Annons

Nu måste det hända något radikalt med lärarlegget

Lärarlegitimation var och är fortfarande ett viktigt steg i att höja statusen för Sveriges lärarkår. Det är viktigt att framhålla det, för så långt är allt gott och väl. 

Lärare har kunnat ansöka om lärarlegitimation sedan 1 augusti 2011. Då skulle nya lärare arbeta under en introduktionsperiod/ett introduktionsår tillsammans med en mentor och bedömas/betygssättas på nytt av rektor för att kunna få ut sin legitimation. Men introduktionsåret ändrades till det bättre när kraven på bedömning togs bort och man beslöt att lärare skulle få legitimation direkt efter lärarexamen.

Att ta bort en förnyad bedömning och betygssättning var verkligen bra och nu, äntligen, behandlas lärare som andra legitimationsyrken. Problemet är bara att man nu riskerar att fästa mindre vikt vid introduktionsperioden när den saknar en tydlig koppling till lärarlegitimationen. Det finns tecken på att så är fallet.

Handläggningstiden för legitimationsansökningar på Skolverket är oanständigt lång. Det har dessutom varit både krångligt och svårt för handläggarna som hyrts in på Skolverket för att sköta arbetet. 

Bedömningen av de olika lärarutbildningarna (från 1950-talet och framåt) har varit grannlaga och tolkningarna av utbildningsbevis i lärarexamen har gjorts godtyckligt. Jag har hjälpt många lärare att få legitimationsbeslut och problemen är stora. Något som det till exempel borde ha tagits hänsyn till är att lärarutbildningen har sett olika ut i olika tidsperioder. Det borde ha gjorts lathundar och nycklar för att effektivisera arbetet. Behöriga lärare som har jobbat i många år är inte längre behöriga på grund av administrativt schabbel.

NU måste det hända något radikalt. Skolorna saknar legitimerade lärare, trots att 2015 är året då lärare måste ha legitimation för att få ta fullt ansvar för sin undervisning. Det är ju också så att små skolor har svårt att hitta lärare i alla ämnen. 

En rad märkliga lösningar med lärare som ska resa kors och tvärs för att till exempel kunna sätta betyg är på gång. Lärare får avsluta sina anställningar eller också slutar de på egen begäran eftersom de inte har fått sin lärarlegitimation. Lärarlegitimationen betyder att enbart legitimerade lärare får fastanställas. Legitimerade lärare kan själva ansvara fullt ut för sin undervisning, icke legitimerade kan inte göra det och får inte sätta betyg.

Väntetiden för att få lärarlegitimation är på tok för lång. Det gör att flera nya lärare med lärarexamen också får vänta på fast anställning. För många blir det en chock när de är klara med sin lärarutbildning,

Så vad kan man göra på kort sikt?

Korta handläggningstiderna. Inrätta ett rådgivningscentrum för skolledare på Skolverket så att skolledare kan få hjälp att lösa besvärliga situationer som uppstått på grund av införandet av lärarlegitimationen.

Vad kan man göra på lång sikt?

Släpp det statliga styret av lärarutbildningens dimensionering. Det kan inte bli värre än det är (läs mitt förra inlägg). Initiera studier av hur tillgång och efterfrågan stämmer överens. Se till att informera de lärosäten som har lärarutbildning om hur behovet av olika lärarkategorier ser ut. Utvärdera legitimationssystemet och starta en utredning om hur kvalitet och effektivitet ska kunna förbättras.

Reagera på inlägget:

Hoppsan, det är visst alarmerande lärarbrist igen …

Lärarbristen anses just nu vara alarmerande hög, och situationen måste än en gång tas på största allvar. Troligen blir bristen ännu större än vad man tidigare trott, visar nya siffror (SCB och Lärarförbundet). 2025 kommer det (troligen) saknas över 65 000 behöriga lärare i skolan. Man kan aldrig lita på statistik rörande lärartillgång.

Men det ser olika ut i olika studier, samtidigt som statistik (SCB) visar att det har blivit allt svårare att rekrytera lärare, vilket speglar det låga antalet sökande till lärarutbildningar i vissa ämnen sedan lång tid tillbaka.

Till höstterminen 2014 antogs tio gånger så många studenter i historia som i fysik och trettio gånger så många studenter i engelska som i franska. Tjugoåtta antagna studenter i tyska kommer inte att täcka framtidens behov. Samtidigt vet vi att många lärarstudenter hoppar av under utbildningens gång.

Lärarnas Riksförbund befarar att ämnen som kemi, fysik och moderna språk på sikt kommer att försvinna från skolan om inte krafttag för att säkra lärartillgången tas nu. Det här har varit känt länge, men åtgärderna har inte varit överdrivet många.

Svensk förskola och skola står och faller med tillgången till kompetenta och behöriga lärare och därför behövs nu en nationell kraftsamling, skriver Skolverket i sin senaste lägesbeskrivning. Skolverket föreslår också att regeringen utreder fler och snabbare vägar in i läraryrket.

Vi har haft allehanda ”o-ex-utbildningar” dvs. olika former av utbildningspaket för oexaminerade lärare genom åren och naturligtvis kan man starta sådana projekt. Ett annat förslag, som Skolverket anger, är att permanenta Lärarlyftet, specialdesignade kurser för lärare som behöver bredda sin behörighet. En sådan lösning tror inte jag på. Det räcker inte

Bakgrunden till Skolverkets förslag är att var femte person som arbetar som lärare inte har adekvat och relevant lärarexamen. Var tredje lärare i grund- och gymnasieskolan saknar legitimation och behörighet i de ämnen de undervisar i. Samtidigt som många lärare går i pension är det alltjämt lågt söktryck till flera av lärarutbildningarna. Detta sammantaget ger en skakig situation. Det här visar sammantaget att staten absolut inte klarar av att styra lärarutbildningen. Det har varit känt sedan i varje fall femtitalet.

Kurvorna över tillgång och efterfrågan har under cirka sextio år sett ut som ett alplandskap, med höga berg och djupa dalar. Det har också varit snabba ryck. Katastrofal brist kan exempelvis ändras på mindre än ett decennium till ett problematiskt överskott.  När jag ser tillbaka (med ett långt yrkesliv inom högskolan) så har alla försök till dimensionering misslyckats. Olika statliga myndigheter lämnar dessutom olika bilder av verkligheten, vilket skapar förvirring. För att högskolorna och kommunerna ska kunna använda sig av myndigheternas analyser är det viktigt att det finns en samstämmighet i beskrivningen av verkligheten. Det finns det inte i dag.

Nu till mitt förslag. När högskolan i Gävle förlorade sin lärarutbildning på felaktiga prognoser visade jag att den behövdes som lärarutbildningsinstitution. De statliga underlagen var inte tillräckliga. Det behövdes djupare analyser. Och det är inte så svårt

Släpp alla restriktioner vad det gäller dimensionering och lokalisering. Överlämna med varm hand till de lokala lärosätena att besluta helt och fullt om dimensioneringen av lärarutbildningen. Där finns kloka lärarutbildare, lokala statistiker, lokala strateger och intresserade kommuner runt lärosätena.

Det kan knappast bli värre än det är i dag.

Reagera på inlägget:

Jämlik kunskapsskola med tid för varje elev – utan fortsatt satsning på karriärtjänster?

I regeringens vårproposition föreslås skolreformer med fokus på tidiga insatser, ett mer attraktivt läraryrke och att alla skolor ska vara bra skolor. Men en fortsatt satsning på lärares karriärutveckling stoppas!

Förra regeringen, liksom den nuvarande, anser att lärare ska forska. Forskare har andra förutsättningar att granska verksamheten i skolan kritiskt (och att utveckla den) än icke forskarutbildade förskollärare och lärare. Så är det naturligtvis.

I och med karriärlärarreformen skulle lärare få gå en forskarutbildning på betald arbetstid, förskollärare få ta licentiatexamen, och grundlärare/gymnasielärare en doktorsexamen. Tanken var sen att dessa forskarutbildade lärare skulle kunna ansöka om en lektorstjänst i förskolan eller skolan. Syftet var att öka lärares utvecklingsmöjligheter. Att kunna göra karriär inom sitt yrke är en viktig rekryteringsbefrämjande faktor – även för lärare.

Få huvudmän bekostar lärares forskarutbildning i dag. Därför blir det bara en tummetott kvar av reformen, om inte nya medel skjuts till. Det finns kanske undantag, men i Gävleborg finns (mig veterligen, efter noggranna efterforskningar) i alla fall ingen forskarstuderande lärare eller förskollärare som fått stöd av sin huvudman.

Jag hade för något år sedan i uppdrag av Högskolan i Gävle att arbeta med karriärplanering. Alla lärare som deltog i karriärplaneringsseminarierna ville fortsätta sina studier på forskarutbildningsnivå och de fick hjälp att göra en plan för att kunna ansöka om forskarutbildning. Lärarfacken applåderade karriärplaneringsseminarierna, liksom enskilda entusiastiska lärare, men arbetsgivarna/huvudmännen gav kalla handen: ”Stopp och belägg, vi har inte råd.” Högskolan i Gävle valde då att slopa stödet till lärarnas karriärplanering.

I skolan har man också anställt så kallade Förstelärare som har till uppgift att göra läraryrket mer attraktivt och säkra en god undervisning för eleverna. Reformen omfattar alla skolformer utom förskolan. De utvärderingar som gjorts av bland annat lärarfacken visar att förstelärarna har svårt att finna sin roll i skolan. Ska de finna din tror jag att det måste till centrala medel.

Sammanfattningsvis: Det saknas lektorer som kan ge stöd i den vetenskapligt grundade skolan, och förstelärarna har inte funnit sin roll.

Regeringens satsning på karriärtjänster kan beröra cirka 17 000 lärare, eller var sjätte utbildad lärare. Redan hösten 2014 var uppemot 15 000 lärare förstelärare. Reformen bygger på att det är huvudmännen som skapar, utformar och tillsätter tjänsterna och att finansieringen sker utifrån höjda statsbidrag. Utan medel avstannar det förstås.

Det vore djupt olyckligt om lärares karriärutvecklingen stannar av, men nu riskerar en första rivstart att avstanna och tyna bort. Det är dags att skapa opinion för lärares karriärutveckling. Ställ krav på huvudmännen. Ställ krav på vår regering. Det är dags att stötta lärare som vill vidare.

Reagera på inlägget:

Ny-gamla övningsskolor blir tillrättalagda broilerfabriker

I Sverige pågår utvecklingen nu av den ny-gamla övningsskolan. Jag är kritisk till återinförandet av övningsskolan. Jag ser dessa praktikskolor som broilerfabriker, dvs. tillrättalagda drivhusmiljöer. Jag är också kritisk till handledningen som ges i övningsskolorna. I det här blogginlägget diskuterar jag detta och införandet metodikundervisning på alla lärarprogram.

Det finns ingen dokumentation om regeringens förarbete för den ny-gamla övningsskolan. Det går inte att se vilka strategiska överväganden som styrt reformen om de ny-gamla övningsskolorna, bortsett från att vi härmar Finlands lärarutbildning som har övningsskolor. Det kan handla om makt, styrning, ledarskap och kontroll och möjligheten att via praktiken bedriva ett förändringsarbete i lärarutbildningen. Det kan naturligtvis också handla om ett faktiskt underkännande av dagens decentraliserade praktikskolor. Underlaget för ett sådant ställningstagande är dock dolt.

De ny-gamla övningsskolorna blir en slags tillrättalagd praktikmiljö (s.k. broilerfabriker med broiler-uppfödning) och detta kan bidra till att de nyutbildade lärarna får en svårare praxischock när de börjar sin första tjänstgöring, vilket är djupt olyckligt. Den decentraliserade praktiken var inga tillrättalagda miljöer och visade lärarstudenterna dagens skola med alla dess problem och glädjeämnen.

Antalet lärarstudenter per handledare är en viktig kvalitetsfråga och det finns viss risk att det blir flera studenter per handledare och att det då blir på bekostnad av kvaliteten i mötet mellan handledaren och den handledde. Även om grupphandledning är etablerat idag, så kan inte handledare handleda hur många lärarstudenter som helst.

De faktorer som påverkar handledningen är: uppläggningen av den verksamhetsförlagda delen av utbildningen, närheten till lärosätet, den teoretiska delen av lärarutbildningen, utbildningens innehåll, form och de lärare som undervisar, antalet studenter per handledare, tiden som handledarna har till förfogande för handledning, skolledningens ledning, intresse och engagemang och den kompetensutveckling som handledarna får ta del av.

Under de senaste tjugofem åren har lärarutbildningen varit föremål för omfattande statliga reformer. Vad staten haft för syften med dessa reformer har inte alltid varit tydligt. Det är oklart vilka experter som gett råd till regeringen i övningsskolereformen. Ingen nationell forskning syns stödja övningsskolan som praktikmiljö. I de äldre övningsskolorna vid seminarierna var handledarna mera ”undervisare” än handledare. De gav seminaristerna goda råd och tips i form av goda exempel och goda modeller. De var också trovärdiga genom att de visade upp sin undervisningsförmåga för seminaristerna i övningsskolan, men själva handledningen blev inte bra, de undervisade mera än handledde.

Begreppet metodik har återinförts i den svenska lärarutbildningen i alla utbildningsplaner och då får kanske handledaren ansvaret för utbildningen i metodik? Det går inte att utläsa av beslutet, vem som ska axla ansvaret för metodiken och metodikundervisning. Om arbetsfördelningen mellan den högskoleförlagda delen av utbildningen och den verksamhetsförlagda delen av utbildningen kvarstår, kommer handledarna kanske att få i uppgift att undervisa i metodik och därmed stödja utvecklingen av yrkesredskap. Det är i så fall en sak som kan vara positiv med övningsskolan.

Alla lärarprogram har numera obligatorisk metodik i examensordningen som jag tidigare bloggat om. Den s.k. praktikmetodiken, dvs. metodik i anslutning till praktiken som tidigare var obligatorisk kommer med sannolikhet då att behöva återinföras. Det finns naturligtvis en risk att handledarens undervisningsuppgifter i metodik dvs. de praktiska yrkesredskapen tar överhand över handledarens egentliga handledning, dvs. det goda mötet och dialogen med lärarstudenten. I så fall blir handledaren mera undervisare än handledare och då får lärarstudenterna sämre handledning, men troligen bättre metodikundervisning.

Handledarna, de praktiskt arbetande lärarna, syns ändå vara den lärargrupp som är bäst skickad att ha undervisning i metodik idag. I ny-gamla övningsskolor finns (sannolikt) bättre förutsättningar för en kvalitativt god metodikundervisning, eftersom kunskapen om yrkesredskapen är större hos handledarna än hos lärarna i den teoretiska delen av lärarutbildningen. Det finns lärarutbildare som inte har en aning om något som helst yrkeskunnande för lärare och än mindre kunskap om yrkesredskap för lärare.

Tar metodikundervisningen tid från själva handledningen, då får lärarstudenterna sämre handledning och då får lärarstudenterna problem. Då orsakar ändå den nygamla övningsskolan problem även genom metodikundervisningen. Nu är det viktigt att regeringen satsar medel på utvärdering av de nygamla övningsskolorna, för nästa lärarutbildningsreform är redan aviserad av Socialdemokraterna.

Reagera på inlägget:

Lärarutbildningen inte bättre än lärarutbildarnas samlade kompetens

Lärarutbildningen blir inte bättre än den kompetens lärarutbildarna som undervisar på lärarprogrammet har. Lärarutbildningen behöver forskarutbildade, professionella och kunniga lärarutbildare, om det ska bli någon kvalitetshöjning för lärarprogrammet. Inte enbart nya styrdokument. Det är viktigt att understryka att det inte var bättre förr.

Lärarutbildningsreformer drivs igenom på löpande band. Nu senast talades det vackert om lågstadiesatsningen. Det är lovvärt. Höga ambitioner är bra. Det finns dock lärare i högre utbildning som inte har den blekaste aning om lågstadiets behov, det vill säga den verksamhet som de utbildar för.

De har ingen erfarenhet av vare sig förskola, skola eller lärarutbildning. Lärarutbildare kan vem som helst bli, när som helst. Det är djupt olyckligt.

I dag anställs universitetslektorer, det vill säga forskare, på alla lärosäten. Alla har inte forskat på relevanta problem för lärarutbildningen. Det enda som krävs är 10 veckors högskolepedagogisk utbildning för att få tjänstgöra på högskolan, enligt SUHF:s mål. Universitetsadjunkterna är ett utdöende skrå. De som kommer in i akademin på bara praktisk erfarenhet är väldigt få och de har krav på sig att kompetensutveckla sig, att gå forskarutbildning.

Lärarutbildningen på 1800-talet byggde på att man följde en lärare i arbetet och lärde sig yrket på ett mer hantverksmässigt sätt. Mästare – gesäll. Förebilda - efterbilda.  Folkskoleseminarierna hade egna övningsskolor och metodiklärarna var praktiskt arbetande lärare med hög legitimitet, eftersom de visade upp sin kompetens i arbetet. Lärare i teori vid seminarierna var i stort sett alla lärarutbildade. I lärarhögskolan anställdes lektorer, men de hade skoltjänstgöring och skaffade sig kunskap om skolan. Praktiken flyttades ut till skolor långt ifrån lärarhögskolan och det påverkade utbildningen mot en mera akademisk utbildning. I lärarhögskolan anställdes dock metodiklektorer som var duktiga lärare som headhuntades till metodiklektorsuppdrag.

När lärarutbildningen sedan blev en högskoleutbildning så började utarmningen av den praktiska lärarerfarenheten. Jag vet inte när lärarutbildarbeteckningen försvann. I dag är alla ”lärare på högskola/universitet med undervisning på lärarprogrammet”. Anställs man vid en högskola förutsätts man undervisa på en rad olika program eller kurser.

Jag minns när den första rena forskaren anställdes på en lärarhögskola. Då blev det ramaskri – hur kunde man anställa en som inte visste något om skola och lärarutbildning?

Vi klagade högljutt, men för helt döva öron. I dag anställer lärosäten lärare utan erfarenhet eller kompetens för skola och lärarutbildning utan att någon reagerar. Vid många högskolor är rekryterande chefer inte alls insatta i vilken kompetens man måste kräva av lärare med undervisning på lärarprogrammet. I dag kan man bli lärare för blivande lärare som genom ett trollslag.

Här behövs nytänkande. Om kvaliteten i lärarutbildningen ska öka, måste kraven på lärare i akademin förändras.

När jag började i högskolan 1971 gick jag en bra kurs för lärare i högre utbildning. Varför inte utveckla lärarutbildarkurser så att lärare som ska undervisa på lärarprogrammet åtminstone får det mest elementära med sig?

Blivande sjuksköterskor undervisas aldrig av lärare utan kunskap om fältet, men att undervisa blivande lärare utan någon som helst kunskap om fältet går alldeles utmärkt. Det här måste ändras. Blivande lärare har rätt till en forskarutbildad lärare med kunskaper om förskola, skola och lärarutbildning.

Det är dags för universitetskanslersämbetet att granska högskolor/universitet och studera högskolelärares kompetens för undervisning på lärarprogrammet. Det är möjligt i det nya kvalitetssystemet. Våra centrala beslutsfattare behöver titta ut i världen där det finns bra modeller att inspireras av.

Lärarstudenter har rätt till goda lärare. När jag började som lärarutbildare skulle man vara en god modell för våra lärarstudenter och det kostar inget att återinföra ett sådant tänkande. Det kan vara en början till en kvalitetshöjning.

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons