Annons

Välkommen till världens bästa yrke

Hej och välkommen till lärarutbildningen.

Du har valt en utbildning som har varit i slagfältet länge. Lärarutbildningen diskuteras ständigt, precis som skolan. Alla har erfarenheter av skolan, lärare och lärande och det kommer du att märka eftersom många är kvicka på att dela med sig av sina erfarenheter och inte allt för sällan dessutom har diverse lösningar på problemen.

Partierna tycks inte komma överens om hur skolan bör se ut och de är inte försiktiga med att skylla de problem som uppstår i skolans värld på varandra.

Lärarutbildningen får ständigt kritik för dess låga nivå och du kommer säkerligen få höra att fler söker till ”Paradise Hotel” än till vår utbildning, precis som att det går att komma in på utbildningen med 0,05 poäng på Högskoleprovet.

Under utbildningens gång kommer det säkerligen förekomma dåliga föreläsare, få antal lektionstimmar och tvivel huruvida det är rätt utbildning.

Under mitt första år kände jag ofta att jag fick försvara min utbildning eftersom den ständigt kritiserades och nedvärderades av andra studenter men också från personer i min omgivning. Jag kände en stor press på mig att prestera bra eftersom jag hade hört så många gånger om hur lätt det var att komma in och att det därför inte borde vara några problem att klara kurserna.

Visst kommer det säkerligen vara så att vissa kurser kommer kännas väldigt enkla och att det inte krävs så mycket av dig som student men jag är helt övertygad om att du kommer känna dig utmanad och tycka att det håller en hög och akademisk nivå där du måste studera hårt för att ta dig genom.

Det kommer vara dåliga perioder under utbildningen, precis som det kommer att vara bra perioder. Du kommer säkerligen tvivla huruvida du har valt rätt och om det verkligen är lärare som du vill bli.

När du kommer ut på VFU och hamnar hos en handledare som inte har genomgått en handledarutbildning eller ens har tid att ta emot dig så kommer du säkert att känna en uppgivenhet som gör det enkelt att vilja ge upp. Men sen när du kommer ut och har en bra VFU hos en helt fantastisk handledare som utmanar dig och får dig att nå din fulla potential, då kommer du känna något annat än uppgivenhet.

För oavsett hur mycket politikerna pratar om att reformera skolan och hur mycket kritik lärarutbildningen får så är det vi som vet. Vi vet vad vi kan och vad vi behöver.

Under utbildningens gång kommer du att märka att du tar ansvar för din kunskapsinhämtning och helt plötsligt så har du lärt dig hur mycket som helst på en utbildning som utmålas som värdelös.

För när du sen arbetar i klassrummet och upplever hur bra lektioner du håller och hur mycket du älskar att undervisa, samtidigt som du ser att eleverna lär sig något och du känner att du når dem, då kommer jag att hälsa dig välkommen till världens bästa yrke.

Reagera på inlägget:

Förväntningar och verklighet

En ny termin väntar. Många förhoppningsfulla elever börjar skolan och ännu fler fortsätter sin skolgång. Men det är också många nya lärar- och vägledarstudenter som börjar sin utbildning och sin yrkesbana. Även där är förväntan stor. 

En del kommer dock att drabbas av ”praxischocken” när de möter verkligheten på sin VFU (verksamhetsförlagd utbildning), som ni kan läsa om i detta nummer på sidan 30. Nästan var fjärde lärarstudent hoppar av och det är inte ovanligt att man gör det under sin första VFU. Ytterligare en del lämnar yrket under de första åren som lärare. Om man hoppar av för att man känner att ”det här var ingenting för mig”, så må det vara hänt, kanske det är bra – men om man känner att man inte får en bra VFU eller introduktion, då är det illa.  

Jag tror att avhoppen kan minska om man stärker såväl VFU:n som introduktionsåret. Det måste finnas bra villkor, både för de nya lärarna och för de lärare som ska vara mentorer. Det är en investering och ett bra sätt att ta tillvara all den erfarenhet som finns i lärarkåren. Det är god hushållning med resurser, både för samhället och för individerna.

Det handlar framför allt om tid, men det handlar också om ekonomisk ersättning. Hittar man bara vägar i detta, där studenten/den nyexade och den som är mentor har lite mindre undervisning blir förutsättningarna bättre för en god VFU respektive introduktion i yrket. 

Jag hoppas också att förslagen från Skolkommissionen på ett professionsprogram som ska hjälpa och stärka lärarna, bidrar positivt. Det måste vara ett krav att det ska vara erfarna, kvalificerade lärare som får vara VFU-handledare eller mentorer åt nya lärare och att det värderas rätt. Det betyder att det både blir en bättre VFU/introduktion, men också att man känner som yrkesverksam lärare med många års erfarenhet, att den är värd något. Det är tyvärr många som inte känner det i dag.     

Jag utgår ifrån att man i Björn Åstrands utredning om nationell samling för läraryrket, som lägger sitt slutbetänkande i december, kommer att ta tag i detta. Han ska föreslå åtgärder som ska ge lärare och skolledare bättre förutsättningar att utföra sina uppdrag. Bland annat ska man se över legitimations- och behörighetsreglerna samt karriärvägsreformen. Men jag hoppas även att man fångar upp VFU:n och introduktionen för nya lärare.  

Det är också nödvändigt med olika och fler vägar in till läraryrket, men samtidigt är det viktigt att behovet av flera vägar in inte gör att kraven sänks. Har du en akademisk utbildning sedan tidigare är det självklart att du ska kunna skaffa dig de nödvändiga kunskaperna när det gäller pedagogik och metodik för att kunna bli lärare. Det behöver finnas utbildningsvägar som är flexibla. Inte flexibla i kvalitet, men flexibla i innehåll beroende på vad man behöver. 

Även den som kanske inte direkt visste att det var just lärare hen ville bli, men som efter en annan yrkesingång upptäckt det senare i livet, måste utbildningssystemet kunna fånga upp. Behovet av både fler lärare och fler studie- och yrkesvägledare är stort.

Välkomna till världens mest fantastiska och roliga yrken!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #6 2017

Reagera på inlägget:

Hur kan vi vända på utvecklingen för lärarprofessionen?

Jag var på pressträffen där det första delbetänkandet i Björn Åstrands utredning ”Om en bättre skola genom mer attraktiva skolprofessioner” presenterades. Det är ett klokt och välskrivet betänkande (SOU 2017:51) som mer än något annat handlar om reformvård, att justera små saker i systemet som inte fungerar så bra. Den slår vakt om legitimationsreformen och föreslår att också fritidspedagoger ska bli legitimerade och ett intressant och som jag tycker viktigt förslag är att förskolechefer också ska tituleras rektor och ha en kort obligatorisk statlig befattningsutbildning. Men den innehåller inga stora nyheter och inget som man kan se på allvar påverka lärarbristen i Sverige. Det kanske kommer i slutbetänkandet som kommer i december. Men jag kan bli lite orolig över hur lång tid det tar att ta fram de förändringar vi faktiskt skulle behöva göra för att ställa tillrätta ett par decennier av new public management och nedbrytning av lärarprofessionen i Sverige.

Det råder liten tvekan om att läraryrket på olika sätt har avprofessionaliserats. En sådan analys handlar inte om hur lärare agerar i klassrummet utan om hur själva yrket, dess ställning och status har förändrats. Det finns en mängd studier som pekar åt det hållet till exempel Niklas Stenlås ESO-rapport ”En kår i kläm”, Leif Lewins kommunaliseringsutredning ”Staten får inte abdikera”, OECD:s rapport ”Improving schools in Sweden”, Skolkommissionens betänkande med flera. Men hur kan man bygga upp en profession? Ja ett första steg är att man måste tydligt visa att man litar på den. OECD rekommenderade 2015 Sverige att sätta upp ett fristående professionsinstitut för skolledare och lärare med ett starkt inslag i ledningen av detta från professionerna. Detta förslag finns också med i Skolkommissionens slutbetänkande fast där kallas det för en ”funktion” och läggs in i en översyn av skolmyndigheterna i Sverige.

Det har varit alldeles för tyst om denna fråga. Vid en av EU-kommissionen anordnat så kallad peer counselling-event i Stockholm förra året där några olika länder delade med sig av sina erfarenheter om reformer som berört läraryrket som profession, rekommenderade såväl de skotska som de irländska representanterna Sverige att inrätta en sådan organisation på grund av de positiva erfarenheter de har. De har sett kvaliteten på lärarutbildningen och läraryrket som profession utvecklas. En sådan institution gör professionen mer synlig i samhället som de uttryckte det.

Det är i de här länderna obligatoriskt för alla lärare på skolor som får offentliga medel att certifiera sig hos dessa institut. Man skulle kunna säga att ett sådant institut här tar över Skolverkets roll för lärarlegitimationen. Det är en avgörande skillnad ur professionssynvinkel att det inte är en myndighet utan professionen själv som tar ansvar för legitimationen och kraven på den. Detta är egentligen en självklarhet om man ska prata om en verklig profession och skulle kunna innebära en tydlig och viktig maktförskjutning i Sverige. Den här institutionen skulle också få ett avgörande inflytande över lärarutbildningars utformning och innehåll och vara en tydlig remissinstans vad gäller alla skolfrågor. Institutet är kanske ett sätt att lösa upp de problem som situationen med olika fackförbund innebär. Facken skulle då arbeta mer med de rent fackliga frågorna såsom löner, arbetstider avtal och försäkringar. Men skulle samarbeta inom ramen för institutet vad gäller de professionsfrågorna, kvalitet, legitimering, ut- och fortbildning.

En sak som var intressant med Peer counselling-eventet var att de deltagande länderna kunde berätta om de spänningar och konflikter som kom till ytan vid inrättandet av sådana institut och de maktförskjutningar det innebar och hur dessa diskussioner och motsättningar i sig hade gett många positiva effekter. Det kanske något för det konflikträdda svenska konsensus (= minsta gemensamma nämnare-) systemet att våga sig på?

Om man menar allvar med professionerna i skolan måste man våga släppa taget och ge dem reellt inflytande över kvaliteten i sin yrkesutövning, över vad som krävs för att bli lärare, lärarutbildningarna och fortbildningsstrukturer. Och vi kanske någon gång skulle kunna inse att man gör något bättre någon annanstans och våga oss på en verklig kursändring bort ifrån den extrema individualisering som har präglat svensk skolas strukturer kring läraryrket ända sedan de avtal och förändringar i styrning som på 90-talet, efter kommunaliseringen, gav oss såväl världsunikt individuella löner för lärare och skolledare, som en extrem målstyrning av hela skolsektorn.

Staten bör kanske också ställa krav på huvudmännen att de för statliga bidrag för skolverksamhet ska ha en miniminivå av legitimerade lärare anställda. Som det är nu finns det egentligen få tunga incitament som försäkrar att huvudmän verkligen gör allt för att fortbilda och anställa sådana lärare. Vi måste bestämma var ansvaret ligger och ställa krav utifrån det. Den nuvarande situationen där alla är ense om problemet med för få lärare men staten skyller på universiteten och huvudmännen och huvudmännen på staten och universiteten är nöjda så länge de får pengarna att använda till vad de vill är inte värdig ett land som menar sig vara en kunskapsnation. Det gäller att ställa till rätta grundförutsättningarna!

Jan Björklund gjorde en bra start med lärarlegitimationen, en reform som Gustav Fridolin nu verkar vårda, men medan Jan Björklund inte vågade sig på de bakomliggande strukturerna kanske det är dags för det nu?

Reagera på inlägget:

Grattis, alla vitala 40-åringar!

I den här bloggen gratulerar jag vitala 40-åringar, det vill säga de regionala högskolor som bildades 1977. De tolv nya högskolorna var Borås, Eskilstuna/Västerås, Falun/Borlänge, Gävle/Sandviken, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Sundsvall/Härnösand, Växjö, Örebro och Östersund som bildades genom högskolereformen 1977. Lärarhögskolor och förskoleseminarierna bildade basen i de nya högskolorna. All eftergymnasial utbildning skulle bedrivas inom ramen för högskolan. Högskolereformen berörde enbart grundutbildningen. 

En ny tillsyningsmyndighet utvecklades som benämndes Universitets- och högskoleämbetet. De regionala högskolorna bildades med lärarhögskolor och förskoleseminarier som bas. Basanslagen för dessa utbildningar skulle bära uppbyggnaden av andra utbildningar. Regeringen delade också in Sverige i sex högskoleregioner. 1977 års högskolereforms huvuduppgift var att öka tillgängligheten, särskilt för studieovana studentgrupper, och främja den sociala snedrekryteringen. Ett antagningssystem infördes med olika kvotgrupper. De som fyllt 25 år och arbetat minst fyra år fick så kallad allmän behörighet (25:4 regeln) och detta betydde mycket för rekryteringen från studieovana grupper.

Livslångt lärande var också ett av de viktiga ledorden i reformen. Det skulle alltid gå att återkomma till högre utbildning. Utbildningsutbudet skulle breddas och differentieras, särskilt med hänsyn till arbetsmarknaden och förnyelsen av arbetslivet. Fristående kurser utvecklades. Utbildningens organisation skulle demokratiseras och verksamhetsformerna anpassas till breddad rekrytering. Högskolestyrelsen skulle exempelvis bestå dels av yrkesverksamma inom högskolan, dels av företrädare för allmänna intressen.

Utbildningen i högskolan skulle bedrivas på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och ge studenterna kritisk skolning. Det var revolutionerande för blivande lärare. Kopplingen mellan utbildning och forskning skulle bli starkare. Samhällets och arbetslivets behov skulle få styra utvecklingen. Styrsystemet inom högskolan ändrades också. Detaljerade och omfattande styrdokument för lärarutbildningen ändrades till översiktliga och tunna utbildningsplaner. Grundutbildningen organiserades i linjer, det vill säga snitslade banor, och varje linje fick en linjenämnd där lärare, studenter och allmänföreträdare skulle delta i arbetet.

Lärarutbildningarna utgjorde den bas som många andra regionala högskolor, utvecklades med hjälp av. Lärarutbildningarna var en ekonomisk förutsättning för utvecklingen av en stark och differentierad högskola. Lärarutbildningarna betraktades ibland, felaktigt, som ett hinder för andra utbildningars tillväxt och ansågs vara säkra och stabila, men för många högskolor blev det skakigt, med såväl centrala hot om nedläggning, som nedläggningsbeslut. Åren fram till i dag har präglats av nationell osäkerhet i dimensioneringen av lärarutbildningarna. Orsakerna till nedläggningen av lärarutbildningen var svåra dimensioneringsproblem, alla försök till en rättvisande dimensionering under 40 år har misslyckats kapitalt. Tillgång och efterfrågan har inte vid något enda tillfälle varit i balans. Idag finns ett stort underskott av utbildade lärare.  

Som stora och svårkontrollerade tsunamis har reformerna rullat in med full kraft över lärarutbildningarna, för att så småningom fortsätta ut till skolorna. I stora drag kan reformerna 1977–2017 sammanfattas, enligt följande:

* 1977 blev Lärarhögskolorna och Förskoleseminarierna en del av universiteten/högskolorna. 

* 1988 startade en ny lärarutbildning baserad på utredningen LUT 74.

* År 2001 var det dags igen för en ny lärarutbildning.

* Tio år senare, 2011, startade återigen en ny lärarutbildning.

Varje reform sägs vara ny, men frågeställningarna som ligger till grund för reformerna är gamla och återkommer bara i nya tappningar. Vad handlade då reformerna om? Det har handlat om olika synsätt på hur man ska utbilda lärare. Det finns exempelvis olika uppfattningar om vad som ska vara gemensamt i lärarprofessionen. Det var i utredningen LUT 74 som enhetsläraren presenterades och konkretiserades. Enhetsläraren skulle ansvara för elevens totala personlighetsutveckling och vara mera stödjande och stimulerande än enbart kunskapsförmedlande. Det var det gemensamma och det generella i lärarkompetensen som betonades, det som en gång seminarietraditionen hade betonat. Det kallade regeringen nu för en ny och gemensam lärarprofession.  

Vid de regionala högskolorna har lågstadielärare, mellanstadielärare, fritidspedagoger och förskollärare utbildats före 1988. Från 1988 utbildades 1–7-lärare och 4–9-lärare, som förväntades förverkliga grundskolan ute på fältet. Från 2001 utbildades lärare med en rad olika inriktningar och specialiseringar. Ett par nygamla lärarkompetenser gjorde entré igen på klassrumsgolvet. Det var 2011 års grundlärare för F–6 och ämneslärare för 7–9. Den gamla stadieindelningen av läraryrket som fanns fram till 1988 kom nu åter tillbaka och den lanserades som en nyhet. 

1997 års Lärarutbildningskommitté (LUK 97) vars utbildning startade först 2001. Då infördes en gemensam lärarexamen för lärare i förskolan, grundskolan och gym­nasieskolan, medan specialpedagogerna och ett par andra lärargrupper behöll egna examina. Lärarstudenterna valde inriktningar och specialiseringar successivt, utan att följa fasta kombinationer av ämnen. Utbildningsminister Jan Björklund tillsatte 2008 en lärarutbildningsutredning som 2009 lämnade betänkandet med namnet ”En hållbar lärarutbildning” (HUT 07), ett förslag som sedan omarbetades i propositionen med den självsäkra titeln ”Bäst i klassen – en ny lärarutbildning”. Så mycket nytt var det egentligen inte. År 2011 antogs de första studenterna. Två nya lärarexamina infördes för lärare i grundskolan, grundlärarexamen för F–6 med inriktningarna F–3, 4–6 och mot fritidshem samt ämneslärarexamen 7–9 med fasta ämneskombinationer. Inriktningarna F–3 och 4–6 förlängdes med en termin till fyra år, medan inriktningen mot fritidshem kortades med en termin till tre år.

Under tiden 1977–2017 har lärarutbildningsreformerna avlöst varandra. I grunden handlar det om dimensionering av lärarutbildningen, men också om olikheter i uppfattning om hur lärare egentligen ska utbildas, det vill säga hur de ingående komponenterna i utbildningen (ämnesstudier, praktisk pedagogisk utbildning) egentligen ska blandas under den tillgängliga tiden.

Med de stora lärarunderskotten som finns idag är lärarutbildningen säkerligen tryggad vid högskolor och universitet för lång tid framåt.

Reagera på inlägget:

Hur ska Sveriges lärare bli good enough?

Om ett år är det skarpt läge för skolorna. Då träder de nya skrivelserna kring skolans digitalisering i kraft och ingen kan längre säga att jag ”tror inte på IT i skolan” eller jag ”vill inte jobba med IT”. Uttalande som ”papper och penna slår IT alla dagar i veckan” kan de som gillar slänga i papperskorgen. 2018 ska digitaliseringen in i skolan vare sig du vill eller inte. Jag vill dock poängtera att bildning och böcker fortfarande är lika viktigt och ni som brukar läsa vad jag skriver vet att mina elever läser mycket skönlitteratur. Jag menar precis som det står i tweeten att:

I regeringsbeslutet kring förändring av förordningen (SKOLFS 2010:27) om läroplanen för grundskola, förskoleklassen och fritidshemmet kan du under kapitel 2 Övergripande mål och riktlinjer läsa:

att läraren ska:

[..] organisera och genomföra arbetet så att eleven

får använda digitala verktyg på ett sätt som främjar kunskapsutveckling

I och med att denna skrivelse står i kapitel 2 i LGR 11 betyder det att det gäller alla lärare oavsett om just ditt ämne fått en förändring i ämnet eller inte. Det är en tydlig skrivelse som det inte längre går att komma bort från. Dock ställer de nya kraven till det och jag har funderat mycket på det. Jag och Patricia Diaz resonerade på SETT 2017 om just digitaliseringens dilemman. Det är inte gjort på en eftermiddag att implementera detta och vi diskuterade bland annat den frustration som många lärare upplever. Nätverket fungerar inte, IT-avdelningar bestämmer vilka digitala verktyg får användas, vissa skolor har inte tillräckligt många digitala verktyg och många lärare saknar kunskap om hur de faktiskt ska undervisa om tex digitalt berättande.

Det leder oss direkt in på den största frågan som politiker har att brottas med när det gäller skolor idag: likvärdigheten. Jag och Patricia konstaterade att hon började jobba digitalt 2010 och redan då hade hennes elever var sin dator. Jag själv kunde först jobba med en till en i januari 2017. Tidigare har jag haft 5–10 ipads som eleverna fått dela på. Jag kunde också släpa in datorvagnar i klassrummet, vilket var bökigt och inte helt lätt att få tillgång till då vi var många kollegor som slogs om dem. Så här ser det fortfarande ut runt om i Sverige. Det blir inte lätt för de kommuner som inte satsar på IKT i skolan att 2018 leva upp till läroplanens intentioner.

Regeringen beslutade om tydliga skrivelser om digitaliseringen i läroplanen, men de glömde eller valde bort, att besluta om att eleverna behöver digitala enheter för att kunna lära sig det som nu står i LGR 11. De glömde också, eller valde bort, att lärarna behöver en massiv fortbildningsinsats för att kunna undervisa enligt LGR 11s skrivelser. Nu är det upp till varje kommun att lösa problemen. Regeringen har valt att  dumpa fortbildningen i varje kommuns knä. Skolverket har tagit fram Lärportalen med mycket bra moduler som skolorna kan följa, men dessa är förvånande nog frivilliga att gå. Obegripligt, tycker jag, att regeringen tar bra och tydliga beslut men sedan inte går hela vägen. Nu kommer det fortfarande vara en enorm skillnad i förutsättningar för lärare att undervisa och elever att lära sig.

När jag skriver denna text befinner jag mig på en språklärarkonferens i Bologna. Här har jag bland mycket annat fått ta del av hur man gjort med digitaliseringen i olika länder. Ett spännande exempel är från Danmark och Studieskolen där lärarna måste ha ett IKT-certifikat för att komma ifråga för att anställas som lärare. Alla lärare måste genomgå deras utbildningsportal och klara minst sju moduler. De får, efter genomgången utbildning, ett IKT-certifikat som garanterar att lärarna på deras skola håller en viss lägstanivå. De är good enough för att klara av att undervisa och följa läroplanens föreskrifter. Detta skulle jag vilja se i Sverige också. Vi som varit med ett tag tänker direkt på PIM-utbildningarna som var på tapeten för några år sedan. Då drev många skolor att lärarna skulle hålla en viss lägsta nivå enligt PIM-utbildningen. Nu finns inte PIM längre i Skolverkets regi och man får gå till Lärportalen istället.

Det krävs utbildning av Sveriges lärare för att vi ska kunna leva upp till läroplanens intentioner. Jag funderar mycket på hur vi säkerställer att lärarna håller en viss lägstanivå och 2018 kan undervisa enligt LGR 11? Hur blir svenska lärare good enough? Jag ser ofta lärare som inte kan dela dokument och skriva kollaborativt, som inte kan filma och föra över en film till ett dokument och så vidare. Om ett år ska även dessa lärare som tycker att IKT är svårt undervisa och lära eleverna. Kan de det när de inte kan själva? Kan vi dessutom räkna med att lärarhögskolorna förbereder studenterna så att de är redo för att kunna undervisa eleverna så att de får använda digitala verktyg som främjar kunskapsutvecklingen?

Jag är tveksam. Jag tror att vi har en lång väg att vandra och jag tycker att det är direkt feltänkt att fortbildningen är frivillig och upp till varje kommun. Jag önskar att Skolverket skulle kunna peka mer med hela handen och visa vägen för kommunerna. Idag är det så flummiga skrivelser att skolverksdokument i stort sett går att tolka precis som man själv tycker. Jag ska inte gå in på vad jag tycker om till exempel undantagsbestämmelsen eller anpassningar runt nationella prov idag utan ger det bara som ytterligare exempel på vad Skolverket skulle behöva styra upp. Jag gillar uppstyrt!

Hade jag fått bestämma hade det funnits ett beslut om likvärdighet som såg till att eleverna runt om i landet hade samma förutsättningar. Jag anser också att det ska vara obligatoriskt att ha gått en grundläggande IKT-utbildning för att få lov att undervisa. Ett IKT-certifikat borde krävas för oss gamla rävar i kombination med lärarlegitimationen. Lärarutbildningarna måste införa obligatoriska kurser där studenterna lär sig hantera digitala verktyg. Vi kan inte ta för givet att de ungdomar som väljer att läsa till lärare kan detta. De är fenomenala på Snapchat och Instagram, men det är långt ifrån att kunna undervisa om och se till att elevernas digitala verktyg främjar kunskapsutveckling.

Digitaliseringen är här och det är bara att tugga i sig. Så länge inte Skolverket kommer med tydliga direktiv måste vi hjälpas åt. Det finns flera bra gratissidor som man kan använda. Först och främst vill jag lyfta fram Micke Kring från Årstaskolan som åt Sveriges lärare har skapat Kursportalen. Hatten av! Skolverket har även de bra moduler som lämpar sig väl för det kollegiala lärandet: Lärportalen. Nu är det bara att kavla upp ärmarna runt om i svenska kommuner och ta tag i fortbildningen för det lär nog inte komma några uppstyrda direktiv från högre ort.

Jag hoppas att ni rektorer ute i landet inser detta och avsätter tid regelbundet för kollegialt lärande under nästa läsår. Lärare måste få utbildning och de som ska hålla i utbildningarna måste få nedsättning i sina tjänster eller kompensation på något sätt. Det är verkligen inte rimligt att IKT-utbildning av Sveriges lärare ska ledas av lärare som får detta uppdrag pålagt sin vanliga tjänst. Tid för utbildning och handledning kommer vara mycket viktigt nästa läsår. Kom ihåg det nu när ni planerar för nästa läsår.

Och sist, men inte minst: det räcker verkligen inte att som rektor säga att nu har vi haft en utbildningsdag under uppstartsdagarna i augusti. Ett tips är att fördela kompetensutvecklingstimmarna som brukar ligga vecka 44 över läsåret så att personalen kan få utbildning, prova själva i sitt klassrum och sedan utvärdera tillsammans med övriga kollegor.

Nu kör vi på tillsammans mot 2018!

Reagera på inlägget:

Sidor