Annons

Hoppas vi når dit då lärarna säger till eleverna: bli lärare!

Och så då. Till sist. Längst fram vid tavlan, framför klassen. Inte som kandidat eller som vikarie, utan som lärare. L-Ä-R-A-R-E. Ett nytt kapitel ska skrivas och således har den här studentbloggen snart gjort sitt. 

Jag har fått en del positiv respons på mina blogginlägg, liksom en del frågor och påpekanden. En del andra åsikter har framförts. Och nog är det väl tur att lärare tycker olika om saker och ting! Fast något som jag fortfarande har svårt att begripa mig på är idén om läxförbud (eller hemuppgiftsförbud, eller hemarbetesförbud, eller vad man nu menar). Man kan undra om den extrema idén om ett förbud mest är ett sätt att skapa kontrovers och uppmärksamhet. Det är få personer som, från andra hållet, argumenterar för att alla lärare ska tvingas ge sina elever hemuppgifter. Båda dessa tankesätt förefaller mig lika orimliga. Det finns mängder med uppgifter som bäst och enklast görs utanför klassrummet, utan att det för den sakens skulle behöver bli så komplicerat. Gott så. 

Hur sammanfattar man då tre terminers påbyggnad till lärare? Jag tycker att min tid på Blåsenhus i Uppsala var givande. Jag hade den stora förmånen att få dela min tid med engagerade, intelligenta och roliga klasskamrater. Eleverna som får dessa personer som sina framtida lärare kan känna sig lyckligt lottade. Jag lärde mig mycket av att läsa all kurslitteratur, vilket periodvis var en hel del, men jag lärde mig än mer av att gå på seminarierna. Där kunde nuvarande, framtida och före detta lärare (seminarieledarna) drabba samman om allt från skolans styrsystem till detaljfrågor om hur det ska fungera i klassrummet. Men det är ju så: ofta sitter nyckeln till framgång i detaljerna. Och stora frågor kan man prata om, men sällan påverka. De små frågorna kan man påverka, och dessutom få resultat genom, varje dag. 

Samtidigt kan jag känna att det gärna hade fått vara mer undervisning. Förhoppningsvis kommer snart de utlovade pengarna som ska säkra undervisningstiden även för lärarna. Jämfört med prestigeutbildningar som för läkare och civilingenjörer är det i dagsläget skralt med tid i skolan för lärarstudenterna (ironiskt nog).  

Decemberöverenskommelsen säkrade regeringen Löfven och skolminister Fridolin. Låt oss nu hoppas att de utlovade satsningarna kommer, och att det politiska trycket i skolfrågan hålls uppe, trots att den mediala agendan nu börjar fyllas av annat. Ingen fråga kan dominera den politiska diskussionen hur länge som helst, så det gäller att smida medan järnet är varmt. Men man får också hoppas att skolan fortsatt får en framskjuten position. Inga fler förlorade decennier. Det har vi inte råd med. Det är kostsamt att spara på fel saker, väldigt kostsamt. Nu väntar vi på besked om vad som händer med den statliga lönesatsningen. Skulle den kunna utformas som ett tariffsystem vid sidan av de individuellt satta lönerna? Borde den göra det? 

Jag inledde den här bloggen med att berätta om den lärare som rådde mig att inte bli lärare. En del bra saker har glädjande nog genomförts politiskt för att vända den negativa trenden för yrket. Och om det blir verklighet med mer undervisning på lärarprogrammet, intagningsprov och poänggränser för antagning, kan det kanske vända också för lärarutbildningen. De engagerade lärarstudenterna skulle med glädje se en sådan utveckling. Och då kan den positiva spiralen komma igång: fler sökande ger högre status för programmet, och högre status ger fler sökande. Färre avhopp, fler som tar examen. Och inga utrotade undervisningsämnen i skolan för att det saknas utbildade lärare. Låtom oss hoppas! Kanske når vi då till sist en situation där lärarna faktiskt börjar säga till sina elever: bli lärare! 

Frågor? 

Tack för idag!

/Håkan

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer