Annons

”Bli inte lärare sa min lärare”

Min skoltid avslutades med tre år på en utmärkt kommunal gymnasieskola i Karlstad. Där kom ibland, förstås, framtiden på tal. Vissa skulle resa utomlands, några skulle jobba, andra skulle plugga vidare direkt efter studenten.

Det måste ha varit under en sådan diskussion som en av mina lärare tittade på mig och sa: ”Bli inte lärare.” Dessa ord yttrades inte i vredesmod och berodde såvitt jag vet inte på att någon särskild negativ händelse nyligen inträffat. Orden var heller inte ironiska. De reflekterade en frustration över läraryrkets utveckling, och var en varning till en ambitiös elev. Om jag tolkade signalen rätt så betydde den: gör inte om mitt misstag.

Detta var för cirka åtta år sedan, och denna varning kan sägas vara symptomatisk för hur det ofta låter. Högpresterande elever tycks göra bäst i att söka sig någon annanstans än till lärarutbildningen. Om de vill ha god lön, bra arbetsvillkor, självständighet i arbetet och karriärmöjligheter ska de inte bli lärare. Som tur är blir en del duktiga elever lärare i alla fall. Men de har med tiden blivit färre. Det är dessvärre förståeligt.

När jag själv blickade ut mot skolans värld efter att ha avslutat mina gymnasiestudier, gillade jag inte vad jag såg.

Jag såg ett skolsystem som tycktes bli alltmer socialt uppdelat och färgat av marknadstänkande.

Jag såg en lärarutbildning där studenter som skulle undervisa i fysik på gymnasiet behandlades som lågstadielärare.

Jag såg en lärarkår frustrerad över att den professionella autonomin kommit att beskäras steg för steg, med mer administration och hårdare reglerad arbetstid.

Jag såg att ett av samhällets viktigaste yrken statusmässigt tycktes befinna sig i fritt fall, med försämrade löner och lågt söktryck till lärarutbildningen.

Det var omöjligt att se lärare som ett framtidsyrke, trots alla dess positiva sidor. Idag, när vi fortfarande står i den kaotiska virvelvinden efter Pisa-raset och debattörerna står på rad för att peka på sin favoritförklaring till skolans problem, är det lätt att fastna i uppgivenhet. Men det vore dumt. Att debatten om skolan är intensiv är oändligt mycket bättre än tystnad. Problem måste erkännas om de ska kunna lösas, och idag finns en politisk vilja till åtgärder. Även om regeringen fortfarande inte vågar ta i vissa frågor, har den genomfört flera viktiga reformer. Också oppositionen har vaknat och börjat fokusera på skolan.

Jag ser framåt. Och det tycks som att det ljusnar.

 

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer

Annons
Annons
Annons