Annons

Individualisering är nya flugan i skoldebatten

Individualisering är den nya flugan inom skoldebatten. Det är mantrat som alla ropar, bollen som alla springer efter. Men när alla springer efter bollen blir det klassfotboll, inte elitfotboll. Resultatet är en hög av spelare på samma ställe, inte något bra spel. Inte någon utvecklande debatt.

Skolinspektionen kritiserade nyligen lärares bristande individualisering av undervisningen. Skolverket har också efterlyst mer individualisering, vilket diskuteras i en intervju med Skolvärlden. Anledningen till all fokus på individualisering verkar enligt artikeln vara att man ”kopplat brister i individualiseringen till de sjunkande resultaten i internationella mätningar”.

Där är det dags att ropa ”Stopp!” och fråga sig vad det egentligen är man säger. Det kan säkerligen ligga en del i att bristande individualisering gör att vissa elever inte når så långt som de skulle kunna nå. Men är detta en huvudförklaring till att svenska elevers kunskaper minskar? Ett sådant resonemang tycks vila på det implicita antagandet att svenska lärare var betydligt bättre på att individualisera undervisningen förr i tiden. Men var det verkligen detta som skiljde gårdagens skola från dagens? Vad baserar man i så fall detta på? Kanske var skillnaden snarare att undervisningen fungerade bättre generellt sett när den var tydligare uppstyrd och lärarledd. Kanske hade man också mindre klasser. Kanske hade lärarna mer planeringstid. Kanske hade lärarna högre ämneskompetens när de fick kontinuerlig ämnesfortbildning och de bästa studenterna sökte sig till yrket.

Alternativt kan man tänka sig att resonemanget om vikten av individualisering bygger på antagandet att elevgrupperna idag är mer heterogena, med större kunskapsskillnader. Så är det kanske på sina håll. Men skolutvecklingen i stort går i motsatt riktning – skolor blir mer homogena vad gäller elevernas kunskapsnivå. Det är svårt att acceptera att just individualisering skulle vara det största problemet, i synnerhet som skolan genomgick gigantiska strukturförändringar på 90-talet som nog haft större betydelse för elevernas kunskapsutveckling.

Man kan också fråga sig vad individualisering faktiskt innebär. I sin rapport från 2009, ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer”, gör Skolverket en viktig distinktion. Man skiljer här på individualisering som individanpassning och individualisering som enskilt arbete. Man skriver bland annat följande: "Individualisering i betydelsen individuellt arbete har negativa samband med elevernas resultat” (33). Man pekar på betydelsen av lärarens kompetens, och skriver att ”Det finns stöd i forskningen för att individualisering i betydelsen individanpassning påverkar elevernas resultat positivt” (33). De flesta lärare skulle förmodligen skriva under på detta resonemang. Men exakt vad som är individanpassning kan man ändå diskutera länge. Om 30 elever får i uppgift att skriva en debattartikel kommer de att producera texter av varierande längd och kvalitet. Detta kommer att generera olika respons och förslag från läraren. Är detta individanpassning? 

Det finns också en större bild, där debatten om individualisering passar in väl. Vi lever i individualismens tidsålder. Det är individens åsikter, rättigheter och mål som står i centrum. Det märks också i klassrummet. Varje elev har en egen dator. Varje elev har en egen mobiltelefon. Undervisningen ska individualiseras. I extremfallet förvandlas eleverna till isolerade öar i klassrummets öppna hav. Men vad händer då med den kollektiva resan? Vad händer med samhörighet och gemenskap? Vad händer med känslan av att uträtta något tillsammans och att växa med andra? Som lärare har man inte bara som uppgift att leda enskilda individer framåt. Man ska också få till en positiv gruppdynamik, där människor med olika bakgrunder möts och samarbetar. Skolan har fortfarande ett demokratiskt uppdrag.

Elever lär sig dessutom inte bara av att pyssla med sitt. Precis som forskningen om kamrateffekter tydligt visar, är det oerhört värdefullt att också låta eleverna inspirera varandra. Det kräver gemensamma aktiviteter och samtal. Ingen människa är en ö. Ingen elev heller.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer

Annons
Annons
Annons