Annons

Inträdesprov löser inga problem

Relaterat

Nu är det dags igen. Högskoleministern Helene Hellmark Knutsson föreslår lämplighetsprov för intagning till lärarutbildningen. För vilken gång i ordningen? Jag har tappat räkningen. Inträdesprov löser inte vare sig skolans eller lärarutbildningens kvalitetsproblem.

Först en tillbakablick: Inträdesproven upphörde 1968, då seminariet ersattes med lärarhögskolan. Det har förekommit lokala inträdesprov sporadiskt och det förekommer även idag, 2018, exempelvis vid några universitet och högskolor.

Dessa inträdesprov arrangerades lokalt och de ägde rum under en till tre dagar. Seminarierna fylldes ett par gånger per år av nervösa blivande seminarister, som fått en inbjudan att delta. Inträdesprov genomfördes både till höst- och vårintag. Upp till fem delprov kunde förekomma.

Ett exempel från Folkskoleseminariet i Gävle, sensommaren, 1964: En lärare i pedagogik samtalade med den blivande seminaristen om varför han/hon ville bli lärare och vilken bakgrund den sökande hade, och om den lämpade sig för att studera till lärare. Därefter kom två lektionsliknande prov, som handlade om förmågan att kunna berätta och beskriva. Ibland engagerades övningsskolans elever, men lika ofta var det seminariets lärare som var åhörare.

Seminaristerna fick ett ämne och endast en kort stund att förbereda sig på, för att sedan framföra denna presentation. Seminaristerna fick också prov i övningsämnena och de fick såväl sjunga upp, som spela upp, eftersom musik var obligatoriskt för småskollärare. Det samlade resultatet av inträdesprovet vägdes samman med examensbetyg från realskolan eller från gymnasiet. Några motiveringar gavs inte till de bortsorterade.

Dessa inträdesprov sades mäta ”lärarlämplighet”. Ett begrepp som är synnerligen svårdefinierat och svårt att mäta.  

Om inträdesproven över huvud taget mätte någonting diskuterades, eftersom olämpliga studenter ändå kom in och dessvärre kom de också ut som lärare. (I vilken yrkesutbildning går detta att förhindra, förresten?)

Någon utvärdering fanns inte, för dessa inträdesprov, och tilltron till inträdesprovens sorteringsförmåga var högeligen blandad. Det var rutinerade lärarutbildare som administrerade proven. De hade sett många blivande lärare och de hade naturligtvis erövrat en viss förmåga att se om en person hade förutsättningar att utbildas till lärare eller inte. Det man förmodligen tittade på var kontaktförmågan, kommunikationsförmågan och intresset och engagemanget. Inträdesproven avvecklades och antagningen blev mer enhetlig i högskolan 1977.

Lärarlämplighet, eller förutsättningar för att utvecklas till en god lärare, är ett komplicerat begrepp. Man kan inte mäta det som krävs genom några hemsnickrade inträdesprov. Det finns inte heller så många rutinerade lärarutbildare idag som har förmåga att sortera bort olämpliga lärarstudenter. Idag finns förresten inga lärarutbildare alls. Det finns lärare i högskolan med tjänstgöring på lärarprogrammet och det är något annat än en rutinerad lärarutbildare.

Förr fanns det krav på lärarutbildare att de skulle ha egen lärarutbildning och egen erfarenhet av skolan, men några särskilda krav finns inte på högskolan idag. Lärarprogrammet har blivit hela högskolans program med allt vad detta innebär.

Det är viktigt att först och främst se problemet ur studenternas perspektiv. Det handlar om att hjälpa de studenter som inte platsar i läraryrket. Att vara lärare och inte ha förutsättningar för läraryrket är en ren katastrof såväl för individen själv, som för alla som individen möter.  

UKÄ menar att det idag finns en hel rad olämpliga studenter, som borde avskiljas från lärarutbildningen. Många auktoriteter anklagar lärarutbildningarna för att de inte har fullgjort sin uppgift när de examinerat lärare som absolut inte borde ha blivit lärare. Kanske ligger det något i anklagelserna. Men det gäller andra utbildningar också, förstås.

Vad kommer återinförandet av inträdesprovet till lärarutbildningen att betyda? Idag finns det knappast någon möjlighet att kasta ut dem som arbetar i skolan utan någon som helst utbildning. Om det inte finns tydliga krav på att lärare ska ha adekvat lärarutbildning, så hjälper det knappast att avhysa lärarstudenter från lärarutbildningen, då de utan vidare kan börja arbeta som outbildade och obehöriga lärare istället.

De flesta människor anser sig dessvärre vara experter på skolan. Alla vuxna har gått i skolan i många år och tycker sig veta vad de pratar om. Dessa ”kvasiexperter” är förödande för skolan. Det finns ett politiskt tyckande på en mycket svag grund, om hur vi ska göra för att komma till rätta med skolans problem. De som egentligen borde tillfrågas om skolans problem är de utbildade och utexaminerade professionella lärarna som arbetar i skolan.

Till skillnad från andra verksamheter, exempelvis vårdområdet, betraktas lärarna snarare som en del av skolans problem, än de experterna på skolans område som de faktiskt är. Lärare hörs inte och de tillfrågas inte.  Det har att göra med att lärarna också sitter på de anklagandes bänk och utgör skolans problem, enligt många kvasiexperter. Skolans lärare är de som ställs inför detta politiska tyckande som resulterar i ständiga omorganiseringar efter vad som för tillfället är politiskt korrekt. Nu är det exempelvis politiskt korrekt att tycka att inträdesprov är en bra modell för ”att skilja agnarna från vetet.” Inträdesprov är absolut ingen som helst garanti för att vi inte får in mindre lämpliga lärarstudenter i lärarutbildningen.

Jag instämmer till fullo i före detta kanslern Anders Flodströms yttrande i LR:s tidning: ”Alla ska komma in på lärarutbildningen - men alla ska inte komma ut.”

Relaterat

Reagera på inlägget:

Renässans för estetiska ämnen – då lyfter våra elever

Inte nog med att ämnesbetygen är på väg tillbaka, nu kommer estetiska ämnen tillbaka i gymnasieskolan också. Det är verkligen ett glädjande besked för oss alla som anser att estetiska ämnen är viktiga för bildning, lärandet och kreativitet.

Man lär sig mer och bättre med hjälp av de estetiska ämnena, men de estetiska ämnena är inte bara hjälpgummor till andra ämnen. De har ett viktigt egenvärde för ungas utveckling.

Estetiska ämnen togs bort som obligatoriska genom gymnasiereformen 2011, när Alliansen regerade. Estetiska ämnen var inget alliansen värnade om. Inget mera flum med musik, bild, drama eller slöjd. Det skulle pluggas matte och historia i stället. Den rödgröna regeringen gillar däremot estetiska ämnen och agerar därefter.

Sedan gymnasiereformen 2011 har allt fler elever valt bort estetiska ämnen. På många gymnasieskolor har de estetiska ämnena helt försvunnit, liksom givetvis tillhörande lärarkompetens. Nu återkommer ämnena, och lärarkompetensen måste fram, hur nu det ska gå till?

Ett estetiskt ämne införs nu på alla nationella program i gymnasieskolan. Förslaget föreslås träda i kraft redan från 1 januari 2019. För att få in ett estetiskt ämne på 50 gymnasiepoäng kommer gymnasiearbetet att minskas med lika många poäng, som på så sätt halveras. Undantaget är de estetiska programmen där karaktärsämnena förstärks med 50 poäng.

Forskning visar att undervisning i estetiska ämnen även leder till att eleverna lär sig teoretiska ämnen bättre. Det är intressant och spännande. Studier framtagna vid Karolinska Institutet visar att dans och musik stimulerar lärandet av teoretiska ämnen som till exempel matematik.

Forskningen visar också att elever mår bra av att utöva kulturella aktiviteter och röra på sig för att bättre träna hjärnan. Inte bara sitta stilla och räkna, skriva och läsa. En gymnasieskola med sång, musik och konst på schemat, skapar balans mellan återhämtning och energi och blir roligare och mer intressant för eleverna.

Att musicera eller utöva kulturella aktiviteter sätter tydliga avtryck i barns och ungas hjärnor. En kanadensisk studie av sexåringars IQ visade att barn som ägnade sig åt kulturella aktiviteter ökade sin IQ mer än genomsnittet.

Forskare vid Karolinska Institutet, vars mål var att identifiera vilka faktorer som leder till framgång i skolan, kunde hitta en klar faktor: musicerande. De barn som musicerade hade en annan utveckling av sitt logiska tänkande och sitt arbetsminne, det vill säga förmågor som är direkt avgörande för skolprestationen. Dessa rön var signifikanta, även när man hade tagit hänsyn till klasstillhörighet.

De här forskningsresultaten går stick i stäv med hur Alliansen förändrade gymnasieskolan där de estetiska ämnena togs bort. Estetisk verksamhet är viktigt ur många aspekter, dels vill ingen leva i ett sterilt samhälle, utan vare sig musik, konst eller andra konstnärliga uttryck, dels är ingen människa hel utan de estetiska uttrycken. Hjärnan är ”kulturell” och behöver stimulans på många olika sätt för att utvecklas optimalt.

Reagera på inlägget:

Behöver professionella lärare en läsa-skriva-räkna-garanti?

Den här bloggen handlar om behovet av en läsa-skriva-räkna-garanti i den svenska skolan.

Med de mål och de skrivningar som redan finns i styrdokumenten kan man verkligen undra om en läsa-skriva-räkna-garanti verkligen är nödvändig? Den som regeringen utlovade redan 2014 innebär att skolorna nu ska vara skyldiga att kartlägga alla elevers kunskaper i svenska, svenska som andra språk och matematik redan från förskoleklass och dessutom sätta in åtgärder för de elever som riskerar att inte nå målen.

Om den nya läsa-skriva-räkna-garantin går igenom ska den träda i kraft till läsåret 2019, säger Gustav Fridolin. Det skulle bli ett år senare än planerat och bygger på att den regering som tillträder efter valet vill genomföra lagstiftningen. Gustav Fridolin tror att den här läsa-skriva-räkna-garantin kommer att bli verklighet, men regeringen drar ändå tillbaka sitt förslag om att införa den. Varken Sverigedemokrater eller Alliansen stöder.

Enligt min tolkning av skolans styrdokument finns den skyldigheten idag utan den så kallade garantin. I varje fall för de elever som har problem med att läsa, skriva och räkna. Frågan är om skolans lärare behöver ett beslut som handlar om att bli skyldiga att kartlägga alla elever oavsett om de har problem eller inte?

Klart att kritikerna anser att det handlar om ökad administration. Det Sveriges lärarkår för yngre elever minst av allt behöver just nu är mer administration och ökad skyldighet att testa. Professionella lärare för de yngre eleverna behöver inte ens instrument för kartläggning. En rutinerad lärare kan avgöra eventuella problem utan särskilda instrument. Erkännande av professionell kompetens behövs däremot.

Det är intressant med användningen av begreppet garanti. Vi har en vårdgaranti. Nu blir det plötsligt en skolgaranti.  

Bra för valutgången i höst säkerligen. Garantier mobiliserar väljare. Garanti är något som en ”säljare” (skolan) kan lämna utöver de rättigheter man som ”köpare” (elever) har, enligt lag (skollagen). Om säljaren (skolan) inte har lämnat någon garanti betyder det inte att man (eleven) går miste om sin lagstadgade reklamationsrätt, hur den nu ser ut i skolan.

”Det här är ingen som helst garanti för mer och bättre kunskap, utan det är en garanti för mer administration, mera tester och mera blanketter för lärarna för de yngre barnen”, säger Christer Nylander som är vice ordförande i utbildningsutskottet, Liberalernas skolpolitiske talesperson. Det är förstås också ett allvarligt underkännande av professionella lärares bedömningsförmåga, och en applåd för den så kallade mäthysterin.

”Det är dags att ge våra barn nyckeln till den framtid som vi vet att de är värda”, säger Gustav Fridolin. En läsa-skriva-räkna-garanti ska tas fram, så att insatser kan sättas in snabbt. När förslaget kom i höstas avstyrkte flera tunga remissinstanser, däribland Skolverket och såväl Sverigedemokraterna som allianspartierna motionerade också.

När riksdagen ska fatta sitt beslut om läsa-skriva-räknagarantin är ännu inte bestämt. Men att åtgärdsgarantin som är tänkt att garantera att en elev i behov av stöd ska kunna få sina behov kartlagda och tillgodosedda från förskoleklass, ska träda i kraft i höst som planerat, verkar allt mindre sannolikt.

Att nu gå in och detaljstyra på politikernivå är helt fel. Politiker ska sätta mål och ge resurser, inget annat. Det ska överlämnas med varm hand till de professionella lärarna hur man ska göra för att nå målen. Varje professionell grundskolelärare bedömer naturligtvis elevers behov av särskilt stöd. Däremot kanske det inte finns ekonomiska ramar för detta. Det är däremot en viktig politikerfråga.

Jag är helt övertygad om att professionella lärare dagligen arbetar med att förstärka elevernas möjligheter till att läsa, skriva och räkna.

Reagera på inlägget:

Varje lärarutbildning måste erbjuda moderna språk

Uppdraget som president i ATEE (Association for Teacher Education in Europe) har gjort att jag har uppmärksammat situationen för moderna språk på sista tiden, både nationellt och internationellt.

EU:s målsättning är att alla medborgare i Europa ska kunna tala två främmande språk. I Sverige har vi långt kvar till detta europeiska strävansmål. Moderna språk är de språk som talas idag. Begreppet sätts ofta – särskilt i akademiska sammanhang – i motsats till klassiska språk (latin och grekiska), som handlar om två historiska språk.

Studier i moderna språk i Sverige förknippas ofta begreppet med tyska, franska och spanska som är eller har varit tillvalsämnen i grundskolan och gymnasieskolan. Det obligatoriska skolämnet engelska tillhör inte begreppet moderna språk.

Hur är det då med moderna språk i Sverige? Var tredje niondeklassare, exempelvis, väljer att inte läsa moderna språk. Det är en illavarslande trend då dagens globala samhälle är förknippat med flerspråkighet, nätverk av internationella aktörer i personers professionella och personliga sfär gör att mångkulturella, språkliga och sociala erfarenheter samspelar och efterfrågas i samhället.

Språkkunniga medborgare är en förutsättning för ett inkluderande förhållningssätt både professionellt och personligt i sociala sammanhang. Språk fördjupar och utvecklar personers livskvalitet.

Lärarnas Riksförbund befarar att ämnen som moderna språk på sikt kommer att försvinna från skolan om inte krafttag tas nu för att säkra lärartillgången. Det här har varit känt länge, men motåtgärderna har inte varit överdrivet många. Åsa Fahlén, LR:s ordförande, intervjuades i tv och hon anser att lärarutbildningen ska koncentreras till färre enheter, så att flera möjligheter att studera moderna språk kan erbjudas blivande studenter. Detta är en förödande hållning i nuläget.

Självklart behöver alla lärosäten som utbildar lärare idag vara kvar och samverka kring utbudet av moderna språk. Enheter kan i nära samverkan erbjuda ett mycket rikt utbud av kurser i moderna språk för blivande lärare. Det går alldeles utmärkt att få ett större och bättre utbud i moderna språk i nära samarbete mellan lärosäten, utan någon koncentration av lärarutbildningen till färre lärosäten. 

Vi har en alarmerande brist på behöriga lärare, sjunkande elevresultat och färre elever som läser vidare på avancerad nivå. Att i detta läge tala för att minska antalet lärosäten är ett mycket kortsiktigt tänkande. Den synnerligen dåliga planeringen av dimensionering och lokalisering av lärarutbildning har både påverkat kvaliteten i lärarutbildningen och naturligtvis tillgången på behöriga lärare. Moderna språk är viktigt och ska erbjudas vid varje lärosäte som utbildar lärare.

Utbildningsdepartementet kan naturligtvis besluta om samplanering för ökat utbud av kurser i moderna språk. De har täta överläggningar med rektorer vid landets lärosäten och makten finns att påverka utbudet i moderna språk. Det handlar inte enbart om att rigga utbildningsvägar. Studenterna måste också vilja utbilda sig i moderna språk och det är problemet idag. Här kan naturligtvis Lärarnas Riksförbund göra en viktig insats.

Reagera på inlägget:

Vi måste göra något åt den bristande respekten i skolan!

Lärandemiljön i skolan är ett gemensamt ansvar och ska präglas av respekt, trygghet och studiero för alla. En förutsättning för en sådan lärandemiljö är att elever, lärare och annan personal i skolan tar ett gemensamt ansvar och verkligen visar varandra respekt. Politiker ska inte vara inblandade i detta konkreta arbete. Politiker anger mål. De professionella lärarna väljer arbetssätt och arbetsformer.

Elever ska vara med genom att utforma skolans ordningsregler, som naturligtvis också ska följas. Det finns goda förutsättningar för att återinföra respekten i skolan. Skolan måste dock samarbeta med föräldrar och vårdnadshavare för att skapa förutsättningar för en lugn och trygg lärandemiljö i skolan. Om inte det förebyggande arbetet är tillräckligt, ska skolan använda de disciplinära åtgärder som skollagen medger.

I skollagen står det att disciplinära åtgärder inte ska användas för att straffa elever, utan den bakomliggande tanken med de disciplinära åtgärderna är att de ska leda till ett förändrat beteende hos de elever som faller ur ramen. Vad är då disciplinära åtgärder? Vad får man göra egentligen? Det råder en stor osäkerhet om vad skolan kan göra idag. Många lärare väljer att inte göra något på grund av osäkerhet och detta är naturligtvis förödande. Det finns klara riktlinjer.

Vad kan de då vara som stör? Det kan vara föremål (mobilen, som verkligen är i ropet just nu) som stör och sådana föremål har rektor och lärare rätt att ta hand om. Elever som stör eller uppträder olämpligt och inte slutar med det vid lärares tillsägelse får visas ut ur klassrummet. Elever kan också få så kallade kvarsittning. Det är i och för sig en märklig åtgärd eftersom skolan används som straff.

Skolan ska också göra en utredning om varför elever stör. Skolan kan också ge en skriftlig varning och även omplacera den elev som stör, antingen på den egna skolan eller på en helt annan enhet. Det finns också möjlighet att stänga av en elev. Det finns således medel att ta till för att skapa lugn och trygg lärandemiljö i skolan. Det finns ingen som helst tvekan om detta.

Man kan fundera över hur hög lärares uthållighetsribba ska vara. Lärarens auktoritet är inte lika självklar längre som den var förr. Läraren ska alltså egentligen inte främst fungera som ett stöd, utan mera som en ”chef” som fattar beslut och avgör vad gruppen bör göra och hur den ska uppträda etc. Hur läraren ser på eleven och hur eleven uppfattar detta, är avgörande för elevernas utveckling.

Om en lärare börjar se eleverna som ansvarslösa och lata efter flera stökiga undervisningstillfällen bidrar detta till att provokationerna förstärks. En lärare behöver ta hänsyn till vilken situation gruppen befinner sig i. I detta menar man, att desto mindre mogen en grupp är, desto mer styrning behövs och samma sak på motsvarande sätt. Ledaren (läraren) måste anpassa sitt ledarskap till den rådande situationen. Kanske uthållighetsribban både kan höjas och sänkas efter behov?

Elever får faktiskt förstöra sin egen skolgång, men att förstöra för andra är inte tillåtet. Respekt för andra människor lär man sig nog också hemma. Föräldrar måste ha kontroll över sina barn och verkligen säga åt dem när de gör fel, då går det sedan lättare i skolan. Föräldrar är vuxna och vuxna bestämmer. Uppvärdera föräldrarollen! Att lära sina barn respekt är ett föräldraansvar, men som det ser ut i dag har denna plikt mer och mer flyttats till skolan.

Föräldrar måste börja ta sitt ansvar och inte stjälpa över detta arbete på lärarna. I en by i Norrbotten skällde folkskolläraren på en bondpojke för dåligt uppförande och bristande respekt. Magistern skällde och skällde, men i en paus sa bondpojken med hög och klar röst:

”Jag är pappas ’bäst-pöjk’ ändå, jag!” Är man någons ”bäst-pöjk” så klarar man sig bra ändå. Problemet är att det är så få barn som kan säga att de är ”pappas” eller ”mammas” ”bäst-pöjk”! Det kunde naturligtvis ha varit en flicka som sagt detta också.

Reagera på inlägget:

Sidor