Annons

Hoppas vi når dit då lärarna säger till eleverna: bli lärare!

Och så då. Till sist. Längst fram vid tavlan, framför klassen. Inte som kandidat eller som vikarie, utan som lärare. L-Ä-R-A-R-E. Ett nytt kapitel ska skrivas och således har den här studentbloggen snart gjort sitt. 

Jag har fått en del positiv respons på mina blogginlägg, liksom en del frågor och påpekanden. En del andra åsikter har framförts. Och nog är det väl tur att lärare tycker olika om saker och ting! Fast något som jag fortfarande har svårt att begripa mig på är idén om läxförbud (eller hemuppgiftsförbud, eller hemarbetesförbud, eller vad man nu menar). Man kan undra om den extrema idén om ett förbud mest är ett sätt att skapa kontrovers och uppmärksamhet. Det är få personer som, från andra hållet, argumenterar för att alla lärare ska tvingas ge sina elever hemuppgifter. Båda dessa tankesätt förefaller mig lika orimliga. Det finns mängder med uppgifter som bäst och enklast görs utanför klassrummet, utan att det för den sakens skulle behöver bli så komplicerat. Gott så. 

Hur sammanfattar man då tre terminers påbyggnad till lärare? Jag tycker att min tid på Blåsenhus i Uppsala var givande. Jag hade den stora förmånen att få dela min tid med engagerade, intelligenta och roliga klasskamrater. Eleverna som får dessa personer som sina framtida lärare kan känna sig lyckligt lottade. Jag lärde mig mycket av att läsa all kurslitteratur, vilket periodvis var en hel del, men jag lärde mig än mer av att gå på seminarierna. Där kunde nuvarande, framtida och före detta lärare (seminarieledarna) drabba samman om allt från skolans styrsystem till detaljfrågor om hur det ska fungera i klassrummet. Men det är ju så: ofta sitter nyckeln till framgång i detaljerna. Och stora frågor kan man prata om, men sällan påverka. De små frågorna kan man påverka, och dessutom få resultat genom, varje dag. 

Samtidigt kan jag känna att det gärna hade fått vara mer undervisning. Förhoppningsvis kommer snart de utlovade pengarna som ska säkra undervisningstiden även för lärarna. Jämfört med prestigeutbildningar som för läkare och civilingenjörer är det i dagsläget skralt med tid i skolan för lärarstudenterna (ironiskt nog).  

Decemberöverenskommelsen säkrade regeringen Löfven och skolminister Fridolin. Låt oss nu hoppas att de utlovade satsningarna kommer, och att det politiska trycket i skolfrågan hålls uppe, trots att den mediala agendan nu börjar fyllas av annat. Ingen fråga kan dominera den politiska diskussionen hur länge som helst, så det gäller att smida medan järnet är varmt. Men man får också hoppas att skolan fortsatt får en framskjuten position. Inga fler förlorade decennier. Det har vi inte råd med. Det är kostsamt att spara på fel saker, väldigt kostsamt. Nu väntar vi på besked om vad som händer med den statliga lönesatsningen. Skulle den kunna utformas som ett tariffsystem vid sidan av de individuellt satta lönerna? Borde den göra det? 

Jag inledde den här bloggen med att berätta om den lärare som rådde mig att inte bli lärare. En del bra saker har glädjande nog genomförts politiskt för att vända den negativa trenden för yrket. Och om det blir verklighet med mer undervisning på lärarprogrammet, intagningsprov och poänggränser för antagning, kan det kanske vända också för lärarutbildningen. De engagerade lärarstudenterna skulle med glädje se en sådan utveckling. Och då kan den positiva spiralen komma igång: fler sökande ger högre status för programmet, och högre status ger fler sökande. Färre avhopp, fler som tar examen. Och inga utrotade undervisningsämnen i skolan för att det saknas utbildade lärare. Låtom oss hoppas! Kanske når vi då till sist en situation där lärarna faktiskt börjar säga till sina elever: bli lärare! 

Frågor? 

Tack för idag!

/Håkan

Reagera på inlägget:

Ord som nyanserat, översiktligt och utförligt gör inte betygskraven tydligare

Bedömning och betygsättning är en ädel konst. På universitetet har vi läst hela kurser i bedömning, och ofta berört frågan i andra kurser. Vi kan nu allt om formativ bedömning (inte riktigt), vi har förstått att summativ bedömning är ondskans påfund (inte riktigt), och vi vet exakt hur alla elevprestationer ska bedömas (inte riktigt). Skämt åsido – ämnet är stort och något som man kan ha intressanta diskussioner om med vilken lärare som helst.  

En av de frågor som ständigt återkommer är Skolverkets kunskapskrav. Ett av målen med förändringarna av betygssystemet som gjordes 2011 var att det skulle bli fler betygssteg. Ett annat mål var att de nya betygskraven skulle bli tydligare. Det är nu fullkomligt klart och uppenbart att man lyckades med det första målet. Vi har fått fem godkända betygssteg, E-A, istället för de gamla tre, G-MVG. Gott så. Det är mer oklart hur det gick med det andra målet.

Ord som ”nyanserat”, ”översiktligt”, ”utförligt”, och ”kritiskt” har nu blivit en del av lärarnas vardag, ofta använda med ett smil på läpparna. För vad betyder de där orden egentligen? Med tanke på att begrepp som ”nyanserat” används i helt olika ämnen kan man fråga sig om de då ska innebära samma sak eller helt olika saker, och vem som i så fall ska avgöra detta.

Ibland framförs åsikten att det krävs ett lokalt arbete ute på skolorna för att tolka kraven och för att skapa gemensamma referensramar. Men det är oklart exakt vad detta ska leda till – det finns inget som garanterar att bedömningens likvärdighet förbättras på makronivå av ett sådant förfarande. Samtidigt har Skolverket förstås att utföra en balansgång som inte är helt enkel när de tar fram kraven. Lärarna måste kunna tolka kunskapskraven, men fortfarande ha ett visst utrymme att göra professionella bedömningar. Man kan alltså knappast förvänta sig enkelt tillämpbara kriterier i ett system med målrelaterade betyg.

Något som verkar vara obekant för många är att det finns kommentarmaterial till betygskraven och till det centrala innehållet från Skolverket. Såvitt jag minns har de här kommentarerna aldrig uttryckligen nämnts på någon av våra kurser eller i någon av våra kursböcker. Jag kan heller inte minnas att jag har hört någon tala om dem. Men de existerar! Kommentarerna hittas på Skolverkets hemsida i anslutning till kursplanerna (eller ämnesplanerna, som det för otydlighets skulle heter för gymnasiet, där eleverna läser kurser). I ämnet engelska finns totalt 14 sidor (!) med kommentarer om ämnets innehåll, betygskrav, med mera. Varför inte en del av dessa ”kommentarer” integrerades i den ämnesplan som figurerar överallt är svårt att förstå. Här förklaras faktiskt vissa av de oklara begreppen i ämnesplanen.

Bland kommentarerna för engelska finns en del matnyttigt att läsa. Här ges exempel på vad ”annan fiktion” kan innebära för Engelska 5, såsom sångtexter (knappast oväntat) och tv-spel (mer oväntat). Här finns också en kort beskrivning av vad det ökända ordet ”nyanserat” innebär inom engelskan.

En hel del frågetecken återstår förstås. En generell fråga till Skolverket som jag funderat över är varför man för vissa krav har valt att inte göra skillnad på olika betygsnivåer. Exempelvis gäller det för källanvändning. Det är samma krav för hur eleven väljer och värderar källors tillförlitlighet för ett E och ett C för Engelska 7. Innebär det här att det just för detta krav är enkelt att få ett C, eller svårt att få ett E? Varför görs ingen skillnad mellan olika steg? 

Elevers källanvändning kan skilja sig åt betänkligt, och när det nu finns fler betygssteg borde de rimligen också användas till att gradera kunskaper och färdigheter, och inte till att klumpa ihop dem. Ska vi tolka Skolverkets val som att det inte skulle vara möjligt eller önskvärt att gradera elevernas källanvändning i engelska? Me no think so. 

 

Reagera på inlägget:

Svenska skolans resurser i realiteten är en gåta

Ja nu händer det minsann saker! Ny utbildningsminister – till och med tre! Man får väl anta att tanken med att dela upp ansvaret för grundskola och gymnasium handlar om att markera att skolområdet är viktigt (samt att S ville ha bra betalt för att ge upp utbildningsministerposten). Låt oss hoppas att det också mynnar i relevanta reformer och inte i en splittrad skolsyn. 

Det är några av de klassiska frågorna som har stått i centrum de senaste dagarna. Det gäller viktiga saker som friskoleetableringar och vinster. Men så finns det också en annan fråga som liksom svävar runt i bakgrunden. Den är numera en vedertagen sanning, som jag personligen aldrig blir klok på. Det finns många som har för vana att av olika anledningar framföra denna ”sanning”, och det gäller företrädare av olika politiska färger. Borgerliga debattörer använder t.ex. gärna den här statistiken för att hävda att skolan inte behöver mer pengar. Beroende på inriktningen förordar man istället hårdare krav, fler friskolor och mer skolmarknad, eller annat.

Frågan gäller resursfördelningen till svensk skola. Av internationella rapporter har vi nämligen fått lära oss att svensk skola har relativt mycket resurser (att samma rapporter visar att vi har låga lärarlöner nämner man sällan i det här sammanhanget). Ändå försämras elevresultaten. Problemet är bara att rättvisa internationella jämförelser är svåra att göra när man ska jämföra hela system på det här viset. Den som kan upplysa mig på det här området får gärna göra det, men enligt min mening är statistiken över resursfördelningen till svensk skola förmodligen mycket missvisande både för offentliga och privata skolor.

För offentliga skolor är problemen bl.a. följande. Utgår man från den nationella nivån är problemet att statens bidrag till skolan inte är öronmärkt, utan inbakat i det generella bidraget till kommunerna. Tittar man på statens bidrag till skolan blir bilden alltså lätt missvisande. Det som skulle ha blivit fler specialpedagoger eller bättre läromedel för eleverna lätt kan förvandlas till en hockeyarena ute i någon kommun. Hur stora resurserna till skolan är kan alltså skilja sig mellan olika kommuner även med samma statsbidrag.

Om man istället utgår från kommunnivå finns det åtminstone en stor felkälla, och det gäller lokalhyressättningen. Såvitt jag förstått saken är det normalt så att kommunerna äger skolans lokaler och låter skolorna ”hyra” dem. Med andra ord hyr alltså kommunen skolorna av sig själv. Med sitt hyressättningssystem kan man tack vare detta styra hur mycket av skolans resurser som går tillbaka rakt in i den kommunala budgeten. (Att gräva i hur det här fungerar ute i kommunerna vore en viktig fråga för journalistiken!) Genom att höja lokalkostnaden kan kommunerna alltså dränera skolan på resurser utan att minska dess teoretiska anslag.

För de vinstdrivande friskolorna gör förstås bl.a. vinsterna att det är svårt att avgöra hur mycket pengar som går till själva verksamheten. Det grundläggande mysterium som omger resursfördelningsfrågan i Sverige är varför det går så dåligt för eleverna trots att skolan får så mycket resurser. Men om – jag säger om – det är så att resurserna på sina håll går till vinster eller inköp av nya skolor istället för till undervisning, så finns det inget mysterium. Då kan det nämligen vara som så att skolsystemet har mycket resurser i statistisk mening, men inte i praktiken. Och debatten blir helt missvisande. 

Hur mycket pengar som når fram till elever, lärare och rektorer för faktisk skolverksamhet är alltså väldigt svårt att bedöma. Hur mycket resurser den svenska skolan i realiteten förfogar över är en gåta.

Reagera på inlägget:

Det är inte så dumt att läsa lite empirisk forskning

Man kanske ska börja med varifrån vi kommer. Under lång tid var policyn att gränserna mellan olika lärarkategorier skulle suddas ut och att ”undervisning” inte skulle förekomma i skolan. Det ledde under en period till vad vissa beskriver som ett slags institutionaliserat vansinne på svensk lärarutbildning.
 
Exempelvis betydde det att personer som skulle arbeta som lärare på lågstadiet inte behövde gå kurser i hur man lär barn att läsa. (Man skulle kunna raljera över hur effekterna av detta nu syns i Pisa, men det här är för sorgligt för att skämta om.) Samtidigt kunde personer som läste till ämneslärare ha praktik på förskolor. Framtida gymnasielärare i fysik, samhällskunskap och matematik fick spela in film och läsa kurser med inslag av drama. Alla lärare läste gemensamma kurser där man till exempel skulle lära sig om jordens uppkomst, eftersom ”eleverna kan komma att fråga om det”. (Tänk att ingen av mina elever ännu har frågat om detta.) Samtidigt sänkte man kraven på ämnesfördjupning för ämneslärare.
 
Det här skrämde naturligtvis bort duktiga ungdomar från lärarprogrammet. Många började aldrig läsa där trots att de var intresserade av lärarbanan, eftersom det blev helt otänkbart att sätta sin fot i en miljö där ämneskunskaper och en vilja att aktivt undervisa sågs som belastningar. Jag känner också personer som desillusionerade hoppade av lärarprogrammet.
 
Lärarutbildningen som inrättades 2011 innebar en återgång till indelning i olika ingångar för förskollärare, grundskollärare, ämneslärare inriktning 7-9, och ämneslärare inriktning gymnasiet. Ämnesfördjupningen betonas nu igen för ämneslärarna, och tramsinslagen i utbildningen har tagits bort. Under min tid på utbildningen har jag också mött föreläsare som talat om att det är dags att återupprätta undervisningsbegreppet. Yes!
 
2011 års lärarutbildning innebar att det utskällda Allmänna utbildningsområdet (AU) ersattes med en ”utbildningsvetenskaplig kärna”. Tanken är att den här delen av utbildningen nu ska vara mer vetenskaplig än tidigare. Och det är den. Men i synnerhet på vissa, specifika sätt.  
 
Nu för tiden läser man som ämneslärare kurser inom den utbildningsvetenskapliga kärnan som tar upp skolans och lärarutbildningarnas historia, ledarskap, specialpedagogik, med mera. Det här är sammantaget på många sätt en bra utbildning, och varje kurs har sitt existensberättigande. Men det som studenterna aldrig tillfrågas om, är om de kanske istället för vissa saker borde få läsa någonting annat?
 
Flera av de kurser som vi läser har sin vetenskapliga bas i en akademisk tradition som är väldigt teoretiserad. För en statsvetare och litteraturvetare är det fascinerande att se hur delar av utbildningsvetenskapen tycks ha utvecklats någonstans i gränslandet mellan humaniora och ”mjuk” samhällsvetenskap som sociologi. För naturvetarstudenterna blir däremot livet inte så enkelt när de med viss förvåning för första gången får möta begrepp, metoder och ett sätt att skriva som hämtats från bland annat filosofi och sociologi.
 
Såna här akademiska traditioner kan ses som en reaktion mot vetenskap definierad som naturvetenskapliga (och i viss mån samhällsvetenskapliga) synsätt och metoder. Men man skulle ju också på lärarprogrammet kunna få möta forskning som är vetenskaplig på ett helt annat sätt, till exempel i studier om skola och undervisningsmetoder. Vilka metoder fungerar för vilka elever, när? Hur kan man använda digitala verktyg i undervisningen? Hur bör kollegialt lärande utvecklas? Vilka erkänt effektiva metoder finns på skolor med många nyanlända elever? Vad kännetecknar organiseringen av bra skolsystem? Det finns mängder av material att titta på.
 
Man kan aldrig läsa kvantitativa studier, metastudier, eller genomarbetade fallstudier som direkta manualer för hur man ska göra i ett klassrum, på en skola eller i ett skolsystem. Men ibland är det inte så dumt att läsa lite empirisk forskning. Har man tur så kanske man till och med lär sig nåt.

Reagera på inlägget:

Hög intelligens hos lärarstudenterna är att föredra

Äntligen! Så kan man sammanfatta min reaktion när Socialdemokraterna gick ut och aviserade att man vill skapa ordentliga intagningskrav till lärarprogrammet. Det duger inte att fortsätta dagens situation, där lågpresterande studenter börjar på utbildningen därför att det råkar finnas tomma platser där.
 
Det är den sittande regeringen som har satt frågan om intagningskrav på agendan, men tyvärr gjorde regeringen två riktiga fel när man bestämde om nya regler. För det första satte man kravet på högskoleprovsresultat till 0,5, vilket innebär att det bara är de allra lägst presterande som inte kommer in. För det andra införde man inte några krav för dem som söker via gymnasiebetyg. Därför blir den troliga effekten att personer i framtiden kommer att komma in med ännu lägre gymnasiebetyg än idag, om inte systemet ändras. Man kan inte bara höja kraven för ena gruppen. Det är heller ingen vits att skapa nya platser på lärarutbildningen, som man vill, när platser redan står tomma.
 
Socialdemokraterna säger nu att man vill ha en gräns på högskoleprovet som är satt till 0,9, och en gräns för gymnasiebetyg som är satt till 14,0. Varför då just dessa gränser? Jo, därför att de, enligt Socialdemokraterna, motsvarar genomsnitten för högskoleprov och betygsresultat. Dessutom har studenterna som skriver 0,9 på provet ett betygssnitt på cirka 14,0. Argumentet till gränserna bygger på sunt förnuft – att lärare åtminstone ska ha högre kunskaper än genomsnittet. Och det naturliga i ett samhälle borde förstås vara att de bästa i varje generation blir nästa generations lärare, så att kunskaperna kommer så många till del som möjligt.
 
På presskonferensen förklarade man att kraven kan leda till att något färre antas till utbildningen på kort sikt, men att det tillsammans med förslagen för att stärka läraryrkets attraktivitet kommer att höja söktrycket på lång sikt. Det finns fog för det här resonemanget. Något som exempelvis gör läkarprogrammet till en högstatusutbildning är inte bara den framtida lönen, utan också vetskapen om att man där får studera med de bästa studenterna i landet. På det viset skapas en positiv spiral uppåt eftersom denna vetskap i sig bidrar till att dra till sig eliten. Lärarutbildningen har däremot fastnat i en nedåtgående spiral, där kännedom om yrkets villkor samt att ”vem som helst” kommer in på utbildningen gör att personer med höga betyg väljer bort den.
 
Det borde vara en självklarhet att det ska krävas höga resultat för att komma in på lärarprogrammet. Trots detta kritiseras ibland den tanken. Vissa menar att det inte är kunskaper som avgör hur bra man är som lärare, utan hur väl man kan lära ut. Det är ett bakvänt resonemang. Lärare måste ha både höga kunskaper och undervisningsskicklighet, och man blir knappast en bättre lärare av låga betyg (!). Allt annat lika är givetvis höga kunskaper bland lärarkåren att föredra framför låga. Hög intelligens är att föredra framför låg. Detta kan omöjligen vara kontroversiella tankar. Den som vill komma in på programmet och inte har resultaten som krävs kan alltid läsa upp betygen. En högkvalificerad lärarkår med goda villkor ger högt söktryck till utbildningen. Det är dit vi ska!
 
Lärarstudenternas kunskaper har sjunkit under lång tid. Skulle det vara en fortsatt önskvärd utveckling?

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons