Annons

Lärare kan inte bara mässa för den församling som troget sluter upp

På engelska finns uttrycket ”preaching to the choir”, och på svenska har vi "att predika för de redan frälsta”. Ibland när jag bloggar för Skolvärlden tänker jag på de där uttrycken. Att som lärarstudent skriva för LR:s medlemstidning kan i viss mån beskrivas som att göra just det, att predika för de redan frälsta. Uttrycket har en klar negativ klang, och antyder att man slösar tid på att försöka övertyga dem som redan är övertygade. Vilka lärare vill inte ha högre lön eller högre status eller mer frihet i arbetet? Samtidigt är det som så att om man tittar på vad som skrivs om skolan kan man konstatera att de texter som lyfter fram sådana ”gamla och självklara” sanningar tillhör de som genererar störst respons från lärarkollegiet.
 
Då uppstår flera frågor. Ska man skriva brandtal om de klassiska lärarfrågorna för att få uppskattning av kollegorna, trots att de (kanske) redan är övertygade? Ska man skriva till personer utanför skolan, till allmänheten för att skapa opinion för en fråga, eller till dem som faktiskt har makten att ändra förutsättningarna, trots att budskapet kanske inte når fram?
 
Kanske är hela frågeställningen felaktig. Naturligtvis behöver man inte välja. Man kan variera sina ämnen och syften och vända sig till olika tänkta publiker. På nätet finns fördelen att man, åtminstone i teorin, kan nå vem som helst. Det man skriver finns kvar för lång tid framåt och kan enkelt nås. Därmed blir det mindre viktigt hur stor spridning ett inlägg får initialt – om frågan som behandlas senare blir het, finns inlägget kvar för den som ids lägga en minut på att googla.
 
Som bloggare för Skolvärlden har jag insett att något av det bästa med att vara det, är när man får respons från personer som själva inte tillhör skolans värld. När en gammal bekant till ingenjör förklarar att han läst några inlägg, och dessutom vill diskutera skolans förutsättningar, då känns det inspirerande. I spåren av Pisa och den hårda skoldebatten – där de stora frågorna om skolsystemet dessvärre har en tendens att försvinna – har skolan seglat upp som en av de viktigaste valfrågorna. Tyvärr har lärarna själva inte tagit stor plats i debatten, vilket nyligen visades i LR:s undersökning om medieutrymme.
 
Lärarna måste själva ta plats i den offentliga debatten, för att påverka nuvarande och framtida reformer. Pia Kangas debattartikel i DN om förstelärarreformen är ett bra exempel. Hennes artikel följdes sedan upp i två debattsvar och i ett inlägg på ledarplats av Johannes Åhman. Så kan lärarna sätta skolan på agendan, och den som äger agendan äger framtiden. Lärare är dessutom bättre rustade än de flesta när det kommer till att uttrycka sig – vi utbildar ju människor i konsten att argumentera!
 
Den interna skoldebatten är viktig, bland annat för att resonera fram åsikter som sedan kan kommuniceras ut. Men lärare får inte enbart predika för de redan frälsta. Lärare kan inte bara mässa för den församling som troget sluter upp varje söndag. En stor utmaning ligger i att övertyga dem som ännu inte är övertygade – men den största ligger i att nå fram till dem som ännu inte ens känner till problemen. Det innebär att vi måste nå ut till gemene man. De allra flesta är intresserade av skolan, men många är inte insatta i de stora frågorna eller utvecklingen över tid. Med bara lite information och tankar om lämpliga åtgärder kan man nå långt med att få personer intresserade.
 
Politiskt engagemang börjar med kunskap. Därifrån kan steget tas till förändring.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer