Annons

Varning för egengjorda läromedel

Rätten till bra läromedel borde vara en demokratisk rättighet. Svårare än så borde det faktiskt inte vara. Trots det verkar det snarare vara en utopi än en självklarhet.

Så länge jag har arbetat i skolan har frågan om läromedel varit infekterad. Läroböcker kostar pengar och är det något skolan inte får göra så är det att kosta pengar. Istället har jag och kollegor uppmuntrats till kreativitet och nyskapande för att utveckla våra egna läromedel. Ibland har det gjorts med olika pedagogiska argument, ibland med hjälp av någon inhyrd klämkäck förvaltningsideolog eller inspirationsföreläsare med peppigt tilltal.

Själv minns jag kommunens IT-pedagog som entusiastiskt försökte lära oss använda våra nya Ipads för att skapa digitala läroböcker. Fantastiskt! Den enda kostnaden var ju vår tid och ambition. Att dylika framsteg dessutom sågs med varma ögon från chefer gjorde ju att den som ville få en lite större pott i kampen om löneökningarna fick vara beredd att offra sig, för att kunna producera nytt, spännande och (framför allt) gratis material till sin arbetsgivares stora lycka.

Men när ytan är tunn spricker den lätt. Pedagogik har aldrig varit skälet. Det har alltid varit ekonomi.

I läromedelssatsningarnas dödsdal

Det satsas inte nog med pengar på läromedel. Det tror jag alla utom de som faktiskt styr över pengarna är överens om. Gång efter annan rapporteras det att mindre och mindre pengar satsas på läromedel och när det väl satsas tenderar pengarna att gå till inköp av olika digitala verktyg. Läroboken som en del av skolan vandrar i dödsskuggans dal.

Inte nog med det. Situationen är, som vanligt i Sverige, spretig. Det finns ingen likvärdighet i svensk skola i det här avseendet (heller). Skillnaden i grundskolan är enorm. Branschorganisationen Svenska läromedel berättar att kommunerna 2015 satsade mellan 277 och 1305 kr per elev. Även om man jobbar i den kommun som satsar allra mest så räcker de pengarna inte ens till böcker i SO-ämnena. Även de kommuner som satsar mest satsar alltså otillräckligt och då är det inte ett endaste dugg konstigt att man hyllar lärare som skapar eget material.

Oavsett om det är digitalt, analogt eller egenproducerat så är det priset som avgör. Aldrig innehållet. För den som önskar spara ännu mer på skolan är därför lärare som producerar sitt eget material en våt dröm. För dem är det fantastiskt med alla dessa innovativa lärare som faller i fällan och sparar än mer åt dem.

Rätten till bra läromedel borde vara en demokratisk rättighet.

”Gör egna då”

Sedan terminen började har jag vid flera tillfällen hamnat i diskussioner med olika skolmänniskor som talat sig varma för antingen att avskaffa läromedel helt eller att lärare själva ska stå för produktionen. Diskussionerna peakade med läraren som menade att lärare själva kunde göra digitala läromedel om de inte fick tillgång till andra bra och rektorn som tyckte att läromedlen är otillräckliga och att man därför inte ska ha några alls.

Innovativt, nytt, gratis (och på din fritid).

Missförstå mig rätt. Jag förstår att lärare tillverkar eget material. Ibland brister kvaliteten i läromedlen man har, ibland saknar man läromedel eller har bara tillgång till dåligt uppdaterade och ibland vill man tillgängliggöra material på ett annat sätt än vad man kan med det material man har att tillgå. Jag har själv gjort det. 

Men att lärare generellt ska ägna sig åt att producera läromedel är inget annat än dumheter. Dels tar det mängder av tid och energi som kan ägnas åt eleverna och dels så ger det huvudmännen incitament att satsa ännu mindre pengar på eleverna. Att en enskild lärare aldrig någonsin kan vara i närheten av den kvalitetsapparat som ett bokförlag har tillgång till är dessutom ytterligare en aspekt som inte ska glömmas bort.

Rätten till bra läromedel borde vara en demokratisk rättighet. Svårare än så borde det faktiskt inte vara.

Ett varnande finger

Naturligtvis finns det duktiga lärare som producerar exceptionellt material, men exemplen på motsatsen är långt, långt fler.

Släng ett öga på en av de ledande lärplattformarnas forum. Där finns den ena matrisen efter den andra, med mer eller mindre tvivelaktigt innehåll. Detsamma gäller Lektion.se, den ledande sidan för lärarproducerat material. Det räcker med ett snabbt besök där för att inse att det finns betänkliga kvalitetsbrister i det material lärare producerar själva.

I en situation där dessutom allt fler lärare är obehöriga blir naturligtvis också läromedlens kvalitet viktigare än någonsin. Kanske ska man akta sig för att propagera för att läromedlen ska styra undervisningen, men det ger i alla fall långt bättre vägledning för såväl utbildade som outbildade än om de ska producera sitt eget material.

Frågan om likvärdighet är brännande. Om alla lärare ska skapa sitt eget material, vad gör det med förutsättningarna för eleverna? Vilken likvärdighet finns det i det?  Skolan är en demokratisk rättighet och den rättigheten ska inte vara beroende av huruvida man  har en lärare med tid, ork och kunnande nog att sätta ihop kvalificerat material till sina elever. Dessutom ska vi inte glömma att det är jobbigt att skapa material. Vill vi verkligen ha en skola där kvalitet ska avgöras av hur mycket en lärare orkar arbeta?

Utöver detta finns också tung kritik mot lärarskapade läromedel. Bland annat har Skolinspektionen pekat på problemet med att många skolor inte använder läromedel utan istället sätter samman lösblad, webblänkar eller liknande. Dels påpekar de kvalitetsproblematiken men också likvärdigheten. Den som inbillar sig att tonåringar har lätt för att ha koll på papper och anteckningar och själva reder ut att strukturera dem på ett sätt som bringar ordning i kaoset har nog aldrig arbetat på ett högstadium.

Även bedömningsforskaren Tim Oates har höjt ett varnande finger över den den svenska läromedelssituationen och lärare som gör egna läromedel. Även Oates lyfter problem med kvalitet, arbetsbördan och likvärdigheten.

Det finns en myt, som man då och då springer på i skolans värld, om att duktiga lärare inte använder läroböcker. Ingenting kunde vara mer fel. Duktiga lärare använder läroböcker. De använder även skönlitteratur, youtube, tidningsariklar, artefakter och allt annat som förhöjer kvaliteten på deras undervisning.

Det är knappast läroboken som avgör om en lärare är bra eller dålig, men ett bra läromedel underlättar för alla.

Reagera på inlägget:

En ny variant av ”Det är lärarnas fel”?

Ett av de mest intressanta och för lärare relevanta forskningsresultaten på senare är de som Maria Jarl och hennes kollegor skriver om i boken ”Att organisera för skolframgång” (Natur & Kultur). Det är en studie som på ett ovanligt och tydligt sätt pekar på vad som skiljer väl fungerande från mindre väl fungerande skolor åt.

Det intressanta är också hur väl deras resultat stämmer överens med internationell forskning inom en hel mängd områden. Inte minst visar deras resultat på betydelsen av att lärare och ledning samarbetar. Både på ledningsnivå, mellan ledning och lärare och på lärarnivå är det utmärkande för de mer välfungerande skolorna att de samarbetar. Och bland lärarna är det samarbetet fokuserat på eleverna, men inte på eleverna i sig utan på undervisningen av dem. Man känner också ett stort kollektivt ansvar för alla elever och ett misslyckande med en elev är på dessa skolor ett misslyckande för hela kollegiet.

Det finns massor att säga om deras resultat, men det är inte mitt huvudsyfte med det här inlägget. Till exempel är det slående att man på de mer välfungerande skolorna har ett starkare inslag av lärarledd undervisning än man har på de icke så välfungerande. Detta stämmer väl med analyser av PISA som OECD redovisar för PISA 2012 och som McKinseyinstitutet har sammanfattat på ett effektivt sätt.

Men som sagt, det är inte mitt syfte med det här inlägget. Det jag vill belysa är att deras resultat kan användas som ett inlägg i ”Det är lärarnas fel”-debatten. För om det är så enkelt att bara lärarna samarbetar så löser sig allt. Bara de har höga förväntningar och undervisar och utvecklar undervisningen, vad väntar de på? Och naturligtvis ska vi läsa och göra vad vi kan.

Men så enkelt är det inte. För frågan är – har de här lärarna och skolledarna stöd av det system de jobbar i eller är det kanske så att de trots systemet och styrningen lyckats väl? Det finns rätt så många skäl att tro att det är det senare.

Jag möter ofta rektorer som tvekar i hur mycket de ska sitta med när lärare diskuterar sin undervisning. Varför? De tror att i och med att det är de som är lönesättande chefer så kommer inte lärare att våga säga vad de egentligen tänker av rädsla för att inte få löneutveckling.

Jag träffar också människor i systemet som pekar på att det inte finns någon anledning att samverka med andra skolor – då tappar de ju sin konkurrensfördel. Och i ett system med skolval och skolpeng gäller det ju att vara på tårna. Att locka elever är ju viktigare än något annat. Vi har ett system som är byggt på konkurrens, från hur lärarlöner sätts till hur skolor ska förhålla sig till varandra. Jag säger faktiskt ofta till rektorer, lärare och skolchefer att vi måste göra det rätta för barnen, att vi måste uppfylla skollagen ambitioner i första hand och motverka det destruktiva inflytandet av hur marknadssystemet fungerar.

Vi har nu svensk forskning som visar mycket tydligt på betydelsen av samarbete. Den kan vi lägga till högvis med internationell forskning som visar samma sak. Bör det inte vara politikernas ansvar att se till att systemet stödjer det vi vet fungerar istället för att skapa drivkrafter som leder till demontering av samarbete?

Att skapa ett system som stödjer och leder till det Maria Jarl och hennes kollegor har sett, istället för tvärtom?

Reagera på inlägget:

Lärplattformar är en återvändsgränd

Rikspolitiker, kommunpolitiker, fackförbund och arbetsgivare säger alla att administrationen för lärarna måste minska. Tilltron till digitaliseringens möjlighet att effektivisera skolrelaterad dokumentation är skyhög hos de som styr ute i kommunerna och det är många som dreglar över möjligheten att samla in stora mängder data.

Samtidigt vittnar allt fler lärare om tvånget från sina respektive kommuner/arbetsgivare att använda så kallade lärplattformar till att utöver föra in frånvaro och boka utvecklingssamtal också dokumentera och kommunicera elevernas kunskaper med vårdnadshavarna.

Då lärplattformarna bidrar till en fragmentariserad syn på kunskap och de tekniska specifikationerna inte klarar av att stödja lärare att göra holistiska bedömningar vid exempelvis betygsättning har dessa lett till att lärares dokumentationsbörda istället har ökat markant, till ingen nytta.  Det finns heller inget som tyder på att lärplattformarna har bidragit till ökade kunskaper hos eleverna eller en ökad transparens i skolan. 

När elever visar läraren sina kunskaper kan det ske vid både formella bedömningssituationer (t.ex. prov eller andra bedömningsuppgifter) och informella bedömningssituationer (t.ex. när eleven visar prov på ett kunnande under en vanlig lektion). Det finns inga lagkrav på att läraren måste dokumentera alla kunskaper eleverna visar vid bedömningssituationer. Det finns därmed inte heller några krav på hur dokumentationen ska se ut eftersom den kan, och till och med bör, se olika ut beroende på ämnets karaktär och dokumentationens syfte.

Det som är viktigt är att dokumentationen är utformad på ett sådant sätt att fortsatt undervisning kan planeras och att läraren kan använda den som en sammanställning av olika underlag inför betygssättningen. Det finns inga bestämmelser som säger att resultatet av varje bedömningssituation ska kommuniceras med vårdnadshavarna. Däremot ska information ges om elevernas kunskapsutveckling vid varje utvecklingssamtal.

Verktygen för dokumentation behöver alltså stödja läraren att kunna planera vidare undervisning och kunna sätta betyg/skriva omdömen. Marknaden för så kallade lärplattformar har exploderat utan att det ställts explicita krav på vad plattformarna ska innehålla. Snarare är det de plattformar som dumpat priserna mest som blivit mest lyckosamma. Ekonomiska incitament får därmed styra mer än behoven.

De företag som tillhandahåller dessa tjänster omsätter uppskattningsvis tillsammans mellan en halv och en miljard årligen. Det är dags att plattformarna möter det behov på flexibilitet som finns hos lärare i olika ämnen istället för att kräva förändrade arbetssätt av lärarna. Läraren måste ha eleven och dennes kunskapsutveckling i centrum, inte lärplattformens ramverk. Men som en lärare uttryckte det nyligen, problemen är inte bara av teknisk art utan också av pedagogisk.

Vilka är egentligen de stora problemen med lärplattformarna idag?

  • Lärares arbetsbörda ökar när de använder en lärplattform. Alla har hört om det orimliga antalet musklick som krävs bara för att göra en bedömning av ett område eller sätta betyg.
  • Lärplattformarna ger en falsk bild av vad likvärdighet innebär. Strävan mot likvärdighet sker vid själva bedömningen av elevalster och vid helhetsbedömningen vid betygsättning, inte vid dokumentationen av detsamma.
  • Lärplattformarna bidrar till en fragmentariserad syn på kunskap och stödjer inte en holistisk bedömning. Lärare tvingas genom plattformarnas konstruktion göra val så att undervisningen är utvärderbar utifrån den aktuella plattformens kommunikationsmöjligheter med vårdnadshavarna och plattformsföretagens tolkning av kunskapskravens konstruktion. Informella bedömningssituationer får inget värde. Dokumentationen måste se lika ut oberoende av ämne vilket påverkar arbetsformerna då allt måste vara dokumenterbart enligt det/de sätt som lärplattformen erbjuder.
  • Lärplattformarnas sätt att kommunicera kunskapsnivåer till vårdnadshavare förstärker ytterligare en fragmentariserad syn på kunskap. Olika arbetsområdens tyngd och omfattning framgår inte vilket bidrar till onödiga konfliktsituationer vid betygsättning.
  • Lärplattformarna bidrar inte till transparens gentemot vårdnadshavare kring hur bedömning och undervisning ser ut, snarare tvärtom. Vi ger genom plattformarna en bild av verksamheten till vårdnadshavare att skolan handlar om avprickning snarare än processer.

Jag förstår att vårdnadshavare behöver få information om frånvaro, betyg och resultat på nationella prov. Men när det gäller kommunikation med vårdnadshavare om hur det i övrigt går i skolan tycker jag absolut inte att lärare ska kommunicera resultatet av varje enskild bedömning, såvida de inte själva önskar göra det. Det räcker gott med omdömen/betyg och utvecklingssamtalet i normalfallet.

Jag tycker utöver det att kommunerna ska erbjuda administrativa GDPR-säkrade plattformar som lärarkåren kan nyttja för egen dokumentation och som inte ska användas som kommunikation med vårdnadshavarna. De behöver vara flexibla då inte alla ämnen ser lika ut och behöver möjliggöra allt från resultatsammanställningar till att kunna spara filer av olika slag.

Lärarens behov ska styra och läraren ska själv avgöra vad och hur mycket som är lämpligt att dokumentera för att kunna planera vidare undervisning och sätta betyg.

Kan inte det behovet tillgodoses vill jag inte ha något!

Ytterligare kommunala dokumentationspåhitt är inte ett sätt att minska arbetsbördan för lärare. Att samla in mängder data av rent okynne kan inte ses som ett led i ett systematiskt kvalitetsarbete då det varken är systematiskt eller med kvalitet. Om administrationen ska minska är det dags att lita på lärarna och ge oss mandat att sköta vårt jobb.

Jag vägrar använda tidsödande lärplattformar där dokumentationen i sig är viktigare än vad den ska leda till och antalet klick ens är något för mig att reflektera över.

Jag hoppas att det är okej?

Reagera på inlägget:

Skolan kan inte bygga på tävlan mellan lärare

När jag var 11 tog jag för första gången ställning politiskt. Det var 1988 och Miljöpartiet kom in i riksdagen för första gången. Bara något år senare blev jag medlem i ett politiskt ungdomsförbund och var politiskt aktiv i 26 år. Jag upplevde hur solidaritet och gemenskap kunde skapa framgång och förändring.

För mig var det därför också ett självklart val att bli medlem i ett fackförbund när jag började arbeta. Under åtta år, mer än halva mitt lärarliv, var jag lokalombud och skyddsombud för Lärarnas Riksförbund och har gjort många olika saker inom ramen för mitt fackförbund. Jag la både avlönad och oavlönad tid för att förändra och förbättra för den kollektiva saken. För solidariteten med kollegor och hela mitt yrke, om man så vill.

Men under min tid som lärare har det ändå funnits en trend som jag kunnat göra väldigt lite åt: individualiseringen. Från de avtal som gjort oss till tävlanden om lönekronor till regeringars lönelyft och karriärreformer som skjutit solidaritet och yrkesheder i sank.

”Du ska återerövra din lön varje läsår” sa en rektor till mig för inte så länge sedan.

Många lärare går till jobbet varje dag med en känsla av att de går till en tävling. Som att det är en löpartävling eller ett cykellopp som ska genomföras. Allt för att inte hamna längre ned i rankingen hos rektor inför “lönesättande samtal”. Att halka ner, prestera sämre eller – GUD FÖRBJUDE – ha missnöjda kunder kan kosta tiotusentals kronor om året. Miljoner under ett yrkesliv.

Under mina 15 år i skolan har jag upplevt en trend där fokus på alla plan gått från att  handla om vad vi kan göra tillsammans till att handla om vad den enskilde ska prestera. Och som vi sväljer det när vi marknadsför oss, bloggar och twittrar om allt som är bra och fantastiskt. Hur vår skolkoncern möjliggör våra drömmar eller att just mina elever minsann presterar fantastiskt mest hela tiden. Vilket värde vi skapar när vi hela tiden syns. Men vi berättar aldrig om baksidan. När vi går in i väggen, vilka som inte orkar eller hamnar efter, om någon elev faktiskt misslyckas, om vi var dåliga just den där lektionen med 8C när vi skulle förklara hur den transatlantiska slavhandeln gick till. För att berätta om baksidorna kostar.

Ingen vill vara den svage läraren i ett system där den individuella prestationen är det som belönas. Och bestraffas.

Så där står den enskilde läraren med tvättad hals, med mössan i handen och tvingas anpassa sig efter individualiseringens stenhårda ranking. I bästa fall har hen en chef som ser igenom fasaden, i sämsta fall en chef som gör sitt bästa för att spika fast ytterligare brädor.

Den individualiserade lärarkåren är en av så många pusselbitar som måste lösas om vi ska kunna få en bra skola igen. Men det krävs ansträngningar. Det krävs läraravtal som bryter den och lyfter upp de som varit minst gynnade och det krävs politisk vilja att se att läraryrket och skolan inte kan bygga på tävlan mellan lärare.

Men det krävs också tillit. Tillit till att lärare kan sitt jobb, vill göra sitt jobb och faktiskt försöker göra sitt jobb. Utan att återerövra sin lön, eller berätta hur fantastisk man är på sociala medier.

För även en lärare utan en blogg kan faktiskt vara alldeles fantastisk!

 

 

Reagera på inlägget:

Praon behöver professionaliseras

Har en gnagande känsla av att något saknas med prao. Den känslan har gnagt länge nog nu. Praktisk arbetslivsorientering är en obligatorisk skolverksamhet från höstterminen 2018.

Många kommuner har redan prao, andra behöver återupprätta den. Vissa kommuner har en kommunal plan för detta medan andra saknar det. På vissa skolor är det studie-och yrkesvägledaren som sköter om det och i andra skolor sköter andra på skolan detta. I vissa kommuner och stadsdelar finns en praktiksamordnare (jämför med SSA-råd) som skaffar praktikplatser till skolorna och på annat håll för eleverna skaffa själva. Det finns ingen enhetlighet för prao i Sverige utan detta har skötts på traditionsmässig grund.

Prao har ofta förknippats med något positivt, särskilt bland eleverna som fått ett välkommet uppehåll i skolarbetet och fått in en liten fot i arbetslivet. Många lärare, inte alla, har sett prao som en värdefull resurs i undervisningen.

Praon är en förvånansvärd oreglerad verksamhet i skolsammanhang. Reglerna som finns regleras av Arbetsmiljöverket och gäller hur barn och unga får arbeta. Skolverket har inga regler för detta utan bara tips och råd.

Jag har arbetat länge som studie- och yrkesvägledare (24 år), mest på grundskolor som nästan alla haft prao för både 8:or och 9:or. I vissa skolkommuner har det funnits praosamordning och i andra har det saknats. Lärarnas engagemang har varierat mycket, vissa svenskalärare har t ex arbetat med CV-n och vissa SO-lärare har använt prao i undervisningen andra har sett elevernas prao som en tid att rätta prov. Verksamheten har präglats mer av välvilja än av professionalitet.

Jag har länge saknat målbeskrivning för vad prao ska ge för:

  • eleverna
  • lärarna
  • skolan
  • praktikplatserna
  • samhället

En målformulering som vilar på vetenskaplig grund och som kan kvantifieras och utvärderas för att kvalitetssäkras. Därmed professionaliseras.

  • Syfte. Vad ska prao vara?
  • Mål. Vilken nytta ska prao ge?
  • Innehåll. Vad ska prao lära?
  • Metod. Hur ska prao skötas?

Hur kan prao göras kunskapsbaserat enligt de fyra F:n – fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Hur ska prao kunna integreras i alla skolämnen? Vem bär ansvaret för att läromedel för prao utvecklas så att eleverna i hela landet får en likvärdig och kvalitetssäkrad prao?

Vad finns det för vetenskaplig forskning kring praktik som lärande? Erfarenhetsbaserad kunskap och liknande. Vilka ska arbeta med att utveckla sådan vetenskap? Yrkesverksamma studie-och vägledare och/eller lärare eller pedagogiska forskare på lärosäten? 

Vems huvudvärk ska prao egentligen vara? Syvs, lärarnas, kommunens eller rektorernas?

Reagera på inlägget:

Sidor