Annons

SYV axlar ett tungt ansvar men ges små resurser

Vi studie- och yrkesvägledare har etiska riktlinjer som vi ska följa. Enligt dessa är vägledning är en processinriktad verksamhet och har som mål att underlätta för individer och grupper i olika åldrar och vid olika tidpunkter i livet att välja utbildning, yrke eller karriär och bidra till en bättre livsplanering. För en del människor finns ett glapp mellan vad de är och vad de vill vara. Vägledarnas arbete kan beskrivas utifrån några exempel på vägledningssökandes frågeställningar och behov.

Att hitta information - svårt att överblicka, många alternativ
Att fatta beslut - valångest, svårt att avväga, vågar inte välja bort
Att få hjälp på vägen - avstämning, behov av samtal och stöd
Att skapa motivation - Hur går jag vidare? Hur ser jag framåt?
Att förstå sig själv och livet - vem är jag
Att bli bekräftad - få professionell återkoppling

Vägledarnas yrkesetik utgår från de etiska värden som kan härledas ur FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, EU:s resolution om vägledning 9286/04 samt ILO:s konvention nr 142 om yrkesvägledning.

Vår verksamhet regleras också av Skolverkets allmänna råd Arbete med studie- och yrkesvägledning (2013). Elevens behov av studie- och yrkesvägledning utgår från elevens förutsättningar där eleven ska:

Bli medveten om sig själv
Bli medveten om olika valalternativ, t ex utbildningar och yrken
Bli medveten om relationen mellan sig själv och valalternativen
Lära sig fatta beslut
Lära sig genomföra sina beslut

Det är viktigt att eleverna fattar sina egna beslut och att vi studie- och yrkesvägledare påverkar dessa beslut så lite som möjligt. Därför måste eleverna ges möjligheter att utforska sina valalternativ ordentligt om de ska kunna få ett beslutsunderlag som gör att besluten blir grundliga och så korrekta som möjligt. Felval kostar både individen och samhället en massa pengar och besvär.

Valångesten ser olika ut för olika elever, för en del elever är valet självklart medan valet för andra står mellan två eller flera gymnasieprogram eller gymnasieskolor. Sedan 2011 har behörigheten till gymnasiet skärpts och numera krävs den minst betyget E i 8 ämnen inkluderat svenska/svenska som andra språk, engelska och matematik för att komma in på yrkesprogram (dessa är 12 stycken; barn och fritid, bygg och anläggning, fordon och transport, el och energi, handel och administration, hantverk, hotell och turism, industritekniska, naturbruk, restaurang och livsmedel, vvs och fastighet samt vård och omsorg). För att komma in på högskoleförberedande program (dessa är 6 stycken: ekonomi, estetiska, humanistiska, naturvetenskap, samhällsvetenskap och teknik) krävs minst betyget E i 12 ämnen inkluderat svenska/svenska som andra språk, engelska och matematik. För elever som inte hinner bli behöriga finns introduktionsprogram (IM).

Elevernas gymnasieval i Sverige kritiseras för att följa traditionella mönster. Det är få elever som gör otraditionella gymnasieval. Ytterst få killar går på vård och omsorgsprogrammet och få tjejer går på bygg och anläggningsprogrammet. Det är dålig synkronisering mellan vad eleverna väljer och hur arbetsmarknaden ser ut, just nu utbildas för många stylister och för få plåtslagare till exempel.  Jag upplever att gymnasievalet inte bara är ett val av utbildningsväg utan också ett socialt val där man väljer de kompisar man vill umgås med och känner störst gemenskap med.

Jag har under de senaste åren varit på grundskolor där jag varit en dag i veckan och haft informationer klassvis och individuella samtal med 9orna. Det har varit svårt att räcka till för alla 9orna och det har känts svårt att etablera bra samarbete med deras lärare när man inte fått mer tid till sitt förfogande. Jag antar att jag inte är ensam i detta. Undrar om införandet av en ämnesövergripande kurs som t ex arbetsmarknadskunskap skulle sätta fart på lärarna i skolan, få dem att förstå att studie- och yrkesvägledning i vid bemärkelse är hela skolans ansvar. Inte bara den enskilde studie- och yrkesvägledarens.

Det vilar ett tungt ansvar på våra axlar men vi får inte mycket resurser att genomföra de ambitiösa målen.

Reagera på inlägget:

”Vid 50 likes slår jag min lärare i röven”

Debatten kring appen Periscope går varm i lärarkretsar. Varje dag filmas lärare och elever i smyg och sänds live via Periscope. Elever skriver “ Vid 50 likes slår jag min lärare i röven”, “ Vid 30 likes ska jag se till att min lärare får ett flipp” och så vidare. Vem som helst som zoomar in just den skolan kan se vad som pågår.

Eleverna är snabba att gömma sina telefoner så att läraren inte ska upptäcka vad som pågår. Igår såg jag ett inslag där en elev gömde telefonen i blomkrukan och sedan filmade ett prov. Läraren samlade in allas telefoner, men eleven sa att hen inte hade någon. Detta är bara ett axplock av vad som händer i skolan och jag tänker inte gå in mer på den biten i detta inlägg. Vill ni läsa mer om hur jag har arbetat med appen lektionstid kan ni läsa det här: Elevers tankar kring Periscope, smygfilmning av lärare och livesändning.

Att bli smygfilmad är oerhört jobbigt för oss lärare och man känner sig otrygg. Det finns elever som medvetet går in för att “sätta dit” sin lärare. Jag kan själv ha en jargong med mina elever där jag skojar rått. Vad händer om det jag säger tas ur sitt sammanhang? Vad händer om eleven tar hem det klippet och visar för sina föräldrar eller lägger ut på sociala medier? Vad ska jag som förälder tro?

Svaren är inte enkla, men mitt råd till dig som förälder är att själv ladda ner appen och faktiskt hålla koll. Här kommer ett tips som kanske inte ungdomarna gillar att jag ger, men man kan faktiskt skapa ett fejkkonto och följa sitt eget barn.

Samtalet förälder - barn/ungdom tror jag är den enda framkomliga vägen. Att diskutera kring fördelar och nackdelar med vad som faktiskt kan hända. Ett par ungdomar som har fest och livesänder det så att alla kan se var festen är riskerar att det dyker upp hur många som helst utan att man vet om det. Det är ju inget nytt fenomen att oinbjudna gäster kommer, men det riskerar att bli så mycket större nu.

Mina elever pratade mycket om faran med att “gubbar” som gillar småtjejer mycket lättare kan hitta var tjejerna bor. Många tjejer lägger upp “ För 50 likes ser ni mig i BH” och så vidare. Jag tror inte att det finns något viktigare än att prata och åter prata om konsekvenser av sitt handlande. Det som är “inne” bland en del killar är att filma rena kränkningar och slagsmål. Detta har även polisen gått och varnat för: Obehagliga trender på sociala medier

I skolan tror jag att vi behöver lyfta dessa nya trender inte bara i klassrummet utan även på föräldramöten. Här nedan kommer ett förslag till hur man kan arbeta med detta på föräldramöten:

I inbjudan till föräldramötet ber man föräldrarna att i förväg ha laddat ner appen Periscope. Den är gratis och fungerar på alla enheter.

När föräldrarna är på plats visar ni en kort genomgång av hur appen fungerar. Visa både fördelar och nackdelar.
Be föräldrarna diskutera med sin granne eller runt bordet de sitter

  • Vilka fördelar och nackdelar kan ni se med en app som Periscope?
  • När ni var tonåringar - vad var “farligt” då och vad förfasade sig era föräldrar över?  
  • Hur pratar ni med era barn/ungdomar om dessa trender?
  • Hur ställer du dig till att ha ett “fejkkonto” så att du kan ha koll? Är det moraliskt riktigt eller följer du dina barn med ditt eget namn? Fördelar/ nackdelar med detta?
  • Samla ihop diskussionen och be varje bord redogöra för sina samtal.
  • Diskutera: Vad skulle du som förälder göra om du såg någon annans barn/ungdom i en olämplig/farlig situation? Är det ett sådant klimat i den här klassen att det är ok att ringa den förälder det berör?

Jag tror att det är väldigt viktigt att inte ropa förbud i dessa frågor. Tänk efter själv: När dina egna föräldrar förbjöd dig något vad gjorde du då?!

I mitt länkade inlägg om elevernas tankar kring detta så hänvisar jag till Elza Dunkels. Hon är docent vid Umeå Universitet och har många kloka tankar kring hur man ska bete sig på nätet. Här kan ni läsa mer : Det finns ingen quickfix mot näthat .

Hon har också skrivit en bok i ämnet: Nätmobbing, näthat och nätkärlek där även ni föräldrar kan fördjupa er i hur ni ska hantera detta.

Om du är förälder och läser detta så börja med att ladda ner appen och lära dig hur den fungerar. Be gärna ditt barn/ungdom att visa dig så att ni kan ha koll tillsammans. Tipsa gärna lärarna på er skola om att ni behöver diskutera ämnet på föräldramötet. Det är inte längre “bara” farorna med alkohol och droger vi måste prata om, nätetik är precis lika viktigt.

Känns det jobbigt med allt att sätta sig in i? Ja, det är skitjobbigt att vara förälder, men vad gör vi inte för våra barn?

Hoppas att ni får givande diskussioner!

Lycka till!

Sara Bruun

Reagera på inlägget:

Sverige står inför ett vägskäl

Först hade Sverige en starkt centralstyrd skola med hög likvärdighet och en respekterad och autonom lärarkår.

Om denna skola sade Göran Persson i kommunaliseringspropositionen:

”Vi har i Sverige nått långt när det gäller att uppnå detta mål. De internationella jämförelser som gjorts visar entydigt att skillnaderna mellan olika skolor när det gäller kunskaper och färdigheter hos eleverna är mindre i Sverige än i något annat jämförbart land.

Det som varit avgörande för att vi i detta avseende lyckats så väl är enligt min mening några olika faktorer. För det första har vi sedan länge haft för hela landet gemensamma läroplaner för resp. skolform. Härigenom har det varit möjligt att garantera en grundläggande mål- och värde‐ gemenskap i arbetet i olika skolor över hela landet. För det andra har lärarutbildningen varit utformad så att den, tillsammans med behörighets‐ regler för lärartjänster, medfört att vi över hela landet i stort sett haft tillgång till väl utbildade lärare. För det tredje har staten genom betydande statsbidrag till kommunerna för skolan gett förutsättningar för undervisningsinsatser på i huvudsak likvärdig nivå i alla kommuner.

Under några decennier har skolväsendet i Sverige i grunden omorganiserats. Uppbyggnaden av det moderna svenska skolväsendet var inte okontroversiell, utan mötte misstänksamhet och ibland direkt motstånd både från kommuner och inom skolan själv. Utan en stark central styrning av skolan hade det, som redovisades i styrpropositionen, knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola. Härigenom har svensk skola kommit att bli organisatoriskt lika i hela landet. Det innebär att skolan inte bara är likvärdig utan i stor utsträckning också likformig i bemärkelsen likadan.”

Sedan genomfördes kommunalisering, målstyrning, avreglering, marknadifiering, nedtoning av lärares undervisning med mera och nu är skolan mer olik i både betydelsen olikvärdig likväl som i o-likadan. Som ett resultat börjar Göran Perssons beskrivning stämma allt sämre. PISA och TIMSS med flera mätningar pekar helt i fel riktning.

Panik uppstår på 2000-talet bland politikerna och alla verkar få vädra sina käpphästar och ingen vill återställa. I stället hämtar man sin inspiration från väster (USA och England). Det som ska rädda skolan är ansvarsutkrävande (accountability).

In kommer en skolinspektion som bara fick påtala fel; ett system av nationella prov som ödelägger all undervisning i åk 9; och eftersom lärarna och eleverna är så lata så skriver man nya kursplaner – de ska tvingas upp på banan och allt detta i ett system där kunden hela tiden alltid har rätt (att byta skola) och entreprenörerna att bygga skolor när och var de vill.

För det kan ju inte vara systemet som är fel – det måste vara individerna, de där lärarna. Man fortsätter sedan på samma sätt. Lärarna ska lyftas individuellt och sedan ska skolan räddas genom att de skickliga individerna ska ha högre lön. Vad de dåliga lärarna riktigt ska göra är oklart.

Samtidigt som detta pågår gör man det precis motsatta i ett antal länder på jorden. Man bygger där på likvärdighet och på att bygga lärares kollektiva ansvarstagande och gemensamma kunskapsproduktion.

Det är ingen tvekan om vilken väg som leder till bäst skola. McKinseyinstitutet skriver om dessa länder att det de har det gemensamt att oavsett i vilken kultur de verkar så har de utvecklat en kollegial praxis. Man samarbetar och utvecklar undervisningen och man har gott om tid för det (i Sverige får inte lärare nämna tid för då är de naiva och bakåtsträvande).

McKinsey skriver att det är ”anmärkningsvärt” denna kollegiala praxis i dessa länder har ersatt yttre ansvarsutkrävande. Det behövs inte där – precis som i Finland – som inte har nationella prov eller skolinspektion. Man litar nämligen på sina lärare (sedan har Finland mycket att lära om skolutveckling och fortbildning).

Det är två helt motsatta tankesystem som manifesterar sig i den USA-inspirerade accountability-rörelsen jämfört med tillitsrörelsen i de bästa systemen. Skillnader som är avgörande. Medan accountability-rörelsen vilar på tanke på straff och ekonomiska belöningar bygger tillitsrörelsen på professionell etik, moral och gemensamt ansvar.

Den stora anledningen till accountability-rörelsens misslyckande ligger också just här. Det är en rörelse född bland ekonomer som tror att ekonomiska belöningar eller straff är den enda drivkraften för människor. Men det finns gott om forskning som visar att de har fel – grovt fel. Professioner som arbetar med människor har inte pengar som drivkraft. Drivkraften för en lärare är det meningsfulla mötet med eleverna. Accountability-rörelsen bygger helt enkelt på en helt felaktig premiss om vad det är som motiverar professionella och det är därför som den misslyckas så kapitalt.

Sverige har ett val mellan att fortsätta dansa efter accountability-rörelsens pipa eller börja arbeta mot det som på riktigt fungerar: att återupprätta lärarskickligheten och lärarkårens professionella och kollegiala ansvar för undervisningen och undervisningens resultat.

Niklas Vestin på Skolverket inspirerade mig att tänka vidare kring det här häromdagen. Han påminde mig om att variationen mellan klassrum är större än variationen mellan skolor. (Det här är något som accountablity-människorna brukar använda som ett argument för att man ska göra sig av med de dåliga lärarna och behålla de bra; gärna genom tuffa resultatbaserade kriterier och lönestrategier).

Men det är ju precis på grund av detta som de länder som använder sig av kollegial praxis och kollegialt lärande är så effektiva och varför de också så påfallande ofta har hög likvärdighet. Genom att kollegor samarbetar kring undervisning minskar variationen mellan klassrummen.

Karin Berg som är lärare och skolutvecklare i Göteborg kom hem från Kina för några veckor sedan (Läs om det här). När jag pratade med henne beskrev hon att hon upplevt de skickligaste lärarna hon någonsin hade sett. I klasser med över 50 elever bedrev de avancerad undervisning med i allra högsta grad engagerade och medverkande elever.

Hon beskrev också hur de här lärarna sade att de aldrig skulle gå in och hålla en lektion som de inte hade kollat av med sina kollegor. Men hur hade de blivit så skickliga och hur hann de kolla med sina kollegor? Jo – de undervisade 10 timmar i veckan. Övrig tid förberedde de lektionerna individuellt och samarbetade kring undervisningsutveckling. De var kollegialt gemensamt ansvariga för den undervisning som pågick.

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Tilliten skulle staten kunna manifestera till exempel genom att omedelbart göra alla nationella prov frivilliga och ge lärare rätt att ordinera särskilt stöd.

Det vore inte svårt att få Sveriges lärare med sig på ett återuppbyggande. Alla vill det – alla vill ha och ta revansch. Vi som jobbar med skola gör det för att vi tycker att det är en viktig plats och ett viktigt uppdrag!

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Reagera på inlägget:

När ska nationella proven i engelska och Skolverket bli sams?

Den 6 April förra året skrev jag ett inlägg om de nationella proven (NP) i engelska för grundskolan här på bloggen. Min förhoppning var då att ett debattinlägg skulle kunna påverka provkonstruktörerna inför 2015. Samma förhoppning hade Martin Ahlstedt, Ann-Christine Norman och David Västskär som den 18 april 2014 skrev en liknande artikel på SvD Opinion avseende gymnasiet.

Idag konstaterar jag att förhoppningen om att kunna påverka och förändra var väldigt naiv. Inget verkar ha förändrats trots att det varit massiv kritik i främst sociala media. Jag hoppas att alla som tyckt något där också fört fram sin kritik i utvärderingarna av NP så att kritiken verkligen nått fram.

Diskussionerna kring de nationella provens koppling till kunskapskraven i engelska har återigen blossat upp. I sociala medier är diskussionerna heta. Kan man överhuvudtaget  visa eleven det totala betyget på NP? En elev kan ha fått F på tex läsförståelsedelen och ändå få E totalt på provet, vilket gör att många lärare anser att det är  att lura eleven att visa totalbetyget.

Läs- och hörförståelsen räknas som en del på NP, medan de muntliga och skriftliga delarna räknas var för sig. Resultaten räknas ut genom en formel där det avrundas uppåt. Uträkningen gör att ett delprov alltså kan vara F, men totalt blir det E.

När det sedan gäller betygsättningen vid terminsslutet måste eleven ha E på samtliga kunskapskrav för att få E i betyg. På Skolverkets hemsida kan man läsa följande:

“Ibland kan en elev få godkänt resultat på hela provet trots att hon eller han inte fick godkänt på ett av delproven. Det här beror på att resultatet på ett delprov som inte når upp till godkänt kan kompenseras av goda resultat på övriga delprov. Anledningen till det här är att de enskilda provdelarna inte ger lika mycket information om elevens kunskaper som provet i sin helhet.” (Skolverket.se)

Om detta är orsaken måste ju provet utformas så att det ger tillräckligt mycket information om elevens kunskaper, eller hur? Kan verkligen en god skriftlig förmåga kompensera att eleven inte behärskar hörförståelse?

Inte nog med detta. Vid bedömningen ska vi också ta ställning till om det muntliga provet och den skriftliga uppsatsen är: F, E-, E+, D-, D+, C-, C+, B eller A. Inte vid något annat tillfälle under terminen sätts plus eller minus ut på E, D och C. Jag sätter inte ens ut D och B på enskilda uppgifter.

Det finns ett exempel på varje betygssteg att ta del av i bedömningsmaterialet. Jag menar dock att skillnaden mellan tex E+ och D- är hårfin och att det krävs en rutinerad lärare för att kunna avgöra skillnaden. Det krävs också att bedömningen av NP på den enskilda skolan är organiserad så att lärarna kan sitta tillsammans och sambedöma. Om ingen sambedömning görs av NP anser jag att provet blir rättsosäkert. Syftet med provet är att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning men också ge underlag för en analys av i vilken utsträckning kunskapskraven uppfylls på skolnivå, huvudmannanivå och på nationell nivå. Hur Skolverket gör den analysen då provsystemet och betygsättningssystemet inte överensstämmer har jag mycket svårt att förstå.

Det allra bästa vore självklart om proven gjordes digitalt och alla skolor skickade in sina NP för en central rättning av experter. Då skulle dessutom arbetsbelastningen minska och vi kunna fokusera på att utveckla undervisningen.

De nationella proven i engelska är mycket bra och det är inte själva provet jag vänder mig emot. Proven fyller absolut sin funktion och jag skulle inte vilja ta bort dem om det vore frivilligt. Det är alltså inte provet i sig som skapar stor frustration hos Sveriges språklärare utan att bedömningsunderlaget inte stämmer överens med LGR 11.

Bedömningsmaterialet till de nationella proven i engelska måste göras om så att det hänger ihop med LGR 11 och betygsättningen. Provkonstruktörerna och kursplaneförfattarna måste samarbeta.

Härmed bjuder jag in ovanstående parter till Facebookgruppen Engelska i åk 6-9 med cirka  2 500 språklärare som medlemmar. I denna grupp kommer ni kunna ta del av diskussionerna, men även kunna förklara och ge er syn på saken.

Hoppet om att bedömningunderlaget ska förändras lever! Jag hoppas att chansen är större för Sveriges språklärare än för  Lloyd Christmas i filmen Dum Dummare (1995) ! “There is a chance!”

Reagera på inlägget:

Med Skype lyfter vi taket på klassrummet

Skype in the classroom är en väldigt bra tjänst för att ta göra din undervisning global. Du behöver skapa ett vanligt Skypekonto på skype.com och ett konto på Skype for education. Ditt Skypekonto använder du för att logga in på Skype for education.

Det jag och mina elever började med är Mystery Skype. Det är en modern variant av det gamla hederliga spelet "20 frågor". På Skype for education-sidan anmäler du att du vill delta i Mystery Skype och kan också leta efter andra deltagare över hela världen. När du bläddrar bland deltagarna står också vilken tidsskillnad det är jämfört med Sverige. Det brukar vara just detta som ställer till det och skapar problem att hitta någon som kan köra Mystery Skype med dig. Spelet går ut på att ni, via Skype i realtid, ställer ja och nej frågor till varandra. Den klass som först listar ut var den andra befinner sig har vunnit. Det finns tydliga instruktioner om hur man gör på hemsidan.

Om man känner sig osäker och aldrig provat kan man alltid börja med en skola i Sverige. Varför inte integrera detta när ni läser geografi med de yngre barnen? Det behöver ju inte vara på engelska om man inte vill! Men jag menar att även de yngre eleverna kan göra det här på engelska, bara de är förberedda och har fått träna på frågorna i förväg. Jag har gjort det på både engelska och tyska. Tyska är ju så klart svårare och kräver mer förberedelser.

Ett par saker behöver ni tänka på innan ni börjar:

  • Du behöver en dator eller surfplatta med kamera och helst en projektor. Om din dator inte har en kamera så finns det billiga att köpa till. Jag köpte min för 75 kronor och då ingick mikrofon. Samla eleverna framför kameran, hyfsat nära datorn/surfplattan annars hörs de inte.
  • Se till att ditt Skypenamn inte avslöjar var du är (eleverna googlar blixtsnabbt ditt namn).
  • Koppla upp dig med din Mystery Skype-lärare först och sätt sedan igång projektorn. Då avslöjar inte ditt konto var du är. Se till att klassrummet inte visar något avslöjande. En plansch med “ Välkommen till Furutorpskolan” är inte så smart.
  • Låt eleverna förbereda frågor i förväg och bestäm sedan vilken elev som ska ställa vilken fråga. Min erfarenhet är att de inte vågar säga något och att endast två–tre stycken är aktiva om det inte är uppgjort i förväg.
  • Bestäm i förväg om det är okej att prata svenska mellan frågorna, det vill säga när eleverna försöker lista ut var den andra klassen befinner sig. Personligen tycker jag det är okej med svenska när vi gör det på tyska, men inte på engelska.
  • Förbered ledtrådar till den andra klassen om din ort. Det är inte helt lätt att klura ut småorter som Vinslöv! Gills det till exempel om de andra säger Hässleholm?

En välförberedd Mystery Skypelektion tar ungefär 30 minuter att genomföra och brukar vara mycket uppskattat bland eleverna.

Det man också kan göra är att registrera sig för olika Skypelektioner. Under fliken Find lessons på Skype in the classroom-sidan kan du välja ämne och ålder som lektionerna riktar sig till. Det finns hur mycket som helst att välja mellan: allt från vanliga lärare som söker kontakt med andra klasser, författare som berättar om sina böcker, till otroligt professionella föreläsningar.

Efter jullovet introducerade jag boken "The Absolutly True Diary of a Part-time Indian", av Sherman Alexie, för mina 9:or. Hur vi arbetat med hela temat hittar ni här.

I korthet handlar boken om en indianpojke som uppmanas av sin lärare att ta sig ur fattigdomen i reservatet för att gå i skolan i ett “finare” område och förhoppningsvis gå en ljusare framtid till mötes. Läsaren får följa hur Junior, som huvudpersonen kallas, brottas med att vara fast i sitt ursprung och att vilja utveckla sina framtidsdrömmar.

Vi avslutade boken med en Skypelektion som gavs av Virginia Historical Society- Pochahontas and the Powhatan Indians. Lektionen tog ungefär en timme och var helt fantastisk. Eleverna satt som förtrollade och lyssnade på mannen som ledde lektionen.

Han var väldigt entusiastisk och talade en tydlig engelska. Det var inga som helst problem för eleverna att förstå honom. I förväg hade vi fått ta del av särskilda ord och fraser som han skulle använda. Det fick mina elever ta del av via min blogg.

Jag kan verkligen rekommendera er att prova någon av alla de Skypelektioner som finns. Samarbeta till exempel med NO och ta del av Koraller, hajar och sköldpaddor, eller varför inte om Afrikanska pingviner?!

Om du vill kombinera engelskundervisningen med programmering kan du ta del av det här: Programmering.

Mina elever gillade verkligen lektionen om indianer. Vi hade den en fredagseftermiddag och slutade egentligen 14.10. 14.30 satt de kvar och lyssnade! Här kan du se ett smakprov på hur det gick till i vårt klassrum: Viriginia Hictorical Society meets 9C

Med hjälp av Skype lyfter du taket av din undervisning och du får det som jag brukar ha som mitt mantra: “Engelska på riktigt”!

/Sara

Reagera på inlägget:

Sidor