Annons

Med KTP School kan vi få fler forskare till skolan

Knowledge Transfer Partnership (KTP) är en fyrtioårig engelsk utvecklingsmodell som innebär att en forskare knyts till ett företag eller en verksamhet och arbetar i ett treårigt projekt som forskaren planerat själv i samråd med verksamheten. Projektet går ut på att bidra till en vetenskaplig utveckling av verksamheten. Erfarenheterna är mycket goda från England. Det slutar i regel med att forskaren anställs efter avslutad projekttid.

Modellen används i näringslivet idag, men skulle mycket väl kunna användas på exempelvis förskolor eller skolor. Det skulle kunna hjälpa till att sätta fart på det redan beslutade karriärplaneringssystemet, som inte fungerar. Bloggen förespråkar KTP School, det vill säga Knowledge Transfer Partnership School, som en fruktbar modell för att få forskarutbildade till skolan. Det kan också vara en modell för att fånga upp lärare som gått forskarskolor, som annars går tillbaka till sina vanliga tjänster.

Lärare ska forska. Forskare har andra förutsättningar att granska sin verksamhet kritiskt och utveckla den än andra icke forskarutbildade förskollärare eller lärare. Lärare ska gå forskarutbildning på betald arbetstid, förskollärare till licentiatexamen, grundlärare/gymnasielärare till doktorsexamen. Sedan ska dessa forskare kunna ansöka om en lektorstjänst i förskolan eller skolan. De forskarutbildade lärarna ska delvis få andra arbetsuppgifter, som ska ta vara på de nyförvärvade vetenskapliga kunskaperna, men undervisningen skall ändå vara en huvuduppgift för den forskarutbildade förskolläraren eller läraren. Lektorsreformen syftar till att öka lärares utvecklingsmöjligheter och ge ytterligare karriärsteg. 

I stort sett ingen huvudman bekostar lärares forskarutbildning idag. Det finns kanske undantag, men i Gävleborgs finns (mig veterligen, efter noggranna efterforskningar) ingen forskarstuderande lärare som fått stöd. Jag hade ett uppdrag från Högskolan i Gävle att arbeta med karriärplanering för två år sedan. Alla lärare som deltog i seminarierna ville fortsätta sina studier på forskarutbildningsnivå. Lärarfacken stöttade karriärplaneringsseminarierna, liksom enskilda entusiastiska lärare, men arbetsgivarna/huvudmännen gav kalla handen. ”Vi har inte råd”. Lärare behöver stanna kvar på sina tjänster i förskolan eller skolan.

I skolan har man anställt så kallade förstelärare som har till uppgift att göra läraryrket mer attraktivt och säkra god undervisning för elever. Reformen med förstelärare gäller alla skolformer, utom förskolan. Förstelärare måste ha lärarlegitimation. Lärare som har frågor om så kallade karriärtjänster (förstelärare och lektorer) ska i första hand vända sig till sin arbetsgivare som är ansvarig för den typen av karriärtjänst. De utvärderingar som gjorts visar att dessa förstelärare har svårt att finna sin roll i skolan.

Sammanfattningsvis:

Det finns inte lektorer som stöd för den vetenskapligt grundade skolan. Förstelärare har inte funnit sin roll. Regeringens satsning på karriärtjänster för lärare kan beröra ca 17 000 karriärtjänster och omkring var sjätte utbildad lärare. Redan hösten 2014 var uppemot 15 000 lärare permanenta förstelärare. Reformen bygger på att det är huvudmännen som skapar, utformar och tillsätter tjänsterna och att finansieringen sker utifrån höjda statsbidrag. Det gör att det rör sig om en variation vad gäller antal förstelärare, hur deras tjänster och arbetsuppgifter utformas, hur tillsättning går till, hur organisationen byggs upp kring deras utvecklingsarbete och vilka resultat som åstadkoms.

Ett KTP School-projekt skulle kunna lösa problem i skolväsendet. Eftersom inga lärare får gå forskarutbildning kan ett projekt med en forskare anställd på några år delvis ersätta detta. Förstelärare har inte hittat sin plats i skolan och de första utvärderingarna visar att stöd behövs. Den forskare som kan anställas i KTP School-projekt kan lösa dessa problem och i någon mån tills vidare ersätta de lektorstjänster som ska bemannas. Efter tre år kanske den anställde projektledaren kan anställas permanent i skolan.

Viken högskola nappar på den här idén? Vilka kommuner vill vara med? Det finns ett finansieringsproblem, men det borde gå att lösa. 

Reagera på inlägget:

Ämnesbetyg eller kursbetyg?

Ämnesbetyg kontra kursbetyg – gymnasieskolans inre verksamhet måste diskuteras, liksom betygens roll, innan eventuellt nytt betygssystemet bestäms.

Regeringen har beslutat att ge gymnasieutredningen i uppdrag att analysera för- och nackdelar med ämnesbetyg, i jämförelse med dagens kursbetyg. Man ska undersöka möjligheterna att återinföra ämnesbetyg i gymnasie- och gymnasiesärskolan. För att man ska kunna avge ämnesbetyg krävs då kanske att ”kurser blir egna ämnen” eller att ”ämnen blir egna kurser”, eller tänker man sig kopplingen innehåll, kontroll och betyg på något annat sätt?

Systemet med ämnesbetyg i en kursorganiserad skola haltar och hur tänker ansvariga politiker här? Om ämnesbetyg ska ersätta kursbetyg, hur ska då verksamheten organiseras så att betygssystemet passar? Betygssystem är sammankopplade med inhämtandet av kunskaper, färdigheter och förmågor, som sedan redovisas, kontrolleras, bedöms och betygssätts. Det bör under alla förhållanden vara ett fokus på undervisningens organisation och inte enbart på vilken typ av betyg som ska avges. Kursbetygen har visserligen kritiserats för att förhindra ämnesfördjupning, orsaka stress och bidra till ökade avhopp från gymnasieskolan i förtid. Varje kursbetyg blir ett slags slutbetyg. Vilka eventuella konsekvenser får ämnesbetyg för tillträde till högre utbildning behöver också utredas.

Uppdraget att utreda ämnesbetyg reser på nytt frågor om vad ett skolämne egentligen är och om undervisningen i skolan på nytt ska bli skolämnesorganiserad. I min doktorsavhandling [1] om metodikämnets utveckling sedan 1800-talets mitt och fram till 1980-talet studerade jag skolämnesutvecklingen, som låg väldigt nära metodikämnets utveckling. I anslutningen till avhandlingsarbetet funderade jag mycket över skolämne som fenomen. Min blogg består av kritiska reflektioner om skolämnen och vad de egentligen är och vad en förändring från kursbetyg till ämnesbetyg kan innebära.

I folkskolan fanns exempelvis kristendom, modersmål och räkning. Dessa ämnen har försvunnit och ersatts med andra skolämnen som orienteringsämnen, svenska och matematik. Skolämnen är absolut inga statiska konstruktioner. De förändras, utvecklas och avvecklas. Skolämnen förändras till rubrik, innehåll och form.  Ett skolämne utgörs av en rubrik för skolundervisning inom ett bestämt och avgränsat område. I ett skolämne finns information som fogas samman av någonting gemensamt, förenklat uttryckt. Ett skolämne är tänkt att innehålla sådant som gör att eleverna klarar sig bättre i livet och dessutom sådant som gör att hela vårt samhälle fungerar bättre. Givetvis ska dessa konstruerade skolämnen möjliggöra för eleverna att lära sig innehållet och lärare ska naturligtvis också kunna undervisa om detta innehåll. Detta har ibland varit problem som vi alla vet.

En lång rad faktorer påverkar skolämnen. Skolan är politiskt styrd och politisk påverkan kan förändra skolämnena såväl till innehåll som till form. Vetenskapliga rön och nya insikter påverkar också skolämnen. På ett övergripande plan är det Sveriges riksdag och ansvarig myndighet, Skolverket, som anses ha stor betydelse för ett skolämnes framväxt och utformning, medan lärarna och eleverna betyder mest för skolämnens konkreta och praktiska genomförande i klassrummet. Tolkningarna av styrdokumenten är väldigt olika, vilket gör att ett ämnes praktiska inriktning förändras.

Lärarutbildningen påverkar också skolämnenas utveckling på olika sätt. Lärarutbildningen används också tätt som oftast för att förändra och utveckla skolan. Dessutom har många lärarutbildare varit och är läromedelsförfattare idag. Läromedel har haft och har även idag mycket stor påverkan på skolämnesutvecklingen. Ibland har läromedlet till och med varit lika med kursen i ämnet, och inte de anvisningar som getts. Utrustning, lokaler och en rad andra faktorer påverkar också skolämnens utveckling.

I de flesta skolämnen ska eleverna inhämta kunskaper, färdigheter och förmågor och det som inhämtas ska sedan redovisas och kontrolleras, bedömas och betygssättas. Så långt är de flesta överens. Betygssystemet anses främja lärande, premiera hårt arbete och spegla de kunskaper eleverna faktiskt har. Varje lärare vet naturligtvis att så inte är fallet. Men vi låtsas, i alla fall.

En övergång till ämnesbetyg skulle kanske kunna minska såväl elevers som lärares känsla av stress, men det kan finnas andra sätt att göra detta också. Därför ska också utredningen titta på andra alternativ, vilket är klokt. Då även betygsstegen och kunskapskravens utformning kan orsaka stress har Skolverket i uppdrag att utvärdera dessa och föreslå förändringar. Intressant, eftersom vi har influerats av de internationella betygssystemen.

Fler unga måste klara av gymnasieskolan med godkända betyg vare sig det är kursbetyg eller ämnesbetyg. En gymnasieutbildning är i det närmaste en förutsättning för att en ung person ska kunna få ett jobb och börja etablera sig i arbets- och samhällslivet. Signaler om att kursbetygen ökar risken för avhopp måste givetvis tas på allvar. Införandet av kursbetyg och målrelaterade betyg sägs ha minskat andelen som fullföljer gymnasieskolan.

Det krävs en djupare analys av hur gymnasieskolans verksamhet är planerad och hur betygssystemet påverkar unga människors möjligheter att klara gymnasieskola. En någorlunda enig lärar- och forskarkår hävdar att betygens funktion är att sortera eleverna i ”prima” och ”sekunda”. Genom sorteringen gynnas de elever, som från början fått förutsättningar att klara sig bra i gymnasieskolan. De får extra motivation genom de betyg de får. Dessa elever kan också vara säkra på att hamna före de andra i kön till de goda akademiska utbildningarna som leder till högstatusyrken.

För de svaga eleverna är betygen näst intill förödande. Genom kursbetyg eller ämnesbetyg får de klart för sig att de tillhör de allra sämsta eleverna. De saknar förutsättningar att följa med i undervisningen, men måste ändå delta i de täta proven. De tappar de viktigaste drivkrafterna för skolarbetet, lusten att lära och framgången i lärandet. De tappar också självförtroende och framtidstro.

Ämnesbetyg eller kursbetyg?

[1] Morberg, Å (1999) Ämnet som nästan blev Stockholm: Lärarhögskolans förlag

Reagera på inlägget:

Skolåret 2015: Hur förhindrar vi skolattacker?

2015 kommer vi att minnas som året då våldet kom på riktigt till den svenska skolan. En maskerad gärningsman gick till attack med ett svärd mot flera personer på skolan Kronan i Trollhättan. En elevassistent avled direkt vid attacken, en elev samt gärningsmannen dog på sjukhus under eftermiddagen samma dag. Även en av skolans lärare dog ett par veckor senare. Attacken tog tre människors liv.

Den här attacken är det många som kommer att minnas från 2015. Skolan Kronan är välkänd sedan långt tillbaka. En av mina seminariekamrater har arbetat som rektor där och hennes dotter tjänstgjorde på skolan när gärningsmannen gick till attack. Hon låste in sig med sina barn i ett klassrum och hon och hennes barn klarade sig helskinnade från attacken med blotta förskräckelsen.

Flera dödsskjutningar har förekommit världen över i skolor på senare år. I omvärlden, framförallt i USA, har ett stort antal barn dödats av andra barn på skolor. Exempelvis Columbine High School i Littleton, Colorado, USA, där två 18-åringar 21 maj 1999 öppnade eld och kastade bomber mot sina kamrater. 15 dödades och ett stort antal människor skadades. Det finns listor med liknande händelser på nätet. Den värsta skolmassakern, där en elev gått till attack, inträffade i Virginia i USA i april 2007. En 23-årig student sköt 32 människor och tog sedan sitt eget liv. Det är den värsta skolmassakern i USA:s historia och också det enskilda skottdramat i USA som krävt flest offer.

Många föreslår beväpnade vakter i alla amerikanska skolor. Det finns beväpnade vakter i skolor världen över och det kan bli en realitet även i Sverige.  I kommuner som planerar att bygga nya skolor har tankarna nu väckts på att bygga annorlunda än vad man gjort hittills för att trygga barnens säkerhet. I princip alla våra skolor i Sverige är byggda öppna. Det här är något man numera tittar på när man bygger nya skolor.

Min personliga reflektion är att vi nu, vare sig vi vill det eller inte, går mot en utveckling där vi har mer av lås och mer av hinder. Jag tror inte på principen att skolorna ska låsas och vaktas av beväpnade vakter. Blir det så är det en förödande utveckling. I USA, där man har omfattande säkerhetsrutiner med beväpnade vakter, rigorösa kontroller och låsta skolor inträffar ändå skolskjutningar. Hur ska man veta vem som kan bli nästa attentatsman? Det finns ingen enkel metod att förutse det. Det går inte att hitta någon ”quick fix” för att förhindra skolattacker. Det här är alldeles för komplicerat.

Vad är det som gör att en ung människa är så fylld av hat mot människor med en mörkare nyans på hud och hår, att han väljer att mörda? Att stoppa en sådan gärningsman genom mer bevakning och lås på skolor och andra offentliga lokaler är inte någon effektiv lösning, visar forskning. Det handlar i stället om ett långsiktigt, förebyggande idogt arbete för att fånga upp unga människor som mår dåligt, och en samverkan för att kunna tolka de signaler som finns. Då kan vi kanske förhindra skolattacker.

Förhindra också att rasisterna får använda skolattacken i Trollhättan för att sprida sitt hat.

Gott Nytt Skol-år 2016!

Reagera på inlägget:

Kommer satsningen på specialpedagogik ge en skola för alla?

Om man betraktar skolan ur demokratisk synvinkel så har vi inte en skola för alla barn och unga. Jag håller med dem som frankt påstår detta, men ser regeringsuppdraget om specialpedagogik som en möjlighet att återskapa en skola för alla. De elever som idag har de bästa förutsättningar att lyckas i den svenska skolan är de barn och unga som haft lyckan att födas i en familj där föräldrarna har en god skolunderbyggnad, en bra inkomst och ett boende i ett socioekonomiskt starkt område. Vår skola gynnar de elever som redan har ett stort försprång i livet. Det blir en skola för vissa.

Skolan behöver förändras igen. Ska vi återskapa en skola för alla, där alla elever har rätt att utvecklas utifrån sina egna möjligheter, måste skolan ge alla elever de redskap och de strategier som behövs för att lyckas. Det är den största och viktigaste satsningen idag. Regeringen väljer nu att satsa på specialpedagogiken. Jag har följt specialpedagogikens märkliga, skakiga och vindlande resa, upp och ned, hit och dit över lång tid (i princip sedan sextiotalets mitt) som lärare, lärarutbildare och forskare. Jag följer specialpedagogiken i detta uppdrag också med stort intresse och försöker förstå vad uppdraget handlar om denna gång.

Vi vet idag från de allra bästa skolsystemen i världen att de både har fler speciallärare och fler specialpedagoger, men också att man har mer specialpedagogiska verktyg hos varje lärare. Det har vi saknat i den grundläggande lärarutbildningen i Sverige. Det viktigaste är att arbeta förebyggande i hela skolsystemet från förskolan till gymnasieskolan, för att försöka att förhindra att lärandeproblem uppstår. Naturligtvis behövs det också ett antal speciallärare som behandlar uppkomna problem, men att upptäcka tidiga tecken på svårigheter är ändå det allra viktigaste. Hur många specialpedagoger – handledare med särskild kompetens – som behövs för att klara detta regeringsuppdrag är förstås oklart.  

Syftet med uppdraget som regeringen gett är lovvärt och innebär att stärka den specialpedagogiska kompetensen generellt i hela skolväsendet. Det är också viktigt att åter igen se över hela grundutbildningen. Specialpedagogisk kompetens handlar absolut inte enbart om fortbildning. Innehållet i den kommande fortbildningen ska utgå från lärarnas behov och vara verksamhetsnära. Det är intressant att veta hur lärarnas behov ska fångas upp denna gång. Vad som avses med verksamhetsnära, är också viktigt att reflektera över. Hur ser verksamheten ut idag när det gäller specialpedagogik? I många skolor är specialpedagogiken ett minne blott.

Målgruppen nu är alla legitimerade lärare i hela grundskolan, motsvarande utbildning vid särskilda ungdomshem och i sameskolan med prioritering av lärare i grundskolans årskurs 7–9. Det vore också intressant att veta vad som ligger bakom valet att satsa senare, mot årskurs 7-9. Visserligen är säkert utbildningen till ämneslärare ”allra minst specialpedagogisk”, men vad händer med förskollärarna, och grundlärarna upp till och med åk 6? Ju tidigare, dess bättre, resonerar man internationellt, men inte vi i Sverige?

Skolverket ska svara för utbildning av handledare som ska ha till uppgift att handleda lärare inom det specialpedagogiska området. Handledarutbildningen ska i första hand erbjudas behöriga speciallärare och behöriga specialpedagoger. Specialpedagoger har just den uppgiften att stödja kolleger genom handledning. Jag undrar vad det är för nya rön som kräver en ny satsning på handledarutbildning?

Resultaten i den svenska skolan fortsätter att sjunka. Detta visar såväl nationell statistik som internationella undersökningar. För att utbildningens mål ska kunna uppnås måste det finnas tillgång till personal med sådan kompetens att elevernas behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses. För att alla elever ska ges möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen ska lärare anpassa undervisningen utifrån varje elevs behov och förutsättningar. Blir det så efter det här uppdraget? Det här har hörts förr.

En bra skola klarar att hantera den variation av barn som finns på varje skolenhet och ger eleverna goda förutsättningar både socialt, kognitivt och emotionellt vad gäller lärande.  Sådana skolor ser elever i behov av särskilt stöd som betydelsefulla elever. Det borde vara strävansmålet i satsningen. Så återskapas kanske en skola för alla?

Reagera på inlägget:

Det här behövs för att förbättra VFU:n

Nu har UKÄ följt upp den verksamhetsförlagda delen av utbildningen till förskollärare och lärare. Alla lärosäten med examenstillstånd för förskollärare, grundskolelärare och ämneslärare är med i uppföljningen. Yrkeslärarna omfattas inte av uppdraget. De är återigen utanför övriga lärarutbildningar. Det får mig att reagera.  Deras VFU är lika viktig som andras VFU.

I den här bloggen diskuterar jag uppföljningen kritiskt. Fick vi veta något som vi inte visste förut? Knappast, är mitt svar. Det finns i princip inget nytt i rapporten. Det mesta vet vi sedan förut, men det finns andra saker som behöver åtgärdas och som inte syns i rapporten från uppföljningen. Förläng praktiken, ordna med fler bra praktikplatser, tydliggör handledarnas roll och uppdrag och ge mer undervisning till blivande lärare hur de ska lära ut sitt ämne.

UKÄ:s uppdrag var att följa hur VFU har utvecklats efter att de nya examensordningarna för förskollärarna, grundskolelärarna och ämneslärarna trädde i kraft i januari 2011. Det är uppföljning efter kort tid. UKÄ har en positiv förväntan på aktörernas förändringstakt. Inget fel i det. Kvaliteten anses vara avsevärt mycket bättre än vad som tidigare påvisats. Lärosätena har redan åtgärdat vissa brister, men UKÄ gör rekommendationer till alla aktörer i VFU.

Regeringen får hemläxa av UKÄ att göra om ersättningssystemet med ett system som liknar vårdutbildningarnas.  Det är bra, eftersom olikheterna i arvoderingsrutiner stört alla handledare. Det behövs ett handledarlyft också, menar UKÄ, för handledarutbildning. Det borde ha sagts mycket mera om innehållet i handledarutbildningen. Det kan vara i stort sett vilket innehåll som helst idag. Det behöver styras upp mot professionen handledare och aktiviteten handledning. Det är också en sammanblandning med handledning och mentorskap. Sedan tycker UKÄ att lärarlyftet II ska permanentas för att få fler behöriga lärare. Enligt lärare i skolan är det bristande stöd från kommunerna, som gör att Lärarlyftets pengar inte nyttjas fullt ut. Det är ett problem som måste lösas. Det är inte enbart att permanenta Lärarlyftet II.

Lärosätena får också hemläxa. UKÄ framför tydliga krav på handledarutbildning för VFU-handledare. Det har varit mycket dåligt utbud vid många lärosäten, men nu ska det alltså bli bättre. När skolöverstyrelsen var huvudman för lärarutbildningen för länge sedan gavs det ut en skrift med riktlinjer. Dagens styrsystem behöver inte centrala riktlinjer, men om det ska bli en likvärdig lärarutbildning så kunde centrala riktlinjer vara på sin plats. Det finns också krav på kvalitetssäkring av examinationen av VFU. Det behöver också styras upp. Bedömningen av lärarstudenters VFU är långt ifrån rättssäker idag. Grunderna för underkännanden är alltjämt som nattgammal is.

Skolorna får också hemläxa att ge lärare som går handledarutbildning bättre villkor. De ska gå på betald arbetstid. De ska också kunna delta i andra kompetenshöjande aktiviteter som lärosätena erbjuder. Vilka kompetenshöjande aktiviteter är det i lärosätenas utbud?

Om VFU:n ska bli bra hänger på den enskilde handledaren och de förutsättningar hon/han har fått för att genomföra sitt viktiga uppdrag. I dag finns inga som helst garantier för att lärarstudenten hamnar hos en behörig, skicklig lärare som har tid och lust att handleda och som får arvode för sitt arbete.

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons