Annons

En naiv syn på skolan är knappast givande

För ett antal år sedan läste jag en samling essäer av Horace Engdahl, litteraturvetare, författare, och före detta ständig sekreterare i Svenska Akademien. Jag begrep, vad jag minns, inte mycket. ”Där fanns nog ingenting att begripa!”, ropar kanske någon, men det gjorde det säkerligen. Citatmaskinen Engdahl ställer dock krav på sin läsare.

Förutom för sina essäer är Engdahl känd för att skriva ”fragment”. Hans senaste samling fragment är Cigaretten efteråt (Albert Bonniers förlag, 2011). Baksidestexten beskriver fragment som en textform mellan aforismer – dvs. slagkraftiga visdomsord – och essäer. Det är en utmärkt beskrivning, med brasklappen att Engdahls fragment emellanåt är just aforismer. Och därtill ibland sådana som driver med själva formen. I en ironisk aforism påtalar han formens narcissistiska drag: ”den avslöjar upphovsmannens förtjusning över sin formuleringskonst” (s. 46). (Något som väl inte enbart gäller aforismen…!)
 
I ett något längre fragment, och med något längre avses här en knapp sida, behandlar Engdahl skolan. Först minnet av den första skoldagens promenad till skolan med fadern, sedan minnet av promenaden till skolan med äldste sonen. Skolstarterna kommer och går och generationerna passerar alla denna institution, som i Engdahls universum skimrar av kunskap och rättvisa. Eleverna får ägna tiden åt lösbara problem och det enda bekymret är att man kan drabbas av långtråkighet, något som snabbt råds bot på eftersom det snart är rast. Engdahl skriver: ”Hemligheten med skolan är att så många trivs i den. De som vantrivdes skrev om den” (s. 43).
 
Det kan ligga mycket i detta. Om inte annat är det befriande att läsa en text som faktiskt hyllar skolans positiva sidor. Det är ju, om man säger så, inte direkt på modet.
 
Engdahl vidrör i sin korta text två motsatta uppfattningar om skolan. Den ena, som man kanske skulle kunna beskriva som den liberala, ser skolan som frigörande för individen. Rikedom, yttre skönhet och fysisk styrka har inom skolans väggar begränsat värde – här premieras främst flit och begåvning. Den andra uppfattningen om skolan, som man kanske skulle kunna beteckna som kritisk i brist på en bättre term, ser den som en förtryckande institution. Förtryckets ursprung varierar beroende på vem som formulerar kritiken. Vissa anser att förtrycket kommer från lärarna, dessa plågoandar som bara väntar på att få korrigera de förtvivlade elevernas grammatikregelrabblande. Andra tycker att förtrycket härrör ur skolvärldens medelklassnormer, som försöker utplåna arbetarklassens intressen och värderingar. Eller så kan det bero på klassrummen, som stänger in barnen och begränsar deras naturliga energi och kreativitet.
 
Under min utbildning har jag stött på dessa två värderingsmässiga poler och allt däremellan. Kanske är det bra. Olika perspektiv berikar. Och naturligtvis är alla skolor överallt både befriande och förtryckande, dagligen. Men man får vara försiktig med hur mycket kritik man gör till en del av sig själv som lärarstuderande. En naiv syn på skolan är knappast givande. Men en alltför cynisk inställning lär inte heller vara till hjälp. Världen har en frustrerande tendens att bara visa den del av verkligheten som vi förväntar oss att se.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer