Annons

Låt lärarna avgöra mobiltelefonens roll i klassrummet

Mobiltelefonen diskuteras nu av politiker på riksnivå, bland annat debatterades det i ett inslag i Aktuellt på SVT. I Frankrike har man nu beslutat om förbud för mobiltelefoner såväl på lektioner som på raster. Kanske borde mobiltelefonen förbjudas här i Sverige? 

Är mobiltelefoners vara eller inte vara verkligen en fråga för våra rikspolitiker?

Idag har skolor – enligt skollagen – rätt att omhänderta mobiltelefoner om de stör ordningen. Nu går våra politiker återigen in i detaljer i skolarbetet, det vill säga de övertar professionella lärarnas arbetsuppgifter och därmed också deras rättmätiga ansvar. I vårt styrsystem sätter politiker mål, ger de professionella ramar och förutsättningar att nå målen. Politiker ska absolut inte detaljstyra verksamheten och samtidigt prata om att lita på de professionella och försöka öka deras status. Att detaljstyra ingår inte i politikeruppdraget. Tar man av de professionella lärarna deras arbetsuppgifter och ansvar, så uppstår osäkerhet, oklarheter och resultatet kan istället bli en ren deprofessionalisering.

Skolans uppgift är alltjämt att disciplinera. Folkskolan etablerades vid 1800-talets mitt på grund av att kyrkan tappade greppet om svenska folket. Skolan blev då kyrkans ”förlängda arm”. Vi går till skolan givetvis för att lära, men vi går också dit för att disciplineras och bli en social samhällsmedborgare. Skolans roll i en värld som präglas av fragmentering (zappar-generationen) och av att barn och ungdomar växer upp i olika sociala rum med olika normer, regler, olika sätt att kommunicera och så vidare är naturligtvis problematisk.

Den skoldebatt som förs idag, utgår nästan aldrig från det samhälle vi lever i och framför allt kommer att leva i framåt i tid. Debatten handlar mest om ett frikopplat kunskapsbegrepp och en längtan tillbaka till hur det var förr – skolan förr, samhället förr, barnen och ungdomarna förr. Men skolan förändras oavsett debatten och skolan påverkas av samhällets utveckling, vare sig vi vill det eller inte. Politiker ska inte gå in på detaljer, inte vara klåfingriga och besluta om mobiltelefonens vara eller inte vara. Det är inte meningen.

Alla som går och sätter sig på ett möte eller deltar i en lektion vet att mobilen kan vara ett fantastiskt arbetsredskap, men också att den kan vara väldigt störande om man inte har gemensamma regler för hur och när och var den ska användas. Kan mobiltelefonen istället bli en integrerad del av det pågående arbetet med skolans digitalisering? Mobilen blir allt viktigare för oss alla i vardagen. Med smartphones har vi kraftfulla datorer och kan vara uppkopplade, delta i social samvaro, följa med i nyheterna, lyssna på musik, betala etc. Mobilen är ett mångsidigt verktyg som både ger nytta och nöje och har utvecklats till en omistlig del av tillvaron för många. Mobiler är också vanliga bland barn och ungdomar i skolan. I stort sett alla elever från tioårsåldern och uppåt har egen mobil, som de också använder i skolan. I skolverkets rapport om IT-användning och IT-kompetens sägs att 69 % av grundskolorna och 93 % av gymnasieskolorna tillåter att eleverna använder egen digital utrustning i skolan.

Skolan behöver dra nytta av teknikens möjligheter för att förbättra och effektivisera skolans undervisning. Det är också viktigt att alla elever ges likvärdiga möjligheter att utveckla digital kompetens. Skolverket föreslår exempelvis att varje elev från och med grundskolan har minst en digital ”enhet”, exempelvis laptop eller platta. Eleverna ska kunna använda egen utrustning om de vill det. Är det då riktigt klokt att hetsa upp sig och säga nej till mobilen?

Den tekniska utvecklingen av mobilerna, och hur de används i skolan, har förändrats mycket, under de senaste åren. Än så länge finns det inte så mycket forskning, men det kommer så småningom intressant forskning. I Karlstad och i Åbo används fallstudier och forskarna observerar och analyserar hur gamla och nya praktiker kring samtal, läsning och skrivning flätas samman när mobilen används i klassrummet. En kritisk reflektion kring hur skolans undervisning ska hantera nya förutsättningar är också en del av forskningen.

Mobilen är tyst och diskret och syns inte konkurrera om något talutrymme i klassrummet. Det speciella med mobilen som artefakt är att den är mångsidig, lockande och gör det möjligt att interagera med andra, utanför klassrummet. Mobilen kan också ses som en utvecklingsmotor för ett förändrat arbetssätt. Det behövs naturligtvis didaktisk forskning och didaktisk utveckling för att få en tydlig bild av hur mobilen ska fungera som ett multimodalt verktyg i skolan. Mobilen kan dock användas för att utmana den traditionella undervisningen i skolan och för att hitta nya vägar. Mobiltelefonen kan förena formellt och informellt lärande, liksom utveckla mer kunskap om hur klassrummet kan kopplas ihop med världen utanför.

Det behövs en didaktisk grund för mobilens roll i skolan, när den ska användas och när den ska stoppas undan. Men den grunden ska skapas av de professionella och inte av politiker.

Reagera på inlägget:

Dalamodellen är inte ny – men mycket bra

Det råder stor lärarbrist, framför allt i grundskolan (Skolverkets statistik 2016/17). Nu satsar Dalaregionen stort för att få flera behöriga lärare. Det blir möjligt för lärarstudenter att finansiera sina studier genom en kombination av arbete och lön från och med hösten. Deltidsstudier (75%) ska kombineras med arbete (50%) som lärare.  

Initiativet till modellen kommer från Dalarnas skolchefer, lärarutbildare vid Högskolan i Dalarna och PUD, pedagogiskt utvecklingscentrum i Dalarna. Det är nu främst två målgrupper som är aktuella, dels grundlärare mot åk 4–6 med naturvetenskap och teknik, dels personer som redan har ämneskompetens och som vill komplettera pedagogisk utbildning.

Detta är mycket bra. Huvudmännen väntar inte på statliga initiativ, utan de tar ett eget ansvar för kompetensförsörjningen. De menar också att det är ett sätt att höja kvaliteten på utbildningen, vilket jag instämmer i. Det är för lite praktik i lärarutbildningen och praktiken är dessutom både alltför tillrättalagd och även övervakad av så kallade curling-handledare, så att kvaliteten blir lidande.  

Det här med studier i kombination med arbete är egentligen inget nytt. Under lärarhögskoletiden 1968–1977 fanns det möjlighet att praktisera under sin praktiktermin med lön. En handledare hade ansvar för två klasser och sedan hade handledaren en lärarstudent i varje klass. Handledaren arbetade heltid under den första delen av praktikterminen, sedan ökade lärarstudenternas arbetstid succesivt och handledarens arbetstid minskade. Det blev en termins praktik kopplat till tjänst som lärare. Utbildningen med en betald praktiktermin var mycket effektiv och bra. Systemet gav kvalitativt goda och självständiga lärare som klarade sin ”praktikchock” bättre än de som enbart praktiserade utan att arbeta.

Det här systemet är absolut ett sätt att komma till rätta med lärarbristen. Det finns för övrigt andra akademiska yrkesutbildningar som utvecklas och stöds på liknande sätt, exempelvis sjuksköterskor. Det finns också många studenter som arbetar vid sidan av studierna, utan att det är satt i något system och har gjorts ”rumsrent”. Sådana kombinationer har alltid funnits i det tysta. I dagens konkurrensutsatta arbetsmarknad är det fler och fler som både arbetar och studerar samtidigt för att utveckla sina kompetenser samtidigt som de får praktisk erfarenhet av sitt blivande yrke.

Även den mest hängivna och motiverade lärarstudenten kan bli överväldigad av att plötsligt studera och arbeta samtidigt. Med rätt inställning, tidsplanering och stöd är det möjligt att utveckla sina färdigheter, utan att sätta resten av livet på paus.

När det gäller lärarförsörjningen blir det fortsatt brist på yrkeslärare inom gymnasieskolan, förskollärare och specialpedagoger. De närmaste 5–10 åren kommer även grundlärare i årskurserna 1–6 att vara eftertraktade på grund av ökade elevkullar. I årskurserna 7–9 minskar antalet elever ytterligare några år, för att därefter öka, vilket betyder att behovet av lärare också ökar. Det skulle gå att pröva modellen för flera lärarkategorier.

De fackliga organisationerna är inte speciellt glada åt den är modellen, enligt tidningsartiklar. De har antagligen inte varit med i diskussionerna från allra första början, vilket är en brist. Lärarfacken måste givetvis också hävda att utbildning är utbildning och arbete är arbete. Det ligger i sakens natur. Jag tror ändå att de lärarfackliga organisationerna kan se dalamodellen som ett lovvärt initiativ.

Reagera på inlägget:

”Befria lärarna” – bäst läsning just nu

Min sista blogg inför sommaruppehållet handlade om ”Freedom in education” en internationell trend som går ut på att professionella lärare inte behöver den detaljerade styrning som politiker på olika nivåer skapat och skapar. Professionella lärare behöver  ges frihet och vida ramar, de behöver absolut inte styrning på detaljnivå.

Den första bloggen hösten 2017 handlar också om att befria lärarna. Jag har nämligen läst John Steinbergs nyutkomna bok ”Befria lärarna, en debattbok om pedagogik och skola”. John Steinberg behöver ingen som helst presentation. Han är välkänd författare, känd lärarfortbildare och disputerad i pedagogik och mycket produktiv. Nu har han gett sig på skolpolitiker.

Boken som nyligen kommit ut är mycket läsvärd och handlar om att lärare måste ges den professionella friheten att utforma en undervisning som syftar till att utbilda medborgare som kan försvara och utveckla vår demokrati. Politiker ska endast ange ramar och skapa goda förutsättningar för lärarnas arbete, inte styra och ställa och framför allt detaljstyra och kontinuerligt ”lägga sig i”.

Boken är tunn, drygt 120 sidor. Den är lättläst i en slags berättarstil. Den är dessutom behaglig att läsa för mig då jag kan instämma i det allra mesta. Jag läser mycket och det är inte ofta något sådant händer, kan jag säga. Boken rekommenderas till såväl utbildningspolitiker, skolledare som lärare. Lärare får argument för att skaka av sig den politikerstyrning som lägger sig i deras arbete som professionella lärare.

Direkt efter att jag läst boken så åkte jag till en konferens i Tallinn på inbjudan av den nytillträdde EU-presidenten som är från Tallinn. Konferensen hölls på Tallinn University. Presidency Conference ́Contemporary Approaches to Learning and Teaching ” (EU2107EE), 19–20 september 2017 Tallinn University. Det var egentligen en ren politikerkonferens med deltagare från EU, från kommissionen, från utbildningsministerierna, från näringslivet, från allehanda utbildningsorganisationer och en del utbildningsfolk.

Konferensen presenterade Estlands utbildning från förskola till högre utbildning. Estland utvecklas så det knakar och det vi såg var imponerande. Klokt av den nya presidenten att visa upp sitt lands skola och högre utbildning. Det som verkligen var intressant i konferensen var politikernas roll.How can external stakeholders help make learning more effective?” var titeln på en workshop exempelvis. Detta tema visar på ett helt annat förhållningssätt än det traditionella för politiker. Politiker måste förstå och veta mycket om undervisning och lärande och vara helt och hållet inriktade på stöd. Politiker med sådana förhållningssätt trasslar aldrig till det för professionella lärare. Idag trasslar annars många politiker till det för lärare som inte ges utrymme för sin professionalitet.

Steinbergs bok har ett avsnitt om framtiden som är rent lysande. Han mejslar ut en ny och viktig politikerroll, precis som EU-presidenten gjorde på konferensen i Tallinn. En kunnig och väl insatt politiker som kan och vet mycket om själva kärnverksamheten i hela skolväsendet och i högre utbildning. Politiker måste veta mycket om undervisning och om lärande. Steinberg klargör politikernas uppdrag. Han skriver om politiker och trygghet och ger sig på hur politiker kan underlätta lärares professionella arbete och utveckling i yrket. Precis så som politiker måste göra.

Han kritiserar alla möjliga och omöjliga projekt som lärare utsätts för, inte bara av politiker utan också av nitiska skolledare. Han har klara åsikter om vem som ska göra vad och han beskriver tydligt och klart samma slags nya politikerroll som EU-presidenten gjorde i Tallinn. Steinberg tecknar också hur vi bör utforma skolor för vår nya tid. Det är alltid viktigt att se vart skolan är på väg och förstå varför.

Många lärare känner idag stor irritation över dagens politiker på olika nivåer som stökar till undervisningsuppdraget för dem. I Steinbergs bok och på den nyutnämnda EU-presidentens konferens finns en ny politikerroll tecknad.

En ny politikerroll som faktiskt i alla delar står på lärarnas sida. Det är verkligen viktigt att även vårt svenska utbildningsministerium tar till sig detta synsätt. Det fanns en representant med på konferensen. Jag hoppas och tror på en förändring för professionella lärares frihet.

Reagera på inlägget:

Släpp taget och ge lärarna friheten tillbaka

I dag finns en internationell trend som går ut på att öka graden av frihet för lärare. Den är mycket intressant och lovvärd. Det finns exempelvis konferenser som handlar om ”Freedom in education”. Trenden har inte kommit hit än.

Lärares frihet och självständighet har kraftigt beskurits, samtidigt som trenden inom andra kreativa akademikeryrken går åt rakt motsatt håll. Många arbeten kan i dag utföras var som helst och när som helst, bara det finns en laptop med internet.

I dag styrs lärare av en lång rad styrdokument: skollag, skolförordning, läroplan, kursplan, betygskriterier, kommunal skolplan och lokala arbetsplaner. Det finns till och med kommuner som föreskriver metoder, fastän detta ska överlämnas till de professionella.

Skolverket med skolinspektionen styr också. Dessutom har lärare många chefer och ledare som alla bestämmer vad lärare ska göra.

Pressmeddelanden från utbildningsdepartementet aviserar nya påhitt och påbud i stort sett dagligen som begränsar fri-rummet för lärare. Skolbyråkrater, politiker och andra som bestämmer åt lärare borde försöka att inse att den mest effektiva åtgärden är att släppa taget och verkligen lita på lärarna och låt dem göra sitt arbete, så att de också får en rimlig chans.  

Det finns en katastrofal inriktning på skolreformer i dag som innebär att friheten för lärare beskärs kraftigt. Friheten och fri-rummet blir allt mindre och mindre. Detta är förödande för skolan. Lärare behöver frihet att utöva sitt yrke.

Läraryrket har en gång uppfattats som mycket självständigt. Lärarna var tidigare privilegierade i och med att de själva kunde forma sina lektioner och avgöra hur och när själva kringarbetet skulle ske. På senare år har rapporter från skolan lett till allt högre krav på dokumentation, återkoppling och utvärderingar. Nu beskriver många lärare en tillvaro där helger och kvällar går åt till att försöka komma i kapp med allt administrativt.

Politiker har sent omsider fått upp ögonen för problemet, samtidigt som politiker hela tiden ger lärare nya uppdrag.  

Den bärande idén från dagens skolbyråkrater syns vara att ju fler politiker och tjänstemän som styr, ställer och kontrollerar lärare, dess bättre blir verksamheten.

Skolkommissionen föreslår exempelvis genomgripande politiska åtgärder för att få skolan så som politiker och skolbyråkrater vill. Politikerna och skolbyråkrater tror inte på att lämna lärarna i fred och lita på de professionella. Klåfingrigheten är frekvent förekommande och helt genomgående. Förslagen i skolkommissionen andas en återgång till ett tidigare skolsamhälle. Man föreslår exempelvis inrättande av ytterligare en ny myndighet.

Mats Ekholm, tidigare generaldirektör för Skolverket, föreslår i en artikel en radikal omläggning av hur staten förhåller sig till skolorna. Eftersom den utbyggda statliga kontrollapparaten inte har gett de förväntade positiva resultaten är det rimligen bättre att i stället försöka stödja kommuner och skolor i deras arbete med att förbättra skolan. Det innebär förslag på bland annat en nedläggning av Skolinspektionen och en överföring av resurser till Lärarkåren. Radikalt förslag i rätt riktning!

De politiska besluten är egentligen bara kosmetika, som klarar av att dölja grundproblemen i skolan. Svenska elever halkar efter i internationella kunskapsmätningar och lärarbristen är akut. Om tre år kommer det att saknas 60 000 lärare. 6 av 10 lärare överväger att lämna sitt yrke. Det är siffror som beskriver ett akut sjukdomstillstånd. Psykosociala problem är den vanligaste orsaken till att lärare sjukskriver sig, enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL).

Utvecklingen med beskuren rörelsefrihet för lärare har bidragit starkt till att sänka lärarnas status. Det är inte rätt att lärarkåren ska känna sig alltmer trängd av detaljstyrning och administrativa pålagor.

Ge de professionella lärarna mer frihet i sin yrkesutövning. Trevlig sommar!

Reagera på inlägget:

Grattis, alla vitala 40-åringar!

I den här bloggen gratulerar jag vitala 40-åringar, det vill säga de regionala högskolor som bildades 1977. De tolv nya högskolorna var Borås, Eskilstuna/Västerås, Falun/Borlänge, Gävle/Sandviken, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Sundsvall/Härnösand, Växjö, Örebro och Östersund som bildades genom högskolereformen 1977. Lärarhögskolor och förskoleseminarierna bildade basen i de nya högskolorna. All eftergymnasial utbildning skulle bedrivas inom ramen för högskolan. Högskolereformen berörde enbart grundutbildningen. 

En ny tillsyningsmyndighet utvecklades som benämndes Universitets- och högskoleämbetet. De regionala högskolorna bildades med lärarhögskolor och förskoleseminarier som bas. Basanslagen för dessa utbildningar skulle bära uppbyggnaden av andra utbildningar. Regeringen delade också in Sverige i sex högskoleregioner. 1977 års högskolereforms huvuduppgift var att öka tillgängligheten, särskilt för studieovana studentgrupper, och främja den sociala snedrekryteringen. Ett antagningssystem infördes med olika kvotgrupper. De som fyllt 25 år och arbetat minst fyra år fick så kallad allmän behörighet (25:4 regeln) och detta betydde mycket för rekryteringen från studieovana grupper.

Livslångt lärande var också ett av de viktiga ledorden i reformen. Det skulle alltid gå att återkomma till högre utbildning. Utbildningsutbudet skulle breddas och differentieras, särskilt med hänsyn till arbetsmarknaden och förnyelsen av arbetslivet. Fristående kurser utvecklades. Utbildningens organisation skulle demokratiseras och verksamhetsformerna anpassas till breddad rekrytering. Högskolestyrelsen skulle exempelvis bestå dels av yrkesverksamma inom högskolan, dels av företrädare för allmänna intressen.

Utbildningen i högskolan skulle bedrivas på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och ge studenterna kritisk skolning. Det var revolutionerande för blivande lärare. Kopplingen mellan utbildning och forskning skulle bli starkare. Samhällets och arbetslivets behov skulle få styra utvecklingen. Styrsystemet inom högskolan ändrades också. Detaljerade och omfattande styrdokument för lärarutbildningen ändrades till översiktliga och tunna utbildningsplaner. Grundutbildningen organiserades i linjer, det vill säga snitslade banor, och varje linje fick en linjenämnd där lärare, studenter och allmänföreträdare skulle delta i arbetet.

Lärarutbildningarna utgjorde den bas som många andra regionala högskolor, utvecklades med hjälp av. Lärarutbildningarna var en ekonomisk förutsättning för utvecklingen av en stark och differentierad högskola. Lärarutbildningarna betraktades ibland, felaktigt, som ett hinder för andra utbildningars tillväxt och ansågs vara säkra och stabila, men för många högskolor blev det skakigt, med såväl centrala hot om nedläggning, som nedläggningsbeslut. Åren fram till i dag har präglats av nationell osäkerhet i dimensioneringen av lärarutbildningarna. Orsakerna till nedläggningen av lärarutbildningen var svåra dimensioneringsproblem, alla försök till en rättvisande dimensionering under 40 år har misslyckats kapitalt. Tillgång och efterfrågan har inte vid något enda tillfälle varit i balans. Idag finns ett stort underskott av utbildade lärare.  

Som stora och svårkontrollerade tsunamis har reformerna rullat in med full kraft över lärarutbildningarna, för att så småningom fortsätta ut till skolorna. I stora drag kan reformerna 1977–2017 sammanfattas, enligt följande:

* 1977 blev Lärarhögskolorna och Förskoleseminarierna en del av universiteten/högskolorna. 

* 1988 startade en ny lärarutbildning baserad på utredningen LUT 74.

* År 2001 var det dags igen för en ny lärarutbildning.

* Tio år senare, 2011, startade återigen en ny lärarutbildning.

Varje reform sägs vara ny, men frågeställningarna som ligger till grund för reformerna är gamla och återkommer bara i nya tappningar. Vad handlade då reformerna om? Det har handlat om olika synsätt på hur man ska utbilda lärare. Det finns exempelvis olika uppfattningar om vad som ska vara gemensamt i lärarprofessionen. Det var i utredningen LUT 74 som enhetsläraren presenterades och konkretiserades. Enhetsläraren skulle ansvara för elevens totala personlighetsutveckling och vara mera stödjande och stimulerande än enbart kunskapsförmedlande. Det var det gemensamma och det generella i lärarkompetensen som betonades, det som en gång seminarietraditionen hade betonat. Det kallade regeringen nu för en ny och gemensam lärarprofession.  

Vid de regionala högskolorna har lågstadielärare, mellanstadielärare, fritidspedagoger och förskollärare utbildats före 1988. Från 1988 utbildades 1–7-lärare och 4–9-lärare, som förväntades förverkliga grundskolan ute på fältet. Från 2001 utbildades lärare med en rad olika inriktningar och specialiseringar. Ett par nygamla lärarkompetenser gjorde entré igen på klassrumsgolvet. Det var 2011 års grundlärare för F–6 och ämneslärare för 7–9. Den gamla stadieindelningen av läraryrket som fanns fram till 1988 kom nu åter tillbaka och den lanserades som en nyhet. 

1997 års Lärarutbildningskommitté (LUK 97) vars utbildning startade först 2001. Då infördes en gemensam lärarexamen för lärare i förskolan, grundskolan och gym­nasieskolan, medan specialpedagogerna och ett par andra lärargrupper behöll egna examina. Lärarstudenterna valde inriktningar och specialiseringar successivt, utan att följa fasta kombinationer av ämnen. Utbildningsminister Jan Björklund tillsatte 2008 en lärarutbildningsutredning som 2009 lämnade betänkandet med namnet ”En hållbar lärarutbildning” (HUT 07), ett förslag som sedan omarbetades i propositionen med den självsäkra titeln ”Bäst i klassen – en ny lärarutbildning”. Så mycket nytt var det egentligen inte. År 2011 antogs de första studenterna. Två nya lärarexamina infördes för lärare i grundskolan, grundlärarexamen för F–6 med inriktningarna F–3, 4–6 och mot fritidshem samt ämneslärarexamen 7–9 med fasta ämneskombinationer. Inriktningarna F–3 och 4–6 förlängdes med en termin till fyra år, medan inriktningen mot fritidshem kortades med en termin till tre år.

Under tiden 1977–2017 har lärarutbildningsreformerna avlöst varandra. I grunden handlar det om dimensionering av lärarutbildningen, men också om olikheter i uppfattning om hur lärare egentligen ska utbildas, det vill säga hur de ingående komponenterna i utbildningen (ämnesstudier, praktisk pedagogisk utbildning) egentligen ska blandas under den tillgängliga tiden.

Med de stora lärarunderskotten som finns idag är lärarutbildningen säkerligen tryggad vid högskolor och universitet för lång tid framåt.

Reagera på inlägget:

Sidor