Annons

Stackars de lärare som inte är starka nog

Som verkande i skolbranschen känns det nästan lite surrealistiskt att följa turerna i läraravtalsrörelsen. Vi har enligt OECD:s TALIS den lärarkår som mest av alla lärarkårer i OECD ångrar sitt yrkesval. Vi vet att de jobbar för mycket och med fel saker. På grund av detta har vi en av västvärldens allra allvarligaste kriser vad gäller lärarförsörjning. Det är en katastrofal situation som även om vi börjar göra bra saker nu kommer att påverka vårt samhälle i decennier framåt.

Under samma tid läser jag Michael Fullans självbiografi ”Surreal change” Michael Fullan var arkitekten bakom delstaten Ontarios mycket lyckosamma skolreformer. Han lade grunden för de strategier som vände situationen i Ontario, där ett offentligt skolsystem på nedgång blev ett av de skolsystem man åker till från hela världen för att lära sig något om hur man återbygger förtroendet för ett skolsystem, ökar likvärdighet och resultat samt hur man skapar strategier för utveckling av skolans professioner. I boken beskriver han hur ett av de första stegen de tog var att de slöt fred med lärarfacken. De insåg att utan att ha lärarna med sig på tåget kunde de inget göra.

Det blir surrealistiskt att då i den svenska situationen inse att arbetsgivarparten i Sverige, istället för att dramatiskt förändra lärares vardag, bråkar om smådetaljer. Det är som om de hamnat i autorepeat. Oavsett läget ska förhandlingar drivas på samma sätt. Det är faktiskt skamligt.

Men med det sagt kan jag kanske tycka att det också är skamligt att inte Sveriges lärare genom sina fackföreningar skickar en starkare signal om den oro man bör känna för situationen. Vi behöver kraftfulla förbättringar för lärarkåren – och det snabbt – för att vända på situationen på lång sikt. Och då går man med på ett avtal där det hänger på arbetsgivarnas goda vilja om det ska bli bättre.

Man frågar sig vad det finns för anledning att samma arbetsgivare helt plötsligt ska komma på bättre tankar efter 25 år? Som jag förstår det betyder avtalet att man nu, utan någon egentlig styrning ska se över alla lärares arbetsbörda lokalt. Det vill säga: Det blir upp till varje individuell lärare att vara påstridig.

Jag lyfte detta till Johanna Jaara Åstrand på Facebook. Hon svarade mig att: ”Nej, avtalet ålägger kommunerna att vidta de åtgärder som krävs för att minska arbetsbelastning och sänka sjuktal. Dessutom ska arbetstidens innehåll på individnivå åskådliggöras och praktiska metoder användas för att skapa balans mellan arbetsuppgifterna inom arbetstiden.”

På vilket jag svarade: ”Det är precis vad jag sade på individnivå”.

Resultatet är inget som får Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas riksförbund att jubla. Hon säger till Skolvärlden:

– Man gör inte vågen över det här avtalet, så är det inte. Men det innehåller tillräckligt många bra delar för att jag tror att det kan göra skillnad.

Hon menar att avtalet är en medlarprodukt, och därmed en kompromiss, men att facken fått gehör för en hel del av sina synpunkter. 

– Menar man allvar från SKL:s sida att man vill göra någonting åt det här så är det upp till bevis nu. Det här avtalet ger goda möjligheter.

Individ istället för kollektiv. Stackars de lärare som inte är starka nog. Vad har vi då fackföreningar till egentligen? Det här är ju en medveten strategi från arbetsgivaren för att minska fackföreningarnas makt. Det är i kollegiala och gemensamma regler som varje lärare skulle kunna få stöd. Men nu ska varje lärare på varenda en av de 8 000 skolor vi pratar om i 290 kommuner ta en kamp med luddiga skrivningar som hjälp. Hur troligt är det att det hjälper oss med lärarkrisen? Vad finns det för grund att hoppas?

Ärligt?

Här är en av de viktigaste anledningarna till att staten måste bli en part i detta. Vi kan inte låta vår gemensamma framtid bestämmas av snäva kommunala budgethänsyn eller friskolevinstmarginaler.

(Att låta friskolorna bara få göra vinst på något annat än lärarlöner kanske vore en bra idé förresten?).

 

Reagera på inlägget:

Det är dags att slakta några heliga kor

Relaterat

Ingen har undgått att höra att vi har en brist på lärare i Sverige och att den kommer att öka under de närmsta åren. Samtidigt är alla rörande överens om att det är viktigt att barn möter lärare som är utbildade i de ämnen de ska undervisa i. I vissa kommuner är dock färre än 50% av lärarna legitimerade. I genomsnitt är ungefär 70% av de som innehar en lärartjänst legitimerade och behöriga i minst ett ämne. Trots detta har skolans uppdrag och skyldigheter inte minskat i omfång, snarare tvärtom.

När andelen behöriga lärare på en skola endast är 50% måste fortfarande 100% av elevernas betyg sättas. En skola kan inte planera undervisning till 50% eller ha 50 % av utvecklingssamtalen.

Ekvationen går inte att lösa då många lärare i en ansträngd tid inte längre orkar och hinner genomföra alla uppgifter. Lärares skyldigheter har ökat, endera utifrån i lag fastställda krav på skolan eller genom kommunala och lokala påhitt som tyvärr ofta går under samlingsnamnet “systematiskt kvalitetsarbete”. Det som i lagar formuleras ”skolan ska…” tolkas i praktiken som ”lärare ska…”.

Det är trots allt vi lärare som är utförare längst ned i ledet och får bära hundhuvud för skolans tillkortakommanden. Slutsatsen är att lärares skyldigheter/uppdrag behöver minska i omfång.

Det finns många heliga kor i lärarkåren. Det finns nästan inget vi kan enas om att vi är beredda att plocka bort. Men vill vi ha en bättre arbetssituation är det nödvändigt.

Inte heller från politiskt håll verkar det finnas en tanke om att vi i en tid av lärarbrist behöver reducera lärarnas ansvarsområde. Läser vi tidningsrubriker är det snarare tvärtom. Lärare måste enligt rubrikerna bli bättre inom allt från sex och samlevnadsundervisning till att arbeta mot extremism och bemöta diskriminering.

Samtidigt talar många i politiken om vikten av tillit, att lita på lärarna. För att tillit ska växa fram behöver förutsättningar finnas för lärarna och uppdraget vara rimligt. En förbättrad arbetsmiljö genom att skära i antalet uppgifter är ett logiskt sätt att bota lärarbristen.

Jag tillhör de som inte tror att idén om lärarassistenter är lösningen då det, vad det låter, verkar vara ytterligare en kontaktyta för läraren att ansvara för.

Att administrera dokumentationen för elevernas kunskapsutveckling är något som läraren behöver fortsätta göra för att kunna planera fortsatt god undervisning och att sätta betyg. Men kraven kring hur sådan dokumentation ska se ut behöver minska i omfång. Lita på att lärarna kan det.

Till politiken vill jag föreslå att istället ta itu med skolmarknadens påverkan och tilltron till läroplanens i skrift formulerade kunskapskrav som i ett gemensamt plundringståg minskat likvärdigheten. Detta har det senaste decenniet lett till att man försökt parera bristerna med en gigantisk kontrollapparat som enbart resulterat i brist på tillit, ökad dokumentation och utbrända lärare.

Jag tror att vi lärare, likväl som människor utanför skolan, behöver utmana våra tankar om vad skola måste innehålla och ta bort några heliga kor.

Vad skulle exempelvis hända…

…om inte alla elever hade ett utvecklingssamtal varje år?

…om inte veckobrev eller pseudoämnet “elevens val” fanns?

…om USK:en återinfördes?

…om ingen dokumenterade extra anpassningar?

…om de förpliktelser en skola har när en elev riskerar att inte nå godkänt betyg förbjöds påverka lärares arbetsbelastning?

…om lovskola slopades?

…om lärare inte agerar rast-/bussvakt?

…om elevhälsan byggdes ut med fler anställda (t.ex. speciallärare och kuratorer/socionomer) och ett utvidgat uppdrag kring elevers hälsa?

…om lärare fick mandat att välja bort dåliga tidsslukande lärplattformar och andra kommunala dokumentationspåhitt?

Jag tror vi behöver tänka tankar vi inte tidigare tänkt, förslag i smått och stort. Jag tror att med en minskad lärarkår behöver saker tas bort för att de lärare som slutat ska komma tillbaka. Lärarassistenter riskerar att bli en ytterligare kontaktyta som lärare tvingas ha för att de dokument som behövs för att hålla ryggen fri ska bli ifyllda, till ingens nytta.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Lärarbristen komplicerar obligatoriskt språkval

Eleverna i den svenska skolan ska nu erbjudas minst två av språken franska, spanska och tyska inför språkvalet i moderna språk (9 kap. 5 § skolförordningen). Eleverna ska välja i åk 5 eller 6 beroende på skolans organisation.

Det är mycket bra att vi lyfter fram språken i skolan. Sverige ligger inte särskilt väl till när det gäller språkutbildning i skolan. Allt fler personer i Sverige är flerspråkiga och nu för tiden är forskarna överens om att det bara innebär fördelar att tala flera språk. Det finns dock många felaktiga föreställningar om skillnaderna mellan enspråkiga och tvåspråkiga, som exempelvis att flerspråkighet kan skydda mot demens.

Det verkar inte finnas några direkta kognitiva fördelar med att vara flerspråkig. Det hävdar i varje fall Niclas Abrahamsson som är professor i svenska som andraspråk vid Stockholms universitet. Han forskar om hur mottaglig hjärnan är för att lära sig nya språk vid olika åldrar. Intressant är att det inte finns någon begränsning för hur många språk man kan lära sig. Det viktiga är dock att man får tillfälle att praktisera språket.

Anna Flyman Mattsson, lektor i svenska som andraspråk som forskar i språk vid Lunds universitet menar dock att det ändå finns vissa kognitiva fördelar och att man därför borde fokusera på att göra alla barn flerspråkiga.

Flerspråkighet ska inte ses som ett problem, det ska ses som en gåva. Det säger Leena Huss, språkvetare vid Uppsala universitet. Att lära sig ett språk aktiverar hjärnan. Och precis som andra aktiviteter som gör att hjärnan får träna, så gör mer språkträning hjärnan "starkare" och smidigare. Forskningen har visat att barn som växer upp som flerspråkiga är mer kreativa, får lättare att ta till sig nya språk och har en större metaspråklig medvetenhet, enligt Leena Huss. Den metaspråkliga medvetenheten innebär att barnen i större utsträckning kan diskutera och reflektera kring språket och inte bara använda språket. Flerspråkiga barn brukar exempelvis uppmärksamma att andra talar andra språk, fråga hur det fungerar och jämföra med det språk de själva talar. De påpekar likheter och skillnader. Det i sin tur verkar gynna framgång även i andra ämnen än språk, menar Leena Huss.

Ett stort problem finns dock att hantera när det gäller obligatoriska språkval och det är bristen på språklärare. Lärarbristen är stor i hela skolväsendet. Språklärare är en lärargrupp som det är mycket ont om och det försvårar för huvudmännen att fullgöra uppdraget.

Det är egentligen inte så konstigt. Språklärare har sämre snittlön än andra lärarkategorier. Språklärares undervisningsgrupper har elever från olika steg eller årskurser och det ger språklärare en tyngre arbetsbörda.  Det är dessutom stor brist på studenter som vill bli ämneslärare i tyska, spanska och franska. De moderna språkens ställning i den svenska skolan är bekymmersam, visade en rapport med titeln ”Språk – så mycket mer än engelska”. från 2016, av Lärarnas Riksförbund.

Ålderskurvan för språklärarna visar att det är en relativt gammal yrkeskår, med de flesta av gymnasielärarna i åldersspannet 50-59 år. På högstadiet är lärarna i moderna språk något yngre, de flesta inom åldersspannet 30-49 år. Men även där är återväxten  väldigt svag.

Helena von Schantz, lärare i engelska och franska på högstadiet och ordförande i Språklärarnas Riksförbund vill avråda studenter från att bli språklärare, eftersom elevunderlaget är osäkert. Det är inte ett klokt val att bli lärare i språk då ämnena ändå har låg status bland både elever och föräldrar, och flera elever hoppar av.

Många lärare sätts också in i väldigt märkliga undervisningssituationer. Det förekommer att språklärare får undervisa flera språk i samma klass eller att de får undervisa flera årskurser i samma grupp. Möjligheten att göra ett bra jobb som språklärare är dålig. Villkoren för lärare i moderna språk måste förbättras. Inte minst vad det gäller språklärares kompetensutveckling. Annars drabbas inte bara lärarna, utan i förlängningen även Sveriges internationella konkurrenskraft.

Elevernas språkval, både i grundskolan och gymnasieskolan, har mycket stor betydelse på olika sätt. Förutom att det är användbart, roligt och berikande att kunna andra språk, kan det ge viktiga meritpoäng både vid ansökan till gymnasieskolan och högskolan. Kursplanerna för moderna språk är gemensamma för alla språk. Det betyder att det är samma kursplan och betygskriterier för alla språk.

Reagera på inlägget:

Är litterär kanon något för Sverige?

Relaterat

Sverige är ett av de få länder i Europa som saknar en litterär kanon, det vill säga en lista med goda svenska litterära verk som alla svenskar bör ha läst. Begreppet litterär kanon är dock laddat, belastat och komplicerat och därför nästan svårt att använda.

Man kan, om man så vill, istället använda begreppet litteraturlista. Bör en sådan litteraturlista finnas? Bör det finnas flera olika litteraturlistor för olika ändamål?

Varför? Varför inte? Hur bör den se ut i så fall? Vilka intressenter finns? Vilka bör delta i ett arbete med att utveckla en sådan? Vi är alldeles eniga och överens om läsningens betydelse, men inte om en litterär kanon.

I många länder har man utarbetat en litteraturlista för skolan, en så kallad litterär kanon, som visar vilka de allra viktigaste böckerna varit och är. Det kan sägas vara det litterära arvet, som man vill ge de kommande generationerna. Det är böcker som många lärare och andra akademiskt utbildade anser vara något som alla borde ha läst någon gång under sitt liv.

En litterär kanon är kanske allra viktigast för de barn vars föräldrar saknar högskoleutbildning eller har flyttat hit till Sverige från ett annat land. Ett problem är naturligtvis att lekmän kan tycka att andra böcker är viktigare – om man tycker att böcker är viktiga över huvud taget, förstås.

I DELS, (De litterära sällskapens samordning) en paraplyorganisation för de 117 litterära sällskapen, diskuteras nu en möjlig utveckling av en svensk litterär kanon, med stöd av de litterära sällskapen i Sverige. Jag sitter i DELS styrelse och är ordförande i ett litterärt sällskap, Stig Sjödin Sällskapet, en känd arbetarförfattare från Sandviken.

En litterär kanon har debatterats fram och tillbaka, och resultatet har blivit att Sverige, till skillnad från många andra länder, alltjämt saknar en lista över de "viktigaste" böckerna, eller en svensk litterär kanon. Det har varit på tal i många år och diskuterats i många olika sammanhang, men kanske det nu är på väg att utvecklas en litterär kanon på initiativ av DELS. 

Utan att på något sätt mästra, kan vi konstatera att litteraturhistoriska kunskaper berikar läsupplevelser. Många litteraturvetare har skrivit om litterär kanon.

Litteraturvetaren Lars Lönnroth hävdar i en artikel exempelvis tre skäl för litterär kanon. Det första skälet är det estetiska. Det är alltid bra att ha tillgång till klassiska och konstnärligt kvalificerade texter. Även om det inte finns någon ”absolut norm som kan avgöra vilka som objektivt sett är ”de bästa”. En litterär kanon ska försöka visa vilka författare som betytt mycket för en nation. Den litterära kvalitén måste givetvis sedan varje läsare själv bedöma.

Ett annat skäl är, enligt Lönnroth, det historiska; ”en traditionell svensk kanon ger oss kunskap om de texter som har uppskattats, beundrats och haft inflytande under tidigare perioder”. Vi får en större förståelse för hur människor tänkte förr i tiden, vilka tänkesätt och normer som var aktuella, men samtidigt behöver vi inte ta till oss dem själva.

Det tredje skälet grundar sig i den språkpolitiska aspekten. Engelskan får en allt större och starkare ställning i världen och en litterär kanon kan hjälpa oss att bevara vårt modersmål. Detta innebär inte att vi stänger ute andra influenser och motsätter oss alla låneord. Det kan dock hjälpa oss att ”bygga vidare på vad snillrika diktare har sagt och skrivit”.

Vad finns det mera för motsättningar eller invändningar gentemot en litterär kanon? Vårt nationella styrsystem för skolan innebär att en litterär kanon inte kan beslutas och föreskrivas lärare. Den bör mera ha karaktären av en lista att inspireras av. Vi i Sverige överlämnar till de professionella lärarna att välja arbetssätt och även innehåll.

Fastställandet av en litterär kanon ska inte göras av politiker. De ska ange mål och besluta om resurser. Litteraturlistan bör vara en inspirerande läsning och ett stöd till Sveriges lärarkår. Skolverket, Svenska akademien, litteraturvetenskapsprofessorerna och andra aktörer, som DELS och de litterära sällskapen som har sakkunskap i frågan behöver samverka. Det är också viktigt att lärare är medaktörer i processen.

Med detta sagt, är det min förhoppning att förslaget till litterärkanon ska bidra till att vi får en bred, offentlig debatt om litteraturens betydelse i skolan.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Färgernas förbannelse

Gult eller grönt? Grönt eller gult? Rött, gult och grönt? På många skolor har diskussionen gått het kring vilken färg och hur den ska användas i lärplattformen.

Är du inte lärare eller du inte har en lärplattform på din skola kanske du undrar vad i hela friden det är fråga om? Färger? Hur kan det vara en diskussion bland lärare som gått flera år på universitetet? För att göra lång historia kort:

Det handlar om bedömning av elevers kunskaper där företag som säljer så kallade lärplattformar (där du får information om ditt barns kunskaper) har bestämt hur de tycker att vi lärare ska arbeta med kunskapskravsmatriser. I matriserna markerar vi lärare hur det gått för ditt barn och kan alltså göra detta genom att använda olika färgkoder. Jag vill poängtera att det inte finns något rätt eller fel – det är bara mer eller mindre tydliga sätt för eleven och vårdnadshavaren att förstå hur det går i skolan.

Flera stora lärplattformar menar att det enda rätta är att den gula färgen betyder att eleven uppfyller det krav som lärarna har satt upp för den aktuella terminen/årskursen i sin planering av undervisningen, men att eleven ännu inte uppfyllt det nationellt fastställda kunskapskrav som gäller för år tre, sex eller nio.

Diskussionen blir att gul färg betyder ”eleven är på väg” mot kunskapskraven i år 3, 6 och 9. Vissa skolor använder gul färg för att markera att eleven med knapp marginal nått målen. Säkerligen finns det flera andra sätt att tolka färgerna som jag inte känner till.

Om läraren markerar i årskurs två med gul färg när det gäller tex läsning kan man fråga sig om eleven kan läsa eller om eleven är på väg att lära sig läsa? En annan diskussion som uppstår är vilket av betygen D och B som förknippas med kunskapskravsmatrisen om läraren endast använder gul färg. Nedan kan du se några exempel.

Fundera över vilket betygssteg du skulle förknippa med matriserna nedan:

   

Jag har tagit skärmdumpar från bedömning som är gjord enligt två olika sätt att resonera kring färgerna. Jag lyckades inte få med all text i hela kunskapskravet, men bilderna är endast för att illustrera hur tydligt eller otydligt det blir med sätten att resonera.

I den första bilden har eleven blivit bedömd som D. Eleven hade uppnått övervägande delen på C-nivå och är ”på väg” mot C- i övriga delar. I bild nummer två har eleven blivit bedömd som C-nivå och ”“på väg” mot A-nivå. I den tredje bilden är eleven bedömd på B-nivå och ”på väg” mot A nivå och den sista bilden är C-nivå.

Min åsikt är att det är oerhört otydligt för elev och vårdnadshavare hur ”eleven ligger till” om läraren markerar i de summativa matriserna med gul färg. Bilderna ovan illustrerar tydligt skillnaden menar jag. I bild 1 går det inte att urskilja om läraren menar att eleven uppnått hela kunskapskravet på C- nivå eller om det är uppfyllt till övervägande delen. I bild 2 ser det visuellt ut som att övervägande delen är uppfyllt, men här menar läraren att eleven endast är på väg och att det är C-nivå som är uppfyllt i sin helhet. Hur ska eleven kunna veta det?

Ja, det kan eleven om läraren skriver en tydlig kommentar till, men endast då.

Om vi nu ska arbeta med lärplattformar och dokumentera elevernas kunskapsutveckling i ämnesmatriser måste det vara tydligt. Det måste klart framgå vad vi menar. Eftersom kunskapskraven anger vilken kunskapsnivå som krävs i slutet av årskurs 3 för godtagbara kunskaper och för olika betyg i slutet av årskurs 6 och 9 behöver man som lärare även göra en bedömning av vilken kunskapsnivå som det är rimligt att begära av eleven i tidigare årskurser i förhållande till vad kunskapskraven anger. (Allmänna råd, s. 23) Du måste som lärare veta vad en elev förväntas kunna i matte när eleven är klar med höstterminen i fyran. För att veta det behöver läraren samarbeta med andra lärare och diskutera/ ta fram rimliga nivåer.

Jag menar att de skolor som valt att inte ifrågasätta lärplattformarnas sätt att resonera kring färgerna går med på att ”slira på sin bedömning”. Med gul färg behöver du inte ta ställning till om eleven faktiskt har nått upp till vad som förväntas av eleven när till exempel höstterminen i fyran är över. Du markerar gult och sedan kan det stå kvar för eleven är ju ”på väg” mot det gröna i sexan.

Att arbeta med matriser som är flexibla och som jag kan forma beroende på vad eleverna ska lära sig och vad jag vill bedöma gör jag gärna. I kombination med konkret återkoppling i klassrummet blir det tydligt för eleven var den befinner sig, vart den är på väg och hur den ska ta sig dit.

För mig är det självklart att ta ställning genom att använda grön färg för att markera för eleven och vårdnadshavare: Japp, du har klarat det som du förväntas klara den här terminen. Rött används för att markera att eleven inte klarat det som förväntas. Gult kan man i mitt tycke helt ta bort, eller i alla fall använda sparsamt.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram att jag tycker det är fel att det finns en marknad runt bedömning. Det är något som ska vara likvärdigt över hela landet och det är det verkligen inte idag. Skolverket borde tillhandahålla en nationell, flexibel och enkel lärplattform med enhetliga riktlinjer där det inte krävs tusentals klick för att göra en enkel sak.

Att färgfrågan ska vara het i många personalrum är egentligen helt absurt, men det som egentligen stör mig mest är att företag sätter agendan för hur jag ska/kan arbeta med bedömning. Det retar mig mer än gul, grön eller varför inte gräddelin?

/ Tant Bruun

Reagera på inlägget:

Sidor