att se till att eleven får det eleven behöver för att klara av utbildningen.

Jag vill dock poängtera att utredningens förslag bör ses som en del av en bredare strategi. Att utveckla en gymnasieskola där alla elever har möjlighet att lyckas kräver fler och mer omfattande åtgärder än de förslag som utredningen kommit fram till.

För att kunna påverka gymnasieskolans verkliga problem måste det till sådant som har betydelse i klassrummet. Framförallt tillgången till legitimerade lärare och behöriga studie- och yrkesvägledare samt att lärarna och vägledarna får rimliga förutsättningar att göra ett bra jobb. Skolan är till för eleverna och eleverna måste ges de bästa förutsättningarna att kunna ta till sig kunskapen. Då spelar den lärarledda undervisningstiden en avgörande roll. Gymnasieskolan måste åter få en reglering som innebär att en gymnasiepoäng motsvarar en garanterad undervisningstimme. Det är också helt avgörande att eleverna får tillräckligt stöd för att klara av utbildningen. 

För att motverka avhoppen från gymnasieskolan är det grundläggande att redan tidigt i grundskolan upptäcka och sätta in stöd till elever som behöver det. Men samtidigt krävs det också kraftigt ökade statliga resurser till stöd även i gymnasieskolan. Det kommer att kosta – men det kostar mer att låta bli. De unga som avbryter sina studier och hamnar i utanförskap kostar samhället runt 260 miljarder per årskull.

För att långsiktigt komma till rätta med problemen kring stöd och resurser, krävs i slutändan en övergripande reform av gymnasieskolan. En reform som riktar in sig på skolans kompensatoriska uppdrag och styr resurserna dit där de behövs mest för att alla elever ska kunna nå gymnasieexamen. 

Vi har länge drivit att staten måste ha finansieringsansvaret och reglera skolverksamheten. Det är enda sättet att garantera eleverna likvärdiga möjligheter. Det är dags att regeringen tar ett helhetsgrepp kring frågan om styrningen och finansieringen av den svenska grund- och gymnasieskolan, annars riskerar alla kommande reformer att bli ett slag i luften. 

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #2 2017

Reagera på inlägget:

Inför heltidstjänster för vägledare i grundskolan

Gymnasievalet närmar sig med stormsteg och det är hög tid för nior och IM-elever att träna sin valkompentens. Många elever i grundskolan klagar på att de inte får tillräckligt med studie- och yrkesvägledning inför sina svåra gymnasieval och samhället klagar på att elever gör felval eller hoppar av gymnasiet.

Enligt Skolverket fanns det 1 303 gymnasieskolor i riket läsåret 2015/2016. Och totalt finns det just nu 5 065 utbildningsalternativ inom gymnasieskolan i hela landet, enligt utbildningsinfo.se.

För oss studie- och yrkesvägledare gäller det att hjälpa eleverna med de fyra grundläggande färdigheterna som krävs för att välja rätt: Självkännedom, kunskap om alternativen, beslutsförnåga och förmågan att genomföra det fattade beslutet.

Hur rustar vi studie- och yrkesvägledare eleverna för det?

Jo, genom skriftlig information som gymnasiekataloger, informationsblad och broschyrer, muntlig information som de får klassvis eller under enskilda samtal, och erfarenhetsbaserad information som att besöka en gymnasieskola eller praktisera på en arbetsplats.

Därmed inte sagt att eleverna blir helt kolugna inför valet genom massiva informationsinsatser. Valångest och panik kan ändå slå till. Det är då som vi behöver finnas till hands och lotsa dem framåt och lugna dem. Inför heltidstjänster för vägledare även på grundskolorna, så att alla elever hinner få den information och vägledning de behöver för att kunna genomföra välgrundade val.

Reagera på inlägget:

Sidor