Annons

Regeringens förslag riskerar att sopa problemet under mattan

Att stärka läraryrkets status och därigenom få fram fler sökande till lärarutbildningen är en viktig framtidsfråga som på senare tid fått mycket uppmärksamhet. Regeringen har satt fokus på ämnet och genomdrivit vissa positiva reformer. Nu bryter man dessvärre mönstret och riskerar att sopa delar av problemet under mattan. Det är tragiskt.
 
I ett land där söktrycket till stora delar av lärarutbildningen minskat under decennier finns det stor anledning till oro. Det går inte att bortse ifrån att detta långsamt eroderar kvalitén och yrkesstoltheten hos en av de akademiska grupper som bär upp välfärden. Eftersom saker och ting hör ihop får detta stora konsekvenser. Sämre sökande till lärarutbildningen ger sämre färdigutbildade lärare. Sämre lärare ger sämre elever. Sämre lärare och elever ger minskad respekt för skolan som institution. När lärarnas kompetens ifrågasätts, öppnas dessutom dörren för påtryckningar från elever och föräldrar i betygsfrågan. Det totala resultatet blir sämre elevresultat men högre betyg, det vill säga betygsinflation.
 
Söktrycket till högstadielärarinriktningen på lärarprogrammet är obefintligt. Till gymnasieinriktningen är det något bättre, även om det inom ämnen som moderna språk och naturvetenskap är katastrofalt ställt även där. Men inte mot någon nivå förutom de lägsta skolstadierna är söktrycket starkt. Därför är det svårt att förstå den åtgärd som regeringen nu föreslår för att försöka lösa krisen med lärartillgången på högstadiet – det som egentligen krävs är ett fortsatt arbete för förstärkt status för hela lärarkåren för att på så vis skapa ett högre allmänt söktryck.
 
Regeringen föreslog nämligen för några veckor sedan att lärarutbildningens olika ingångar för högstadielärare och gymnasielärare ska slås samman. Anledningen som gavs till detta var att det är för få studenter som söker inriktningen mot högstadiet. Exakt hur den här åtgärden ska få fram fler högstadielärare är dock högst oklart. Effekten torde snarast bli den motsatta. Gymnasielärarna har redan idag behörighet att undervisa på högstadiet så för dem blir det ingen större förändring. Men när de framtida högstadielärarna får behörighet att undervisa även på gymnasiet, kommer fler av dem troligen att söka sig dit på sikt. Därmed riskerar högstadiet att dräneras på lärare. Reformen blir i den meningen självmotverkande.
 
Det finns också andra risker med regeringens idé, beroende på hur reformen utformas. Eftersom gymnasielärarna idag har längre utbildning med mer ämnesstudier än högstadielärarna, måste regeringen antingen välja att sänka standarden på gymnasielärarna eller att höja standarden på högstadielärarna. En höjd standard för dem som läser mot högstadiet vore självfallet att föredra. En av de positiva förändringarna med den nya lärarutbildningen var just att ämnesstudiernas roll förstärktes. Att nu börja urholka ämnesfördjupningen vore bedrövligt.
 
Förslaget riskerar också att förvärra krisen med bristen på högstadielärare genom att problemet sopas under mattan. Om alla söker till en gemensam ämneslärarutbildning, riskerar vi att förlora informationen om morgondagens tillgång på högstadielärare. Bara för att alla som söker sig till inriktningen kan undervisa på högstadiet, finns det inget som säger att fler kommer att vilja göra det. Risken finns att det i framtiden blir färre än idag som faktiskt avser att undervisa i årskurs sju till nio – men hur ska vi veta?

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer

Annons
Annons
Annons