Annons

65+ är guld värda när lärarbristen växer

Den rådande och kraftigt accelererande lärarbristen gör att 65+ plussare kan räkna med att uppvaktas av rektorer som inte har legitimerade lärare att tillgå. Detta besvärliga läge gör att det blir naturligt för seniora lärare att få erbjudande om att fortsätta sin yrkesverksamhet i skolan. Naturligtvis är det ingen hållbar långsiktig lösning på skolans rekryteringsproblem, men det är viktigt att friska och vitala seniorer som gör ett bra jobb i skolan kan få fortsätta och göra en viktig samhällsinsats. Den tes jag driver är att det borde var möjligt att arbeta högt upp i året, om man vill arbeta och arbetsgivare tycker att man gör ett bra arbete.

Jag är övertygad om att ett roligt och stimulerande arbete håller äldre personer friskare och mera vitala. Givetvis måste arbetsvillkoren ses över. Det måste vara möjligt att arbeta deltid och på i övrigt bra villkor. Delade tjänster, exempelvis. Flexibilitet behövs i anställningsvillkoren. Nu har inte skolan varit känd för någon större flexibilitet, men den kan naturligtvis bli. Men vi behöver också bli kvitt de fördomar som finns mot senior arbetskraft.

Det är exempelvis viktigt att det inte framställs som något slags tvång att ta in seniorer. Som DN skrev om lärarbristen” Skolan tvingas ta in pensionärer” på startsidan och sedan inne i artikeln ” Nu tvingas skolorna ta in pensionärer och obehöriga vikarier.” Så talar man om seniora lärare.  Detta uttalade är nedsättande mot seniora kolleger.

De flesta studier visar att sambandet mellan arbetsförmåga och ålder generellt sett inte är särskilt starkt. Det visar bland annat Pensionsåldersutredningens sammanställning av olika forskningsresultat. Däremot kan det vara stora skillnader mellan olika individer. Det gäller både äldre och yngre. Äldre har alltså inte med nödvändighet sämre arbetsförmåga. Åldern är inte heller avgörande för förmågan att lära sig något nytt. Det är personliga egenskaper som livskontroll, motivation och uppfinningsförmåga som är avgörande för förmågan att lära. Forskning pekar på att skillnaderna i inlärningsförmåga är större mellan individer, än mellan åldersgrupper. Lärande som handlar om minne och vissa minnesfunktioner försämras med åldern, andra funktioner är mer opåverkade.

Anställning av seniora kolleger ställer också båda lärarfacken sig bakom. De båda lärarfacken betonar också att seniora lärare nu har ett mycket bra förhandlingsläge. Förra året var hela 2.200 lärare i grundskolan äldre än 65 år eller 2,5 % av anställda. I gymnasieskolan är det 3,4 % som är äldre än 65 år (Skolverket).  Antalet seniora lärare kommer förmodligen att öka. Regeringen och allianspartierna ställer sig bakom detta också, inte minst för att skolan ska klara av att ta hand om alla nyanlända flyktingbarn. Internationellt, exempelvis i USA, är det en självklarhet att använda senior arbetskraft i hela skolväsendet och i högre utbildning.  Det gäller även i många andra länder. De seniora lärarna har kommit för att stanna i den svenska skolan.

Reagera på inlägget:

Köpa ut lärare under lärarbrist – det rimmar illa!

De tio största kommunerna i landet använde förra året hela 55 miljoner till avgångsvederlag för lärare i skolväsendet. Det har Svenska Dagbladet och Lärarnas tidning nyligen avslöjat, till mångas stora förvåning. De två största kommunerna, Uppsala och Göteborg, lade ner mest pengar på utköp. Sammanlagt har mer än 150 lärare köpts ut. Ibland har det handlat om miljonbelopp. Detta är inte acceptabelt och det är om detta som mitt blogginlägg handlar. De teser jag driver i bloggen är följande: Ingen lärare behöver köpas ut med individuellt stöd i en individuellt planerad kompetensutvecklingsplan. Vid lokala temporära överskott kan lärare efter intresse slussas till andra närliggande bristområde med stöd i en individuellt planerad kompetensutveckling.

Utköp i den här omfattningen verkar inte riktigt klokt, när man ser till den stora och svåra lärarbrist som vi just nu får uppleva på nationell nivå. Stora underskott av lärare rimmar illa, med de kostsamma individuella utköp som beskrivs i studien.

Varje utköp har i genomsnitt kostat över 470 000 kronor i Uppsala, över 350 000 kronor i Göteborg och nära 270 000 kronor i Stockholm, enligt granskningen. Utköpen är ett dyrbart alternativ – både för huvudmännen och för de enskilda lärarna. I Uppsala var cirka hälften av lärarna som köptes ut över 60 år. Att bli utköpt och att få ett avgångsvederlag är ett problematiskt sätt att avsluta sitt yrkesliv på, såväl känslomässigt som socialt och ekonomiskt. I studien anges att det ofta är frånvaron av flexibilitet som gör att äldre lärare inte kan jobba kvar i läraryrket.  Frånvaro av flexibilitet är inte en egenskap som enbart är kopplad till ålder. Det finns yngre lärare som också uppvisar frånvaro av flexibilitet. Läraryrket är tungt och arbetsbelastningen är hård och det är mera kännbart för äldre lärare. När det nu råder stort brist på arbetskraft i skolväsendet borde huvudmännen ha ett större intresse av att få erfarna och duktiga lärare att arbeta till högt upp i åren.

Att Sverige med stor lärarbrist samtidigt köper ut lärare tyder på dålig samordning och dålig planering. Uppsala är exempelvis den kommun som lagt ut allra mest på att köpa ut lärare. Till och med lärare inom bristkategorier har köpts ut, till exempel speciallärare och fritidspedagoger. Hur är det möjligt att just lärare i bristkategorier köpts ut av huvudmän? Hur kommer det sig att huvudmännen inte kan hitta bättre lösningar? Här behövs studier av de individuella fallen, för att eventuellt kunna se vilket mönster som finns och hur man kan undvika att lärare lämnar skolan, samtidigt som en allvarlig lärarbrist råder nationellt. Detta är en paradox: Lärarbrist och utköp av lärare.

Det finns en rad problem i den grundläggande lärarutbildningen som medverkar till dessa utköp. Nya lärare är ibland dåligt rustade för att motsvara behoven ute i skolväsendet. Introduktionsperioderna kan exempelvis inte riktigt kompensera en alltför teoretisk grundläggande lärarutbildning.  Den första tiden i läraryrket kan orsaka att lärare misslyckas. Stödet till de nyexaminerade är många gånger otillräckligt och lämnar mycket övrigt att önska.

Lärare som är på väg att slås ut behöver stöd i form av en individuellt utformad kompetensutvecklingsplan. Moderaterna har också lyft fram att skolornas huvudmän ska vara skyldiga att erbjuda individuella kompetensutvecklingsplaner, vilket är ett lovvärt politiskt initiativ. Internationellt finns coaching till lärare som är på väg att slås ut ur läraryrket.  (Exempelvis i Nederländerna.) Det går ut på att utbildade kvalificerade coacher ger individuellt kvalificerat stöd och hjälp till en pedagogisk metamorfos.  Coacherna är utbildade och professionella. I vårt land kan vem som helst kalla sig coach utan någon som helst kompetens. Coaching är något som Sverige behöver vidareutveckla och framför allt kvalitetssäkra. Jag har själv lång erfarenhet av coaching till kolleger både i akademin och i skolväsendet. Det är kolleger som haft problem och resultaten blir oftast mycket bra. Granskningen av de 150 fallen visar att många av de utköpta lärarna hade kunna arbeta kvar som lärare med rätt utformat, kvalificerat individuellt stöd.

Huvudmännen borde dessutom ha en annan attityd till äldre lärare i skolväsendet och istället försöka att fråga: ”Vad skulle vara en bra lösning för dig för att orka arbeta kvar hos oss?” Lärare skulle kunna vara mentorer för yngre exempelvis eller få någon typ av nedtrappning, kanske också med möjlighet att arbeta deltid. Det är katastrofalt dålig hushållning med statens medel att göra sig av med lärarkompetens genom utköp.

Vad har man för trovärdighet som huvudman när man kastar ut anställda lärare i skolväsendet, när man samtidigt har stora behov av rekrytering. Någon ordning måste det vara i skolväsendet också. Att stödja lärare som tappat fotfästet med individuellt planerade kompetensutvecklingsplaner är att arbeta hållbart och resursbevarande.

Reagera på inlägget:

Köpa ut lärare under lärarbrist – det rimmar illa!

De tio största kommunerna i landet använde förra året hela 55 miljoner till avgångsvederlag för lärare i skolväsendet. Det har Svenska Dagbladet och Lärarnas tidning nyligen avslöjat, till mångas stora förvåning. De två största kommunerna, Uppsala och Göteborg, lade ner mest pengar på utköp. Sammanlagt har mer än 150 lärare köpts ut. Ibland har det handlat om miljonbelopp. Detta är inte acceptabelt och det är om detta som mitt blogginlägg handlar. De teser jag driver i bloggen är följande: Ingen lärare behöver köpas ut med individuellt stöd i en individuellt planerad kompetensutvecklingsplan. Vid lokala temporära överskott kan lärare efter intresse slussas till andra närliggande bristområde med stöd i en individuellt planerad kompetensutveckling.

Utköp i den här omfattningen verkar inte riktigt klokt, när man ser till den stora och svåra lärarbrist som vi just nu får uppleva på nationell nivå. Stora underskott av lärare rimmar illa, med de kostsamma individuella utköp som beskrivs i studien.

Varje utköp har i genomsnitt kostat över 470 000 kronor i Uppsala, över 350 000 kronor i Göteborg och nära 270 000 kronor i Stockholm, enligt granskningen. Utköpen är ett dyrbart alternativ – både för huvudmännen och för de enskilda lärarna. I Uppsala var cirka hälften av lärarna som köptes ut över 60 år. Att bli utköpt och att få ett avgångsvederlag är ett problematiskt sätt att avsluta sitt yrkesliv på, såväl känslomässigt som socialt och ekonomiskt. I studien anges att det ofta är frånvaron av flexibilitet som gör att äldre lärare inte kan jobba kvar i läraryrket.  Frånvaro av flexibilitet är inte en egenskap som enbart är kopplad till ålder. Det finns yngre lärare som också uppvisar frånvaro av flexibilitet. Läraryrket är tungt och arbetsbelastningen är hård och det är mera kännbart för äldre lärare. När det nu råder stort brist på arbetskraft i skolväsendet borde huvudmännen ha ett större intresse av att få erfarna och duktiga lärare att arbeta till högt upp i åren.

Att Sverige med stor lärarbrist samtidigt köper ut lärare tyder på dålig samordning och dålig planering. Uppsala är exempelvis den kommun som lagt ut allra mest på att köpa ut lärare. Till och med lärare inom bristkategorier har köpts ut, till exempel speciallärare och fritidspedagoger. Hur är det möjligt att just lärare i bristkategorier köpts ut av huvudmän? Hur kommer det sig att huvudmännen inte kan hitta bättre lösningar? Här behövs studier av de individuella fallen, för att eventuellt kunna se vilket mönster som finns och hur man kan undvika att lärare lämnar skolan, samtidigt som en allvarlig lärarbrist råder nationellt. Detta är en paradox: Lärarbrist och utköp av lärare.

Det finns en rad problem i den grundläggande lärarutbildningen som medverkar till dessa utköp. Nya lärare är ibland dåligt rustade för att motsvara behoven ute i skolväsendet. Introduktionsperioderna kan exempelvis inte riktigt kompensera en alltför teoretisk grundläggande lärarutbildning.  Den första tiden i läraryrket kan orsaka att lärare misslyckas. Stödet till de nyexaminerade är många gånger otillräckligt och lämnar mycket övrigt att önska.

Lärare som är på väg att slås ut behöver stöd i form av en individuellt utformad kompetensutvecklingsplan. Moderaterna har också lyft fram att skolornas huvudmän ska vara skyldiga att erbjuda individuella kompetensutvecklingsplaner, vilket är ett lovvärt politiskt initiativ. Internationellt finns coaching till lärare som är på väg att slås ut ur läraryrket.  (Exempelvis i Nederländerna.) Det går ut på att utbildade kvalificerade coacher ger individuellt kvalificerat stöd och hjälp till en pedagogisk metamorfos.  Coacherna är utbildade och professionella. I vårt land kan vem som helst kalla sig coach utan någon som helst kompetens. Coaching är något som Sverige behöver vidareutveckla och framför allt kvalitetssäkra. Jag har själv lång erfarenhet av coaching till kolleger både i akademin och i skolväsendet. Det är kolleger som haft problem och resultaten blir oftast mycket bra. Granskningen av de 150 fallen visar att många av de utköpta lärarna hade kunna arbeta kvar som lärare med rätt utformat, kvalificerat individuellt stöd.

Huvudmännen borde dessutom ha en annan attityd till äldre lärare i skolväsendet och istället försöka att fråga: ”Vad skulle vara en bra lösning för dig för att orka arbeta kvar hos oss?” Lärare skulle kunna vara mentorer för yngre exempelvis eller få någon typ av nedtrappning, kanske också med möjlighet att arbeta deltid. Det är katastrofalt dålig hushållning med statens medel att göra sig av med lärarkompetens genom utköp.

Vad har man för trovärdighet som huvudman när man kastar ut anställda lärare i skolväsendet, när man samtidigt har stora behov av rekrytering. Någon ordning måste det vara i skolväsendet också. Att stödja lärare som tappat fotfästet med individuellt planerade kompetensutvecklingsplaner är att arbeta hållbart och resursbevarande.

Reagera på inlägget:

Forskare som ämneslärare – bra eller dåligt?

Lärarbristen blir större och större och påverkar hela samhället. Olika prognoser ger olika scenarier. Om tio år beräknas Sverige sakna mer än 65 000 lärare. Det här blogginlägget handlar om regeringens förslag att omskola forskarutbildade till lärare i skolväsendet. På så sätt ska en del av vakanserna besättas. Det här är ett förslag som absolut inte är oproblematiskt.

Fördelarna är att vetenskapliggörandet av den svenska skolan påskyndas, genom att forskarutbildade kommer att anställas. Det är verkligen på tiden.  Lärare i skolan har inte alls fått huvudmännens stöd för att forskarutbilda sig. Lektoraten som skulle inrättas är inte många, trots ambitiösa intentioner. Nackdelen är att forskarutbildade ska forska, det vill säga verka i den profession som man utbildas till, och inte undervisa i skolväsendet. Det är inte att ta tillvara forskarutbildade. Vi har inte ett sådant forskaröverskott att vi behöver bli av med verksamma forskare, däremot behöver skolan lärare och forskarutbildade sådana. Det är ställt utom allt tvivel. Vi förlorar duktiga forskare, men vinner vi duktiga lärare, kan man undra?

Ett problem är forskarutbildades lämplighet. Vad är det som talar för att forskarutbildade är lämpliga att vara lärare? Att antas till forskarutbildning och att antas till lärarutbildning är två skilda saker och kräver olika kompetenser. Forskare trivs oftast med sin forskning. De har hög vetenskaplig kompetens, en nyfikenhet som driver dem framåt och en ambition parad med forskarlust. De är också ofta påfallande analytiska. Lärare behöver ha social kompetens, goda ledaregenskaper, god kommunikationsförmåga, god kontaktförmåga och dessutom ska de kunna engagera barn och unga. Goda relevanta ämneskunskaper likaså.

Kort om vad förslaget innebär: Regeringen har beslutat om en särskilt kompletterande pedagogisk utbildning för personer med forskarutbildning. Utbildningen ska leda till en ämneslärarutbildning för skolväsendet.  Den föreslagna satsningen ska pågå under fem år med start 2016 och anordnas vid de högskolor/universitet som regeringen beslutar. Utbildningen till lärare ska genomföras på ett år och den ska innehålla en utbildningsvetenskaplig kärna och en verksamhetsförlagd utbildning i ett ämne förlagd till en relevant verksamhet. Det är precis som den äldre ämneslärarutbildningen var upplagd, med ett praktiskt pedagogiskt utbildningsår efter avklarade ämnesstudier. Inget nytt under solen. Den lärarutbildningen avskaffades av kvalitetsskäl för att integration mellan ämnen, utbildningsvetenskap och verksamhetsförlagd del var nödvändig för att utveckla goda ämneslärare. Nu har man dammat av reformen igen och tagit den till heders, men den har väl inte blivit så mycket bättre av att ligga i malpåse, antar jag. Integrationsproblemen kvarstår.

Utbildningen ska nu anordnas för personer med forskarutbildning (licentiatexamen eller doktorsexamen) och som har ämneskunskaper relevanta för ett undervisningsämne där det råder brist på sökanden till ämneslärarutbildningen. De ämnen som är aktuella är i första hand matematik, biologi, kemi, fysik eller teknik. Den särskilda kompletterande pedagogiska utbildningen ska också regleras i förordning. Ett tillfälligt utbildningsbidrag ska införas 2016–2021 för att attrahera personer som har en examen på forskarnivå att påbörja och slutföra den särskilda kompletterande pedagogiska utbildningen.

Den här reformen kan bli riktigt bra om forskarutbildade har goda läraregenskaper och verkligen vill bli lärare. De kan göra underverk för att skapa en vetenskapligt grundad skola. Den här reformen kan också bli riktigt dålig, om forskarutbildade som saknar ett intresse för undervisning och lärande går in i en lärarutbildning.

Jag har mött många lärare som älskat sitt ämne, men som inte alls varit vare sig lämpade för läraryrket eller intresserad av undervisning. De har längtat bort från skolan och gjort allt för att ta sig därifrån.  När de lämnat skolan har det var en lättnad för eleverna.

Reformen ”Forskare till lärare” behöver utvärderas och följas upp.

Reagera på inlägget:

En mobbningsfri skola kräver stöd till lärare och offer

Mobbning är ett mycket obehagligt ord i svenska språket. När man hör ordet mobbning går tankarna först och främst till det ensamma barnet på skolgården som inte får vara med i lekarna, får skolväskan sönderriven och som utsätts för glåpord och kanske till och med för hugg och slag.  Skolan och lärarna får ofta skulden för att mobbning inte kan förebyggas eller stoppas. Mobbning är ett vanligt fenomen. Med mobbning menas att en eller flera individer tillfogar någon annan skada, antingen fysiskt eller psykiskt, vid upprepade tillfällen.

De flesta människor har direkt eller indirekt erfarenhet av mobbning. Det finns olika uppgifter om hur vanlig mobbning som fenomen är.  Exempelvis anses att 60 000 barn är utsatta för mobbning i Sverige och 20 procent har blivit kränkta av en annan elev det senaste året, enligt Friends-rapporten, 2015. I Sverige har man infört en formulering i skollagen om att: ”den som verkar inom skolan är skyldig att aktivt motverka alla former av kränkande behandling som mobbing och rasistiska beteenden (Lag 1997:1212)”. Det slås också fast i Läroplanen för grundskolan (Lpo 1994) att ingen i skolan skall utsättas för mobbning. Där fastslås också att rektorn har ett ansvar att utveckla ett särskilt program för den enskilda skolan med syfte att ”motverka alla former av trakasserier och mobbning bland elever och anställda” (Olweus, D. (1999). Mobbning bland barn och ungdomar. Stockholm: Rädda Barnen, 1999).

Mobbning är ett komplext fenomen och för att förstå och hantera mobbning, behöver man vara uppmärksam på såväl skolan som institution och kultur, som på lärare, elevgrupper, enskilda elever och på samspelet mellan elever och mellan lärare och elever. Lärare anses inte vara tillräckligt professionella på att förhindra eller stoppa mobbning. Varken grundutbildning eller fortbildning anses ge tillräckliga kunskaper för detta komplicerade uppdrag.  Barnen går inte i skolan så många timmar av dygnets tjugofyra timmar, utslagna på ett kalenderår, att det enbart kan vara lärarnas ensam-ansvar. Exempelvis barn på lågstadiet tillbringar endast cirka 3–4 timmar av dygnets 24 timmar i skolan. Det är också följaktligen andra vuxna som ansvarar för barnen de resterande timmarna av dygnet och därmed har också andra ett ansvar för eventuell mobbning. Lärarnas roll och ansvar måste alltid sättas i proportion till ramar och förutsättningar. Det kan aldrig enbart vara lärarnas fel om mobbning inte kan hindras eller stoppas. Om klimatet i skolan eller i en skolklass är positivt, desto mindre risk löper barnet att bli mobbat.

Mobbning följer ofta barnen och de mobbas inte bara i skolan, utan även i hemmet, på fritiden och på nätet. Mobbarna finns oftast i samma skola, i samma fritidsaktiviteter, i samma communities på nätet. Att enbart arbeta mot mobbning i skolan löser inte problemen. Arbetet mot mobbning måste absolut ske på flera arenor samtidigt. Föräldrar har också ett stort och viktigt ansvar att arbeta förebyggande och ta tag i eventuella problem med mobbning.

Skolan måste ha en likabehandlingsplan som ska innehålla konkreta åtgärder för att ta tillvara varje barns rättigheter oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning eller sexuell läggning. Planen ska också förhindra trakasserier samt annan kränkande behandling. Barnen bör om möjligt vara delaktiga i utformandet.

Mobbning är sammanfattningsvis ett vuxenansvar för alla vuxna i barnets närhet.  Ingen vuxen i barnens närhet kan friskriva sig från detta ansvar. Alla vuxna som är tillsammans med barn har skyldighet att reagera, anmäla, stoppa mobbning och kränkningar.

Kan barnet göra något själv? Ja, jag anser det. Barnet måste få stöd att säga ifrån direkt, när någon ger en nedsättande kommentar. Det är mycket viktigt för självkänslan. Ansvaret är alltid mobbarens, aldrig mobboffrets.

Lär barnen att alltid ta upp mobbning i skolan med sin lärare. Uppmana barnet att beskriva lugnt och sakligt vad det är som barnet utsatts för. Skriv upp datum och klockslag när något blir utsatt för mobbning och vilka samtal man har haft i ärendet. Spara alltid anteckningarna som bevis om ärendet går vidare och det skulle behövas. Det har alltid funnits mobbning i skolan. Det kommer kanske alltid att finnas mobbning.

Alla möjliga hinder kan fjärma barn och unga från jämnåriga och skapa ett ensamt liv. Aldrig anonym, alltid synlig, men inte en i gänget. Det är mobbning.

Mobbning har tre karaktäristiska drag. Det är en återkommande handling.
Det utförs med mening att skada eller såra. Det är en obalans i styrkeförhållanden mellan mobbare och den mobbade (Houbre, Tarquinio, Thuillier & Hergott, 2006). Det finns flera olika typer av mobbning, de vanligaste är:

• Fysisk mobbning – till exempel sparkar och slag (Smith & Ananiadou, 2003).

• Verbal mobbning – till exempel retande och hot.

• Psykisk mobbning/Social isolering – till exempel utfrysning (Smith & Ananiadou, 
2003, Höistad, 1994).

• Indirekt mobbning – till exempel ryktesspridning (Smith & Ananiadou, 2003).

• Cybermobbning – till exempel mailmobbning och sms/mms mobbning (Keith & 
Martin, 2005).
Som mobbning räknas också retsamhet som upprepas. Retsamhet som sker på ett mera vänskapligt plan brukar inte räknas till mobbning (Olweus, 1999) och det är inte heller mobbning när två personer med likvärdig psykisk eller fysisk styrka slåss eller bråkar (Olweus, 1991 & 1999). 

Reagera på inlägget:

Sidor