Annons

”Förstatligande” är en vag och otydlig term

Debatten om ett förstatligande av skolan har tyvärr blivit otydlig på gränsen till obegriplig. Såväl Moderaterna som Centerpartiet har nyligen gått ut med att de säger nej till att ”förstatliga” skolan, men preciserar inte vad man menar med detta. Vilka specifika förändringar avvisas? Vet partierna ens själva? Eftersom till exempel Folkpartiet och Vänsterpartiet knappast menar samma sak med ambitionen att förstatliga skolan, blir det oklart vad Centerpartiet och Moderaterna egentligen säger nej till. Argument som förs fram av nej-sägare till ett ökat statligt ansvar är dessutom svårbegripliga och rent ut sagt provocerande.

Kommunaliseringen var, i snäv bemärkelse, en kommunalisering av lärarkåren. All diskussion om ett förstatligandes eventuella förtjänster måste därför börja där. Ibland talar man om hur finansieringen av skolan ska se ut när man talar om ett förstatligande. Det är också en viktig fråga. Sedan finns andra frågor som ibland tas upp i samband med detta men som inte nödvändigtvis är relevanta. Det gäller till exempel dagens mål- och resultatstyrning. Ingen tycks idag förespråka en återgång till det gamla systemet med detaljreglering. Något sådant behöver heller inte följa av att man vill se en starkare centralnivå. Vad som krävs är en tydlig diskussion om hur ansvarsfördelningen mellan stat och kommun ska se ut. 

Det finns goda argument som talar för att förbättrade elevkunskaper skulle bli resultatet av vissa centraliserande reformer. Kommunerna har beskurit lärarnas frihet och gett dem svag löneutveckling. De bästa studenterna blir idag inte lärare, trots att det ligger i nationens intresse att få dem att bli det. Att ta tag i den frågan är en av de viktigaste utmaningarna för skolpolitiken, då det inte finns någon grund för en framtida skola utan kompetenta lärare. Det finns nu på nationell nivå en insikt om att lärarkåren är en eftersatt yrkesgrupp, för vilken försämrade villkor orsakat massflykt från lärarutbildningen.

På nationell nivå finns också en ambition att förbättra lärarnas villkor för att locka fler toppstudenter till yrket. Flera partier, främst Miljöpartiet och Folkpartiet, har varit tydliga i den här frågan inför riksdagsvalet. På kommunal nivå ser det däremot problematiskt ut, eftersom det där finns 290 olika huvudmän med diametralt olika ekonomiska förutsättningar och prioriteringar. Därför skulle ett statligt arbetsgivaransvar med stor sannolikhet göra läraryrket mer attraktivt, locka till sig fler duktiga studenter och därmed skapa förutsättningar för att ge eleverna bättre undervisning.

Några vanliga argument mot centraliserande reformer är att skolan behöver arbetsro, och att tid inte ska tas från lärarnas undervisning. Men ett sådant resonemang vilar på en sammanblandning av reformer som direkt påverkar lärarnas vardag, och av reformer med mer indirekta effekter för skolpersonalen. Faktum är att vissa reformer som nyligen genomförts, till exempel införandet av nya kurs- och ämnesplaner, sannolikt har skapat betydligt mer arbete för lärare än vad ett förändrat arbetsgivaransvar skulle medföra. Det är dessutom provocerande när politiker med resonemang om ”arbetsro” ger sken av att det är för lärarnas skull som man är emot ett statligt ansvar för lärarkåren – kommunaliseringen var som bekant extremt kontroversiell bland lärare, och många har velat se ett statligt ansvar ända sedan dess.

”Förstatligande” är en vag och otydlig term. Det är hög tid att tala klarspråk om specifika centraliserande reformer. Låt oss därför till exempel tala om detta: statligt arbetsgivaransvar för lärare.

/Håkan

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer