Annons

Vem kan avgöra vad som är bra läromedel?

Semestern är slut och nytt läsår väntar. Jag har ganska små barn och känner, i ärlighetens namn, att det ska bli skönt att slippa fixa mat och ständigt hitta på nya aktiviteter. Jag är redo för ett nytt år. Dessutom har vi spännande saker på gång på min skola, såväl läslyft som implementering av FN-skola. Aktiviteter som förvisso innebär en stor insats, men som förhoppningsvis ger resultat. 

Det är dock inte semester eller FN-skola detta inlägg ska handla om. För några dagar sedan damp nämligen det senaste numret av Skolvärden ned i min brevlåda. Tidningen blev liggande på bänken i köket ganska länge, men idag köpte jag walkie talkies till barnen (eller egentligen till mig, men barnen lade beslag på dem) och i och med denna nya spännande lek passade jag på att hoppa ned i badet för att lösa korsordet. Det är ett sådant korsord som jag längtar efter, eftersom det är precis lagom svårt. Faktum är att jag mötte skaparen ”Bertil Blues” en gång på en lokal pub här i Umeå, och blev lite starstruck. Jag älskar alltså det korsordet. 

Läromedel för jämlikhet 

Det var dock inte korsordet jag fastnade för denna gång när jag låg i badet, samtidigt som två agenter sprang runt och pratade en i taget i sina (mina) sprakande radios. Det var Emil Hedmans artikel om forskaren Tim Oates, där Oates diskuterade läromedel för jämlikhet. Jag funderar ganska ofta över läromedel. En stor del av det jag funderar över handlar förvisso om läromedlet kom ihåg att kvinnor också existerar, men jag funderar även ganska ofta över andra aspekter. 

När jag gick lärarutbildningen, alldeles i början av 2000-talet, ansågs det fult att använda läromedel. Hamnade man på en praktikplats där läraren ”följde läroboken” (det vill säga använde sig av dess texter och övningar istället för att hitta på egna) var man snabb på att, inför lektorer och klasskamrater, beklaga sig över denna brist på didaktisk kompetens. Istället skulle vi hitta på allt själva. Och det kastades diverse övningar och artiklar på eleverna till höger och vänster. I min tidiga lärarkarriär var nog den ena lektionen snurrigare än den andra. Jag gjorde OH-blad med kartor långt in på småtimmarna, ritade serier och sökte djupt i databaser efter artiklar. Förarbetet var onekligen rigoröst. Till dess jag upptäckte läromedel. Och ärligt talat så älskar jag läromedel. 

Jag funderar väldigt mycket på läromedel. Bilderna är från när jag fick möjlighet att tala om dessa tankar inför slff 

Ett bra läromedel bidrar till att skapa jämlikhet, inspiration och struktur. Jag ritar inte längre serier eller lägger ut massvis av artiklar. Jag satsar på att använda läromedel jag tycker är bra och sedan komplettera lite med utvalda digitala källor och några få egensnickrade övningar. Att hitta bra läromedel är dock något som tar väldigt lång tid, vilket även nämns i Hedmans artikel. I mitt historielärarlag satt vi länge och jämförde och diskuterade när vi skulle genomgå den dyra och sällsynta processen av läromedelsbyte. En av jämförelsepunkterna var just genusperspektivet och i ärlighetens namn ramlade ingen av oss direkt av stolen av lycka över de många och djuplodade kvinnliga perspektiven. Eller ens namngivna kvinnor. Även om vissa böcker var bättre än andra. 

Vem kan garantera ett bra läromedel? 

Artikeln i Skolvärlden behandlar vad som egentligen kan garantera riktigt bra läromedel. Är det den statliga granskningen, som förkortar urvalsprocessen och ska fungera för kvalitetssäkring? Eller är det lärarna som själva ska välja ut det bästa, så det blir ett naturligt urval där de bästa böckerna överlever? Mitt svar på detta är: jag vet inte. Vem är det som ska avgöra vad som till exempel är ett bra stoff? Vi saknar både kvinnor och minoritetsfolk i de flesta av våra läromedel. Men vem är det som kan garantera att dessa får vara med i och med en statlig granskning? Visst, ett enhetligt läromedel kan ge ett likvärdigt pedagogiskt upplägg, men kan det garantera en hög kvalitet på stoffet? Vad är ens en hög kvalitet på stoffet? Och enligt vem? 

En ganska vanlig åsikt är att läromedel är sekundärt, det är lärarnas goda kompetens som ska lyfta undervisningen. Och så kanske det är. Men jag gillar bra läromedel. Jag gillar förvisso att söka spännande artiklar i databaser och hitta på egna övningar (ibland konstruerar jag även lite egna korsord), men jag gillar inte att hela min förtroendearbetstid, plus halva natten präglas av detta. Jag tycker om när läromedelet innehåller bra uppgifter, spännande frågor och en tydlig bedömningshänvisning. Jag tycker om när stoffet är bra, enligt mig, ur mitt perspektiv. För vem är egentligen den som är bäst lämpad att avgöra vad som ska stå i boken? Vågar man lita på de statliga granskarna? Vågar man lita på historielärarna? Vågar man lita på förläggarna och läromedelsförfattarna? Vem ska man egentligen tro på när, tro på när det är såhär. 

Vikten av diskussion 

Allt jag vet är att det finns guldkorn att plocka ut. Men det tar jättelång tid. Jag vet dessutom att allt är subjektivt och att det som är bra och kvalitativt för en, antagligen inte är det för en annan. Och där tycker jag att diskussionen om likvärdighet blir både spännande och extremt komplex. Och viktig. En diskussion där det nog är lättare att ställa frågorna än att ge svaren. Men även om vi inte har svaren, så är det nog viktigt att vi kan ställa frågorna. Kanske kan även vi lärare, med hjälp av walkie talkies från våra egna klassrum, med våra egna perspektiv lyssna på varandra, tala en i taget och på så vis diskutera. Även om vi inte kommer överens. Kanske är det poängen, att vi inte ska komma till konsensus. Kanske är poängen att vi ska berika varandra, lyssna till varandra och inspirera varandra. Kanske måste inte alla frågor besvaras med tydliga svar. 

Och med det sagt: Välkomna tillbaka till ett nytt läsår. Ett mångfacetterat läs år, ur mitt perspektiv. Enligt mig.

Reagera på inlägget:

Tro inte att det räcker med auktoritet i klassrummet

Att vara lärare idag är sannerligen komplext och inget yrke som du bara kan läsa dig till att bli bra på. Jag skulle säga att det är ett hantverk som kräver ganska många timmars övning för att bli riktigt skicklig på.

När jag började jobba som lärare för cirka tjugo år sedan tappade jag ofta humöret och blev rasande på de elever som inte lydde eller gjorde tilldelade uppgifter som de skulle. Det ledde till att det förvisso var väldigt tyst och lugnt i klassrummet och när rektor gjorde lektionsbesök tyckte han att jag hade mycket god ordning.

En dag kom sexornas klassföreståndare och berättade att flera flickor inte vågade komma till mina tysklektioner då de kände sig rädda för att jag skulle bli arg eller säga till dem strängt. Det blev en väckarklocka för mig. Ingen vill att elever ska sitta och känna att de inte vågar fråga eller att de är rädda.

Jag uppfattas fortfarande som sträng och det är en god ordning i mitt klassrum. Den stora skillnaden är att jag lägger en hel del tid på att bygga relation till varenda elev. Jag ger ett uppmuntrande ord när jag passerar i korridoren, stannar till och småpratar på rasten, sätter mig bredvid den mest svårhanterlige eleven i matsalen och pratar om annat än skola – små saker som inte tar många minuter men som sedan skapar en helt annan dynamik i klassrummet.

Uttrycket att bygga relation får verkligen inte förväxlas med att vara ”kompis” med eleverna. Det är inte samma sak. Att se varje elev och ha en god relation betyder inte att eleverna är mina kompisar eller mina ”kids” som jag snapchattar med på eftermiddagarna. Det handlar istället om en ömsesidig respekt som måste förtjänas.

Den lärare som idag tror att det räcker att vara sträng, auktoritär och kunskapsförmedlande kommer efter ett tag förhoppningsvis inse att det inte räcker i dagens skola. Absolut ska vi vara tydliga ledare och när jag eller någon annan pratar är övriga tysta och lyssnar. Absolut har jag ibland genomgångar där locken på datorerna är stängda och eleverna sitter tysta och lyssnar. Självklart. Men inte varje lektion och inte hela tiden. Variation är A och O för en fungerande undervisning.

Att som lärare ha djupa ämneskunskaper, förmåga att bygga relation till eleverna och veta vilken klass som kräver vilken metod är det som utmärker en god lärare. En uppgift som fungerar lysande i en klass fungerar inte alls i en annan och det är viktigt att fundera över varför och anpassa sin undervisning efter den klass och de individer du har framför dig.

Förra läsåret bytte jag jobb och jag var tvungen att verkligen rannsaka mig själv och fundera över mig själv i min lärarroll. När du kommer ny till en klass har du verkligen inte automatiskt respekt hos eleverna oavsett hur sträng eller auktoritär du är när du möter dem. Du måste arbeta på att vinna deras förtroende och eleverna måste inse att du är konsekvent och står för vad du säger.

Jag var van vid att i stort sett bara titta på eleverna på min förra skola med min ”frökenblick” så visste de vad som gällde. På mitt nya jobb har jag fått slita för att vinna respekt och förtroende. Flera gånger under höstterminen grät jag i bilen när jag körde hem och tänkte: “Jag fixar inte detta. Det kvittar vad jag gör så blir det inte bra”.

Samtidigt hade jag undervisning i en annan klass som var bland det roligaste jag haft på många år. De var ett gäng otroligt entusiastiska elever som kastade sig över uppgifterna och som det var en fröjd att gå in och ha. Den förstnämnda gruppen fungerade också väl så småningom, men det tog mycket längre tid. Den gemensamma nämnaren för att grupperna fungerade var att jag lyckades hitta uppgifter som eleverna såg en mening med.

I den stökigaste gruppen valde jag en skönlitterär bok med omsorg. När jag högläste de första kapitlen i boken blev det knäpptyst och när det var fem minuter kvar sa en av de rörigaste eleverna: “Du, du hinner nog ett kapitel till så vi kan höra hur det går”. Så stolta de var när de läst sin första skönlitterära bok på engelska och tyckt att den var riktigt bra!

Jag insåg också ganska snabbt att denna grupp inte kunde hantera mobiltelefoner eller sina ipads. Dessa valde jag att samla in och vi använde under en period inga digitala verktyg alls. I den andra gruppen hade de sina telefoner och jag sa till en gång om att jag inte ville se dem och sedan syntes de inte till.

Den gruppen arbetade i stort sett helt digitalt då de klarade att hantera sina datorer och hade sina privata telefoner undanstoppade.

Det går inte att anamma en enskild metod och tro att den ska fungera i alla klasser. Det blir därför så tokigt när politiker och journalister, utan erfarenhet av undervisning, dundrar på med mantrat att “katederundervisning” skulle höja resultaten för svensk skola. En skicklig lärare inser att den måste välja uppgift och metod beroende på vilken klass den har framför sig.

Är du helt ny i yrket och du för första gången ska ha dina egna klasser kommer här några råd att tänka på:

* Du släpper in eleverna i klassrummet. Låt dem inte springa in som en hjord elefanter. Är det stökigt i korridoren så ställ upp dem på led och släpp in dem en och en.

* Du bestämmer var eleverna ska sitta. Du har gjort en placering i förväg gärna i samråd med mentorn. Placeringen är inte förhandlingsbar. Om synnerliga skäl föreligger kan placeringen ändras i samråd med lärare som känner klassen.

* Om ni bestämt att mobiler ska samlas in så stå i dörren och låt eleverna lägga ifrån sig mobilerna i en låda INNAN de går in.

* Har du sagt att du ska ringa hem måste du göra det samma dag. Stå för vad du säger. Ring eller maila gärna om bra saker också. Tar lite tid, men betyder mycket.

Läraryrket är komplext och inte enkelt, men när du får dina grupper att fungera är det faktiskt ett riktigt bra jobb. Låt dig inte nedslås av alla negativa artiklar som florerar i media. Dessa artiklar spär på föraktet mot svensk skola och kommer ofta bara med ett tyckande om hur det borde vara. Om vi bara har kunskapsförmedling och korvstoppning från katedern så kommer allt bli bra, eller hur?

Enligt många skoltyckare är det en dålig skola, en dålig lärarutbildning och tja, det mesta med svensk skola verkar vara dåligt. Så är det inte. Det finns hur mycket bra som helst med svensk skola, även om det så klart finns utrymme för förbättring precis som i alla andra yrken.

Reagera på inlägget:

Representation i undervisningen räknas

Jag är en vit västerlandskvinna. Det är min erfarenhet som jag kan ta med mig in i undervisningen. Jag är inte från överklassen. Det är också en erfarenhet jag kan ta med mig in i undervisningen. Jag kan arbeta med maktanalyser och representationsproblematik utifrån detta. Det är viktigt för mig och jag är bekväm i det.

Det finns så många perspektiv jag missar. Så många förebilder jag inte låter ta plats i mitt klassrum.

Intersektionalitet

I ett intersektionellt perspektiv betraktas inte kvinnor som en enhet. Intersektionaltet inkluderar även t.ex. klass, ålder, funktion, sexuell läggning och etnicitet. Perspektivet innefattar alltså att kvinnor aldrig enbart ses som kvinnor, eftersom många andra parametrar spelar in. Det är ett synsätt som är ganska vanligt, men som vi i skolan ofta glömmer bort.

I höstas fick jag förfrågan att författa ett lektionscase till ett läromedel med lärarstudenter som målgrupp. Mitt expertområde är kvinnohistoria, men i detta case blev jag ombedd att använda ett intersektionellt perspektiv. På grund av vem jag är och mina erfarenheter är jag inte den som ska skriva ett case till ett läromedel med intersektionellt perspektiv. Jag känner att jag inte behärskar det nog för att göra något bra av det. Så jag tackade nej till uppdraget. Men snälla, jag vill gärna läsa det läromedlet. Låt våra lärarstudenter göra det. Låt dem tänka i termer av representation.

Nu vill jag ha revansch

Jag vet hur jag ska arbeta med kvinnlig representation i undervisningen. Jag kan även arbeta med kvinnlig representation ur ett mer globalt perspektiv, och sträva efter stunder då jag bitvis kan släppa eurocenterismen.

Så långt är jag med. Så långt klarar jag av.

Missförstå mig inte. Jag tycker att det är rimligt att anta ett intersektionellt perspektiv. Jag tycker att bred representation är jätteviktigt. För vissa ungdomars vägval i livet kan det till och med vara helt avgörande. Jag vill vara expert på detta också. Men det är jag inte.

Det blev alltså inget case skrivet av mig. På samma sätt som jag förstår att det måste vara jättesvårt för många att lyfta kvinnliga perspektiv i undervisningen. Men trots att caset uteblev, tänkte jag att jag ändå kan droppa några coola tjejer vi kan ta upp för en bred representation.

Funktionsvariation - Temple Grandin f.1947

Denna urhäftiga kvinna är autismtalangen personifierad. Hon är professor, kämpar för djurskyddsfrågor och en talesperson för personer med autism. Dessutom har hon utvecklat ett välanvänt system för human hantering av kor. Hon har tagit med sig sina egna erfarenheter in i teorierna kring hanteringen av boskap. Om Grandin finns en jättebra och prisbelönt spelfilm.  Se den!

I klassrummet

Hur ser en normenlig hjälte ut? Hur ser en normenlig skönhet ut? Vem ryms inom ramen? Vad gör vi med de som faller utanför? Personer med funktionsvariationer har länge i historien varit institutionaliserade. Detta gör att det finns enormt få förebilder. På senare år har diskussionen kring representation av människor med funktionsvariationer inom offentliga media blommat upp. Det är uppenbart att människor i rullstol, med downs syndrom eller någon annan variation inte syns i media så mycket, och det är ett problem. Det är något vi kan diskutera med våra elever om. 

Klass - Moa Martinsson f. 1890

Efter en fattig och ganska eländig uppväxt lyckas denna kvinna bli en av våra mest uppskattade författare. Här finns det många böcker att välja mellan när ni ska diskutera Sveriges historia, kvinnors möjligheter och Martinssons författarskap.

I klassrummet

Vilka möjligheter har arbetarklasskvinnorna idag? Vilka sociala och ekonomiska hinder ska de övervinna? Jämför nu och då! Martinsson var bortglömd under stora delar av 1900-talet. Varför?

Jag funderade och funderande. Jag engagerade dessutom alla runt omkring mig. Kvinnor som kommer från arbetarklassen, men lyckats bli historiska genom sina bedrifter lyser med sin frånvaro. Varför är det så? Dessa kvinnor har såklart haft enorma såväl ekonomiska som sociala hinder att övervinna. Att som arbetarklasskvinna i Sverige välja bort barn och fabriksarbete var för de flesta en omöjlighet. Detta är enormt intressant att diskutera med eleverna.

Bessie ”Queen Bess” Coleman f. 1892

Som dotter till två f.d. slavar och sedan uppvuxen med sin ensamstående mamma, var utsikterna för Coleman egentligen inte de bästa. Att både vara afroamerikan och arbetarklass försvårar avsevärt möjligheten att bli en historiskt känd person. Men Bessie Coleman ville bli pilot. För detta var hon tvungen att uthärda rasistiskt våld och grov diskriminering. Tillslut avslutade hon utbildningen i Frankrike och blev den första afroamerikanska personen att ta flygcertifikat. Efter detta försörjde hon sig som konstflygare för att samla in pengar till en flygskola för afroamerikanska kvinnor.    

I klassrummet

Att ta med sig sina erfarenheter är enormt givande. Vilka erfarenheter bär eleverna omkring på? Erfarenheter som kan ombildas till drivkrafter. Diskutera den tidlösa frågan om vad som driver oss. Många skolor kan dessutom ha turen att bedriva utbildning för ungdomar som just kommit till Sverige. Ungdomar med massor av erfarenheter. Samarbeta! Detta är en guldgruva för den nyfikne.  

Sexuell läggning / könsidentitet - Karin Boye f. 1900

Ett utmärkt sätt att både få njuta av underbar poesi och ta del av ett livsöde utöver det vanliga är att studera Karin Boye. Det går att läsa Karin Boye som en historisk gestalt, som berättar mycket om sin samtid. Man kan bara föreställa sig hur mycket mod det måste ha krävts av Boye att avsluta ett äktenskap med en man, för att leva tillsammans med en kvinna. På den tiden var homosexualitet brottsligt.

I klassrummet

Eftersom normbrytande sexuella handlingar länge fallit under strafflagen är mörkertalet stort. Vi hittar enkelt ett antal kvinnor som klätt ut sig till män, det öppnade dörrar. Det är svårare att hitta historiska förebilder som har brutit mot normer för sexuell läggning och könsidentitet för att leva ett liv som t.ex. öppet homosexuell kvinna. Minnen av dessa människor hittas allt för ofta i arkiven för de psykiatriska institutionerna.

Om sig själv skrev Karin Boye ”Dig jag hatar, du mitt usla videväsen, du som flätas, du som vrides, lydande tåligt andras hand" (Moln 1922). Finns det unga som känner så idag? Jämför och prata om när det är extra svårt att vara sig själv? 

SLUTLIGEN

Representation är jätteviktigt. Vi vill alla kunna relatera. Vi vill veta att vi får delta, att vi räknas, att vi också kan vara som hjältarna, att vi också kan lyckas och att vi också kan bli historiska, eller kanske bara få det där jobbet vi gärna vill ha. Saknar vi representation riskerar vi cementeras in i en föreställning om vad vi borde vara. Då vågar vi inte utmana.  Då vågar vi kanske inte någonting.

Reagera på inlägget:

Trycket på nationella proven har gjort något med lärarkåren

Ett uttryck som använts ganska mycket i engelsk och amerikansk forskning och debatt är uttrycket ”Teaching to the test” Med det menas det fenomen som uppstår när mycket står på spel utifrån enstaka prov. Några av de extrema fallen är från England och USA där skolors existens eller lärares anställning har gjorts beroende av resultaten från eleverna på olika standardiserade prov. Det som händer då är att lärare börjar undervisa i svaren på frågor de tror eller vet ska komma på proven. Man börjar öva barnen på proven.

För ett prov som är tänkt att avspegla till exempel förändringar i elevers kunskaper över tid är detta naturligtvis förödande. Tänk bara på den diskussion vi har haft om att det ska finnas länder som låter sina barn öva på Pisa-frågor så man ska vinna Pisa-tävlingen.

Det finns stor anledning för lärarkåren att börja diskutera det här i det svenska skolsystemet där de nationella proven har börjat få så stor betydelse. Skolors kvalitet är tänkt att bedömas utifrån resultaten, rektorer och lärare bedöms utifrån dem och vi har också hamnat i en diskussion där lärarkårens skicklighet bedöms utifrån hur nära deras betygsättning ligger resultaten på nationella prov för individuella elever. Det är också saker som Skolinspektionen tittar på när de är ute och inspekterar.

Det är viktigt att notera att det här är kan vara en mycket oönskad utveckling som vi verkligen behöver ha en diskussion och där inte minst lärarkåren behöver tänka till.

På just det här området har vi också en mycket kraftfull förändring i lärares attityder över tid. Förändringen är faktiskt så kraftig att jag knappt vet att jag har sett så snabba förändringar i något material av den här sorten någonsin. Trycket på de nationella proven har gjort något med lärarkåren i Sverige. Nationalekonomen Jonas Vlachos har på bloggen Ekonomistas lyft frågan med statistik från Skolverkets analys av de nationella proven. Han har valt ut de här tabellerna:

Och

Förändringarna i svaren mellan 2003 och 2015 är mycket stora. De nationella proven styr allt kraftfullare både hur och om vad lärare undervisar!

Men är det vad som är de nationella provens uppgift? Eller kanske ännu bättre – är det svenska lärares arbete att träna elever på nationella prov eller är det att undervisa utifrån läroplaner och kurs-/ämnesplaner?

Är detta en önskad situation? Är det vad en profession ska göra?

Reagera på inlägget:

Om du sätter många F får du räkna med att bli trakasserad

Jag kommer ut till bilen efter julavslutningen och upptäcker att någon har roat sig med att spotta halstabletter på den. Spott har runnit ner längs rutorna och längs sidan på bilen och halstabletter sitter fast i spottet. I smutsen bak på bilen och på sidorna har någon, med fingret, skrivit ”kuk” upprepade gånger samt ritat snoppar. Tack för den här terminen, liksom.

Det blir  jullov och en kväll runt midnatt. Jag och min 10-åriga dotter ligger under täcket och fnissar som tonåringar åt att vi varit uppe alldeles för länge. Vi borde sova, men bara pratar och pratar och har en sån där härlig stund som man vill ska vara hur länge som helst. Då ringer telefonen. Hemligt nummer. Tusen tankar hinner fara genom huvudet. Har det hänt något? Jag svarar och högljudda rösten i luren frågar: ”Knullar du nu? Gillar du att knulla?”

Snabbt lägger jag på luren och möter min dotters blick. “Det är ingen fara”, lugnar jag henne. ”Det var bara några elever som tyckte det var jättekul att skoja med sin lärare”. Hon sätter sig upp. “Skoja”, säger hon. ”Det var väl inte roligt alls. Jag hann bli rädd.”

Telefonen ringer igen. Och igen. Och igen. Jag svarar inte och har den på ljudlös. Sex missade samtal hade jag just den morgonen. Andra morgnar har det varit både fler och färre. Genom att ignorera att svara har samtalen upphört. Just nu i alla fall.

Harmlösa skämt och tonårsbus eller oacceptabelt beteende? Vissa menar att beteendet borde polisanmälas. Själv har jag landat i att det inte leder till någonting. Polisen har knappt resurser till att utreda mord så hur stor är sannolikheten att de intresserar sig för det här? Det ringdes dessutom från hemligt nummer. Jag förstår att det finns ett symbolvärde i att vissa tycker att man borde polisanmäla, men har valt att inte göra det. Som rutinerad lärare lär man sig mycket fort att ett bra trick är att lära sig känna igen elevernas röster. Jag kan stå med ryggen mot eleverna, veta vem det är som pratar och säga till rätt person utan att se den. Så självklart kände jag igen rösten. Men det blir ändå ord mot ord.

Tyvärr är ovanstående händelse inget unikt för vår skola. En del anser att det hänger ihop med vilka betyg du sätter. Om du sätter många F får du räkna med att bli trakasserad. Själv blir jag väldigt upprörd av ett sådant resonemang. Det är ta mig tusan ingen som ska räkna med att bli uppringd och kränkt nattetid. Det är inte okej. Däremot kan jag förstå att föräldrar och elever kan bli upprörda om betyg sätts på felaktiga eller tvivelaktiga grunder. Det händer tyvärr alldeles för ofta och jag har tidigare bloggat om att Sveriges lärare behöver öka sin kunskap om bedömning.

Varför just jag har blivit utsatt nu kan jag bara spekulera kring och orsaken väljer jag att hålla för mig själv. Det jag dock kan konstatera är att det har påverkat mig negativt. Jag blir ledsen och tom inombords. Varför vill man göra så? Busringa till lärare har väl elever gjort i alla tider, men skillnaden är att de nu ringer nattetid och kommer med rätt mycket grövre grejor än att till exempel rimma på lärarens efternamn.

Jag försöker planera terminen som kommer. Jag stirrar på tangenterna och ingenting händer. Noll inspiration. Jag som har skrivit två böcker som inspirerar andra lärare är helt tom. Kommer inte på en enda idé. Jag brukar bubbla av ideér och tycka att terminsstart är roligt, men inte nu. I mina mörkaste stunder tänker jag att jag inte ska planera ett skit, inte åt enda elev någonsin mer för eleverna vill ju ändå bara dumma sig, kränka mig och inte arbeta med sina uppgifter oavsett hur mycket jag planerat eller utgått från deras intressen.

Sedan samlar jag ihop mig, skärper mig och gör mitt jobb. När inspirationen är totalt slut är det otroligt skönt att ha ett läromedel att luta sig mot. Fram med textbook, workbook och järnstruktur. Helt tvärtemot hur jag brukar jobba. Tipsen och de kreativa lektionerna väller in i sociala medier, men jag känner mig fortfarande bara tom. Till en klass tar jag ett gammalt tema med en skönlitterär bok som jag vet att jag brukar gilla att arbeta med. Tar på mig teatermasken och välkomnar leende eleverna. En efter en kommer de in i klassrummet och tittar på mig med tindrande ögon: ”Hej, vad kul att se dig! Har du haft ett bra lov? Vad ska vi göra denna termin? Å.. jag har saknat dig!”

Lektionen startar och eleverna ömsom fnissar och ömsom gapskrattar. Diskussionerna om boken drar igång och de älskar den. ˝Kan vi inte lyssna tillsammans på kapitel 2 också? Snälla?”

Precis där kommer glädjen med att vara lärare tillbaka igen. Jag är varm inombords och känner att jo, detta är ju kul. Eleverna ger energi och glädje. Jag kör hem och ett nytt tema börjar ta form i huvudet.

 

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons