Annons

Kommer satsningen på specialpedagogik ge en skola för alla?

Om man betraktar skolan ur demokratisk synvinkel så har vi inte en skola för alla barn och unga. Jag håller med dem som frankt påstår detta, men ser regeringsuppdraget om specialpedagogik som en möjlighet att återskapa en skola för alla. De elever som idag har de bästa förutsättningar att lyckas i den svenska skolan är de barn och unga som haft lyckan att födas i en familj där föräldrarna har en god skolunderbyggnad, en bra inkomst och ett boende i ett socioekonomiskt starkt område. Vår skola gynnar de elever som redan har ett stort försprång i livet. Det blir en skola för vissa.

Skolan behöver förändras igen. Ska vi återskapa en skola för alla, där alla elever har rätt att utvecklas utifrån sina egna möjligheter, måste skolan ge alla elever de redskap och de strategier som behövs för att lyckas. Det är den största och viktigaste satsningen idag. Regeringen väljer nu att satsa på specialpedagogiken. Jag har följt specialpedagogikens märkliga, skakiga och vindlande resa, upp och ned, hit och dit över lång tid (i princip sedan sextiotalets mitt) som lärare, lärarutbildare och forskare. Jag följer specialpedagogiken i detta uppdrag också med stort intresse och försöker förstå vad uppdraget handlar om denna gång.

Vi vet idag från de allra bästa skolsystemen i världen att de både har fler speciallärare och fler specialpedagoger, men också att man har mer specialpedagogiska verktyg hos varje lärare. Det har vi saknat i den grundläggande lärarutbildningen i Sverige. Det viktigaste är att arbeta förebyggande i hela skolsystemet från förskolan till gymnasieskolan, för att försöka att förhindra att lärandeproblem uppstår. Naturligtvis behövs det också ett antal speciallärare som behandlar uppkomna problem, men att upptäcka tidiga tecken på svårigheter är ändå det allra viktigaste. Hur många specialpedagoger – handledare med särskild kompetens – som behövs för att klara detta regeringsuppdrag är förstås oklart.  

Syftet med uppdraget som regeringen gett är lovvärt och innebär att stärka den specialpedagogiska kompetensen generellt i hela skolväsendet. Det är också viktigt att åter igen se över hela grundutbildningen. Specialpedagogisk kompetens handlar absolut inte enbart om fortbildning. Innehållet i den kommande fortbildningen ska utgå från lärarnas behov och vara verksamhetsnära. Det är intressant att veta hur lärarnas behov ska fångas upp denna gång. Vad som avses med verksamhetsnära, är också viktigt att reflektera över. Hur ser verksamheten ut idag när det gäller specialpedagogik? I många skolor är specialpedagogiken ett minne blott.

Målgruppen nu är alla legitimerade lärare i hela grundskolan, motsvarande utbildning vid särskilda ungdomshem och i sameskolan med prioritering av lärare i grundskolans årskurs 7–9. Det vore också intressant att veta vad som ligger bakom valet att satsa senare, mot årskurs 7-9. Visserligen är säkert utbildningen till ämneslärare ”allra minst specialpedagogisk”, men vad händer med förskollärarna, och grundlärarna upp till och med åk 6? Ju tidigare, dess bättre, resonerar man internationellt, men inte vi i Sverige?

Skolverket ska svara för utbildning av handledare som ska ha till uppgift att handleda lärare inom det specialpedagogiska området. Handledarutbildningen ska i första hand erbjudas behöriga speciallärare och behöriga specialpedagoger. Specialpedagoger har just den uppgiften att stödja kolleger genom handledning. Jag undrar vad det är för nya rön som kräver en ny satsning på handledarutbildning?

Resultaten i den svenska skolan fortsätter att sjunka. Detta visar såväl nationell statistik som internationella undersökningar. För att utbildningens mål ska kunna uppnås måste det finnas tillgång till personal med sådan kompetens att elevernas behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses. För att alla elever ska ges möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen ska lärare anpassa undervisningen utifrån varje elevs behov och förutsättningar. Blir det så efter det här uppdraget? Det här har hörts förr.

En bra skola klarar att hantera den variation av barn som finns på varje skolenhet och ger eleverna goda förutsättningar både socialt, kognitivt och emotionellt vad gäller lärande.  Sådana skolor ser elever i behov av särskilt stöd som betydelsefulla elever. Det borde vara strävansmålet i satsningen. Så återskapas kanske en skola för alla?

Reagera på inlägget:

Det här behövs för att förbättra VFU:n

Nu har UKÄ följt upp den verksamhetsförlagda delen av utbildningen till förskollärare och lärare. Alla lärosäten med examenstillstånd för förskollärare, grundskolelärare och ämneslärare är med i uppföljningen. Yrkeslärarna omfattas inte av uppdraget. De är återigen utanför övriga lärarutbildningar. Det får mig att reagera.  Deras VFU är lika viktig som andras VFU.

I den här bloggen diskuterar jag uppföljningen kritiskt. Fick vi veta något som vi inte visste förut? Knappast, är mitt svar. Det finns i princip inget nytt i rapporten. Det mesta vet vi sedan förut, men det finns andra saker som behöver åtgärdas och som inte syns i rapporten från uppföljningen. Förläng praktiken, ordna med fler bra praktikplatser, tydliggör handledarnas roll och uppdrag och ge mer undervisning till blivande lärare hur de ska lära ut sitt ämne.

UKÄ:s uppdrag var att följa hur VFU har utvecklats efter att de nya examensordningarna för förskollärarna, grundskolelärarna och ämneslärarna trädde i kraft i januari 2011. Det är uppföljning efter kort tid. UKÄ har en positiv förväntan på aktörernas förändringstakt. Inget fel i det. Kvaliteten anses vara avsevärt mycket bättre än vad som tidigare påvisats. Lärosätena har redan åtgärdat vissa brister, men UKÄ gör rekommendationer till alla aktörer i VFU.

Regeringen får hemläxa av UKÄ att göra om ersättningssystemet med ett system som liknar vårdutbildningarnas.  Det är bra, eftersom olikheterna i arvoderingsrutiner stört alla handledare. Det behövs ett handledarlyft också, menar UKÄ, för handledarutbildning. Det borde ha sagts mycket mera om innehållet i handledarutbildningen. Det kan vara i stort sett vilket innehåll som helst idag. Det behöver styras upp mot professionen handledare och aktiviteten handledning. Det är också en sammanblandning med handledning och mentorskap. Sedan tycker UKÄ att lärarlyftet II ska permanentas för att få fler behöriga lärare. Enligt lärare i skolan är det bristande stöd från kommunerna, som gör att Lärarlyftets pengar inte nyttjas fullt ut. Det är ett problem som måste lösas. Det är inte enbart att permanenta Lärarlyftet II.

Lärosätena får också hemläxa. UKÄ framför tydliga krav på handledarutbildning för VFU-handledare. Det har varit mycket dåligt utbud vid många lärosäten, men nu ska det alltså bli bättre. När skolöverstyrelsen var huvudman för lärarutbildningen för länge sedan gavs det ut en skrift med riktlinjer. Dagens styrsystem behöver inte centrala riktlinjer, men om det ska bli en likvärdig lärarutbildning så kunde centrala riktlinjer vara på sin plats. Det finns också krav på kvalitetssäkring av examinationen av VFU. Det behöver också styras upp. Bedömningen av lärarstudenters VFU är långt ifrån rättssäker idag. Grunderna för underkännanden är alltjämt som nattgammal is.

Skolorna får också hemläxa att ge lärare som går handledarutbildning bättre villkor. De ska gå på betald arbetstid. De ska också kunna delta i andra kompetenshöjande aktiviteter som lärosätena erbjuder. Vilka kompetenshöjande aktiviteter är det i lärosätenas utbud?

Om VFU:n ska bli bra hänger på den enskilde handledaren och de förutsättningar hon/han har fått för att genomföra sitt viktiga uppdrag. I dag finns inga som helst garantier för att lärarstudenten hamnar hos en behörig, skicklig lärare som har tid och lust att handleda och som får arvode för sitt arbete.

Reagera på inlägget:

Vi behöver inte fler riktlinjer för att sätta betyg

Nu ska snart höstterminens betyg vara klara och för första gången får enbart legitimerade lärare avge betyg. Legitimerade lärare ska hjälpa och stödja icke legitimerade lärare i betygssättningen och signera betygslängder. Många skolledare och många lärare vittnar om svårigheter av skilda slag. En fråga är hur det egentligen ska gå till, rent praktiskt, när en legitimerad lärare stöder en icke legitimerad lärare i betygssättningen?

Många lärare och skolledare efterlyser centrala riktlinjer för betygssättningsstöd med legitimerade lärare. De menar också att det saknas tid för bedömningsprocessen. I den här bloggen talar jag mot flera centrala riktlinjer från Skolverket och uttalar stöd för ett lokalt, självständigt, rättssäkert och obyråkratiskt hanterande av betygen. 

Alla lärare har satt betyg tidigare. Det enda som skiljer efter 1 juli 2015 är att en icke legitimerad lärare får stöd av en legitimerad lärare att sätta betyg. Vem vinner på att märkvärdiggöra den processen, kan man undra? Vi har ett styrsystem som innebär att det finns en frihet att tänka själv och skapa egna rutiner. Anta den möjligheten! Det kan aldrig någonsin bli riktigt rättvist. Betyg är, hur man än beter sig, godtyckliga och subjektiva. Lärare tolkar betygssystemet olika och det är den enskilda läraren som avgör hur tillförlitlig kunskapsbedömningen blir.

Vi har vant oss vid att våra regeringar har styrt Skolverket hårt och Skolverket har fått mängder av detaljerade uppdrag, som det varit svårt att fullgöra och det har gjort Skolverket osjälvständigt. Många insatser från Skolverket bygger inte ens på reella behov. Källa till detta påstående är en rapport från Statskontoret.

Hur kan man efterfråga fler riktlinjer kring betygssättning? undrar jag. Det finns ett stort frirum här som kan utnyttjas. Det finns också erfarenheter från högre utbildning att använda sig av.

Högskolan har ett system med examinatorer, som man kan jämföra med och inspireras av. Enskilda lärare avger inte betyg i högre utbildning, utan det gör en särskild utsedd examinator. Examinator ska inte vara samma person som kursansvarig eller en undervisande lärare. Hur examinatorerna arbetar varierar. En del examinatorer tar lätt på sina uppdrag och skriver i princip på betygslistorna, och då har undervisande lärare eller kursansvarig redan avgivit betygsförslagen. Andra examinatorer tar mera allvarligt på sitt uppdrag och går in och studerar lärandemål, tar ett delat ansvar för examinationen och avger sedan betygen självständigt, efter samråd med kursansvarig och undervisande lärare. Det är två helt skilda sätt men det finns naturligtvis alla möjliga mellanformer.

Det är märkligt att det efterfrågas centrala riktlinjer för hur det ska gå till när legitimerade lärare sätter betyg. Betyg är myndighetsutövning och det är självklart noga med hur det görs, men vi har kompetenta skolledare och professionella lärare som kan tänka själva och skapa bra rutiner för betygssättningen lokalt. Flera riktlinjer behövs inte.

Reagera på inlägget:

Pragmatiska chefer behåller icke legitimerade lärare

Först något om legitimationsreformen: Den 1 juli 2015 skulle alla examinerade lärare i Sverige ha haft lärarlegitimation, för att kunna fullgöra sitt yrke till alla delar, men många huvudmän har idag inte ens hälften av sina lärare legitimerade. Lärarlegitimationsreformen kräver att alla lärare skall ha lärarlegitimation, för att få en tillsvidareanställning, få undervisa och sätta betyg. Lärarna måste då vara behöriga i sina undervisningsämnen.

Kraven för att bli legitimerad lärare: För att få lärarlegitimation krävs att läraren har lärarexamen.  Tidigare skulle man ha fullgjort introduktionsåret och ”betygssatts” av rektor/förskolechef, men reformen modifierades, tack och lov, får man säga. Det finns lärare som inte har någon lärarexamen. Då gäller ett annat regelsystem. Det är lång tjänstgöring. Har man undervisat länge, kan man ändå få sin lärarlegitimation men handläggningstiderna kan vara ända upp till 1,5 år. Förödande för den enskilde läraren och för verksamheten i skolan.

Hela grundtanken med reformen är, trots allt, att öka kvaliteten i skolan och höja statusen i läraryrket. Om reformen inte fungerar som det är tänkt är det naturligtvis väldigt problematiskt.

Vilka problem blev det med införandet av legitimationen: Har då alla lärare fått sin legitimation i tid? Nej, det är långa köer och det borde man från regeringen kunnat förutse. Planeringen och genomförandet av legitimationsreformen har varit och är under all kritik. Den kunde ha införts på ett helt annat sätt, exempelvis kunde legitimationen ha införts successivt, med början för nyexaminerade och låtit resterande lärarkår vänta.  Det här trista läget gör att flera röster höjts för att avskaffa ”legitimationseländet”.  Det är fullt förståeligt, även om det vore ytterst olyckligt.

Vad vill jag då säga egentligen: Min blogg syftar till att applådera ett vällovligt och pragmatiskt förhållningssätt hos huvudmännens chefer i en näst intill omöjlig situation och dessutom kritisera införandeplaneringen av reformen.  Jag vill också säga: Heder åt alla chefer som tänker själva och agerar självständigt för elevernas bästa. Hur kunde man tro att det ens var möjligt att man skulle byta ut icke legitimerade lärare och få legitimerade, kan man undra? Vilken kunskap fanns om situationen i Sverige? Andelen obehöriga lärare är stor i hela landet. Procentsatsen obehöriga varierar från ett län till ett annat.  Om man försöker att uppskatta hur många som är obehöriga på riksplan så sägs att var fjärde lärare idag är obehörig. Det finns dock olika procenttal i omlopp.

Pragmatiskt förhållningssätt hos chefer: Om man väljer att säga upp en lärare utan legitimation, är sannolikheten inte så stor att man kan anställa en legitimerad lärare. Det logiska blir då att rektorer och förskolechefer inte säger upp icke legitimerade lärare. De behåller dem ändå och då blir det problem med betygssättningen om en icke legitimerad lärare undervisar. Lärare som saknar legitimation får inte sätta betyg och då får andra legitimerade lärare betygssätta elever som de inte undervisat. I praktiken kan det betyda att lärare tvingas betygssätta i ämnen som de inte alls är behöriga i.

Om det inte finns någon lärare inom huvudmannens skola/förskola som uppfyller kraven på legitimation och ämnesbehörighet, eller om det finns något annat vägande särskilt skäl med hänsyn till eleverna, får en annan lärare undervisa i ett ämne under högst ett år i taget.  Vilken ryckighet medverkar inte detta till. En sådan lärare ska vara lämplig att undervisa i ämnet och ha en utbildning som i så stor utsträckning som möjligt motsvarar den utbildning som är behörighetsgivande. Om den undervisande läraren har legitimation får han eller hon sätta betyg självständig, även om behörighet att undervisa i ämnet saknas.

Sammanfattningsvis:

Många lärare hann inte få sin lärarlegitimation före den 1 juli 2015 och många huvudmän menar att lärare ändå kan fortsätta sin anställning, trots att man inte har fått sin legitimation. Det är kanske att betrakta som civil olydnad, men säkerligen bra för elever och för verksamheten.  Det värsta som kan hända är att man får en anmälan på sig. Inte så farligt, för då får man veta vad som egentligen gäller. Heder åt pragmatiska chefer.

Reagera på inlägget:

Vi måste satsa på de estetiska ämnena!

Skolans uppdrag att arbeta med estetik, kultur och skapande handlar både om att se till att alla elever får kännedom om samhällets kulturutbud och om att använda estetiska uttryckssätt. Ett skapande arbetssätt förstärker dessutom elevernas lärande. Satsningen på en skapande skola handlar om att kulturella och konstnärliga uttryck långsiktigt integreras i grundskolan, med utgångspunkt i skolans uppdrag, enligt gällande läroplan. Bildämnet ses som ett viktigt verktyg i lärprocessen i en skapande skola.

Detta inlägg handlar om att skapande ämnen (bild, musik, drama) borde ha en självskriven, framträdande och tydlig roll i lärarutbildningen. Lärarkompetensen måste med nödvändighet innehålla de skapande, de kulturella samt de konstnärliga ämnena. Jag är kritisk till den dåliga kopplingen mellan skolans uppdrag, lärarnas grundutbildning och den professionella yrkeskompetensen

Bildämnet idag är viktigt för vi omges hela tiden och överallt av alla möjliga slags bilder. Det skapas bilder omkring oss, det berättas med bilder, vi får värja oss från bilder, vi får själva använda bilder och skapa egna bilder. Kort sagt, vi lever i ett bildsamhälle och då måste skolan också hänga med. I vårt moderna samhälle så handlar det mycket om att binda ihop det estetiska med det tekniska och det praktiska. Det finns exempelvis inte en mobiltelefon utan att estetik och teknik kopplas ihop.

Snart är det dags för elever i svenska skolor att få höstterminens betyg och för första gången är det nu många elever som inte får sitt betyg i bild satt av den lärare man haft under terminen. Nästan hälften av landets alla bildlärare saknar den legitimation som numera krävs för att sätta betyg. Och det här skapar osäkerhet för eleverna. Hur kunde det bli så här då? Vad är egentligen orsakerna?

Många högskolor erbjuder inte alls de estetiska ämnen som exempelvis bild på lärarprogrammet. De har inte kompetens för bildämnet. Lärarutbildningarna måste dimensioneras utifrån behovet i skolan - idag är det väldigt få blivande lärare som väljer estetisk fördjupning trots stort behov av bildlärare i skolan. Det finns inte utbildning i bildämnet på alla lärosäten med lärarutbildning i Sverige. Det finns lärosäten som utbildar lärare idag som är helt renons på estetiska perspektiv. Idag kan man exempelvis inte läsa bild på lärarutbildningarna i Borås och Halmstad.  Högskolan i Jönköping, Högskolan i Trollhättan, Universiteten i Karlstad och i Linköping erbjuder bara en bildkurs till studenterna i höst.

På sikt kommer den här situationen att utarma bildämnet. Om man jämför lärarutbildningarna med satsningarna på tekniska utbildningarna så kan man konstatera att modern teknik exempelvis mobiltelefoni inte fungerar utan ett estetiskt tänkande. Lärosätena erbjuder naturligtvis sina utbildningar utifrån vad de har egen kompetens för och egen examensrätt för och där det eventuellt finns ett intresse för de estetiska ämnena finns exempelvis bildämnet.

Det finns en försvinnande liten koppling till hur det faktiskt ser ut på arbetsmarknaden idag. Det är en väldigt allvarlig utveckling. Den viktigaste faktorn som får konsekvenser är om en annan lärare sätter betyg, för det skapar osäkerhet. Det är viktigt för elever att veta vem som sätter betyg och hur det går till när betygen sätts.

Nästan hälften av alla bildlärare i svenska skolor har inte lärarlegitimation och därför har regeringen nu förlängt lärarlyftet som ger en möjlighet att komplettera sin utbildning samtidigt som man arbetar fram till 2018. Det är en bra början, men det behövs en översyn omgående av lärarutbildningen med avseende på de estetiska ämnena.

Reagera på inlägget:

Sidor