Annons

Skolutredningarna ger en entydig bild: lärarprofessionen måste stärkas

Vissa debattörer gick ut och kritiserade Leif Lewins utredning om kommunaliseringen av skolan innan den ens publicerats. Troligen befarade dessa debattörer vad den skulle komma fram till. För oss vanliga dödliga som föredrar att läsa texter innan vi uttalar oss om dem, har nu tiden kommit att konstatera att rapporten mycket riktigt innehåller allvarlig kritik.

Behandlingen av lärarkåren beskrivs utförligt i Lewins utredning om tiden efter kommunaliseringen, ”Staten får inte abdikera”. Några exempel på utvecklingen följer här, med sidhänvisningar till rapporten: efter kommunaliseringen luckrades behörighetskraven för lärare upp (143) och andelen obehöriga lärare ökade dramatiskt (167); arbetstiden blev hårdare reglerad (144); arbetsuppgifter tillkom utan att andra togs bort (152-153); och lärarnas relativa löner sjönk både i förhållande till jämförbara yrken och i förhållande till andra kommunalt anställda (171).

Det är inte märkligt att personer söker sig bort från läraryrket med en sådan utveckling, även om det på vissa punkter blivit något bättre än när det var som sämst. Lewin återkommer på flera ställen till nödvändigheten av att lärare istället har autonomi och att de känner tillit från samhället (se till exempel 314-315, 323). Den negativa utvecklingen efter kommunaliseringen beror dock inte bara på kommunerna. Lewins rapport är tydlig med att såväl stat som kommun har del i detta. Men i vissa frågor har givetvis kommunerna som huvudmän det tyngsta ansvaret: ”När det gäller lärarnas status kan de kommunala huvudmännen hållas ansvariga för lärarnas svaga löneutveckling” (Lewin 188). Lärarnas försämrade löneläge beror på politiska prioriteringar, inte på bristande resurser.

Många förändringar efter kommunaliseringen verkar ha byggt på fördomar och allvarliga missuppfattningar om hur och om hur mycket lärare arbetar. Förändringarna har fått allvarliga konsekvenser. Att lärare fått sämre villkor har försvårat arbetet och skrämt bort studenter från lärarutbildningen. Att låta fler och fler obehöriga personer undervisa visar på en dålig förståelse för lärarutbildningens betydelse för att lärare får utveckla djupa ämneskunskaper och pedagogisk skicklighet, samt kunskap om läroplaner, betygsättning och om hur man förebygger kränkande behandling.

Vikten av att stärka lärarprofessionen är också tydlig i den senaste rapporten från OECD, ”Resources, policies and practices in Sweden’s schooling system”. På presskonferensen då rapporten presenterades var Andreas Schleicher från OECD tydlig om lärarnas fundamentala roll: ”The quality of an education system can never exceed the quality of its teachers.” Tydligare kan det inte sägas. I rapporten pekas det på att Sverige betalar sina lärare låga löner i jämförelse med studiemässiga toppländer. Där står också: ”Higher salaries can help school systems to attract the best candidates to the teaching profession, and they help signal that teachers are regarded and treated as professionals” (OECD 4).

Skolutredningarna ger en entydig bild: lärarprofessionen måste stärkas.

Detta är tydligt både i Leif Lewins utredning om kommunaliseringens effekter, och i OECD:s rapport efter PISA-undersökningen. Slutsatserna är viktiga, inte minst eftersom attityden gentemot lärare och värdet av deras utbildning under en period varit förödande. Miljöpartiet, Folkpartiet och Socialdemokraterna är några riksdagspartier som insett vikten av att förbättra lärarnas situation. Men arbetsgivaransvaret vilar på kommunerna. Om kommunerna vill att eleverna ska undervisas av högkompetenta lärare, måste de bästa studenterna lockas till yrket. Det är således hög tid för medborgare och media att ställa följande fråga: Hur vill lokala politiker åstadkomma förbättrade villkor och löner för lärarna?

/Håkan

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer