Annons

Essäer på gymnasiet och högskolan – bot mot förlorad skrivlust?

Arvet efter Montaigne växer och frodas som aldrig förr och essäns ställning är starkare idag än på mycket länge. Kanske är det essäns mångsidighet som passar in i vår tid? Alldeles säkert passade det Montaigne, som med ­sina ”Essais” (försök på franska) framgångsrikt kombinerade konst med natur. Jag tror på den akademiska essäns möjligheter både i gymnasieskolan och i högre utbildning och det är detta jag ska skriva om idag i min blogg. Jag introducerade essäskrivandet redan i förra bloggen.

”Det här med essä är bland det roligaste jag varit med om på högskolan. Jag har återfått lusten att skriva.” Citatet kommer från en förskollärarstudent som skrivit en akademisk essä på en kurs i Ledarskap. Studenternas skrivförmåga och brist på skrivglädje är problematisk och ett hett och aktuellt diskussionsämne. Jag, Åsa Morberg, och min kollega, Lars Wallsten, doktor i fotografisk gestaltning, föreslår att det ska kunna ges ett alternativ till de traditionella vetenskapliga uppsatserna i form av akademiska essäer. Vi kommer inom kort ut med en inspirationsbok om akademiska essäer på Bokförlaget Liber.

Orsakerna till att skrivandet går i baklås, inte minst intellektuellt, är många, sammanhangen komplicerade och naturligtvis finns variationer mellan kurser, program, ämnen och lärosäten. Traditionella examensarbeten som stöpts i samma stereotypa mall, kan till en del också lastas för dessa problem. Ovana handledare med ingen eller låg vetenskaplig kompetens bidrar också till kvalitetsproblem. Rädslan för högskoleverkets granskningar hindrar också lärosätenas utvecklingsarbete.

Essäskrivandet används idag i högre utbildning i bl.a. svenska, litteraturvetenskap, nationalekonomi, konstnärliga ämnen och kommer också starkt i hela gymnasieskolan. Det syns på gymnasieskolornas hemsidor och det verkar lovande. Den akademiska essän har använts som examinationsuppgift i några kurser, inom lärarprogrammet och på fristående kurser i bildpedagogik i syfte att stärka studenters skrivförmåga och skrivglädje, och vi har båda en tilltro till denna skrivform som metod för att stödja studenternas vetenskapliga skrivande. Vi inspirerar också lärare i gymnasieskolan att utveckla essäformen för ökad skrivglädje.

Utvecklingen av den akademiska essäns möjligheter har också prövats i ett forskningsanknytningsprojekt där 150 studenter deltagit: Essä som uppsats – uppsats som essä I-IV och resultaten blev förvånansvärt goda. Utvecklingen av alternativa skrivformer i den högre utbildningen har annars kommit av sig eftersom de traditionella examensarbetena är föremål för Universitetskanslersämbetets kvalitetsgranskningar. Det finns också felaktiga föreställningar om vad lärosätena får och inte får göra när det gäller hur begreppet självständigt arbete i högskoleförordningen kan tolkas och omsättas. 

Essän kan exempelvis användas som självständigt arbete i stället för de traditionella akademiska uppsatserna. Högskoleverket sätter kvalitetsmål, men överlämnar till lärosätena att besluta om formerna. Många lärosäten antar inte utmaningen att förändra och utveckla examensarbetena, trots att ett nytt system för kvalitetsgranskningar redan har beslutats. Det finns alla skäl att göra något.

Studerar man de nationella proven i gymnasieskolan syns de också handla om den traditionella vetenskapliga uppsatsen. Det är olyckligt att man lotsar in eleverna i ett malltänkande. Lärare i gymnasieskolan har oftast inte vetenskaplig kompetens, dvs. få gymnasielärare är disputerade. Problemen med de traditionella vetenskapliga uppsatserna riskerar nu att flyttas ett steg nedåt i utbildningsväsendet. Användningen av mallar tar död på elevernas/studenternas egen kreativitet och det finns risk att eleverna tappar skrivlusten och skrivglädjen. Det har vi inte råd till i det svenska skolväsendet.

En grupp lärarstudenter vid Högskolan i Gävle fick en essäuppgift kring ämnet ledarskap. Essän skulle användas som examination i en kurs direkt efter deras examensarbete. Studenterna tog sig an uppgiften något motvilligt: ”Man känner sig inkörd i gamla hjulspår – 3,5 års indoktrinering”, och menade att examensarbetet hade orsakat ”en förlust av det lustfyllda skrivandet”. Att pröva den friare och mera reflekterande essäformen efter att ha drillats i att skriva vetenskapligt korrekt efter färdiga mallar var inte enkelt. Studenterna önskade att de fått möjlighet att skriva akademiska essäer tidigare och var övertygade om att essäskrivandet skulle ha underlättat arbetet med examensarbetet.

Resultatet av essäskrivandet blev bättre än väntat. Studenterna uppvisade ett stort kunnande och vetande inom ledarskapsområdet, inlindat i essäns vetenskapliga och reflexiva vindlingar. Det finns till och med ett par essäer som prövats för publicering i tidskrifter. Alla studenter var också mycket positiva till essäskrivandet innan kursen avslutades. Studenterna upplever dock att essäformen är mera krävande i jämförelse med traditionellt akademiskt skrivande. De upplevde essäformen som en positiv, men stor utmaning. Många studenter hävdar att essäförsöket var det roligaste de varit med om under hela deras utbildning och resultatet blev spännande, intressanta och personliga essäer om ledarskap. Essän ger dem möjligheter att intellektuellt och kreativt reflektera över sina förvärvade erfarenheter och bokliga kunskaper.

Vi kan inte låta studenterna lämna högskolan med problematisk skrivförmåga och tappad inspiration för skrivandet. Vi kan inte ”flytta ned ” skrivproblemen till gymnasieskolan genom att använda samma modell som i högre utbildning. 

Den akademiska essän är en möjlighet och bör ses som ett alternativ till andra skrivformer med deras olika pedagogiska förutsättningar. 

Reagera på inlägget:

Utveckla undervisningen och återprofessionalisera läraryrket med hjälp av forskning

Först en liten tillbakablick på trender i lärarfortbildningen .

På sextitalet var det trevliga sommarkurser, som var förlagda till attraktiva turistorter. På sjuttiotalet var det utbildningspaket från Skolöverstyrelsen, det kunde vara studiedagar och större kurspaket. Det var stora satsningar på teman som basfärdigheter i skolan, personallagsfortbildning, jämställdhet och internationell förståelse samt skogen i skolan. Under åttiotalet var det kurser inom högskolan. Under nittiotalet var det lokalt utvecklingsarbete, lärande organisationer och projektarbete. Sedan kom alla Skolverkskurserna, fristående kurser i olika lärarlyftsprojekt i alla möjliga och omöjliga ämnen och de erbjuds fortfarande, även om sökbilden inte alltid är god. Sedan kom en rad statliga beslut om forskning i skolan och nu är det alltså forskning som gäller för hela slanten. Eller hur är det egentligen?

Lärare ska forska har staten bestämt.  Om lärare forskar så blir skolan bättre, tror staten. Det tror faktiskt jag också.  Jag är nog alldeles säker på att det är så. Lärare ska kunna gå forskarutbildning på arbetstid, förskollärare till licentiatexamen, grundlärare till doktorsexamen och sedan ska man kunna få en lektorstjänst i förskolan eller skolan. De forskarutbildade lärarna ska få andra arbetsuppgifter, som ska ta vara på de nyförvärvade vetenskapliga kunskaperna.  Lärare ska vara kvar i sin lärarverksamhet och där slå ett slag för vetenskapligt arbete i skolans vardag.

Men nu är det så att ingen bekostar lärares forskarutbildning. Det finns kanske undantag som bekräftar regeln? Jag hade ett uppdrag från Högskolan i Gävle att arbeta med karriärplanering för två år sedan. Alla lärare som deltog i seminarierna ville fortsätta sina studier på forskarutbildningsnivå. Lärarfacken applåderade karriärplaneringsseminarierna, liksom enskilda entusiastiska lärare, men arbetsgivarna/huvudmännen gav kalla handen. Stopp och belägg. Vi har inte råd.

Vi gjorde upp karriärplaneringar för lärare som verkligen ville studera vidare. Vi gick igenom olika typer av utbildningar och alla allmänna högskoleexamina och gjorde upp planer på hur lärare skulle kunna söka till forskarutbildning. Inte en enda lärare fick stöd av sin huvudman. Det var trist för alla vi som tycker att lärare faktiskt ska kunna forska. Alltnog har jag fått tillbaka hoppet om att huvudmän kan stödja lärares karriärplanering mot forskarutbildning, efter att ha mött Mats Berglund, rektor för CFL i Sandviken.

Jag har fått ett fantastiskt roligt uppdrag att genomföra ett kompetensutvecklingsprojekt som gör att jag fått tillbaka tron på möjligheten för lärare att forska och att utvecklas i sin profession, samt att utveckla sin undervisning.

Skolledaren Mats Berglund har beställt en forskningscirkel för ett helt arbetslag.  Arbetslaget består av Ingela Astnell, Ingegerd Enlund, Therese Kjellberg, Annette Källström, Maria Larsson-Westin, Annika Sundkvist, Sara Hartung, och Ann-Helen Sjöberg har fått fria händer att lägga upp forskningscirkeln tillsammans med mig. Tiden som används är arbetslagstid. Vi träffas ungefär var tredje vecka. Ett övergripande syfte är att alla lärare ska få kunskaper om högre utbildning och om den egna karriärplaneringen. Var och en får individuellt stöd med sin CV, om man vill gå vidare till forskarutbildning. Vill man inte det, så får man stöd till annat projekt. Det handlar om att ta makten över sin egen kompetensutveckling, utifrån sin kompetensprofil. Det är så roligt att få vara med om detta - att återprofessionalisera läraryrket. Det behövs projekt för att utveckla undervisningen, för det är det projektet ytterst handlar om – utveckla undervisningen med hjälp av forskning.

Projektet handlar om yrkesperspektiv på vetenskaplighet. Vi diskuterar fram deras praktiska problem som de har valt för att gå vidare med för djupare vetenskapliga studier. Vi studerar vetenskapligt baserad litteratur och vi sammanställer referenslitteratur för deras vetenskapliga arbete.  Vi ska skriva vetenskapliga texter och då har arbetslaget valt att göra detta i form av akademiska essäer.  Det är en annan typ av vetenskaplig text än de många gånger stereotypa och mallartade examensarbeten som produceras i den svenska grundutbildningen/lärarfortbildningen. När kursen är avslutad ska alla ha skrivit en akademisk essä på 3-5 sidor och vi ska publicera dessa essäer som behandlar utvecklingen av undervisningen. När vi skiljs åt i höst ska alla ha fått stöd med utgångspunkt i sin CV om hur man kan gå vidare i sina högre studier. Man kanske inte vill gå forskarutbildning, men det finns andra alternativ.

Forskningscirkeln genomförs i dialog med deltagarna. Texterna kopieras i en rapport som underlag för en intressant och spännande redovisning. Det här projektet är ett långsiktigt projekt. Det ger varaktiga effekter och sker på arbetstid. Det tränar lärare i att granska och diskutera vetenskapligt baserad och lärare får ett prova på ett vetenskapligt arbete, en akademisk essä, som kan vidareutvecklas.

Det här projektet ger mig tillbaka min tro på att det går att skapa bra kompetensutvecklingsprojekt idag. Tänk om flera rektorer tänkte som Mats Berglund. Vilket lyft för lärare!

Reagera på inlägget:

Lärarutbildare en nyckelgrupp i USA enligt Obama

ATE:s konferens 13-17 februari, 2015
Jag har besökt ”The Association of Teacher Educators”, årlig kongress på Hyatt Regency Hotel i Phoenix, Arizona. Konferensens titel var ”Advocating the Silenced: The Educators Vocation”. ATE:s årliga konferens är en gigantisk kongress med ofantligt många deltagare från hela USA i alla åldrar. Kanske tusentalet?  

ATE samlar lärarutbildare från hela USA och det är en syster-organisation till ATEE ”Association of Teacher Educators in Europe”. Den andra systerorganisationen är ATEA ”Association of Teacher Educators in Australia”. Jag är Vice President i ATEE och representerade tillsammans med Presidenten Joana Nogera Salazar, från Palma de Mallorca.  Systerorganisationerna håller samman och har bildat en världsorganisation för lärarutbildningar, WFATE. 

ATE är en imponerande stor organisation och ATE är en maktfaktor som politikerna i USA verkligen räknar med i samhällsutvecklingen. Presidenten Obama skrev ett fint brev till ATE-kongressen och lyfte fram lärarutbildare som en viktig nyckel-grupp i det amerikanska samhället och önskade dessutom lycka till med konferensen. 

Vad är på gång i USA? Vilka trender märktes?
Att delta i den här konferensen ger en möjlighet att få reda på vad som rör sig inom skola och lärarutbildning i hela USA. Jag ska berätta om detta, för vi är alltjämt starkt influerade av det som händer i USA, i Europa, och i Sverige, förstås.

I ATE talar man om ”fattigdoms-kris” och inte om ”skol-kris”
Det är verkligen intressant att notera att man inte vill tala om en skolans kris i USA. Istället talar man om en fattigdomskris i det amerikanska samhället. Skolan gör så gott den kan utifrån de förutsättningar som ges. Fattigdomen i USA är stor och svår. 

”Put the teacher back in teaching” drivs som tes i ATE
Detta är en tes som i princip alla drev, på såväl presentationer som föreläsningar som jag besökte. Det är uppenbart att även i USA gör lärare mängder av annat än undervisar.  Administration tar för mycket plats. Det här syns också när man talar om lärarutbildningen där det betonas hur viktigt det är att lärarstudenternas undervisningsförmåga och undervsiningsutveckling är i fokus under hela utbildningen. Classroom management ligger i topp.

Högljudda protester mot test och mätningar görs av ATE
Närhelst test och mätningar nämndes och de nämndes ofta med kritiska kommentarer och den som talade illa om test och mätningar fick applåder och stående ovationer. Det finns ett stort missnöje bland lärarutbildare för det som man benämner test-raseriet. Mät inte. Undervisa. Lita på lärares förmåga att bedöma. 

Multikulturell undervisning i fokus för blivande lärare
Att undervisa i USA innebär att man måste kunna hantera multikulturella barn-och ungdomsgrupper av olika slag. Det ska genomsyra all lärarutbildning. Indian-reservaten är bara ett multikulturellt område, men det finns många, många flera att hantera. Navaho-indianer medverkade vid konferensens öppnande och detta gav konferensen en multikulturell prägel. Försöken med olika integrationsprojekt var många gånger mycket imponerande. Flyktingar är också i fokus för blivande lärare.

Bygg på det som barnen/ungdomarna är bra på och satsa på att skapa god kontakt med barnens/ungdomarnas föräldrar
Om man ser till det inre arbetet i skola och lärarutbildning så betonas att vad man än ska göra i skolan ska man bygga på det som barnen/ungdomarna är bra på.  Det redovisades många arbeten där dessa två faktorer framstod som de allra viktigaste. Lärarutbildningen genomsyras också av detta. Vad är Du bra på? Lär Dig samarbeta med föräldrar. 

Sustainable development kommer starkt
Man kan inte säga att USA:s lärarutbildningar kommit särskilt långt med detta område, men viljan finns och man tar ett steg i taget.  Sustainable development nämns frekvent och olika exempel gavs på hur man i lärarutbildningen försöker att ge en utbildning för ett hållbart samhälle.

Det finns mycket mer att säga, men jag stannar här. Att resa till USA för en kort konferens innebär problem med jet-leg och den här tiden på året med mellanlandningar på östkusten löper man stor risk att bli försenad. Jag blev försenad ett dygn, men det var det värt! Jag är inspirerad och har laddat batterierna. Man tänker bra på resor.
 

Reagera på inlägget:

Vet Björklund skillnaden på metodik och didaktik?

Visste du att Jan Björklund beslöt att föra in metodik i examensordningen på alla lärarprogram den 1 februari 2014? Ett snabbt och oväntat ministerbeslut.  Varför valdes metodik egentligen? Beslutet föregicks inte av någon som helst diskussion, så vi får kanske aldrig veta det. Frågor som väcks är: Vad var orsaken till ett så snabbt beslut? Vad är det för metodik som förts in? Hur kan begreppet metodik förstås i examensordningen? Och vem ska arbeta med metodik?

Eftersom min doktorsavhandling ("Ämnet som nästan blev – en studie av metodiken i lärarutbildningen 1842-1988", Stockholm: LHS-förlag) handlar om metodiken i lärarutbildningen så fångade beslutet min nyfikenhet. En av orsakerna var säkerligen de sjunkande elevresultaten. Det finns naturligtvis en tydlig koppling till lärarens undervisning. Skolan syna ha nedvärderat metodiken, säger före detta ministern. Ett påstående som jag inte instämmer i. Lärare har alltid värnat om metodiken som praktiskt yrkeskunnande, men vissa, bland annat ämneslektorer, har nedvärderat metodiken, ett erfarenhetsbaserat och icke högskolemässigt ämne, det vill säga den vetenskapliga grunden saknades.  

Björklund ville nog återupprätta katederundervisningen med metodikens hjälp. Han menar nog inte att lärare bokstavligen ska stå i katedern, utan att lärare ska berätta, instruera, repetera och diskutera med eleverna och absolut inte ge ansvaret för lärandet till eleverna. (Kan lärare verkligen ansvara för elevers lärande? Elevers lärande är oftast dolda processer.) Kanske syftar detta beslut egentligen på att ett tydligare ledarskap behövs för lärare och då instämmer jag helt i hans tolkning.

Metodiken hade, enligt min tolkning av äldre stadgor och styrdokument (1846-1988), fokus på lärares undervisning. Under lång tid har ”katederundervisningen” varit den främsta metoden. En modernisering började först genom 1946 års skolkommissions betänkande av skolans metoder. Det yrkespraktiska i lärarutbildningarna har skurits ned under de senaste reformerna, där den teoretiska delen istället utökats. Detta trots att det är det yrkespraktiska man går bet på, när man inte klarar av läraryrket. Metodik ersattes med didaktik, det vill säga undervisning och lärande på vetenskaplig grund.

Beslutet att återinföra metodiken syns som ett tecken på att det inte blivit så bra efter de senaste lärarutbildningsreformerna.  Det ser också ut som ett olycksfall i arbetet. Metodik valdes istället för didaktik. Jag har skrivit brev till nuvarande utbildningsministern Gustav Fridolin och undrat vad han tänker göra. Ingenting var aktuellt just då, direkt efter valet.

Varför valdes då metodik och inte didaktik? Det äldre metodikämnet var erfarenhetsbaserat, med sparsam forskningsanknytning. Metodiken var normerande och föreskrivande och personligt buren med personligt utvecklade metoder. Högskoleförordningen föreskriver att utbildningen skall bedrivas på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.  Visste dåvarande ministern skillnaden?

Vilka ska nu undervisa i metodik och när ska det ske? Metodiklektorer finns inte längre. Metodiklärarna på seminariet förr var lärare i övningsskolan, samtidigt som de undervisade i metodik. Dessa lärare var trovärdiga, eftersom de kunde visa sin lärarkompetens på övningsskolan. De hade aktuell praktisk erfarenhet genom kombinationen både lärare och metodiklärare.

Metodiklektorerna var vanliga lärare som ”headhuntades” in på metodiklektorstjänster. I lärarhögskolan anställdes ämneslektorer som hade disputerat och i ett sådant kollegium blev metodiklektorernas kompetens tunn och de betraktades som ett akademiskt problem. Metodiklektorerna hade skoltjänstgöring på Försöks- och demonstationsskolor. De hade fyra veckotimmar hos någon försöks och demonstrationslärare. De fick också visa att de var duktiga lärare.

Vilka skall undervisa idag i metodik? Den vetenskapliga grunden är det viktigaste för att få anställning i akademin. Visserligen finns det universitetsadjunkter, men de sitter löst eftersom lärosätena prioriterar disputerade lektorer. Högskolans lärare i gemen har ingen lärarutbildning, än mindre egen erfarenhet av förskola/skola och lärarutbildning. De har kanske ingen erfarenhet alls av undervisning, utöver de obligatoriska 10 veckorna i högskolepedagogik, enligt SUHF:s överenskommelse, som är obligatoriska för anställda inom akademin.

Det är väl knappast dessa lärare som ska axla metodikuppdraget? Så kan det väl ändå inte vara tänkt? Här behöver de praktiskt arbetande lärarna på fältet komma tillbaka in för att undervisa i metodik, antingen inom ramen för VFU eller också genom andra konstruktioner, exempelvis genom att anställas som adjungerade adjunkter med den ena foten i skolan och den andra foten i akademin. Ska man undervisa om ett praktiskt yrkeskunnande måste man själv ha ett sådant.  Det ska dessutom vara ett aktuellt praktiskt yrkeskunnande. Man blir snabbt passé, om man inte är praktiskt verksam i läraryrket. Den nya övningsskolan kanske kan vara rekryteringsbas för, de nya metodiklärarna?

Då är cirkeln sluten och vi går tillbaka till en äldre utbildningsmodell för att garantera att lärarstudenterna får en yrkespraktisk lärarutbildning. Välkommen tillbaka in i lärarutbildningen borde vi också säga till alla duktiga och yrkespraktiska lärare!

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons