Annons

Varför är det känsligt att prata om skola–arbetsliv i yngre åldrar?

I helgen hade jag en lång intressant diskussion på Twitter med både lärare, studie- och yrkesvägledare och skolledare samt en hel del andra. Aldrig hade jag kunnat tro att arbete med skola–arbetsliv i yngre åldrar kunde vara ett så kontroversiellt samtalsämne.

Men hur kommer det sig? Är det för att jag benämner det som just studie- och yrkesvägledning som gör att det sticker i ögonen? Eller kan det vara så att man blandar ihop, alternativt inte riktigt förstår, skillnaden mellan den vida och snäva studie- och yrkesvägledningen och skolans studie- och yrkesvägledningsuppdrag? Eller kan det vara så att man tror att studie- och yrkesvägledarens roll är att vara grindvakt i årskurs 9? En kontrollfunktion för att se om eleven funderat på ett gymnasium och sen är det klart? Eller som en av personerna i diskussionen uttryckte det: ”SYVs viktigaste roll är och förblir att fixa praoplatser”

Om man anser att studie- och yrkesvägledarens viktigaste arbetsuppgift är att ordna praoplatser har man helt missat skolans studie- och yrkesvägledningsuppdrag och vad som står i läroplanerna och skollagen. Att syv ska ordna praoplatser är en förlegad bild av vår yrkesprofession. Vi har inte utbildat oss i tre år på universitet för att enbart ringa arbetsplatser och ragga praoplatser – om det överhuvudtaget ens ska vara vägledarens uppgift. Att skapa och bibehålla goda relationer med näringslivet, vilket jag anser är en av mina arbetsuppgifter som vägledare, är ju faktiskt inte samma sak som att ragga praoplatser.

En 15-åring känner i genomsnitt till 25–30 yrken och många har en bestämd uppfattning om både enskilda yrken och branscher, uppfattningar de får med sig inte minst hemifrån, men även från övriga samhället. Studie- och yrkesvägledare arbetar därför bland annat med att:

  • utveckla elevernas självkännedom
  • öka deras förmåga till studieplanering
  • ge eleverna verktyg för att kunna ta ställning till och göra medvetna val av framtida studier och yrkesinriktning
  • öka elevernas kännedom om arbetsliv, möjligheter till utbildning både i och utanför Sverige
  • öka elevernas medvetenhet om att yrkesområden förändras i takt med samhällets utvecklingar
  • ge eleverna verktyg för att öka deras förmåga att analysera och bedöma konsekvenser av olika val och att de kritiskt ska kunna granska utbud av studier och arbete.

Vi ska även tillsammans med hela skolans personal bidra till att elevernas studie- och yrkesval inte begränsas av kön, social eller kulturell bakgrund. Det här arbetet kan med fördel samplaneras med lärare så att skolans studie- och yrkesvägledningsuppdrag kan fullföljas i enlighet med läroplanerna.

Studie- och yrkesvägledare arbetar också för att vara ett stöd till skolans övriga personal vad gäller studie- och yrkesorienterade insatser. Det ovan nämnda kan inte ske enbart i årskurs 9. Vi måste tillsammans med hela skolans personal arbeta långsiktigt, från förskoleklass. Studie- och yrkesvägledning i skolan sker framför allt på två sätt, det ena är den vida vägledningen och det andra är den snäva vägledningen. Den vida vägledningen kan alla i skolan arbeta med och det handlar till exempel om att prata med eleverna kring yrken och branscher, vad de gör, varför de finns, vilka det finns och så vidare.

Att prata om stereotyper, genusnormer, varför arbetsmarknaden ser ut som den gör, vilka gymnasieprogram det finns, inriktningar, individuella val, olika profiler och mycket mer. Det är studie- och yrkesvägledning. Man arbetar med detta från förskola, i hela grundskolan och sedan vidare på gymnasiet. Man anpassar sitt arbetssätt och sättet man talar om saker och ting utifrån målgrupp. Studie- och yrkesvägledning är en rättighet för eleven och vi arbetar kontinuerligt med att stärka barn och ungas möjligheter till att fatta väl genomtänkta val av framtida studier och yrkesinriktning. Våra unga behöver hjälp att navigera bland en föränderlig arbetsmarknad, utbudet av utbildningar, utbildningsformer och yrkesinriktningar.

För den vida vägledningen behövs det inte alltid en för uppdraget anställd studie- och yrkesvägledare. Däremot kan en studie- och yrkesvägledare fungera som en processledare som kan strukturera och utveckla skolans arbete med den vida studie- och yrkesvägledningen som ska genomsyra hela skolverksamheten. Det är aldrig fel att låta eleverna redan i tidig ålder få träffa en studie- och yrkesvägledare. Hur vi benämner skolan och förskolans arbete med tankar kring yrken, skola–arbetsliv skiljer sig såklart åt. Vissa kallar det studie- och yrkesvägledning, vissa inte. I förskolan arbetar man till exempel med matematik och naturvetenskap, så varför inte även studie- och yrkesvägledning? Man behöver inte kalla det för studie- och yrkesvägledning, men det kan vara bra att fundera kring vad det faktiskt är man gör.

Att prata framtidsdrömmar är en del av den vida studie- och yrkesvägledningen.

Många elever i årskurs 9 är nervösa, osäkra och påverkade av sociala och kulturella faktorer, kön och samhällets stereotyper. Mamma och pappa säger en sak, men eleven kanske vill en annan? Ibland är rösterna hemifrån eller från samhället så pass starka att eleven inte vågar säga eller välja annat än vad denne upplever ”förväntas” av hemmet eller samhället. Det är viktigt att vi alla som finns och arbetar i elevens närhet lyssnar till elevens önskemål och uppmuntrar elevens drömmar, men det är också viktigt att vi har en lagom stor gnutta realism i våra samtal. 

Valet till gymnasiet är ett stort val. Det är inte något man gör i en handvändning och för att kunna göra ett val måste man känna till alternativen. Att välja något är också att välja bort något annat. Arbetsmarknad, utbildningsväsende och många andra valalternativ som man står inför lär man sig inte i årskurs 9. Därför är det kontinuerliga arbetet med skola-arbetsliv ett viktigt inslag genom hela grundskolan.

Vägledning är en process som tar tid och som måste få ta tid. Man kan inte vägleda någon till bra, genomtänkta val enbart i årskurs 9. Det arbetet måste påbörjas långt tidigare. Redan i förskoleklass har jag till exempel träffat eleverna och arbetat väldigt framgångsrikt! Flera av mina tidigare sexåriga elever kan räkna upp fler yrken än mina 15-åriga som ska välja till gymnasiet. Vikten av att börja tidigt med vägledning styrks av bland annat ny forskning där amerikanska forskare kommit fram till att flickor vid sex års ålder börjar associera smarthet med män. Redan vid så ung ålder riskerar stereotyper att påverka och begränsa flickors val i livet.

Linda Gottfredson, professor i pedagogisk psykologi vid University of Delaware, har skrivit en teori om individers begränsningar och kompromisser. Teorin säger bland annat att barn i 6–8 års ålder blir medvetna om arbetsroller och att de börjar tilldela dessa specifika kön. Med bakgrund i forskningsresultaten, Linda Gottfredsons teori och att vi i skolan ska motverka att elevernas studie- och yrkesval begränsas av kön, social eller kulturell bakgrund är det viktigt att vi börjar arbeta tidigt med skola–arbetsliv.

När jag säger att man bör arbeta med studie- och yrkesvägledning i lägre åldrar, höjs upprörda röster: ”Men vad vet man om arbetslivet när man är åtta år? Vad bör man veta? Herre Gud, låt barn vara barn! Leka med kottar, fläta hår, klä ut sig, bolla…”.

Jag håller med. Det är viktigt att barn får vara just barn och jag har ypperliga exempel på hur studie- och yrkesvägledning kommer in i barns lek, som jag kan koppla direkt till ovan citat. För när barnen är unga, så är det just lek. En lärande lek. Jag låter barnen leka med kottar, de låtsas att kottarna är människor, som har familj och jobb som de går till. En kotte är brandman, eftersom barnet såg en brandbil på väg till skolan. Ett annat barns kotte är lärare, eftersom de är i skolan och där finns det ju lärare. Barnen klär ut sig. De klär ut sig till mamma och pappa. De går till sitt arbete, för det har de hört att mammor och pappor gör. De vet inte alltid vad de vuxna gör på sitt arbete, men de går och arbetar. De flätar varandras hår, ett barn berättar att hens syster gick till frisören. Vad gör en frisör? Frågar ett annat barn. ”Klipper hår och flätar” säger ett tredje barn. När jag går ut på skolgården hör jag ett barn säga ”kolla, jag ska bli nästa Zlatan” innan hon sparkar iväg bollen. Jag ler. Hon springer efter bollen, hennes flätor flyger när hon springer. De här barnen är barn. De leker och vi pratar om drömmar.

Det här är studie- och yrkesvägledning i vid bemärkelse. Men för barnen är det lek. Vad är det som är så kontroversiellt med att prata om studie- och yrkesvägledning i lägre åldrar? Vad är det som gör att vuxna människor, i just den här diskussionen jag hade i helgen med bland annat lärare och skolledare, blir så upprörda och raljerar över både studie- och yrkesvägledning och vår yrkesprofession, när jag nämner syv i lägre åldrar?

Barnen lär sig om vad framtiden kan innehålla genom lek. Är det fel att barnen på ett lekfullt sätt lär sig mer om olika yrken. Barn är barn och de leker, bland annat kopplat till vad de ser och hör i vardagen, i skolan, hemma, på väg till skolan eller på väg hem från skolan. Arbetet med skola-arbetsliv i de yngre åldrarna behöver inte nödvändigtvis genomföras av en för uppdraget anställd studie- och yrkesvägledare, utan kan med fördel utföras av förskollärare eller lärare. Ännu bättre blir det så klart om lärare och studie- och yrkesvägledare kan samplanera och genomföra arbetet tillsammans!

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer